Halloween – en filmupplevelse utöver det vanliga!

Månadens gemensamma tema för bloggnätverket Filmspanarna är ”en filmupplevelse utöver det vanliga”.

För mig är det därmed hög tid att berätta om det tillfälle på året som jag ser allra mest fram emot och som jag gjort till en tradition, nämligen Halloween. Detta temainlägg blir i och med detta lyckliga sammanträffanden även en liten smygstart/urpremiär på årets halloweentema här på min blogg, som ni kan följa fram till början av november.

För mig är en filmupplevelse utöver det vanliga när denna amerikaniserade tradition nalkas. Varför? Låt mig berätta…

I början av oktober, när höstmörkret gripit tag i oss på allvar och löven faller i takt med de allt kallare vindslagen utanför, då gör jag mig en lista på skräckfilmer som jag vill se, i väntan på den sista oktober och halloweenhögtidsveckan därefter. Sedan ägnar jag mer än en månad åt att endast försöka se dessa skräckfilmer – så många som möjligt. Det kan vara mellan 25-40 stycken filmer som jag hinner med – om jag har tur.

Höjdpunkten, på denna min egna lilla ”Ramadan-månad”, är de filmpackade halloweenkvällarna (vanligtvis 2-3 stycken) runt själva halloweendatumet – 31 oktober, och ”all helgona”-datumet, då jag tillsammans med släktingar och vänner ägnar mig åt att se tre skräckfilmer per tillfälle. Filmer med någon form av halloweentema – nya som gamla och nästan sniket, enväldigt handplockade av mig.

Jag föredrar alltid att visa de gamla kultklassikerna, men traditionen innebär även att filmkvällarna innehåller några av de mer lovande, färska skräckfilmerna. Dessa filmkvällar har jag sysslat med i uppemot sju års tid i rad och det har eskalerat för varje år som går.

Så här mysigt kan det vara framför min tv under "All hallows night".

Återkommande klassiker är filmer från Halloween-franshisen, Elm Street-franshisen och det hysteriska Stephen King/George A. Romero-samarbetet Creepshow, bland annat. Regissören/artisten/skräckfilmsälskaren Rob Zombie har på något sätt blivit den mest återkommande gemensamma nämnaren då hans Halloween-remakes och övriga filmer, tillsammans med hans sjuka entusiasm för skräck, har återkommit år efter år.

Rummet vi kollar filmerna i pyntas på ett barnligt, entusiastiskt och pedantiskt vis med halloweenpynt. Krimskrams som fejkspindelnät, ljus, girlanger, maskeradmasker, dödskallar, skelett, höstlöv och utskurna pumpor fyller rummet från topp till tå.

Pumporna skärs oftast ut i ett ögonblick av stress innan kvällen börjar och pumpakärnorna blir en del av det massiva utbud av snask och läskeblask som göder deltagarna under kvällens gång.

Godisintaget på Halloween, anno 2008.

Mellan varven spelas det halloweenmusik dessa kvällar, men hela månaden springer jag runt med mp3 och hörlurar för att njuta av skräckromantisk musik av bland andra Misfits och Alice Cooper, eller skräckfilmsmusik från hela världen och traditionella folksånger av extremt nostalgisk karaktär.

Musiken från 50/60-talet, som är av det mest muntra och familjära slaget, är allra, allra bäst! Lyckas jag med denna retrobaserade atmosfär dansar jag som ett rosa spöke på små moln, inombords!

Ett säkert kort för att få till den nostalgiska känsla är att spela den urflippade samlings-dvd:n Monsters Crash The Pajama Party (1965)! Varför den är det kan den eminente skräckfilmsdyrkaren Cinemassacre förklara, genom avsnitt 17 av hans serie Cinemassacre’s Monster Madness!

Jag försöker dessutom lyssna på spökhistorier i hörlurarna. Favoriten är arkiverade avsnitt av det amerikanska radioprogrammet ”Ghost to Ghost” – ett halloweenspecialavsnitt av Coast to Coast som sänds vid halloween varje år, där programvärden Art Bell tar emot telefonsamtal där lyssnare får chansen att berätta deras egna spökhistorier som de själva råkat ut för i verkliga livet. Alltid lika trevligt! Art Bell är en klippa på att få till rätt stämning och det är ju inga spökhistorier som är mer skrämmande än dem som hämtats från verkligheten.

Jag har dock fortfarande inte berättat varför jag gör det här över huvud taget.

Rädsla och höst har väl helt enkelt en särskild plats i mitt hjärta och medvetande. Jag har älskat skräckfilm sedan jag fängslades av Frankenstein (1931) hemma hos min farmor och farfar någon gång i 6-årsåldern. Sedan jag hänfördes av filmen Scream:s (1996) sätt att väcka en hel värld av slasherfilmer och skräckfilmsregler som absolut inte får brytas, men som karaktärer ändå, decennium efter decennium gör och som har kostat alltför många oskyldiga, kåta och puckade ungdomar livet.

Allt halloweenjox måste upp... nånstans.

Detta fängslade mig, trots – eller kanske tack vare, att jag under hela min barndom plågades av fruktansvärda, återkommande mardrömmar och rädsla för mörkret. Jag låg i min säng och var natt efter natt rädd för att somna – och om jag vaknade av en mardröm vågade jag inte somna om igen.  Sedan är jag äldsta syskonet och har under hela min uppväxt mått bäst av att vara ensam och var väldigt blyg. Ändå har jag alltid varit en glad person.

När jag började högstadiet mådde jag dock psykiskt dåligt av det som psykologen kallade för ”höstångest”.  Att gå till skolan blev under denna period en pina och mörker, regn och rusk blev synonymt med att må dåligt för mig.

På sätt och vis har mörkrets påverkan på mig också givit namn åt den här bloggen, då de luddiga orden ”Except Fear” är hämtade från uttrycket – och Cape Fear-taglinen; ”There is nothing in the dark that isn’t there in the light. Except fear.”

Några år senare vände dock både ångesten och min rotade mörkrädsla inom mig, i samma veva som jag upptäckte den mörkerälskande filmskaparen David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks) och genom att halloweenkvällarna blev något återkommande att se fram emot.

Min känsla av hopplösthet när hösten kom utbyttes mot blomstrande, kreativ entusiasm inför mörker, skräck och obehag! Jag hade genomgått någon slags omedveten, kognitiv beteendeterapi – tack vare ”otäck film”, och hösten var från och med där och då min favoritårstid!

Så likt hur ett barn längtar till Julafton varje år, längtar jag till oktober och Halloween. Skräckfilmerna blir min vardag under alla dessa mörka kvällar och perioden kröner jag med några festliga filmkvällar som ett barnsligt firande av den mest spännande tiden på året.


Det är som en månadslång filmupplevelse utöver det vanliga, i mitt liv, och en tid jag dyrkar och hoppas dyrka så länge jag lever. Därför delar jag med av min halloweenupplevelse genom den här bloggen så det är bara att kika förbi den kommande tiden, för recensioner, lästips, musiktips och allmänt skräckrelaterat!

Här kan du läsa vad de andra ”filmspanarna” har bloggat om för filmupplevelser utöver det vanliga och det rekommenderar jag verkligen att du kollar in. Glad höst och trevlig Halloween!

Annonser

26 thoughts on “Halloween – en filmupplevelse utöver det vanliga!”

  1. Åååå, vilken härligt inspirerande text!
    Vad glad jag blir åt att du har dragit igång en sån här grej hemma, det är sånt här som kallas vardagslyx. Att piffa, fixa och dona, planera, bjuda in, umgås och göra nåt tillsammans – som att förslagsvis se på film – är ju alldeles fantastiskt fint.

    Nu längtar jag till att mina barn ska bli aningens äldre och lite mer hårdhudade så att jag kan plagiera din idé och göra detsamma här hemma.

  2. Jösses, du skämtar inte med ditt Halloweenfirande! Är du lika seriös med jul gissar jag att du har att göra hela hösten _och_ vintern 😉 Men det låter som om du hittat ett bra sätt att mota bort hösthumöret, tack för ett intressant inlägg. Får Showgirlsboxen vila under oktober, alltså? 😉

    1. Jag har skurit ner lite på julfirandet, även om julpyntet givetvis ska upp i hela huset och julmusik måste ljuda! 🙂 Dock försökte jag för några år sedan se en massa julfilmer i december, men det blev lite onödigt stressigt och kaka på kaka med halloween som föregick strax dessförinnan.

      Showgirls-boxen får fortsätta damma i filmhyllan även under oktober. 🙂 Ett bra exempel på en film där dvd-förpackningen överglänser filmen så pass mycket att den är ett måste i filmsamlingen. Trots det gillar jag nog filmen Showgirls mer än de flesta, ändå. En underskattad film. 🙂

  3. Riktigt härlig text och tradition! Brukar själv försöka se mycket mer skräck under oktober och jag avslutar alltid med just Carpenters ”Halloween” den 31 oktober. Gillar Halloween (högtiden och filmen) mycket och har gjort det ända sedan jag var liten. Efter att ha bott i USA blev jag besviken på hur lätt det togs på Halloween här hemma i Sverige när jag kom hem. Nu har det kommit igång lite de senaste åren, men det är härligt att det finns fler som vill fira högtiden! Alice Cooper är f.ö. standard här hemma vid Halloween. Och Monster Mash såklart… 😀

    1. Då firar du det på allra bästa sätt! 🙂 Monster Mash är möjligen den ultimata halloweensången! Du hade inte sett Tim Burtons nya… Dark Shadows? Jag kna inte lova att du kommer gilla den, men som halloweenunderhållning är den absolut, absolut sevärd och har sina sevärdheter.

        1. Ja, lite som sagt – förvänta dig inte att du kommer tycka om den, för det verkar bara vara jag som gör det, men jag tycker att de som sågat den borde ha tagit ner förväntningarna lite och bara njutit av lite skön underhållning för stunden. Jag skrattade många gånger och filmen har lite av den där sköna, nervösa ”varför skämtas det om det här?”-humorn som jag älskar. Och ja, den har halloweenstämning, absolut. 🙂

  4. Grattis till det starkaste av alla blogginlägg i denna månads tema. Jag har inte kunnat självbehandla mig, kognitivt eller på annat sätt, till att embraca skräckfilmsgenren som du har lyckats med. Kommer nog aldrig ägna en hel månad åt skrämselfilm. Jag orkar inte inte sova på en hel månad helt enkelt.

    Din Halloween-smyckning, dvd-hyllan och godisbordet ser alla mycket inbjudande ut. Men undrar, Requiem for a dream… vad gjorde den där?

    1. Hehe, tack så mycket. Skräckfilm är ju egentligen något man ska vara rädd för, så därför blir jag nästan orolig över mitt beteende – och ännu mer över insikten att jag numera för att fylla hålet där min egen rädsla en gång var mer betydande, nu försöker få de jag känner att bli rädda genom att visa dem filmer med sådana teman. Nästa steg är väl att jag går ”all-in” och kallar mig för Jigsaw eller Fredyy Krueger och börjar terrorisera folk på riktigt. 😉

      Ja, Requiem for a Dream köpte jag det där året väldigt spontant, i samband med godisinköpet vid matbutiken. 🙂 Det var ingen av filmerna vi tänkte se vid halloween det året, haha.

      1. Mycket fint och engangerande inlägg. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Många ggr har faktiskt skäckfilm en ”helande” effekt.
        Tycker nog att Requiem hör hemma bland skräckisarna – den är väl ryslig om ngt även om det inte finns några monster eller mördare där.
        Fin fin filmsamling.

        1. Ja, Requiem for a Dream skrämmer slag även på de mest hårdhudade, även om den är påfrestande på lite andra sätt än skräckisarna, ungefär som Lynchs filmer. Fire Walk With Me räknar jag som en slags skräckis, men den är så mycket mer i första hand. Fränt det där med att hela sig genom att möta sina våndor. Därför är jag alltid så skeptisk till att undvika saker man inte föredrar och stör mig på när människor säger saker som ”det är nog inget för mig” då inställningen att gå miste om saker är så destruktiv, haha.

    1. Haha, ja, men samtidigt är jag på grund av det en fattig man och tror att jag lagt ut runt 40 000 av mina besparingar för allt det där. Dock ångrar jag det inte då jag inte kan komma på vad som pengarna skulle gå till som var bättre för mig personligen. 🙂

  5. Väldigt underhållande och personligt inlägg. Härligt! Din disciplin när det gäller filmtittande är vida överstigande min egen. Imponerande!

  6. Fantastiskt! Jag får tillstå att det enda jag gör inför Halloween är att se till att ha lite godis hemma om någon av grannungarna kommer och tigger. Och så brukar jag tända ett par gravljus på Allhelgona för att det liksom hör till och är så mysigt på kyrkogården. Förvirringen är förstås total om Halloween och Allhelgona är samma sak. I mina ögon är det nån sorts kusiner.

    Skräck har aldrig varit min favoritgenre, men i takt med att mitt filmtittande har tilltagit under de senaste åren har jag i alla fall blivit lite mindre klemig.

    1. Ja, den svenska All helgona-traditionen ses ju som något mer hedersfullt och stillsamt, medan jag också ser halloween som den amerikanska varianten. Dock är jag ju som sagt skeptisk till att låta halloween vara endast en enda dag, så jag räknar i min egen värld att halloweenhögtiden är en hel vecka som varar mellan den amerikanska och den svenska, på ett ungefär. Helg till helg, mer exakt. 🙂 Där får man in två filmkvällar två helger i rad och så kan man strö ut skräckfilmer lite som man vill resten av oktober och början av november. 😀

  7. Otroligt mysig text! Och kul!
    Jag kan verkligen nästan ta på känslan du beskriver om allt runtomkring. Och dessutom extra roligt att få ta del av andra bloggares sköna ritualer…ibland tror man att man är ensam om dessa påhitt som man tar sig för ibland…

    Jag brukar också köra lite minitema hemma…men inte alls i klass med det här! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s