Stockholm Filmfestival: Tom At The Farm (2013)

I lördags fick jag för första gången bekanta mig med Filmspanarna – åtminstone ganska många av dem, ”på riktigt” i och med min flytt till huvudstaden.

Vi ägnade en heldag – och för vissa av oss även en helnatt (Horror Night för att snacka klarspråk), tillsammans på Stockholm Filmfestival och det var riktigt kul att göra en av festivaldagarna till en riktig happening!

Den sista filmspanarfilmen vi såg tillsammans var kanadensiska, franskspråkiga Tom At The Farm på biografen Park. Här under följer min recension och vill du veta vad några av dom andra filmspanarna tyckte om samma film hittar du recensionerna här; Rörliga Bilder Och Tryckta Ord, Fiffis Filmtajm, Jojjenito och The Velvet Café.

…

Genre: Psykologisk thriller, Mysterium, Drama
Alternativ titel: Tom à la Ferme
Produktionsland: Kanada, Frankrike
Regi: Xavier Dolan
Manus: Xavier Dolan, efter en pjäs av Michel Marc Bouchard
Längd: 105 min
Skådespelare: Xavier Dolan, Pierre-Yves Cardinal, Lise Roy, Evelyne Brochu,Manuel Tadros, Jacques Lavallée, Anne Caron, Caleb Landry Jones

Den unge reklamaren Tom reser från Montreal till landsbygden för att gå på sin döde älskares begravning. Väl där upptäcker han till sin förvåning att ingen vet vem han är och vad för typ av relation han hade till den avlidne mannen.

Xavier Dolan. Denne unge och så uppskattade auteur från Kanada, med en filmkarriär, ett utseende och en hårlugg som får mina studentvänner att bli lyriska som fjortisar.

Vid 24 års ålder har han haft fyra filmer av fyra möjliga visade på Cannesfestivalen. Fyra filmer som han skrivit manus, regisserat, klippt, producerat och själv skådespelat i – som huvudroll. Hans väldigt tydliga linje är att dom behandlar HBTQ-karaktärer och det behöver inte nämnas att han vill ha kontroll över sin idé.

Jag planerar sedan en tid tillbaka att bränna igenom hans övriga filmografi och min idé var att börja från början, men i och med att jag nu sett Tom At The Farm – eller Tom à la Ferme, så bet jag i slutet eller svansen – eller vad man säger, men då får det så vara.

Filmen har en inramning som jag alltid brukar ha en svaghet för, nämligen den moderna teaterpjäsens inramning där spelplatsen är tryggt begränsad och karaktärerna är få och genomarbetade från topp till tå. Det är inte en tillfällighet, då filmens manus faktiskt bygger på en pjäs – av den i Kanada berömde, homosexuelle pjäsförfattaren Michel Marc Bouchard.

Tjusningen framför andra med pjäsupplägg är dock att i stort sett all dramatik sker inuti huvudet på karaktärerna, genom laddningar inuti dem och mellan dem så som riktiga psykologiska thrillers ska vara.

Fast det där tar jag indirekt tillbaka, eftersom den här skildringen får massiv hjälp av filmens domedagsskärande spänningsmusik som satsar så hårt att teserviser spricker. Det tar ett tag innan jag vänjer mig vid detta musikaliska upplägg, men sedan gillar jag känslan den framkallar och på något vis kommer jag att tänka på franska, svartvita nagelbitare.

Faktum är dock att filmen skulle vara bra mycket mer lågmäld utan den här musiken och min teori är att Xavier Dolan bestämde sig först i klippningen att förstärka filmens dramatik med det denna operetta pampmusik då han såg nerven den skulle haft utan den. Positivt är det i vilket fall.

Filmen har omedelbart en märkligt mysig, ödesbådande känsla och inledningsvis tror jag att det ska utveckla sig till något i stil med Thomas Vinterbergs danska dogmaklassiker Festen (1997), men Toms äventyr på farmen blir mer svårberäkneligt än så.

Xavier Dolan övertygar som Tom genom oskyldiga rådjursögon och för sig som en svärmorsdröm som försöker visa sig rebellisk men är väldigt klumpig i sina försök. Dolan har blonderat håret så att det matchar sädesfälten, satt på sig fula glasögon och en ganska slemmig jackkollektion för att släppa ”pretty boy”-facet en aning.

Första scenen drar mig in i dramatiken på ett fint sätt. Sedan staplas den ena efter det andra dramatiska klossen ovanpå varandra så att jag aldrig kan vara säker på vad som kan hända. Jag utvecklar teorier i mitt huvud men jag är näst intill alltid aningens fel ute.

Tom anländer till det lilla samhället där hans älskare kommer ifrån och nu ska till att begravas i. I takt med att denna avhälsning sker äntrar dock en hel del frågor.

Den dödes mamma är oväntat vänlig, men samtidigt oroväckande precis. Den dödes bror är läskigt ovälkommande och rent ut sagt sociopatiskt aggressiv, men samtidigt släpper han in Tom på dom mest besynnerliga sätt. Bägge spelas mycket bra av Lise Roy respektive Pierre-Yves Cardinal.

Tom är definitivt den enda jag kan känna att jag litar på, medan dom boende i den lilla byn han kommit till alla är som karaktärer i en uppsättning Cluedo. Landsortsfamiljen verkar ha byggt upp en rädhågsen respekt från de andra byborna och ska jag beskriva filmens helhet så är det som en korsning mellan Motorsågsmassakern och Babe – den modiga lilla grisen, fast utan motorsågar eller grisar.

Filmen har en och annan scen som känns fel rent kronologiskt och slutet är en funderare liksom filmens övergång till smalare bildmått (aspect ratio) under en spänningsfylld utomhussekvens, men den här ”hölassthrillern” här är en av dom filmer jag varit som mest sugen att se om under filmfestivalen och därför blir mitt slutomdöme generöst.

Det ska bli spännande att se ifall Xavier Dolan kan få även mig på fall med hans övriga verk inom en snar framtid…

Feministisk slutnot: Filmen innehåller som sagt en väldigt begränsad trupp av karaktärer och så vitt jag vet pratar aldrig två namngivna kvinnor med varandra om något annat än män i någon form. Dom kvinnor som medverkar har dessutom inte dom mest framträdande rollerna för berättelsen, men knappast heller undanskymda. Dock är detta en berättelse om män och manlighet och har man det i åtanke köper man nog kvinnornas roller i handlingen. Så känner åtminstone jag.

EDIT: Som Sofia nämner i kommentarsfältet så försigår faktiskt ett samtal om cigaretter mellan två av filmens kvinnliga karaktärer, så den fixar bechdel-testet i alla fall.

…

En sak till:
Filmens poster påminner väldigt mycket om postern till personlige favoriten Harmony Korines (Gummo, Mister Lonely, Spring Breakers) dogmafilm Julien Donkey-Boy (1999). Med tanke på att Korine och Dolan får anses vara nära besläktade från varsin sida om den kanadensisk-amerikanska gränsen genom deras auteuriska independent/arthouse-bana, kan det vara en medveten blinkning från Xavier Dolans sida månne?