Så var det dags igen. För fjärde året i rad kommer jag fira in hösttraditionen Halloween på min blogg genom att dela med mig av skräckfilmsrecensioner och annat skräckrelaterat material som jag själv föredrar att insupa under årets mest underbara – och samtidigt mest mörka, period.
Jag kommer även försöka återuppta min Nick Cave and The Bad Seeds-special som somnade in efter förra hösten, då denna grupp – utöver att vara mitt favoritband, också är idealisk under den ruggiga hösten. Läs det jag tidigare skrivit om dem här.
Som vanligt delar jag med mig av min egen lista över de filmer jag kommer försöka se under oktober månad och lite därtill. Alla kommer inte hinna med att ses, ännu färre kommer hinnas med att bli recenserade, men jag kommer göra så gott jag kan för att göra så gott man kan, eller vad man ska säga.
I övrigt kommer jag själv att njuta av löven, dom nakna träden, vinden och den kalla, gråa känslan som öppnar upp för vemod, svårmod, rädsla, skräck, galenskap… allt som talar om för oss att vi är levande, ungefär. Det bästa vi kan göra är att bemöta detta med fanan högt och med ett nyfiket fokus i blicken, vilket väl är min ursäkt för denna skräckfascination.
Jag kommer lyssna på spökberättelser och halloween-tematisk musik, pynta min hemmiljö med ljus och lysande pumpor och givetvis damma av min Edgar Allan Poe-bibel för att verkligen svepa in mig bland svarta katter, symboliska korpar och omslutande kyrkogårdar.
En sak till… Jag kommer fokusera lite extra på den italienske filmskaparen och skräckfilmsvisionären Mario Bava under denna period, vilket kommer göra att hans filmer kommer få extra hög prioritering i recensionsstegen.
Få filmskapare har präglat det vi kallar för skräck såsom Bava om man så talar om gothisk skräck, surrealistiskt obehag, mordiska kriminalrysare eller renodlade slashers. Därför förtjänar han uppmärksamhet och uppskattning, vilket jag hoppas kunna ge i någon mån.
Trevlig höst, trevligt mörker och en glad halloween!
Rött = har sett i år
Bride of Frankenstein (1935)
Mario Bava-special: Black Sunday (1960)
The Haunting (1963)
Mario Bava-special: Black Sabbath (1963)
Mario Bava-special: Kill, Baby… Kill! (1966)
Spider Baby (1968)
The Abominable Dr. Phibes (1971)
Mario Bava-special: Bay of Blood (1971)
Children Shouldn’t Play With Dead Things (1973)
Mario Bava-special: Schock (1977)
I Spit On Your Grave (1978)
Cannibal Holocaust (1980)
The Burning (1981)
Basket Case (1982)
Re-animator (1985)
Trick or treat (1986)
Friday the 13th Part VII: The New Blood (1988)
The Exorcist III: Legion (1990)
Hocus Pocus (1993)
Masters of Horror: H.P. Lovecrafts Dreams in the Witch-House (2005)
Creepshow 3 (2006)
Hatchet II (2010)
Let Me In (2010)
V/H/S (2012)
Sinister (2012)
The Lords of Salem (2012)
Evil Dead (2013)
V/H/S/2 (2013)
The Conjuring (2013)
Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th (2013)
Månadens gemensamma tema för bloggnätverket Filmspanarna är ”en filmupplevelse utöver det vanliga”.
För mig är det därmed hög tid att berätta om det tillfälle på året som jag ser allra mest fram emot och som jag gjort till en tradition, nämligen Halloween. Detta temainlägg blir i och med detta lyckliga sammanträffanden även en liten smygstart/urpremiär på årets halloweentema här på min blogg, som ni kan följa fram till början av november.
För mig är en filmupplevelse utöver det vanliga när denna amerikaniserade tradition nalkas. Varför? Låt mig berätta…
I början av oktober, när höstmörkret gripit tag i oss på allvar och löven faller i takt med de allt kallare vindslagen utanför, då gör jag mig en lista på skräckfilmer som jag vill se, i väntan på den sista oktober och halloweenhögtidsveckan därefter. Sedan ägnar jag mer än en månad åt att endast försöka se dessa skräckfilmer – så många som möjligt. Det kan vara mellan 25-40 stycken filmer som jag hinner med – om jag har tur.
Höjdpunkten, på denna min egna lilla ”Ramadan-månad”, är de filmpackade halloweenkvällarna (vanligtvis 2-3 stycken) runt själva halloweendatumet – 31 oktober, och ”all helgona”-datumet, då jag tillsammans med släktingar och vänner ägnar mig åt att se tre skräckfilmer per tillfälle. Filmer med någon form av halloweentema – nya som gamla och nästan sniket, enväldigt handplockade av mig.
Jag föredrar alltid att visa de gamla kultklassikerna, men traditionen innebär även att filmkvällarna innehåller några av de mer lovande, färska skräckfilmerna. Dessa filmkvällar har jag sysslat med i uppemot sju års tid i rad och det har eskalerat för varje år som går.
Så här mysigt kan det vara framför min tv under "All hallows night".
Återkommande klassiker är filmer från Halloween-franshisen, Elm Street-franshisen och det hysteriska Stephen King/George A. Romero-samarbetet Creepshow, bland annat. Regissören/artisten/skräckfilmsälskaren Rob Zombie har på något sätt blivit den mest återkommande gemensamma nämnaren då hans Halloween-remakes och övriga filmer, tillsammans med hans sjuka entusiasm för skräck, har återkommit år efter år.
Rummet vi kollar filmerna i pyntas på ett barnligt, entusiastiskt och pedantiskt vis med halloweenpynt. Krimskrams som fejkspindelnät, ljus, girlanger, maskeradmasker, dödskallar, skelett, höstlöv och utskurna pumpor fyller rummet från topp till tå.
Pumporna skärs oftast ut i ett ögonblick av stress innan kvällen börjar och pumpakärnorna blir en del av det massiva utbud av snask och läskeblask som göder deltagarna under kvällens gång.
Godisintaget på Halloween, anno 2008.
Mellan varven spelas det halloweenmusik dessa kvällar, men hela månaden springer jag runt med mp3 och hörlurar för att njuta av skräckromantisk musik av bland andra Misfits och Alice Cooper, eller skräckfilmsmusik från hela världen och traditionella folksånger av extremt nostalgisk karaktär.
Musiken från 50/60-talet, som är av det mest muntra och familjära slaget, är allra, allra bäst! Lyckas jag med denna retrobaserade atmosfär dansar jag som ett rosa spöke på små moln, inombords!
Ett säkert kort för att få till den nostalgiska känsla är att spela den urflippade samlings-dvd:n Monsters Crash The Pajama Party (1965)! Varför den är det kan den eminente skräckfilmsdyrkaren Cinemassacre förklara, genom avsnitt 17 av hans serie Cinemassacre’s Monster Madness!
Jag försöker dessutom lyssna på spökhistorier i hörlurarna. Favoriten är arkiverade avsnitt av det amerikanska radioprogrammet ”Ghost to Ghost” – ett halloweenspecialavsnitt av Coast to Coast som sänds vid halloween varje år, där programvärden Art Bell tar emot telefonsamtal där lyssnare får chansen att berätta deras egna spökhistorier som de själva råkat ut för i verkliga livet. Alltid lika trevligt! Art Bell är en klippa på att få till rätt stämning och det är ju inga spökhistorier som är mer skrämmande än dem som hämtats från verkligheten.
Jag har dock fortfarande inte berättat varför jag gör det här över huvud taget.
Rädsla och höst har väl helt enkelt en särskild plats i mitt hjärta och medvetande. Jag har älskat skräckfilm sedan jag fängslades av Frankenstein (1931) hemma hos min farmor och farfar någon gång i 6-årsåldern. Sedan jag hänfördes av filmen Scream:s (1996) sätt att väcka en hel värld av slasherfilmer och skräckfilmsregler som absolut inte får brytas, men som karaktärer ändå, decennium efter decennium gör och som har kostat alltför många oskyldiga, kåta och puckade ungdomar livet.
Allt halloweenjox måste upp... nånstans.
Detta fängslade mig, trots – eller kanske tack vare, att jag under hela min barndom plågades av fruktansvärda, återkommande mardrömmar och rädsla för mörkret. Jag låg i min säng och var natt efter natt rädd för att somna – och om jag vaknade av en mardröm vågade jag inte somna om igen. Sedan är jag äldsta syskonet och har under hela min uppväxt mått bäst av att vara ensam och var väldigt blyg. Ändå har jag alltid varit en glad person.
När jag började högstadiet mådde jag dock psykiskt dåligt av det som psykologen kallade för ”höstångest”. Att gå till skolan blev under denna period en pina och mörker, regn och rusk blev synonymt med att må dåligt för mig.
På sätt och vis har mörkrets påverkan på mig också givit namn åt den här bloggen, då de luddiga orden ”Except Fear” är hämtade från uttrycket – och Cape Fear-taglinen; ”There is nothing in the dark that isn’t there in the light. Except fear.”
Några år senare vände dock både ångesten och min rotade mörkrädsla inom mig, i samma veva som jag upptäckte den mörkerälskande filmskaparen David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks) och genom att halloweenkvällarna blev något återkommande att se fram emot.
Min känsla av hopplösthet när hösten kom utbyttes mot blomstrande, kreativ entusiasm inför mörker, skräck och obehag! Jag hade genomgått någon slags omedveten, kognitiv beteendeterapi – tack vare ”otäck film”, och hösten var från och med där och då min favoritårstid!
Så likt hur ett barn längtar till Julafton varje år, längtar jag till oktober och Halloween. Skräckfilmerna blir min vardag under alla dessa mörka kvällar och perioden kröner jag med några festliga filmkvällar som ett barnsligt firande av den mest spännande tiden på året.
Det är som en månadslång filmupplevelse utöver det vanliga, i mitt liv, och en tid jag dyrkar och hoppas dyrka så länge jag lever. Därför delar jag med av min halloweenupplevelse genom den här bloggen så det är bara att kika förbi den kommande tiden, för recensioner, lästips, musiktips och allmänt skräckrelaterat!
Absurd Cinema 