Jag gästar filmpodcasten ”Har Du Inte Sett Den?” …för att prata skräck och Monsters of Film

I lördags var jag med bloggnätverket Filmspanarna och såg två filmer på filmfestivalen Monsters of Film i Stockholm.  I samband med detta gästade jag filmpodcasten Har Du Inte Sett Den? för andra gången (första gången var i somras och då dravlade vi om X-Men: Days of Future Past och Edge of Tomorrow bl.a. – lyssna här).

Jag, Erik och Markus babblade om en handfull pinfärska filmer från festivalen – bland annat Död Snö 2, Tusk (Kevin Smiths nya), Starry Eyes, Among The Living, Argento-influerade Strange Colors Of The Bodys Tears samt Ethan Hawke-tidsreserullen Predestination!

Jag tyckte att det efter min darriga start blev ett intressant samtal om den egentliga kvaliteten med att se skräckfilm och hur viktigt det egentligen är att förstå en films handling.

Lyssna på det drygt timslånga avsnittet genom att följa länken här!

Har Du Inte Sett Den? är inte heller enbart en podcast, utan gänget där skriver flitiga recensioner och insiktsfulla krönikor om film också, vilket jag rekommenderar alla att slå en extra kik på.

Läs även övriga filmspanares recensioner av Monsters of Film-filmen Predestination här under:
Jojjenito
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Jag är utvald att bevaka Stockholm Filmfestival 2013!

Jag har inte hunnit bo i Stockholm ens två månader, men Except Fear har redan blivit utvald som en av 10 bloggar att få bevaka Stockholm Filmfestival 2013, som drar igång 6 november!

Det känns som en utmärkt morot att efter att ha hållit uppe tempot lite extra på bloggen under oktober, genom halloween-temat, få fortsätta skriva vidare i andra andningen genom alla filmfestivalupplevelser jag får vara med om i novemberkitteln. Jättekul med ytterligare ett delmål att få klara av i mitt filmskrivande detta år!

Jag har redan tidigare besökt Stockholm Filmfestival som turistande dalmas tre år tidigare (2008, 2009, 2012) och trots alla pengar som gått åt till resa, boende, mat och alla otaliga filmer så har få saker varit mer värda att lägga pengarna på än just dessa festivalbesök.

Nu bor jag i samma stad och slipper känna mig som en turist, vilket också gör att jag kommer kunna skriva betydligt mer om filmerna jag ser än tidigare gånger.

Nog för att jag ägnat vissa filmer jag sett på festivalen lite mer utrymme än andra dock. Förra årets invigningsfilm Call Girl av favoriten Mikael Marcimain var min personliga höjdpunkt redan på förhand och i takt med att den gav eko i mediesverige blev det en ganska passionerad följetong även på min blogg.

Jag hoppas verkligen att fler filmer detta år kan få mig precis lika engagerad och jag ser spänt fram emot att se hela filmutbudet när det släpps och kryssa mig igenom stockholmsbiograferna i sökandet efter riktigt bra men viktigast av allt – riktigt intressanta, nya filmer.

Vill du läsa om mig och dom andra nio i bloggteamet som bevakar festivalen officiellt i år så hittar du dom här! Bland annat två ytterligare filmspanare finns med i leken…

Twin Peaks Stockholm Festival, Fire Walk With Me och Robert Engels…

Imorgon reser jag iväg för att delta i Sveriges första Twin Peaks Festival, som hålls i Stockholm!

Är Twin Peaks över huvud taget inte bekant för dig så kanske det är bäst att kortfattat berätta vad sjutton det är för nåt…

Twin Peaks är en TV-serie som skapades av filmregissören/konstnären/musikern/meditatören/surrealisten/originalet David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) tillsammans med tv-serieskaparen Mark Frost (Hill Street Blues) i slutet av 80-talet.

Det är en historia som kretsar kring ett litet samhälle vid namn Twin Peaks, i norraste USA:s dimmiga granskogar. En på ytan gemytlig plats som lever kvar i en insomnad idyll.

Plötligt en dag förändras dock allt, när 17-åriga Laura Palmer – skolans populära skönhetsdrottning, hittas död, naken och inlindad i plast. Hur det kunde hända en oskyldig, snäll tjej som henne är ett mysterium. FBI-agenten Dale Cooper åker dit för att utreda mordet, men svaret på frågan ”vem dödade Laura Palmer?” blir betydligt svårare att lösa för honom än väntat.

Svaren döljer sig på de mest oväntade ställen och metoderna för att hitta dem blir allt mer okonventionella. Ingenting förblir sig likt i Twin Peaks – där alla känner alla och inget är vad det verkar…

När tv-serien hade premiär 1990 blev den ett oöverträffat fenomen i tv-historien med sitt originella, nyskapande och vågade berättande som influerade hela tv-seriemediet för all framtid. Plötsligt ville alla veta vem som dödade Laura Palmer.

När producenterna sedan tvingade David Lynch och Mark Frost att ge dem svaret på grund av sjunkande tittarsiffror så blev det också tv-seriens död. Den lades ner efter två säsonger, men den David Lynch-regisserade avslutningen blev en mästerlig sorti på en tv-serie som otvivelaktigt var långt före sin tid.

Twin Peaks följdes upp av en långfilm som utspelar sig dagarna före Laura Palmers död, med henne själv i huvudrollen. Filmen fick namnet Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Den håller sig till den mörka atmosfären från TV-serien och utelämnar det mer lättsamma för att enbart berätta Laura Palmers öde, med David Lynchs minst sagt fria, suggestiva berättande.

Filmen floppade totalt publikmässigt.

Trots det har den blivit kultförklarad som en av de mest underskattade mästerverken och är för mig favoritregissören David Lynchs största filmiska höjdpunkt. Jag räknar den så högt som den näst bästa och mest inspirerande film jag har sett.

Twin Peaks och Fire Walk With Me har levt vidare med en ständigt växande beundrarskara och är idag – 22 år efter sin premiär, större än någonsin.

Nu har turen äntligen kommit för Sverige att ordna sin egen Twin Peaks-happening!

Twin Peaks Festival har tidigare anordnats i London ett par gånger de senaste åren, men framför allt i nordvästra USA, där det mytomspunna området som Twin Peaks pilotavsnitt och filmen Twin Peaks: Fire Walk With Me spelades in.

Denna ursprungliga festival har arrangerats mer eller mindre varje år sedan tv-serien hade premiär 1990, och lockar årligen fans från hela världen och gästar alltid medarbetare från tv-serien och filmen som kommer och berättar om deras erfarenheter av tv-serien och hur det var att jobba med David Lynch.

I evenemanget för Twin Peaks Stockholm Festival, som går av stapeln imorgon, ingår en biovisning av Twin Peaks: Fire Walk With Me, samt ett seminarium med  manusförfattaren Robert Engels, som skrev avsnitt för tv-serien och framför allt var parhäst åt David Lynch i manusskrivandet av Fire Walk With Me!

Festivalen avslutas sedan med en hejdundrande fest med Twin Peaks-tema, maskerad, konstutställningar och musikframträdanden. En fest jag tyvärr missar, men det gör ingenting jämfört med vad jag får se.

Jag har sett Fire Walk With Me närmare tiotalet gånger, men få gånger har jag längtat efter att se den så mycket som nu…

Jag skriver förhoppningvis en slags uppföljning på denna händelse. En uppföljning som ämnar att bli min första riktiga recension på Twin Peaks: Fire Walk With Me – en recension jag tänkt skriva i fem års tid, men viljan att göra filmen rättvisa har hela tiden hindrat mig.

Jag känner att det är ett utmärkt tillfälle att ändra på det nu, på filmens 20-årsjubileum och allt!

Stockholm Filmfestival: Årets personliga höjdpunkter

I år har jag kastat ut alla mina pengar på Stockholm Filmfestival igen! Jag har deltagit i festivalen även 2008 och 2009 och kände att det var dags att gräva ner mig i färska festivalfilmer på plats det här året också, när vissa filmer bara var för frestande för att undvika.

Jag kommer befinna mig på festivalen den 7-11 november och den 16-18 november, för att se festivalen öppna och stänga och ta mig ann så mycket jag bara kan av det som programmet har att erbjuda. Totalt blir det 24 filmer och för att vara en man hemmahörandes i zonen långt utanför storstaden så känns det som att jag får ut det mesta av min resa.

Jag tycker att jag har lyckats pricka av allt jag verkligen vill se, så när som på den amerikanska independentsuccén Beasts of the Southern Wild, Robert Zemeckis live-action-comeback Flight samt porrskådisskildringen Cherry.

Särskilt den förstnämnda grämer mig, men visningarna sålde slut fort och alla utom en låg dessutom på dagar då jag inte kunde befinna mig i Stockholm.

Här är min topplista på de visningar jag ser mest fram emot på Stockholm Filmfestival 2012! Årets festivaltema är ”Makt” och det märks definitivt – inte minst i mina filmval, ser jag…

1. Call Girl och Face-to-Face (Sverige, Mikael Marcimain)

2. The Master (USA, Paul Thomas Anderson)

3. Hassel: Privatspanarna och Face-to-Face (Sverige, Måns Månsson)

4. Dom Över Död Man, Face-to-Face och prisutdelning (Sverige/Norge, Jan Troell)

5. Killing Them Softly (USA, Andrew Dominik)

6. Compliance (USA, Craig Zobel)

7. The Perverts Guide to Ideology (Storbritannien, Sophie Fiennes)

8. Amour (Österrike/Frankrike/Tyskland, Michael Haneke)

9. Holy Motors (Frankrike, Leos Carax)

10. Willem Dafoe – Face-to-Face och prisutdelning

11. It Was Better Tomorrow (Tunisien, Hinde Boujemaa)

12. The Central Park Five (USA, Ken Burns, Sarah Burns, David McMahon)

13. Six Points About Emma (Spanien, Roberto Pérez Toledo)

14. Despite The Gods (Australien, Penny Vozniak)

15. The Company You Keep (USA, Robert Redford)

Så småningom kommer det dyka upp några recensioner från filmerna jag kommer se – framför allt Call Girl, The Master och Hassel: Privatspanarna.

I spåkulan: Spring Breakers (2012)

Brit, Candy, Cotty och Faith är bästa vänner sedan den tidiga skoltiden. Nu går de på ett trist college, hungriga på äventyr. De triggar varandra att spara ihop pengar till årets ”spring break” (vårlov) – tiden då festsäsongen tar ordentlig avstamp. De får oväntad hjälp av en rappare som går under namnet ”Alien”, som lovar dem att göra årets spring break till något utöver det vanliga… Frågan är dock hur långt de vågar gå för att fixa pengarna som ska ge dem deras livs upplevelse?

Den uppseendeväckande independentfilmkungen Harmony Korine är tillbaka. Mannen som skrivit filmer som Kids (1995) och Ken Park (2002) samt skrivit och regisserat filmer som Gummo (1997), Mister Lonely (2007) och senast i långfilmsväg, Trash Humpers (2009), skapar nya rubriker när han regisserar Disneys före detta tonårselit som ett gäng ungdomsligister som bara vill sätta lite snurr på tillvaron – Vanessa Hudgens (High School Musical, Sucker Punch), Ashley Benson (Våra bästa år, Pretty Little Liars), Selena Gomez (Magi på Waverly Place, Monte Carlo, Justin Biebers flickvän) samt sin fru Rachel Korine (Mister Lonely, Trash Humpers, The Fourth Dimension).

Till sin hjälp har de den ”mäktiga”, skruvade wiggern ”Alien”, spelad av oscarsnominerade mångsysslaren och numera kameleonten James Franco (Spider-man, Pineapple Express, 127 Hours). Killen har nog med råge valt sin karriärs mest intressanta roll, då han verkar gå all-in i förvandlingen att efterlikna vad som vid första tanken ser ut att vara Kevin ”K-Fed” Federline, men som i själva verket är en tolkning av rapparen/skandalfenomenet Riff Raff, som var den person som först tillfrågades för rollen men som tackade nej. Franco ser dock ut att fylla hans skor galant.

Rapparen Gucci Mane har också en stor skådespelarroll i filmen. En brottsbetyngd man som för övrigt har en av de mer kreativa wikipedia-beskrivningarna på sitt konto; ”While eating some delicous human flesh, Gucci was sentenced to -12 days of jailtime. He soon escaped, using only his newest album ”JailTime Chicken” to dig his way out. Gucci Mane’s current whereabouts are currently unknown”.

Dubstep-stjärnan Skrillex och den hyllade, ”electrosynthade” filmkompositören Cliff Martinez (Lincoln Lawyer, Contagion, Drive) gör filmmusiken tillsammans och Randall Poster – känd för sina musiksamarbeten med Wes Anderson, Martin Scorsese och en hel del musiktyngda filmer av både independent- och storbudgetkaraktär, är Spring Breakers musikanordnare. En av filmbranschens mest inflytelserika personer och nyckeln till att Wes Andersons filmer låter som de låter, bland annat.

Miljardärsarvtagerskan Megan Ellisons (kvinnan som räddade Paul Thomas Andersons kommande The Master, bland annat) Annapurna Pictures har köpt rättigheterna för amerikansk distribution i och med visningen nyligen på Venedigs filmfestival. Där hade filmen världspremiär och förbryllade majoriteten av besökarna. Tongångarna var både att Spring Breakers var provokativ samhällssatir med flera budskap, överdriven exploatering och snäppet värre än förra årets partyöverdos, Project X (2011). Mer går att läsa här.

Med Harmony Korines experimentiella filmstil som mått är Spring Breakers definitivt hans mest kommersiella film hittills. Det säger dock mer om honom än om filmen.

Filmens stärnor – Selena Gomez och Vanessa Hudgens framför allt, har väckt stora rubriker då de går från oskyldiga, barnanpassade filmer till att göra lättklädd provokationsfilm med naket, sex, droger och festande som spårar ur. Föräldrar har anledning att vara oroliga för att deras barn ska uppmuntras av karaktärernas agerande och Selena Gomez har riktat blickarna mot sina yngre fans för att avråda dem att se filmen.

För High School Musical-Hudgens är det här bara en i raden av filmroller som hon på senaste året tagit med det uppenbara målet att tvätta av sig stämpeln som helylletjej och istället utmana en äldre, mer ”artsy” publik med krävande roller. I Sucker Punch (2011) spelade hon fängslad go-go-dansös, i Frozen Ground (2012) är hon en försvunnen strippa, i Gimme Shelter är hon missbrukande uteliggare och i Machete Kills (2013) är hon med stor sannolikhet någonting uppseendeväckande.

Harmony Korines Spring Breakers jämförs med Oliver Stones/Quentin Tarantinos Natural Born Killers (1996) och Drive (2011) i händerna på mjukporrlegenden Russ Meyer, men min känsla är att filmens största provokation är hur lättsamt den skildrar karaktärernas ställningstagande och hur den snarare uppmuntrar livet som Alien och hans vänner vill leva, snarare än varnar ungdomar för det. Vilken sida jag själv ställer mig på återstår att se, för hittills har inte ens en trailer kommit – dock två korta klipp:

Frågan jag ställer mig är ifall filmen är mörk samt satirisk nog (det verkar råda tydligt delade meningar om det) och om upplägget kan rättfärdigas ur en feministisk synvinkel, eller om det är 2012 års Sucker Punch (där Vanessa Hudgens också medverkade) där lättklädda tonårsbrudar flirtar med publiken och tar till hårdkokt våld och ”larger than life”-beteende som ”ursäkt” för att visst ha ett ”feministiskt motiv” till summan av kardemumman.

En film som lika gärna kan bli topp som flopp för min del, men att det kommer snackas mer om filmen är ett som är säkert – oavsett ifall snacket kommer ifrån samhällskritiska filmälskare eller fjortisar som vill kommentera vem som är vackrast, modigast och mest värdig av Selena, Vanessa eller Ashley.

Förhoppningsvis når den Sverige i och med Stockholm Filmfestival i november, men annars får nog den svenska biopubliken räkna med att se den runt mars nästa år.