Etikettarkiv: Rädsla

Fear and Desire (1953) eller: Hur Stanley Kubrick skildrade vårt förhållande till framtiden

Artsy-Fartsy-headerKubrick_posterDEF_b

Genre: Antikrigsfilm, Krigsfilm, Drama
Produktionsland: USA
Manus: Stanley Kubrick, Howard Sackler
Regi: Stanley Kubrick
Längd: 58 min
Budget: 33 000 dollar
Skådespelare: Paul Mazursky, Frank Silvera, Kenneth Harp, Stephen Coit, Virginia Leith, David Allen

Trapped… 4 Desperate Men and a Strange Half-Animal Girl!

Fear and Desire utspelar sig under ett fiktivt krig i ett oidentifierat land. Fyra soldater överlever en kraschlandning och upptäcker att de är fångna bakom fiendens linjer.

banner_fear and desire

”We have nothing to loose but our future.”

Den mest absoluta rädslan för människan är inte döden, utan att förlora sin framtid. Själva livet skapar en paradoxal föreställning i våra hjärnor om vad vi hade varit utan det. Detta citat från Stanley Kubricks obskyra debutlångfilm Fear and Desire (1953) och titeln citatet anknyter till, definierar hela Kubricks filmskapande och går tillsammans med det manliga våldet som en röd tråd genom samtliga hans filmer, från rädslan över att ha dom bästa åren bakom sig i Lolita (1962 – läs min recension), till kärnvapenhotet i Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964) och människans bristande kontroll över sin framtid i 2001: A Space Odyssey (1968) och A Clockwork Orange (1971).

1402511581-dr_strangelove_wheelchair_

Innan du får barn och har ett liv större än dig själv att bevara, är driften att forma din egen framtid den som håller dig på tårna. För många är det mer än en drift – det är en rädsla. Denna dödsångest är egentligen rädslan att förlora ditt liv. Ditt liv är alltid i nuet, men för våra avancerade människohjärnor eskalerar livet från nuet till att också bli en dåtid och en framtidsbild. Förlusten av ditt liv är förlusten av din framtid. Och när vi får barn, är inte rädslan för att förlora dem – rent undermedvetet på ett mer existentiellt plan, rädslan att förlora den framtid vi just förlängt?

Överlevnadsinstinkten är naturens tydligaste programmering. Mönstret jag försöker belysa är därför vattentätt oavsett vilka filmer jag försöker tolka in mönstret i. Själva skapandet – inte bara av våra mänskliga avkommor, utan det kreativa skapandet i stort, är ett led i människans upprätthållande av sin existens. Upprätthållandet av det ”nu” som distanserar oss från den ofrånkomliga förlusten av oss själva. Kubrick hade dock ambitioner och kreativ drivkraft på en så pass hög intellektuell nivå att detta tunga ämne kallat ”osäkerheten för framtiden”, ”rädslan för en framtid utan framtid” eller rentav ”ren dödsångest”, togs upp till ytan på ett helt annat sätt än genom den konventionella filmskaparen.

BNjlg7DCAAMZnS0

”Fear and desire – two sides of the same coin”, som det talesätt vilket namngav Stanley Kubricks första film säger. Rädslan och önskan är två sidor av samma mynt. Om längtan inför framtiden leder till rädslan inför den – och om rädslan inför framtiden är detsamma som rädslan för att den förväntade gången ska gå förlorad, vad händer då om en person upphör att bry sig om sin framtid?

Conspirator: Do you still feel suicidal?

Alex: Well, put it this way, I feel very low in myself. I can’t see much in the future, and I feel that any second something terrible is going to happen to me.

Efter framtidsfilmernas framtidsfilm – 2001: A Space Odyssey, var det som att ett skifte skedde i Kubricks fixering vid framtidsparanoian. Hans filmer övergick från och med 70-talets anarkistiska framtidskommentar A Clockwork Orange att skildra människans relation till den absoluta rädslan med betydligt mycket mer anomiska drag. Framtiden stod fortfarande på spel, men dödsrädslan övergick till en mer depressiv, hopplös fas. Eller kanske var det en kreativ reaktion på Kubricks ökade vilja att förlika sig med den?

CRr_ca-U8AAKlW9

Alex DeLarges drömmar kretsade kring hedonism, Beethoven och ultravåld utan varken mål eller mening. Döden var blott en kittlande tanke. Barry Lyndon löpte fritt utan varken längtan efter framtiden eller rädsla för att dö, tills dåtiden kom ikapp honom. Jack Torrance tappade bort sig själv i ett hotell och hittade sin framtid i det förlutna. ”Joker” och soldatynglingarna i Full Metal Jacket (1987) övertygades inte av meningen med deras uppgift i Vietnam och i denna meningslöshet frodades endast kaos. I Kubricks sista film Eyes Wide Shut (1999) skildrade han återigen den hedonism som uppstår när viljan att sträva framåt sviktar, men allra mest hur begäret och oförmågan att kontrollera sin utnämnda andra hälft riskerar att brisera ett svartsjukt handlande där framtiden börjar rasa som dominobrickor.

I filmerna efter rymdodyssén hade hoppet bytts ut mot allt mer uppgivenhet inför att begreppet ”framtid” trots allt får ses som ett luftslott lika hämmande som kittlande. Varför hänga upp sig så fatalt på framtiden, när den aldrig upphör att vara något annat än människans drömska fantasi eller maniska tvångstanke? Ett önskebarn för vissa. En sjuklig, dödfödd avkomma för andra.

tv_odyssey2

Är min tes lösgrundad om Stanley Kubricks fascination för människans relation till framtiden? Kanske, men jag tror bestämt att Kubricks egen rädsla för döden – hans egen rädsla för att förlora det vi kallar framtiden, har präglat hans filmer lika mycket som den präglade honom själv. Kubrick flög aldrig i flygmaskiner. Han såg med alla medel till att spela in sina filmer på så pass tryggt avstånd från sitt hem att han aldrig behövde sätta sig i en flygmaskin, då han var livrädd för risken att förolyckas. Detta var endast en av en rad excentriska principer han praktiserade för att ta det säkra före det osäkra.

Högintelligenta människor delar fascinerande nog ofta en betydande rädsla för konsekvenser, då det är ett av dom vanligaste aktiviteterna en högintelligent hjärna arbetar med att tänka på. Något som lätt kan gå till överdrift och bilda monumental paranoia. I en intervju med Playboy daterad 1968 svarar Kubrick på frågan om hans flygrädsla och hans svar leder omedelbart in på människans unika relation till döden;

KeirandStanley_zpsc88ee7ad

”I suppose it comes down to a rather awesome awareness of mortality. Our ability, unlike the other animals, to conceptualize our own end creates tremendous psychic strains within us; whether we like to admit it or not, in each man’s chest a tiny ferret of fear at this ultimate knowledge gnaws away at his ego and his sense of purpose. We’re fortunate, in a way, that our body, and the fulfillment of its needs and functions, plays such an imperative role in our lives; this physical shell creates a buffer between us and the mind-paralyzing realization that only a few years of existence separate birth from death. If man really sat back and thought about his impending termination, and his terrifying insignificance and aloneness in the cosmos, he would surely go mad, or succumb to a numbing sense of futility. Why, he might ask himself, should he bother to write a great symphony, or strive to make a living, or even to love another, when he is no more than a momentary microbe on a dust mote whirling through the unimaginable immensity of space?”

”[…] The very meaninglessness of life forces man to create his own meaning. Children, of course, begin life with an untarnished sense of wonder, a capacity to experience total joy at something as simple as the greenness of a leaf; but as they grow older, the awareness of death and decay begins to impinge on their consciousness and subtly erode their joie de vivre, their idealism — and their assumption of immortality. As a child matures, he sees death and pain everywhere about him, and begins to lose faith in the ultimate goodness of man. But, if he’s reasonably strong — and lucky — he can emerge from this twilight of the soul into a rebirth of life’s elan. Both because of and in spite of his awareness of the meaninglessness of life, he can forge a fresh sense of purpose and affirmation. He may not recapture the same pure sense of wonder he was born with, but he can shape something far more enduring and sustaining. The most terrifying fact about the universe is not that it is hostile but that it is indifferent; but if we can come to terms with this indifference and accept the challenges of life within the boundaries of death — however mutable man may be able to make them — our existence as a species can have genuine meaning and fulfillment. However vast the darkness, we must supply our own light.”

Att acceptera livets prövningar inom dödens begränsningar. Att fokusera på nuet när framtiden rinner oss ur händerna, istället för att insistera på att släppa kontrollen. Eller att övertygas om tanken på en kommande existens i harmoni, om inte det nuvarande livet ger tillfredsställelse för din kontroll. Hanterandet av döden är många och upphörandet av framtiden – undergången, kan te sig mörk. Så länge du kan hitta åtminstone ett ljus i nuet, är väl mörkret endast en skugga.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
3 – Prat

138521384587570561227_20131130d

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

SYD-Betyg-06


1953-03-31-tue_nyt_p36_fear_and_desire

Annonser

Pro-life #7: Börja meditera, påbörja din egoupplösning och bidra till en bättre värld (OBS! Inget mumbo jumbo!)‏

Prousit-header

Glöm krig, terror och död. Människans största rädsla är den för sitt personliga rykte. Rädslan för sitt anseende. Det är en monumental osäkerhet du bär på. Och det har eskalerat kraftigt i en så socialt öppen tid som vi numera lever i. Det märks när du söker bekräftelse och när du tar avstånd.

Det är så absurt många i dagens samhälle som upprätthåller detta bekräftelsebeteende och avståndstagarsbeteende att det är tillräckligt för att göra hela jorden mörkrädd. Drömma livslånga mardrömmar både natt och dag. För mig är avståndstagande inte en konstruktiv handling. Det är på sin höjd en passiv handling, men då sådana handlingar är något motsägelsefullt i sig vill jag kalla det en destruktiv handling. En egoistisk handling. En omedveten handling för att rädda ditt eget skinn. Rädda ditt ego och sedan få bekräftelse för det. Upprätthålla det separerande tänkandet.

Jag önskar som dom flesta en konstruktiv värld med mer harmoni. Jag vill därför uppmana dig som läser det här att öka din självkänsla inifrån. Övervinn din rädsla och oro genom konstruktiv handling och flytta fokus från ditt bekräftelsesökande och avståndstagande. Du brottas enbart med bilden av dig själv och du håller på att förlora allt genom tron på att den bilden har någon betydelse för din överlevnad. Att söka bekräftelse och ta avstånd gör dig inget gott.

Stärk dig inifrån, känn harmonin och låt den kraften växa utåt tills den passerat skalet du kallar dig och strålar vidare till skalen i din omgivning, tills du känner att du och omgivningen är samma. Vi är inte separerade. Du är lika mycket det du ser som det blickarna riktade mot dig ser. Det finns ingen konkret vägg däremellan. Du är din omgivning och omgivningen är du. Du kan inte fly den, enbart röra dig genom den, som en del av den.

Det låter i många öron som naivt mumbo jumbo sprunget ur nidbilden av den desillusionerade, fredsfrälsta hippien som talar i gåtor inte ens hon själv kan nysta upp, men ingenting hindrar utvecklingen av harmoni mer än det antibeteendet. Avståndstagande. Separation. Gränsdragande.

EGO 1

Så övervinn det utåtriktade bekräftelsesökandet och avståndstagandet genom att skala av dina masker och fokusera på att stärka din självkänsla, så kommer du till slut inte ha någon anledning att behöva söka varken bekräftelse eller avståndstagande för att lindra din rädsla och må bättre.

Du kommer inte längre vara den statiska prick i tillvaron du emellanåt kan känna att du är. Du kommer lära dig att känna friheten i att falla fritt och det kommer vara förlösande för din kropp. Din rädsla över vem DU är i andras ögon kommer minska i takt med att EGOT försvinner och din kropp växer sedermera samman med allt runt dig. Börja med det du förstår och låt sedan förståelsen om ALLTINGS FÖRENADE RÖRELSE öka i takt med att ditt ego minskar.

Igår lärde jag mig att egots upprätthållande i grunden styrs av muskulär anspänning. Det är den givna punkten att börja på. Meditation. Du gör det förmodligen redan idag till en viss grad, men du har allt att vinna genom att meditera mer. Sluta spänn din så kallade kropp och ditt så kallade psyke och du kommer steg för steg komma närmare upplösningen av ditt ego och en större harmoni förenad med allt det andra runt det du kallar din omgivning.

Meditation kan verka svårt, men svårigheten i det är att det är så oerhört enkelt. Det handlar i grund och botten enbart om att slappna av och upphöra anspänningen av muskler tills du i längden lyckas sluta lokalisera dig själv som en kropp – eller snarare lyckas känna förbindelsen med allt utom det du sett som din kropp.

Då kommer du inte längre behöva spänna dig inför vem du är och inte är inför din omgivning, för du och din omgivning är samma. Det råder inga tvivel om det; Du och din omgivning är samma och den enda gränsen som separerat det faktumet är ditt EGO. Börja inifrån och sudda ut gränserna.

Peace out, folks!!!!

FOTNOT: Detta skrevs i svallvågorna efter det offentliga avståndstagandet av Kristoffer ”Kringlan” aka ”K” Svensson, dom uppmärksammade terrorattentaten i Paris, mitt personliga mörker efter radiodokumentären ”Självmordet på Flashback” (P3 Dokumentär), lyssning av Gustaf Noréns senaste framträdanden i offentligheten samt han och Göran Greiders podcast ”Brännässlor”, lyssning av Alan Watts och speciellt den med Watts inspelade föreläsningen kallad ”The Quaking Mess (Ego, Problems of Life)”, personliga samtal med bekanta och vändningen i och med påbörjandet av regelbunden meditation. Inga droger har än så länge använts utöver ovanstående.

Prousit #2: Vi räds det mest grundläggande

Prousit-header

När vi ska berätta om saker som rör ”livet i sig själv”, eller när vi helt enkelt uppmärksammar ”livet i sig själv”, blir vi ofta tillbakahållna – inte minst av oss själva, för att ta tag i lite väl omfattande saker. Att vi är för ambitiösa, eller ännu oftare – utifrån den sociala osäkerheten; att vi är för pretentiösa.

Trots att livet i sig själv är så extremt ospeciellt. Vi är 7 miljarder människor på jorden som alla just nu upplever livet. Det är bara människor. Inget unikt alls med livet i sig själv. Din smarta mobil är mer originell än livet i sig själv.

Ändå reagerar vi på livet med rädsla och stöter bort det som att det skulle vara något ogreppbart och farligt att tänka på. För många till och med när vi flytt det sociala sammanhanget och enbart tänker för oss själva. Varför är vi så rädda?

Totalt onödigt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Undergångshyllning: Take Shelter (2011)

TakeShelter posterGenre: Psykologiskt drama
Regi: Jeff Nichols
Manus: Jeff Nichols
Längd: 120 min
Skådespelare: Michael Shannon, Jessica Chastain, Tova Stewart, Shea Whigham, Katy Mixon, Natasha Randall, Ron Kennard, Scott Knisley, Robert Longstreet, Heather Caldwell, Kathy Baker, LisaGay Hamilton, Ray McKinnon

Idag är jordens undergång, enligt den populära tolkningen av det antika Mayafolkets mångtusenåriga kalender. Det måste ju firas på något vis, när jag med en smula spänning har gått och väntat på utgången av detta dygn och vad det innebär för jordens befolkning.

Hemma hos mig har det mest inneburit en rejäl julstädning (aka dödsstädning), men för att markera denna ”ödesdag” brassar jag på med en liten filmrecension med undergångstema. Många filmer har skildrat mänsklighetens inväntande av undergången; Deep Impact, Armageddon, The Day of the Triffids, Melancholia och 2012, för att inte tala om ett antal zombiefilmer.

TakeShelter10

Jag har dock valt en mer subtil tolkning av denna filmgenre, i och med den psykologiska dramaskildringen Take Shelter, från 2011. Likt Melancholia har undergången ingen bokstavlig betydelse för handlingen, men betyder ändå väldigt mycket då den säger något om huvudkaraktärens psykiska tillstånd.

Take Shelter handlar om Curtis LaForche. Han bor i en liten stad i Ohio med sin fru Samantha och dottern Hannah, en sexårig ​​döv flicka. När Curtis börjar få skrämmande drömmar håller han visionerna för sig själv och kanaliserar sin ångest genom att tvångsmässigt bygga ett stormskydd på bakgården.

Hans till synes oförklarliga beteende förvirrar de närmaste omkring honom men belastningen på hans äktenskap och spänningarna i området där han bor kan inte jämföras med Curtis egen rädsla för vad hans drömmar verkligen kan betyda.

TakeShelter13

Jag är extremt fascinerad av psykologiska skildringar på film. Filmer om människors mentala tillstånd och ohälsa – tvångstankar, maniskhet, paranoia, dödsångest, depression. Tillstånd som med de simplas ordförråd kan kallas ”galenskap”.

Om vi går efter det simpla ordförrådet så är karaktären Curtis defintivt jättegalen. Han går igenom samtliga dessa steg i sitt mentala tillstånd och hans omgivning hanterar problemet på skilda sätt. Vissa med total brist på empati och andra med en vilja att förstå och hjälpa honom.

Hans tillstånd är dock – som alla allvarliga, psykiska sjukdomar, inte helt lätt att hantera även om man förstår hans problem och känslor.

TakeShelter14

Jag har själv lidit av tvångssyndrom under min uppväxt och känner väldigt mycket för karaktären Curtis. Jag har tagit mig igenom tvångstankarna, men gudarna ska veta att det är svårt, trots att man vet hur det fungerar och varför man känner som man känner.

Jag vet att det låter helt sjukt att jag känner en vilja att vidröra handfatet i badrummet efter ett mönster med vänster hand och nudda unika punkter fyra gånger endast för att jag annars skulle må dåligt och tro att min mamma eventuellt kan råka illa ut på vägen hem från jobbet samma dag om jag inte utför denna tvångstanke.

Trots att jag vet det orimliga i att mina handlingar avgör ödet för mina närstående så gör jag det helst ändå, eftersom slumpen kan spela mig ett spratt och min mamma råkar ut för en olycka oavsett, vilket skulle göra att jag skulle behöva älta ångern över att jag borde ha utfört min tvångstanke ”bara för att”, för att slippa känna skuld över saker jag egentligen inte kan påverka.

TakeShelter9

Curtis spelas av Michael Shannon (Revolutionary Road, Bug, The Ice Man). En av mina absoluta favoritskådisar och han övertygade mig särskilt förra året, tack vare den här fenomenala rollprestationen! Han besitter kunskapen och passionen att hänge sig helt åt sina karaktärers allra innersta känslor och det syns i minsta blick.

Karaktären syns även i kroppsspråket där han kan signalera på både stora och små sätt. Han kan hänga med ryggen, darra med ena handen eller vara orörlig där han står, men alltid på ett sätt så att han maximerar sin karaktär. Hans röst är så känslig att man kan blunda och ändå känna hur han spelar ut sin karaktärs känsloregister otroligt bra!

För mig var hans arbete i denna film den bästa skådespelarprestationen år 2011 – endast med manlig konkurrens av en annan favorit och psykologisk favoritprestation, närmare bestämt namnen Michael Fassbender i sexmissbruksskildringen Shame (2011).

TakeShelter15

Michael Shannon är dock knappast ensam om att arbeta på toppen av hans förmåga i Take Shelter. Dom är många som presterar, men särskilt förra årets starkast lysande kvinnliga skådespelare – Jessica Chastain (The Tree of Life, The Help, Zero Dark Thirty), spelar Curtis sympatiska fru känslomaxat och suveränt från början till slut.

Hon ventilerar verkligen hur en familjemedlem kan känna över en närståendes psykiska problem. Hon, tillsammans med familjens stumma dotter (ett genialiskt manusdrag) bildar ett starkt karaktärsband till Curtis och det är rörande att se.

För mig är Take Shelter en väldigt fokuserad och vackert lågmäld film från början till slut. Min kärlek är total. Den levererar en utsökt manusidé med kontrollerad regi, jättebra klippningsval, fantastisk ljudarbete och till och med högklassiga effekter av många olika slag.

TakeShelter5

Jag minns att jag var väldigt nöjd med hur filmen arbetade med en mycket selektiv ljudbild för att dela med sig av Curtis oro ända in under huden på mig, när jag såg den. Tystnad varvades med jättebra känslohookar i ljud och oljud.

Take Shelter är en mycket, mycket vacker film på alla sätt och vis. Så många scener är minnesvärda och sitter fastetsade i mitt huvud tillsammans med vemod.

Regissör samt manusförfattare Jeff Nichols (Shotgun Stories) har bearbetat fram en för mig väldigt tilltalande meditativ, intim filmstil och hans nästa film – Mud (2012), ska bli väldigt intressant att se. Också den, liksom hans debut, med Michael Shannon i en av rollerna.

TakeShelter11

Filmen har en omtalad upplösning, vilken vissa kritiserar och andra gillar. Jag älskar den då den får mig att verkligen tvingas hantera konflikten av hur Curtis problem bör hanteras inombords.

Med förstånd och förståelse, eller med avhållsamhet och distans till de starka känslorna?

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost

Halloween – en filmupplevelse utöver det vanliga!

Månadens gemensamma tema för bloggnätverket Filmspanarna är ”en filmupplevelse utöver det vanliga”.

För mig är det därmed hög tid att berätta om det tillfälle på året som jag ser allra mest fram emot och som jag gjort till en tradition, nämligen Halloween. Detta temainlägg blir i och med detta lyckliga sammanträffanden även en liten smygstart/urpremiär på årets halloweentema här på min blogg, som ni kan följa fram till början av november.

För mig är en filmupplevelse utöver det vanliga när denna amerikaniserade tradition nalkas. Varför? Låt mig berätta…

I början av oktober, när höstmörkret gripit tag i oss på allvar och löven faller i takt med de allt kallare vindslagen utanför, då gör jag mig en lista på skräckfilmer som jag vill se, i väntan på den sista oktober och halloweenhögtidsveckan därefter. Sedan ägnar jag mer än en månad åt att endast försöka se dessa skräckfilmer – så många som möjligt. Det kan vara mellan 25-40 stycken filmer som jag hinner med – om jag har tur.

Höjdpunkten, på denna min egna lilla ”Ramadan-månad”, är de filmpackade halloweenkvällarna (vanligtvis 2-3 stycken) runt själva halloweendatumet – 31 oktober, och ”all helgona”-datumet, då jag tillsammans med släktingar och vänner ägnar mig åt att se tre skräckfilmer per tillfälle. Filmer med någon form av halloweentema – nya som gamla och nästan sniket, enväldigt handplockade av mig.

Jag föredrar alltid att visa de gamla kultklassikerna, men traditionen innebär även att filmkvällarna innehåller några av de mer lovande, färska skräckfilmerna. Dessa filmkvällar har jag sysslat med i uppemot sju års tid i rad och det har eskalerat för varje år som går.

Så här mysigt kan det vara framför min tv under "All hallows night".

Återkommande klassiker är filmer från Halloween-franshisen, Elm Street-franshisen och det hysteriska Stephen King/George A. Romero-samarbetet Creepshow, bland annat. Regissören/artisten/skräckfilmsälskaren Rob Zombie har på något sätt blivit den mest återkommande gemensamma nämnaren då hans Halloween-remakes och övriga filmer, tillsammans med hans sjuka entusiasm för skräck, har återkommit år efter år.

Rummet vi kollar filmerna i pyntas på ett barnligt, entusiastiskt och pedantiskt vis med halloweenpynt. Krimskrams som fejkspindelnät, ljus, girlanger, maskeradmasker, dödskallar, skelett, höstlöv och utskurna pumpor fyller rummet från topp till tå.

Pumporna skärs oftast ut i ett ögonblick av stress innan kvällen börjar och pumpakärnorna blir en del av det massiva utbud av snask och läskeblask som göder deltagarna under kvällens gång.

Godisintaget på Halloween, anno 2008.

Mellan varven spelas det halloweenmusik dessa kvällar, men hela månaden springer jag runt med mp3 och hörlurar för att njuta av skräckromantisk musik av bland andra Misfits och Alice Cooper, eller skräckfilmsmusik från hela världen och traditionella folksånger av extremt nostalgisk karaktär.

Musiken från 50/60-talet, som är av det mest muntra och familjära slaget, är allra, allra bäst! Lyckas jag med denna retrobaserade atmosfär dansar jag som ett rosa spöke på små moln, inombords!

Ett säkert kort för att få till den nostalgiska känsla är att spela den urflippade samlings-dvd:n Monsters Crash The Pajama Party (1965)! Varför den är det kan den eminente skräckfilmsdyrkaren Cinemassacre förklara, genom avsnitt 17 av hans serie Cinemassacre’s Monster Madness!

Jag försöker dessutom lyssna på spökhistorier i hörlurarna. Favoriten är arkiverade avsnitt av det amerikanska radioprogrammet ”Ghost to Ghost” – ett halloweenspecialavsnitt av Coast to Coast som sänds vid halloween varje år, där programvärden Art Bell tar emot telefonsamtal där lyssnare får chansen att berätta deras egna spökhistorier som de själva råkat ut för i verkliga livet. Alltid lika trevligt! Art Bell är en klippa på att få till rätt stämning och det är ju inga spökhistorier som är mer skrämmande än dem som hämtats från verkligheten.

Jag har dock fortfarande inte berättat varför jag gör det här över huvud taget.

Rädsla och höst har väl helt enkelt en särskild plats i mitt hjärta och medvetande. Jag har älskat skräckfilm sedan jag fängslades av Frankenstein (1931) hemma hos min farmor och farfar någon gång i 6-årsåldern. Sedan jag hänfördes av filmen Scream:s (1996) sätt att väcka en hel värld av slasherfilmer och skräckfilmsregler som absolut inte får brytas, men som karaktärer ändå, decennium efter decennium gör och som har kostat alltför många oskyldiga, kåta och puckade ungdomar livet.

Allt halloweenjox måste upp... nånstans.

Detta fängslade mig, trots – eller kanske tack vare, att jag under hela min barndom plågades av fruktansvärda, återkommande mardrömmar och rädsla för mörkret. Jag låg i min säng och var natt efter natt rädd för att somna – och om jag vaknade av en mardröm vågade jag inte somna om igen.  Sedan är jag äldsta syskonet och har under hela min uppväxt mått bäst av att vara ensam och var väldigt blyg. Ändå har jag alltid varit en glad person.

När jag började högstadiet mådde jag dock psykiskt dåligt av det som psykologen kallade för ”höstångest”.  Att gå till skolan blev under denna period en pina och mörker, regn och rusk blev synonymt med att må dåligt för mig.

På sätt och vis har mörkrets påverkan på mig också givit namn åt den här bloggen, då de luddiga orden ”Except Fear” är hämtade från uttrycket – och Cape Fear-taglinen; ”There is nothing in the dark that isn’t there in the light. Except fear.”

Några år senare vände dock både ångesten och min rotade mörkrädsla inom mig, i samma veva som jag upptäckte den mörkerälskande filmskaparen David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks) och genom att halloweenkvällarna blev något återkommande att se fram emot.

Min känsla av hopplösthet när hösten kom utbyttes mot blomstrande, kreativ entusiasm inför mörker, skräck och obehag! Jag hade genomgått någon slags omedveten, kognitiv beteendeterapi – tack vare ”otäck film”, och hösten var från och med där och då min favoritårstid!

Så likt hur ett barn längtar till Julafton varje år, längtar jag till oktober och Halloween. Skräckfilmerna blir min vardag under alla dessa mörka kvällar och perioden kröner jag med några festliga filmkvällar som ett barnsligt firande av den mest spännande tiden på året.


Det är som en månadslång filmupplevelse utöver det vanliga, i mitt liv, och en tid jag dyrkar och hoppas dyrka så länge jag lever. Därför delar jag med av min halloweenupplevelse genom den här bloggen så det är bara att kika förbi den kommande tiden, för recensioner, lästips, musiktips och allmänt skräckrelaterat!

Här kan du läsa vad de andra ”filmspanarna” har bloggat om för filmupplevelser utöver det vanliga och det rekommenderar jag verkligen att du kollar in. Glad höst och trevlig Halloween!

Bästa svenska film 2011

1. Play

2. Jägarna 2

3. 2 Steg från Håkan

4. Hur många lingon finns det i världen?

Kommentar: Jag har hunnit se väldigt (rättning; pinsamt) få svenska filmer anno 2011, även om filmer som Apflickorna, Kyss Mig samt Simon och Ekarna åtminstone intresserar mig av de osedda. I övrigt har det varit ett normalår för svenska produktioner med endast någon enstaka, riktigt bra fiktionsfilm. Jag ska försöka se fler filmer inom den närmaste tiden, så jag slipper nominera alla fyra filmerna jag hittills hunnit se. Skäms på mig själv.

2 Steg från Håkan

2 Steg Från Håkan (av Björn Fävremark, Torbjörn Martin och John Boisen) är dokumentären som följer Håkan Hellström och vardagen i hans värld, samt ett av hans största fans. Väldigt snyggt fotad och klippt, väldigt emotionellt uppbyggd och går i en drömsk takt där den stannar och betraktar små, men trevliga vardagstillfällen i lugn och ro. Detta blandat med svartvita undervattensbilder som för mig förstärker avståndet mellan det ensamma lugnet och hetsen i rampljuset på ett vackert sätt.

Dokumentären tenderar att sväva i en stilistisk struktur utan tydliga poänger eller svar i det vi ser, men samtidigt passar det ändå ämnet lite då den på sätt och vis konstaterar att förebilderna vi älskar fortfarande är vanliga människor utan någon högre vishet än vad vilken ”svensson” som helst kan skaffa sig.

Och mellan raderna vill jag konstatera att djup beundran är väldigt komplext men ofta kommer ifrån en känsla inom oss där vi känner oss ofullständiga och därför hittar en högre inspiration som stöd för detta, just eftersom denna högre inspiration har berört något inom oss som få andra har.

En mer uppriktig kärlek är svår att finna hos en fysisk person och därför är det behagligt att finna stödet hos någon ouppnåelig. En gud, en författare, en artist. Å andra sidan; varför se upp till någon eftersom det ändå bara kommer sänka din egen position ännu mer?

Jägarna 2

Jägarna 2 överraskade mig genom att vara en väldigt rafflande film som fick mig att se den hela två gånger på bio och trots att jag tyckte idén om att göra en uppföljare på Jägarna var tråkig och lite skitnödig så var uppföljaren minst lika bra – om inte bättre. Peter Stormare dominerar med en av de bästa svenska rollerna vi sett på åratal och handlingen fängslar mig på ett realistiskt plan – den är ju inspirerad av en verklig, fortfarande aktuell händelse.

Det som dock lyfter den här – på samma sätt som föregångaren, är Kjell Sundvalls förkärlek att dramatisera enligt den svulstiga, klassiska operan, precis som i de bästa westernfilmer.

Play

Årets enda svenska filmguldklimp är dock Ruben Östlunds beteendestudie Play, som genom arrangerad men extremt välspelad ”flugan på väggen”-estetik tar upp svenskars relation till invandrare och hur känslan av underlägsenhet är svaret på alla problem. Tyvärr är vi för dumma i stort för att se det problemet, så istället inbillar vi oss att det är mycket svårare än så.

Vår rädsla för att förlora reviret ”Sverige” har gått ut över allt och alla vi kan uppfatta som hot, men som så ofta när vi styrs av instinkt glömmer vi att tänka djupare än så och vad gäller den högaktuella debatten kring invandringsfrågan ställer vi oss i försvarsställning i tron om att behålla vår trygghet, men det enda vi behåller är vår rädsla.

Den eviga rädslan för det annorlunda, som alltid har förstört den mänskliga gemenskapen, oavsett hudfärg, ursprung, kultur eller åsikter. Här slutar jag min fredspredikan, för det var ju film vi skulle snacka på den här bloggen.

Åter till Östlund som filmskapare. Jag besökte Stockholm filmfestival 2008 näst intill enbart för att få se hans förra film, De Ofrivilliga, och euforin över hans unika skicklighet att berätta våra brister slog mig som häpnadsväckande – i detta fall om vår oförmåga i olika situationer av grupptryck.

Det borde inte förtjänas ord som ”unik” till honom i ett idealt film-sverige, men övriga filmskapare i landet (ja, jag talar till dig) är antingen för fega eller så lyckas de inte ta upp samma samhällsfrågor så som Östlund gör. Han är orädd och vill skaka om de som inte orkar bry sig eller tänka själv med det sunda förnuftet, men andra etablerade filmskapare undviker den konfrontationen med tittaren.

Det är i dagens film-sverige Ruben Östlund, läromästaren Roy Andersson (En Kärlekshistoria, Sånger från andra våningen, Du levande), Stefan Jarl (Mods-trilogin) och Lukas Moodysson (Lilja 4-ever, Fucking Åmål, Ett hål i mitt hjärta) som kan åstadkomma liknande saker.

Faktum är att de är ganska ensamma i hela den svenska filmhistorien och även om de får respekt och stöd så borde Svensk Film se, förstå och ta chansen att stötta de kreativa revolutionärerna och inte bara toffelbranschfolket som rättar sig i ledet.

Men Svensk Film är – som det svenska folket i stort, för fega för det vi anser som annorlunda.

Varför tappar skräckregissörer (eller skapande själar i allmänhet) motivationen när de blir äldre?

Måste länka till essän Why do horror filmmakers lose their edge as the age? från The A.V. Club. Egentligen är det den sista spalten som är den direkt intressanta, där det spekulativa svaret resulteras, men läs hela för all del.

Det är absolut en intressant fråga som fler än jag ställt sig och detta gäller egentligen inte bara skräckfilmsregissörer utan alla filmskapare och skapare i stort, men för att få ett mindre spretigt svar så kan man givetvis koncentrera sig på en kategori människor – alltså de som arbetar med skräck.

Anledningen till varför skräckfilmsregissörer som John Carpenter, Dario Argento, George A. Romero och Wes Craven – för att nämna några, har tappat stinget och levererar tamare, bekvämare skräck på äldre dar’ är alltså inte för att de är oberoende av pengar eller desperata i pengar, utan snarare för att de har stora, vuxna familjer och en trygg sits att sitta på, vilket hindrar dem från att gräva ner sig i genuina tankar av oro, terror och skräck.

Det överensstämmer med min allmänna teori vad gäller alla själar och vår vilja att skapa – framför allt skräck och andra starka känslor. Vi tappar motivationen att uttrycka oss när vi blir äldre och mer trygga i vårt liv, i det fjärde steget av vår utveckling. Allt är en resa i vårt liv;

Period 1: Först går vi igenom den kritiska barnaåldern, då vi leds och lär av våra föräldrar som vi är beroende av då vi inte har förmågan att leva självständigt. Vi är direkta och simplistiska i vårt tänkande och gräver inte ner oss särskilt mycket i en sak utan letar hela tiden efter nästa upptäckt och nästa sak att lära sig. Skapandetänkandet tar vid men har bara börjat, vilket gör oss outvecklade. Beroendet av andra är som störst och vi är som mest rädda för att bli lämnade ensamma, vilket kan ge häftig oro av och till.

Period 2: Vi går sedan igenom revolutionsåldern då vi bygger upp oss själva som personligheter – alltså under och efter tonåren. Denna tid är kritisk för vårt kreativa tänkande då det är här vi börjar ifrågasätta allt i vår omvärld och skapa personliga ideér. Vår största skräck är att inte passa in eller att inte vara en tillräckligt bra människa. Bekräftelse eller självacceptans är nyckeln till trygghet.

Period 3: Vi går därefter igenom perioden då vi vanligtvis skaffar familj och på allvar lär oss att andra än ”jag själv” kan vara viktigare och vi värderar andra högre. Detta är inte främmande i tidigare stadium, men först nu genomsyras vi av det. Denna tid är intressant ur skräckfilmssynpunkt då vi under denna period har störst förmåga att uppnå paranoia, oro och skräck för andras brist på trygghet (make/maka, barn, föräldrar), vilket är bra material för skräckfilmsidéer då de alltid handlar om offer.

Period 4: Vi är alltså nu inne i perioden av vårt liv där alla våra allra närmaste anhöriga är vuxna och självständiga samt att du själv kan uppnå en känsla av att du fyllt din funktion här på jorden och därför inte behöver vara lika nervös över allt i ditt liv.

Period 5: Denna fas brukar dock variera och alla övergår inte till denna, men det är inte ovanligt. Här uppnår du mer eller mindre oro eller paranoia då du inte längre känner dig lika delaktig i andras liv och därför känner att du vill styra andra från din stol, vilket ju kan vara en chans till revansch men också en risk för att framstå som gaggig i andras ögon. Känslan av att vara förbrukad men att ändå ha misslyckats med att uppnå olika mål i din omvärld är den stora skräcken.

I den näst sista, fjärde fasen tror jag att de oinspirerade skräckfilmsherrarna har landat och omslutit sig till och därför också tappat glöden, som det brukar heta – och de är nog fast där, tyvärr.

Jag ber om ursäkt för detta psykologiutlägg, men kände inspiration att skriva av mig lite på grund av essäns ämne.

Slutligtvis; Herrar som Roman Polanski, David Lynch och ett fåtal till, som fortfarande verkar besitta en ovanlig skaparglöd trots sin ålder, dessa har fortfarande krig att gå, nya konflikter att reflektera/utforska kring och viljan att utveckla sig ytterligare och därför inte försatt sig i sina slutliga faser helt och hållet utan återkommer till stadiet före det fjärde, men det är en konst att klara det.