Etikettarkiv: Höst

The Little Girl Who Lives Down The Lane (1976)

Halloween-banner-2015 tumblr_ntm18yOil31rt156jo1_1280

Genre: Drama, Thriller, Mysterium
Produktionsland: Kanada, USA, Frankrike
Svensk titel: Den Lilla Flickan i Huset vid Vägens Slut
Manus: Laird Koenig (baserad på hans roman)
Regi: Nicolas Gessner
Längd: 100 min
Budget: 1 100 000 kanadickdollar
Skådespelare: Martin Sheen, Jodie Foster, Scott Jacoby, Mort Shuman, Alexis Smith

Den unga, intelligenta flickan Rynn lämnas att leva ensam när fadern dör. Hon är fast besluten om att leva själv och klara uppväxten utan någon vuxen. Hon bor ensam i en villa i utkanten av stan och får kämpa med att dölja att hon faktiskt är helt ensam.

She was only a little girl. She lived in a great big house… all alone. Where is her mother? Where is her father? Where are all the people who went to visit her? What is her unspeakable secret? Everyone who knows is dead.

22578317710_3f395d5626_o

Jodie Foster (The Silence of the Lambs, Panic Room) spelar här 13 år gammal huvudrollen som ensliga skarphuvudet Rynn Jacobs, i kölvattnet efter succéer som Taxi Driver och Bugsy Malone – bägge hade premiärer tidigare samma år och visar vilket kanonår detta var i Jodie Fosters karriär. Jag är ingen expert på Foster och tänkte att hon kanske inte hade gjort så värst mycket mer innan detta – bortsett från en del TV-roller då, men hon hade sedan slutet av 60-talet hunnit med både huvudroller och biroller i ett flertal långfilmer och givetvis massor av TV-produktioner, så tji fick jag.

Här visar hon verkligen talangen som bringat henne alla skådisförfrågningar. Hon är självsäker och avslappnad, med timing i vad som händer i scenerna undertextmässigt men aldrig så det blir överanalyserat, utan med bra balanssinne i agerandet. Sedan spelar hon mot riktigt bra namn också. Martin Sheen (Badlands, Apocalypse Now) glänser i sin intensivt påträngande glidarroll och 19-årige Scott Jacoby (Bad Ronald) är ännu lite bättre, som en ung, smart trollkarl. Han kan verkligen framhäva komplexa känslor med genuint blottande ansiktsuttryck som kontrasterar mot hans säkra attityd.

little_girl_lane-1

Dessa tre tillsammans med en mycket trevlig Mort Shuman  i rollen som en polis får verkligen till en teaterkvalitativ dynamik karaktärsmässigt och tack vare fint samarbete i deras ageranden från varsitt håll. Shuman var egentligen flitigt producerande låtskrivare samt filmkompositör och skrev några av Elvis Presleys allra största hits samt mästerverket ”This Magic Moment” som tolkats av många, men han gjorde även några få skådisroller emellanåt.

Lite tråkigt att veteranen i gruppen – 55-åriga Alexis Smith (Night and Day, Any Number Can Play, Dallas) inte är riktigt lika med. Hon är lite väl dramatisk och tydlig i sin karaktärs känslor, men då är jag också väldigt kräsen. Egentligen kanske hennes karaktär passar rätt bra i hennes tolkning, då den förbittrade, stela damen kommer fram. Jag är nog för hård som ser hennes del i filmen som svagare, då det nog mest handlar om karaktärsmässig kontrast. Jag får lite dåligt samvete faktiskt. Med över 60 roller i bagaget och roller mot legender som Cary Grant, Clark Gable, Bing Crosby och Humphrey Bogart går det inte att ifrågasätta hennes erfarenhet, men erfarenheten kommer trots allt från en annan tid och denna film gjordes i det nymodiga, mer neorealistiska 70-talet. Allt landar på ren matchning av olika stilar, snarare än på egentliga brister. Hon är inte dålig, det vill jag ha sagt.

22145127783_306521eb0a_o

Jodie Foster har i efterhand kallat denna film för hennes minst roliga, då hon sagt att ingen på inspelningen gjorde filmen med glädje. Kanske är det en del av denna disharmoni som gör att jag faktiskt gillar stämningen? Disharmoni kan ju många gånger ge en egen form av känsla vilket filmhistorien visat (Von Trier och Kubrick är några som beprövat detta).

Filmen bär i övrigt på stark 70-talsatmosfär, som sig bör. Väldigt fina glesbygdsmiljöer i fuktigt, höstgrått kustklimat i Kanada. Hela inramningen känns som sagt som skriven för en pjäs med sin starka karaktärsdynamik och förankring i Rynn Jacobs ensamma villa, men filmen bygger i själva verket på en bok. Ett moment i filmen som jag störde mig på då det gjordes väldigt plumpt och billigt – jag behöver inte säga vad, skiljer sig en del i boken då den vågade gå lite längre med karaktärerna.

littlegirl2big

Detta drar ner betyget lite för mig, samt klavertrampet när filmen i allvarliga scener plötsligt bjuder på tidstypiskt jättegrovbasig 70-talsfunk, som ger mig vibbar av blaxploitation och flamboyanta hallickar när jag nog knappast borde dra dom associationerna. Dock bjuder filmen överlag på fin filmmusik i mer klassiska flöjtmelodier (blandat med stycken av Chopin) som sätter desto bättre karaktär på ett sätt som dagens dramer och thrillers sällan lyckas med.

Allt som allt (hugeda mig vad jag maler på i vad som ska vara korta recensioner); Briljanta Jodie Foster är knappast enda behållningen i den här lilla pärlan, men förvänta dig ingen rysare utan snarare ett lågmält mysdrama med rysarinslag och konsekvent bra spänning. Av någon outgrundlig anledning hade denna premiär i Sverige först, av alla platser i världen. Fråga mig inte varför, men ge mig gärna svaret.

3 – Manus
4 – Skådespelare
3 – Atmosfär
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
————
19/30 – Totalt

SYD-Betyg-06

Halloweenlistan 2013

Halloween-banner

Så var det dags igen. För fjärde året i rad kommer jag fira in hösttraditionen Halloween på min blogg genom att dela med mig av skräckfilmsrecensioner och annat skräckrelaterat material som jag själv föredrar att insupa under årets mest underbara – och samtidigt mest mörka, period.

Jag kommer även försöka återuppta min Nick Cave and The Bad Seeds-special som somnade in efter förra hösten, då denna grupp – utöver att vara mitt favoritband, också är idealisk under den ruggiga hösten. Läs det jag tidigare skrivit om dem här.

Som vanligt delar jag med mig av min egen lista över de filmer jag kommer försöka se under oktober månad och lite därtill. Alla kommer inte hinna med att ses, ännu färre kommer hinnas med att bli recenserade, men jag kommer göra så gott jag kan för att göra så gott man kan, eller vad man ska säga.

I övrigt kommer jag själv att njuta av löven, dom nakna träden, vinden och den kalla, gråa känslan som öppnar upp för vemod, svårmod, rädsla, skräck, galenskap… allt som talar om för oss att vi är levande, ungefär. Det bästa vi kan göra är att bemöta detta med fanan högt och med ett nyfiket fokus i blicken, vilket väl är min ursäkt för denna skräckfascination.

masque-du-demon-1960-15-g

Jag kommer lyssna på spökberättelser och halloween-tematisk musik, pynta min hemmiljö med ljus och lysande pumpor och givetvis damma av min Edgar Allan Poe-bibel för att verkligen svepa in mig bland svarta katter, symboliska korpar och omslutande kyrkogårdar.

En sak till… Jag kommer fokusera lite extra på den italienske filmskaparen och skräckfilmsvisionären Mario Bava under denna period, vilket kommer göra att hans filmer kommer få extra hög prioritering i recensionsstegen.

Få filmskapare har präglat det vi kallar för skräck såsom Bava om man så talar om gothisk skräck, surrealistiskt obehag, mordiska kriminalrysare eller renodlade slashers. Därför förtjänar han uppmärksamhet och uppskattning, vilket jag hoppas kunna ge i någon mån.

Trevlig höst, trevligt mörker och en glad halloween!

Rött = har sett i år

  1. Bride of Frankenstein (1935)
  2. Mario Bava-special: Black Sunday (1960)
  3. The Haunting (1963)
  4. Mario Bava-special: Black Sabbath (1963)
  5. Mario Bava-special: Kill, Baby… Kill! (1966)
  6. Spider Baby (1968)
  7. The Abominable Dr. Phibes (1971)
  8. Mario Bava-special: Bay of Blood (1971)
  9. Children Shouldn’t Play With Dead Things (1973)
  10. Mario Bava-special: Schock (1977)
  11. I Spit On Your Grave (1978)
  12. Cannibal Holocaust (1980)
  13. The Burning (1981)
  14. Basket Case (1982)
  15. Re-animator (1985)
  16. Trick or treat (1986)
  17. Friday the 13th Part VII: The New Blood (1988)
  18. The Exorcist III: Legion (1990)
  19. Hocus Pocus (1993)
  20. Masters of Horror: H.P. Lovecrafts Dreams in the Witch-House (2005)
  21. Creepshow 3 (2006)
  22. Hatchet II (2010)
  23. Let Me In (2010)
  24. V/H/S (2012)
  25. Sinister (2012)
  26. The Lords of Salem (2012)
  27. Evil Dead (2013)
  28. V/H/S/2 (2013)
  29. The Conjuring (2013)
  30. Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th (2013)

Halloween – en filmupplevelse utöver det vanliga!

Månadens gemensamma tema för bloggnätverket Filmspanarna är ”en filmupplevelse utöver det vanliga”.

För mig är det därmed hög tid att berätta om det tillfälle på året som jag ser allra mest fram emot och som jag gjort till en tradition, nämligen Halloween. Detta temainlägg blir i och med detta lyckliga sammanträffanden även en liten smygstart/urpremiär på årets halloweentema här på min blogg, som ni kan följa fram till början av november.

För mig är en filmupplevelse utöver det vanliga när denna amerikaniserade tradition nalkas. Varför? Låt mig berätta…

I början av oktober, när höstmörkret gripit tag i oss på allvar och löven faller i takt med de allt kallare vindslagen utanför, då gör jag mig en lista på skräckfilmer som jag vill se, i väntan på den sista oktober och halloweenhögtidsveckan därefter. Sedan ägnar jag mer än en månad åt att endast försöka se dessa skräckfilmer – så många som möjligt. Det kan vara mellan 25-40 stycken filmer som jag hinner med – om jag har tur.

Höjdpunkten, på denna min egna lilla ”Ramadan-månad”, är de filmpackade halloweenkvällarna (vanligtvis 2-3 stycken) runt själva halloweendatumet – 31 oktober, och ”all helgona”-datumet, då jag tillsammans med släktingar och vänner ägnar mig åt att se tre skräckfilmer per tillfälle. Filmer med någon form av halloweentema – nya som gamla och nästan sniket, enväldigt handplockade av mig.

Jag föredrar alltid att visa de gamla kultklassikerna, men traditionen innebär även att filmkvällarna innehåller några av de mer lovande, färska skräckfilmerna. Dessa filmkvällar har jag sysslat med i uppemot sju års tid i rad och det har eskalerat för varje år som går.

Så här mysigt kan det vara framför min tv under "All hallows night".

Återkommande klassiker är filmer från Halloween-franshisen, Elm Street-franshisen och det hysteriska Stephen King/George A. Romero-samarbetet Creepshow, bland annat. Regissören/artisten/skräckfilmsälskaren Rob Zombie har på något sätt blivit den mest återkommande gemensamma nämnaren då hans Halloween-remakes och övriga filmer, tillsammans med hans sjuka entusiasm för skräck, har återkommit år efter år.

Rummet vi kollar filmerna i pyntas på ett barnligt, entusiastiskt och pedantiskt vis med halloweenpynt. Krimskrams som fejkspindelnät, ljus, girlanger, maskeradmasker, dödskallar, skelett, höstlöv och utskurna pumpor fyller rummet från topp till tå.

Pumporna skärs oftast ut i ett ögonblick av stress innan kvällen börjar och pumpakärnorna blir en del av det massiva utbud av snask och läskeblask som göder deltagarna under kvällens gång.

Godisintaget på Halloween, anno 2008.

Mellan varven spelas det halloweenmusik dessa kvällar, men hela månaden springer jag runt med mp3 och hörlurar för att njuta av skräckromantisk musik av bland andra Misfits och Alice Cooper, eller skräckfilmsmusik från hela världen och traditionella folksånger av extremt nostalgisk karaktär.

Musiken från 50/60-talet, som är av det mest muntra och familjära slaget, är allra, allra bäst! Lyckas jag med denna retrobaserade atmosfär dansar jag som ett rosa spöke på små moln, inombords!

Ett säkert kort för att få till den nostalgiska känsla är att spela den urflippade samlings-dvd:n Monsters Crash The Pajama Party (1965)! Varför den är det kan den eminente skräckfilmsdyrkaren Cinemassacre förklara, genom avsnitt 17 av hans serie Cinemassacre’s Monster Madness!

Jag försöker dessutom lyssna på spökhistorier i hörlurarna. Favoriten är arkiverade avsnitt av det amerikanska radioprogrammet ”Ghost to Ghost” – ett halloweenspecialavsnitt av Coast to Coast som sänds vid halloween varje år, där programvärden Art Bell tar emot telefonsamtal där lyssnare får chansen att berätta deras egna spökhistorier som de själva råkat ut för i verkliga livet. Alltid lika trevligt! Art Bell är en klippa på att få till rätt stämning och det är ju inga spökhistorier som är mer skrämmande än dem som hämtats från verkligheten.

Jag har dock fortfarande inte berättat varför jag gör det här över huvud taget.

Rädsla och höst har väl helt enkelt en särskild plats i mitt hjärta och medvetande. Jag har älskat skräckfilm sedan jag fängslades av Frankenstein (1931) hemma hos min farmor och farfar någon gång i 6-årsåldern. Sedan jag hänfördes av filmen Scream:s (1996) sätt att väcka en hel värld av slasherfilmer och skräckfilmsregler som absolut inte får brytas, men som karaktärer ändå, decennium efter decennium gör och som har kostat alltför många oskyldiga, kåta och puckade ungdomar livet.

Allt halloweenjox måste upp... nånstans.

Detta fängslade mig, trots – eller kanske tack vare, att jag under hela min barndom plågades av fruktansvärda, återkommande mardrömmar och rädsla för mörkret. Jag låg i min säng och var natt efter natt rädd för att somna – och om jag vaknade av en mardröm vågade jag inte somna om igen.  Sedan är jag äldsta syskonet och har under hela min uppväxt mått bäst av att vara ensam och var väldigt blyg. Ändå har jag alltid varit en glad person.

När jag började högstadiet mådde jag dock psykiskt dåligt av det som psykologen kallade för ”höstångest”.  Att gå till skolan blev under denna period en pina och mörker, regn och rusk blev synonymt med att må dåligt för mig.

På sätt och vis har mörkrets påverkan på mig också givit namn åt den här bloggen, då de luddiga orden ”Except Fear” är hämtade från uttrycket – och Cape Fear-taglinen; ”There is nothing in the dark that isn’t there in the light. Except fear.”

Några år senare vände dock både ångesten och min rotade mörkrädsla inom mig, i samma veva som jag upptäckte den mörkerälskande filmskaparen David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks) och genom att halloweenkvällarna blev något återkommande att se fram emot.

Min känsla av hopplösthet när hösten kom utbyttes mot blomstrande, kreativ entusiasm inför mörker, skräck och obehag! Jag hade genomgått någon slags omedveten, kognitiv beteendeterapi – tack vare ”otäck film”, och hösten var från och med där och då min favoritårstid!

Så likt hur ett barn längtar till Julafton varje år, längtar jag till oktober och Halloween. Skräckfilmerna blir min vardag under alla dessa mörka kvällar och perioden kröner jag med några festliga filmkvällar som ett barnsligt firande av den mest spännande tiden på året.


Det är som en månadslång filmupplevelse utöver det vanliga, i mitt liv, och en tid jag dyrkar och hoppas dyrka så länge jag lever. Därför delar jag med av min halloweenupplevelse genom den här bloggen så det är bara att kika förbi den kommande tiden, för recensioner, lästips, musiktips och allmänt skräckrelaterat!

Här kan du läsa vad de andra ”filmspanarna” har bloggat om för filmupplevelser utöver det vanliga och det rekommenderar jag verkligen att du kollar in. Glad höst och trevlig Halloween!