Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: David Chaskin
Regi: Jack Sholder
Längd: 87 min
Skådespelare: Mark Patton, Kim Myers, Robert Rusler, Clu Gulager, Hope Lange, Marshall Bell, Melinda O Fee, Tom McFadden, Sydney Walsh, Robert Englund, Edward Blackoff, Christie Clark
Året efter den första Elm Street-filmens ankomst var det dags för den första uppföljaren. Terror på Elm Street 2 regisserades av Jack Sholder, och den enda skådespelaren som var tillbaka från ettan var Robert Englund som Freddy Krueger. Terror på Elm Street 2 är känd för sina enorma mängder av homoerotiska scener och undertoner, vilka regissören påstår var helt oavsiktliga.
Jesse Walsh är en tonårig pojke som flyttar till ett hus på Elm Street i Springwood tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. Det är något som inte står rätt till i huset. Temperaturen är plågsamt varm och Jesse har fruktansvärda mardrömmar. I mardrömmarna besöks Jesse av Freddy Krueger, som vill ta hans kropp i besittning så att han kan fortsätta sitt ondskefulla livsverk. Jesses flickvän, Lisa, är den enda som kan rädda Jesse innan det är för sent.
Terror på Elm Street 2 är något av en personlig favorit i serien för mig. Den är väldigt speciell och olik de andra Elm Street-filmerna, och jag kan förstå varför så många hatar den, men jag älskar den. Jag måste nog börja med att ta upp det uppenbara: Ja, den här filmen är otroligt bögig, men jag tycker att det är däri filmens styrka ligger. Denna bögighet (jag använder ordet i brist på ett bättre ord) passar faktiskt tematiskt in i handlingen. Mark Patton som spelar huvudrollen Jesse är gay, och även om han har en flickvän i filmen så känns det ändå som att manusförfattaren lekte väldigt mycket med Jesses sexualitet (vilket tydligen förbigick regissören fullständigt).
Robert Englund är återigen fantastisk som Freddy, och i den här filmen levererar han några av mina favoritrepliker från karaktären. Freddy är fortfarande läskig, och man skulle till och med kunna argumentera för att han är läskigare än i ettan. Skådespeleriet är överlag helt okej, och karaktärer som Jesses pappa och klasskamraten Grady bidrar med mycket humor.
Vissa delar av filmen är väldigt underliga och svåra att förstå sig på, det största och bästa exemplet på detta är när Jesse går till en S&M-klubb mitt i natten, där han träffar sin gymnastiklärare som tar med honom till skolan och tvingar honom att springa en massa varv i gympasalen. Musiken är jättebra, både den kusliga filmmusiken och de härligt medryckande åttiotalslåtarna. Liksom i den första filmen är de praktiska effekterna kreativa och intressanta.
Jag tycker att den här filmen är ett väldigt underskattat tillskott i serien och att den förtjänar en andra chans av många.
Visste du att:
- Studion gick från början inte med på att ge Robert Englund en löneförhöjning och castade istället en stuntman som Freddy Krueger. När de insåg att det inte var en bra idé gick de med på Englunds krav.
- Producenten Robert Shaye har en cameo som bartendern på S&M-klubben, och utöver sin roll som Freddy Krueger spelar Robert Englund även busschauffören i början av filmen.
- Varje gång Freddy Krueger är med i en scen användes valsång i bakgrundsmusiken. Detta skulle bidra till den drömlika känslan.
/Gästrecension av Christer Hedström
Jimmys fotnot: Jag recenserade även jag denna film i oktober 2011 och min recension hittar du här, kort och gott. Detta är en film även jag håller som min personliga favorit i Elm Street-serien och betyget 7 av 10 som jag gav den för tre år sedan är klaaart i underkant idag då denna skrattfest har blivit en stor inspirationskälla för mig. En film som verkligen förtjänar stämpeln ”Absurd” med stort A!
Absurd Cinema 