Stockholm Filmfestival: La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2La_vie_d'Adèle-poster-01Genre: Uppväxtsdrama, Relationsdrama, Romantik
Alternativ titel: Blue Is the Warmest Colour, Blå Är Den Varmaste Färgen – Kapitel 1 & 2, Adele: Chapters 1 & 2
Produktionsland: Frankrike
Regi: Abdellatif Kechiche
Manus: Abdellatif Kechiche, Ghalia Lacroix
Längd: 177 min
Skådespelare: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Salim Kechiouche, Aurélien Recoing, Catherine Salée, Benjamin Siksou, Mona Walravens, Alma Jodorowsky, Jérémie Laheurte, Anne Loiret, Benoît Pilot, Sandor Funtek, Fanny Maurin, Maelys Cabezon, Samir Bella

Vid 15 års ålder ifrågasätter inte Adele att en flicka går ut med pojkar. Hennes liv vänds dock upp och ner natten hon möter Emma, en ung kvinna med blått hår, som hjälper henne att upptäcka önskan att hävda sig själv som kvinna och som vuxen. Baserad på serieromanen Le Bleu est une couleur chaude av Julie Maroh från år 2010.

Jag roffade åt mig en sista minuten-biljett till det omtalade, guldpalmenbelönade franska dramat som enligt flera källor skulle innehålla hela 23 minuter långa (!) och explicita lesbiska sexscener (som om någon satt och tog tid med tidtagarur så fort det skulle till att gökas).

Jag minns när jag läste om den under Cannesfestivalen och hoppades att den skulle kamma hem högsta pris (vilket den sedan gjorde) på grund av den utmanande utformningen att dels ta upp homoteman, vara frikostig i sexskildrandet och dessutom vara hela tre timmar lång.

Dessa inslag ser man ju annars vanligtvis i små independentfilmer, porrfilmer samt episka blockbusters. Kul att göra en soppa av alltihop, tänkte jag.

Adele 13

Väl inne i salongen har jag inte mycket annat val än att sätta mig i mitten allra, allra längst fram på självaste Skandiabiografen. Jag sjönk ner i sätet, spände blicken på duken som vällde över framför mig. Jag bokstavligt talat lade upp mina fötter och ben på scengolvupphöjningen där framme.

Frankrikes ambassadör för Sverige stod ett par meter framför mig och sade några (läs; många) ord om hur viktig filmen är och sedan började den omtalade föreställningen.

Regissör för filmen är tunisisk-franske Abdellatif Kechiche (La Faute à Voltaire, Vénus Noire), med en resumé av mastiga filmer om social kamp på meritlistan. Han har särskilt varit i ropet sedan filmens succé i Cannes, då han av filmens huvudrollskådespelare utmålats som en sadistisk tyrann i registolen och relationen dem emellan verkar infekterad.

Jag märker snabbt att han har en fetish för munnar – eller läppar.

Adele 6

Nu kan det bero på att jag satt allra längst fram och karaktärernas munnar alltid låg mig närmare att fästa ögonen på än karaktärernas ögon – som vanligtvis är den punkt vi fäster blicken på, men närbilder vilar ständigt på framför allt huvudrollen Adèle Exarchopoulos barnsliga mun som sover, dräglar och röker cigaretter om vartannat.

Några personer på raden bakom mig reagerar gång på gång åt dom utstuderade bildvalen. När filmen ett par gånger dessutom fokuserar på några småbarns munnar så blir det lite obehagligt, faktiskt. Fotot är dock väldigt vackert rakt igenom, trots sin väldigt vardagliga estetik.

Men nog om det, för La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 – även kallad Blue is the Warmest Colour – också kallad Blå Är Den Varmaste Färgen, är ett starkt, välspelat och välbalanserat drama som tillåter sig att sträckas över längre tid och berätta mycket utan att någon gång förstöra känslan av att det verkligheten den skildrar och inte någon saga.

Bägge huvudrollerna – nämnde Exarchopoulos (Boxes, La Rafle, I Used To Be Darker) som titelrollen vi följer samt Léa Seydoux (La belle personne, Lourdes, Robin Hood, Midnight in Paris, Mission Impossible: Ghost Protocol, Grand Central m.fl.) som hennes kärleksintresse, är fenomenalt bra och hängivna sina roller.

Adele 10

Jag tycker dock att det är skevt att den som lyfts fram mest efter filmens succé är birollen och filmpampättlingen Léa Seydoux – genom andra filmerbjudanden och på posters, trots att Adèle Exarchopoulos både är huvudrollen och den som imponerar klart mest genom hela filmen.

Seydoux var dock en filmstjärna sedan tidigare i Frankrike så hiearkin var väl svår att rubba, anar jag. Hon har även en minimal roll i Quentin Tarantinos i Frankrike utspelande Inglourious Basterds (2009), i första scenen. På Cannesfestivalen fick dock bägge skådespelarna dela på ett specialpris för deras prestationer vilket känns allra mest rättvist.

Värt att nämna är att filmen baseras på ett seriealbum från 2010, av Julie Maroh. Inte en fläskig roman, inte en omtalad teaterpjäs, utan ett seriealbum (vars engelska titel är Blue Angel). Det är ytterligare någonting som gör filmens existens ännu lite mer speciell, med tanke på synen på serier som medium.

Berättelsen har i filmform inte något som jag kan känna borde ha lagts till eller tagits bort. Trots dom hela tre timmarna filmen håller på blir den aldrig tråkig eller långrandig.

Adele 4

Visst, sexscenerna håller på i flera minuter – så pass att det i en film med standardlängd hade klassat filmen som ett försök att göra lesbiskt mjukporr med handling, men genom att filmen är så pass omfattande så fyller även dom avslöjande, intima sexscenerna en funktion genom sin längd, då dom måste sätta ett bestående avtryck när dom väl upphör.

För filmens kärleksförhållande är just väldigt passionerat och sexdominerande, då filmens huvudkaraktär utforskar sin sexuella identitet. Eftersom det är en historia om henne, varför ska inte även vi ta del av utforskandet? En argumentation i fråga om sexscenerna kunde varit kortare eller mindre explicita är dock nyttig, oavsett vad man tycker.

Dramat är dock ingenting extraordinärt, trots alla stora ord filmen har fått. Visst, att uppskatta ett vardagsskildrande i tre timmar gör man inte varje dag, men dom gånger jag upplevt draman i massiv filmlängd (Fanny och Alexander, Once Upon a Time in America, Gudfadern-filmerna, riktigt bra TV-serier) så har jag även då suttit hänförd över den – likt en riktigt bra bok, omfattande upplevelsen jag varit med om.

Det jag försöker poängtera är att med tid kommer också djup, och med djup kommer helheten bli mer givande. Att filmen sedan skildrar homosexualitet är givetvis jättebra, men jag hyllar inte automatiskt filmen som om det vore slutet på Andra Världskriget för det.

Adele 11

Jag har sett starkare draman i år (The Place Beyond The Pines). Jag har sett starkare draman med kvinnliga huvudroller i år (Vi Är Bäst!). Jag har till och med sett starkare franska draman med kvinnor i huvudrollen som lär sig att växa upp och hitta sig själva i år (Jeunessese recension).

Trots det är La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 en film alla borde se – den håller från början ända till det kraftfulla slutet och jag är helt säker på att väldigt, väldigt få kommer bli besvikna. Filmens viktigaste kvalitet är i det

långa loppet att den kan inspirera och öppna upp människors traditionella syn. Det är inget konstigt med att vara homosexuell, bisexuell eller liknande. Det är inte farligt att berätta riktigt långa historier. Det är inte fel att filmatisera serier och det är inte fult att låta sex ta sin tid framför dina ögon.

Jag har dock hakat upp mig på regissör Kechiches fetish för munnar. Det kan vara något fel i hans munexploatering, men jag ska tänka på saken. 

Och några 23 minuter lesbiskt sex var det nog ändå inte riktigt, även om jag inte direkt satt där med tidtagaruret i min hand. Snarare 17-18 minuter. Men det får duga. 

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot: Jag har sagt det mesta i recensionen, så övriga kommentarer är nästan överflödiga här och nu. Dock kan man poängtera den traditionella man/kvinna-relationen som karaktärerna Adéle och Emma har. Adéle är dock yngre, men hon får i mångt och mycket ta rollen som den traditionella kvinnan som låter sig ledas av den mer erfarne Emma. Hon arbetar på klassiskt vis, agerar nakenmodell och lagar mat, medan Emma hänger sig åt konsten och mer sofistikerade intressen, likt även mannens roll så ofta är i filmförhållanden. Bechdel-testet klarar den i vilket fall av – det behöver knappast tydliggöras.

Annonser

3 thoughts on “Stockholm Filmfestival: La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 (2013)”

  1. Var inte på Skandia-visningen då jag hellre valde att se den på Sture. Håller med dig i det mesta och jag gillar verkligen att du poängterar att Adèle nog fasiken är bättre än Léa. Det kände jag också filmen igenom. Men visst är båda bra.

    Det där med munnar noterade jag endast på Adèle eftersom hon oftast hade lite öppen mun, haha. Men annars tänkte jag inte alls på det.

    Så här skrev jag om filmen.

    1. Ja, hon hade en sån där naturligt harmynt mun kan man nästan säga. 🙂 Vilket visades gång på gång och särskilt när hon låg och sov. Adéle var defintivt den starkaste även om bägge var riktigt starka. Att lyfta fram Léa som filmens profil är som att lyfta fram Seth Rogen i 50/50 snarare än Joseph Gordon-Lewitt, för att dra ett ganska relevant exempel.

      Men i systemet så blir man lätt typecastad även som profil utanför filmerna och Léa Seydoux har blivit typecastad som fransk stjärna, vilket ställer till det lite för dom andra som glänser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s