Etikettarkiv: Gay

A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

Halloween-banner-2014nightmare-on-elm-street-2-freddys-revenge-movie-poster-1985-1020198814Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: David Chaskin
Regi: Jack Sholder
Längd: 87 min
Skådespelare: Mark Patton, Kim Myers, Robert Rusler, Clu Gulager, Hope Lange, Marshall Bell, Melinda O Fee, Tom McFadden, Sydney Walsh, Robert Englund, Edward Blackoff, Christie Clark

Året efter den första Elm Street-filmens ankomst var det dags för den första uppföljaren. Terror på Elm Street 2 regisserades av Jack Sholder, och den enda skådespelaren som var tillbaka från ettan var Robert Englund som Freddy Krueger. Terror på Elm Street 2 är känd för sina enorma mängder av homoerotiska scener och undertoner, vilka regissören påstår var helt oavsiktliga.

1

Jesse Walsh är en tonårig pojke som flyttar till ett hus på Elm Street i Springwood tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. Det är något som inte står rätt till i huset. Temperaturen är plågsamt varm och Jesse har fruktansvärda mardrömmar. I mardrömmarna besöks Jesse av Freddy Krueger, som vill ta hans kropp i besittning så att han kan fortsätta sitt ondskefulla livsverk. Jesses flickvän, Lisa, är den enda som kan rädda Jesse innan det är för sent.

2

Terror på Elm Street 2 är något av en personlig favorit i serien för mig. Den är väldigt speciell och olik de andra Elm Street-filmerna, och jag kan förstå varför så många hatar den, men jag älskar den. Jag måste nog börja med att ta upp det uppenbara: Ja, den här filmen är otroligt bögig, men jag tycker att det är däri filmens styrka ligger. Denna bögighet (jag använder ordet i brist på ett bättre ord) passar faktiskt tematiskt in i handlingen. Mark Patton som spelar huvudrollen Jesse är gay, och även om han har en flickvän i filmen så känns det ändå som att manusförfattaren lekte väldigt mycket med Jesses sexualitet (vilket tydligen förbigick regissören fullständigt).

3

Robert Englund är återigen fantastisk som Freddy, och i den här filmen levererar han några av mina favoritrepliker från karaktären. Freddy är fortfarande läskig, och man skulle till och med kunna argumentera för att han är läskigare än i ettan. Skådespeleriet är överlag helt okej, och karaktärer som Jesses pappa och klasskamraten Grady bidrar med mycket humor.

4

Vissa delar av filmen är väldigt underliga och svåra att förstå sig på, det största och bästa exemplet på detta är när Jesse går till en S&M-klubb mitt i natten, där han träffar sin gymnastiklärare som tar med honom till skolan och tvingar honom att springa en massa varv i gympasalen. Musiken är jättebra, både den kusliga filmmusiken och de härligt medryckande åttiotalslåtarna. Liksom i den första filmen är de praktiska effekterna kreativa och intressanta.

Jag tycker att den här filmen är ett väldigt underskattat tillskott i serien och att den förtjänar en andra chans av många.

5

Visste du att:

      • Studion gick från början inte med på att ge Robert Englund en löneförhöjning och castade istället en stuntman som Freddy Krueger. När de insåg att det inte var en bra idé gick de med på Englunds krav.
      • Producenten Robert Shaye har en cameo som bartendern på S&M-klubben, och utöver sin roll som Freddy Krueger spelar Robert Englund även busschauffören i början av filmen.
      • Varje gång Freddy Krueger är med i en scen användes valsång i bakgrundsmusiken. Detta skulle bidra till den drömlika känslan.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag recenserade även jag denna film i oktober 2011 och min recension hittar du här, kort och gott. Detta är en film även jag håller som min personliga favorit i Elm Street-serien och betyget 7 av 10 som jag gav den för tre år sedan är klaaart i underkant idag då denna skrattfest har blivit en stor inspirationskälla för mig. En film som verkligen förtjänar stämpeln ”Absurd” med stort A!


Annonser

Stockholm Filmfestival: Tom At The Farm (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

filmspanarnaI lördags fick jag för första gången bekanta mig med Filmspanarna – åtminstone ganska många av dem, ”på riktigt” i och med min flytt till huvudstaden.

Vi ägnade en heldag – och för vissa av oss även en helnatt (Horror Night för att snacka klarspråk), tillsammans på Stockholm Filmfestival och det var riktigt kul att göra en av festivaldagarna till en riktig happening!

Den sista filmspanarfilmen vi såg tillsammans var kanadensiska, franskspråkiga Tom At The Farm på biografen Park. Här under följer min recension och vill du veta vad några av dom andra filmspanarna tyckte om samma film hittar du recensionerna här; Rörliga Bilder Och Tryckta OrdFiffis FilmtajmJojjenito och The Velvet Café.

tom-a-la-ferme-poster-Tom_aGenre: Psykologisk thriller, Mysterium, Drama
Alternativ titel: Tom à la Ferme
Produktionsland: Kanada, Frankrike
Regi: Xavier Dolan
Manus: Xavier Dolan, efter en pjäs av Michel Marc Bouchard
Längd: 105 min
Skådespelare: Xavier Dolan, Pierre-Yves Cardinal, Lise Roy, Evelyne Brochu,Manuel Tadros, Jacques Lavallée, Anne Caron, Caleb Landry Jones

Den unge reklamaren Tom reser från Montreal till landsbygden för att gå på sin döde älskares begravning. Väl där upptäcker han till sin förvåning att ingen vet vem han är och vad för typ av relation han hade till den avlidne mannen.

Xavier Dolan. Denne unge och så uppskattade auteur från Kanada, med en filmkarriär, ett utseende och en hårlugg som får mina studentvänner att bli lyriska som fjortisar.

Vid 24 års ålder har han haft fyra filmer av fyra möjliga visade på Cannesfestivalen. Fyra filmer som han skrivit manus, regisserat, klippt, producerat och själv skådespelat i – som huvudroll. Hans väldigt tydliga linje är att dom behandlar HBTQ-karaktärer och det behöver inte nämnas att han vill ha kontroll över sin idé.

Jag planerar sedan en tid tillbaka att bränna igenom hans övriga filmografi och min idé var att börja från början, men i och med att jag nu sett Tom At The Farm – eller Tom à la Ferme, så bet jag i slutet eller svansen – eller vad man säger, men då får det så vara.

Filmen har en inramning som jag alltid brukar ha en svaghet för, nämligen den moderna teaterpjäsens inramning där spelplatsen är tryggt begränsad och karaktärerna är få och genomarbetade från topp till tå. Det är inte en tillfällighet, då filmens manus faktiskt bygger på en pjäs – av den i Kanada berömde, homosexuelle pjäsförfattaren Michel Marc Bouchard.

Tom-a-la-Ferme-de-Xavier-Dolan-Photo-c-Clara-Palardy

Tjusningen framför andra med pjäsupplägg är dock att i stort sett all dramatik sker inuti huvudet på karaktärerna, genom laddningar inuti dem och mellan dem så som riktiga psykologiska thrillers ska vara.

Fast det där tar jag indirekt tillbaka, eftersom den här skildringen får massiv hjälp av filmens domedagsskärande spänningsmusik som satsar så hårt att teserviser spricker. Det tar ett tag innan jag vänjer mig vid detta musikaliska upplägg, men sedan gillar jag känslan den framkallar och på något vis kommer jag att tänka på franska, svartvita nagelbitare.

Faktum är dock att filmen skulle vara bra mycket mer lågmäld utan den här musiken och min teori är att Xavier Dolan bestämde sig först i klippningen att förstärka filmens dramatik med det denna operetta pampmusik då han såg nerven den skulle haft utan den. Positivt är det i vilket fall.

Filmen har omedelbart en märkligt mysig, ödesbådande känsla och inledningsvis tror jag att det ska utveckla sig till något i stil med Thomas Vinterbergs danska dogmaklassiker Festen (1997), men Toms äventyr på farmen blir mer svårberäkneligt än så.

Tom-At-The-Farm

Xavier Dolan övertygar som Tom genom oskyldiga rådjursögon och för sig som en svärmorsdröm som försöker visa sig rebellisk men är väldigt klumpig i sina försök. Dolan har blonderat håret så att det matchar sädesfälten, satt på sig fula glasögon och en ganska slemmig jackkollektion för att släppa ”pretty boy”-facet en aning.

Första scenen drar mig in i dramatiken på ett fint sätt. Sedan staplas den ena efter det andra dramatiska klossen ovanpå varandra så att jag aldrig kan vara säker på vad som kan hända. Jag utvecklar teorier i mitt huvud men jag är näst intill alltid aningens fel ute.

Tom anländer till det lilla samhället där hans älskare kommer ifrån och nu ska till att begravas i. I takt med att denna avhälsning sker äntrar dock en hel del frågor.

Den dödes mamma är oväntat vänlig, men samtidigt oroväckande precis. Den dödes bror är läskigt ovälkommande och rent ut sagt sociopatiskt aggressiv, men samtidigt släpper han in Tom på dom mest besynnerliga sätt. Bägge spelas mycket bra av Lise Roy respektive Pierre-Yves Cardinal.

tomalaferme_09_automne2013_12116

Tom är definitivt den enda jag kan känna att jag litar på, medan dom boende i den lilla byn han kommit till alla är som karaktärer i en uppsättning Cluedo. Landsortsfamiljen verkar ha byggt upp en rädhågsen respekt från de andra byborna och ska jag beskriva filmens helhet så är det som en korsning mellan Motorsågsmassakern och Babe – den modiga lilla grisen, fast utan motorsågar eller grisar.

Filmen har en och annan scen som känns fel rent kronologiskt och slutet är en funderare liksom filmens övergång till smalare bildmått (aspect ratio) under en spänningsfylld utomhussekvens, men den här ”hölassthrillern” här är en av dom filmer jag varit som mest sugen att se om under filmfestivalen och därför blir mitt slutomdöme generöst.

Det ska bli spännande att se ifall Xavier Dolan kan få även mig på fall med hans övriga verk inom en snar framtid…

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt

Feministisk slutnot: Filmen innehåller som sagt en väldigt begränsad trupp av karaktärer och så vitt jag vet pratar aldrig två namngivna kvinnor med varandra om något annat än män i någon form. Dom kvinnor som medverkar har dessutom inte dom mest framträdande rollerna för berättelsen, men knappast heller undanskymda. Dock är detta en berättelse om män och manlighet och har man det i åtanke köper man nog kvinnornas roller i handlingen. Så känner åtminstone jag.

EDIT: Som Sofia nämner i kommentarsfältet så försigår faktiskt ett samtal om cigaretter mellan två av filmens kvinnliga karaktärer, så den fixar bechdel-testet i alla fall.

En sak till:
Filmens poster påminner väldigt mycket om postern till personlige favoriten Harmony Korines (Gummo, Mister Lonely, Spring Breakers) dogmafilm Julien Donkey-Boy (1999). Med tanke på att Korine och Dolan får anses vara nära besläktade från varsin sida om den kanadensisk-amerikanska gränsen genom deras auteuriska independent/arthouse-bana, kan det vara en medveten blinkning från Xavier Dolans sida månne?

Tom At The Farm och Julien Donkey-Boy

P&LFF 2013: Through the Lens of inkedKenny (kortfilm, 2012)

P&LFF-header

Genre: Kortfilm, Dokumentär
Regi: Maria Elisa Scheidt, Denize Galiao
Produktionsland: Tyskland
Längd: 17 min

I kortfilmen Through the Lens of inkedKenny (en av de tvälande kortfilmerna på Peace & Love Film Festival 2013) får vi följa en fotograf som känner sig utanför de olika kulturer han kategoriseras in i. inkedKenny har asiatiskt ursprung men känner sig mer hemma i den ”vita” kulturen än den tysk-asiatiska.

Han är homosexuell, men känner sig inte hemma i den av allmänheten standardiserade homokulturen.

inkedKenny1

Med sin lufsiga karaktär, tatuerade kropp och rökiga röst kategoriserar han sig i så fall hellre till den så kallade ”Bear”-kategorin – homosexuella män som är kraftigare, skäggigare och mer storväxta än den allmänna bilden av den homosexuelle mannen.

Eller som inkedKenny själv uttrycker det i kategoriseringen av ”Bear”-kulturen;

”They are the guy that walking down the street you would never think as ‘gay’. We’re men as well. There are the ‘gays’, and there are the ‘men’. I like to keep it that way.”

Givetvis kategoriseras det även inom ”björnarnas” gränser också.

”There is ‘the bears’ and there is ‘the muscle bears’. The gay community is all classified by the way you look.”

inkedKenny3

inkedKenny försörjer sig som fotograf och åt att fotografera ”muscle bears” – halvnakna, inoljade och kärleksfullt poserande i grupp framför kameran. InkedKenny är dessutom HIV-positiv sedan många år tillbaka, vilket gör att han vant sig vid att leva utanför de ”normala” gränserna även i det avseendet.

Han pratar en hel del om hur det är att vara HIV-positiv i andras ögon och sina egna. Hur han inte trodde att han skulle överleva knappt ett år, men hur hans liv fortfarande rullar på än idag. Han är väldigt öppen kring sitt liv och det behöver inte ens nämnas att öppenheten är dokumentärens största kvalitet.

inkedKenny4

”Muskelbjörnarna” i filmen – som fungerar som InkedKennys modeller, pratar själva väldigt ärligt om hur HIV har behandlats av människor runt dem genom åren och om fenomenet ”Bug-chasers” – hur vissa HIV-negativa personer iband kan känna sådan ångest och vara så rädda för att testa sig och se ifall dom drabbats av HIV.

Det går så långt att de ”Bug-chasers” de berättar om hellre blir frivilligt HIV-drabbade för att slippa känna den dagliga ångesten över det.

Fotot säger dessutom mycket alldeles på egen hand både bland björnarna inne i hans studio likväl som de gånger vi ser inkedKenny ensam. Den bestående känslan jag får är att det här är en kortfilmsdokumentär på hög nivå. En vinnarkandidat, möjligen?

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Fotnot: Vill du veta mer om fotografen inkedKenny och hans arbete så finns hans hemsida här.

Through the lens of inkedKenny (Trailer) from Marie Elisa Scheidt on Vimeo.

A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

Genre: Skräck, Slasher
Regi: Jack Sholder
Manus: David Chaskin
Längd: 87 min
Skådespelare: Robert Englund, Mark Patton, Kim Myers, Robert Rusler, Clu Gulager, Hope Lange, Marshall Bell, Melinda O Fee, Tom McFadden, Sydney Walsh

Jesse flyttar tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster in ett det hus på Elm Street som Nancy (”Terror på Elm Street 1”) bodde i. Jesse börjar drömma mardrömmar i vilka den ökände barnamördaren Freddy Krueger dyker upp. Freddy är nu väldigt svag, men har en plan: Han ska komma åt Elm Streets ungdomar genom Jesse´s kropp…

Här måste jag säga oj, oj, oj (som Lill-Erik skulle sagt), för jag hade verkligen inte förväntat mig att gilla den här filmen, som på förhand verkade vara en kalkon när jag såg den för exakt två år sedan. Och visst var det en kalkon, men i positiv bemärkelse. Eller jag vet faktiskt inte om det ens kan kallas kalkon, för om inte regissören varit medveten om alla hysteriskt roliga saker med den här filmen så vet jag inte vad jag ska tro längre.

Filmens egentliga handling sägs vara om en ung mans rädsla för att acceptera sin homosexualitet, och när jag tänkte mer på det i efterhand så gör det filmen bara ännu lite bättre! Jag fick i bakom-dokumentären Elm Street Legacy (2010) veta att även om huvudrollen var gay och manuset realiserades med många homosexuella undertoner, så var det inget medvetet val från produktionsteamet.

Trots det innehåller filmen en gayclub-scen, en naken piskscen i killarnas omklädningsrum, en pinsasmt rolig dansscen, ett undertextiellt homoerkännande från huvudkaraktären Jesse. Och inte minst omvända roller där mannen Jesse spelar den klassiska ”kvinnorollen” och det kvinnliga kärleksintresset har en – för sin tid, mansorienterad hjälteroll som ska ta Jesse ur garderoben och in i hennes famn (Meryl Streep-lookaliken Kim Myers spelar denna karaktär och gör en klart bra insats).

Denna könsrollsväxling var dock en önskan från manusförfattaren i och med att det är så ovanligt i skräckfilmsgenren. Pluspoäng där och många underhållningspoäng i denna galna slasherbuskis. Att Freddy Krueger (Robert Englund) själv får visualisera Jesses konfrontation med bögrädslan är fantastiskt kul.


Det extremt roliga undertextiella homoerkännandet hos Jesses bästa killkompis!

Det är en dessutom en high school-film som fullkomligen hyperventilerar ”80-tal” där tjejkillen Jesse ska föreställa skolans nolla och börjar bli galen då hans drömmar känns lite för verkliga och innehåller en man med knivfingrar, randig tröja och hatt. Men när han vaknar ur sina drömmar så är han egentligen en riktig stjärna, då han gång på gång måste skrika som en tjej och filmen är värd att se bara för det! Fenomenale skådespelaren Mark Patton kände efter filmen en viss stolthet över att kallas ”filmhistoriens första manliga Scream queen”, haha!

Den andra Elm Street-filmen är underhållning på högsta nivå och den blir bara bättre och bättre ju mer jag tänker tillbaka på den. Underhållningsmässigt den starkaste i serien, även om den första (7/10) är bäst rysarmässigt och den tredje (5/10) och fjärde (4/10) vinner effektmässigt.

Detta kapitel är ganska ologisk då Freddy bryter mot reglerna och stiger ut ur drömvärlden vilket ger minus rent kvalitetsmässigt, men det är å andra sidan alldeles hysteriskt kul! Se den innan du dör, för annars har du missat något!

7/10