Snart har den halft om halft efterlängtade och ifrågasatta spindelmannen-rebooten sin filmpremiär. Många är vi som har en tidigare relation till den spindelnätsvingande karaktären Peter Parker, om det så är genom film, spel, tv eller serietidningar.
Jag och Jonas – skribent på bloggen popkultur.nu, är två av dem. Vi har gått samman för att berätta lite kring varför vi bryr oss om ”allas vår kvartersspindel” och vad vi förväntar oss av den nya filmatiseringen.
Jonas från Popkultur.nu…
Spindelmannen var min barndoms hjälte. Jag läste vad jag kom över, såg den tecknade serien på TV och önskade mig hela tiden nya actionfigurer.
Det kan ha varit så att jag med egna kläder försökte skapa någon sorts variant av hans dräkt. Min version var kanske inte direkt identisk, så mycket kan jag säga.
Sedan låg den där besattheten i träda ett par år. Annat fångade mitt intresse. TV-spel. Håkan Hellström. Saker tog Spindelmannens plats helt enkelt. När den första filmen med Tobey Maguire släpptes 2002 fick det där en nytändning.
HERREGUD vilken nytändning. Jag såg Spider-Man flera gånger och tyckte oerhört mycket om den. Tycker. Även uppföljaren gjorde sig förtjänt av den nivå av beundran annars bara en sju- åttaåring kan uppbåda.
Del tre är ett på flera sätt problematiskt kapitel. Den är inte så genomusel som vissa vill göra gällande, men som ett fan av Spindelmannen blev man besviken av att se flera bitar av storyn behandlas så nonchalant.
Varför tog man in en helt ny karaktär som Venom? Varför kunde det jobbet inte ges till någon av de redan etablerade figurerna? Det största problemet med Spider-Man 3 var att det hände alldeles för mycket grejer samtidigt. Att då dessutom introducera tidigare okända karaktärer är kanske inget genidrag. Den filmen hade enkelt kunnat effektiviserats.
Ett par år efter den tredje filmen köpte jag på mig några samlingsvolymer av serietidningen Spider-Man. Kanske för att på något sätt komma tillbaka till den entusiasm som delvis falnat.
Det är där jag befinner mig idag. Återigen läsandes serien och med omstarten av filmfranchisen bara en vecka bort. Jag har stora förhoppningar på The Amazing Spider-Man. Filmen känns som ett behövt sätt att ta sig lite mer friheter.
Jag tror absolut att en ny del med ensemblen från de tidigare filmerna hade varit fullt möjlig. Spindelmannens krafter hindrar honom inte från att åldras och även om Maguire inte på något sätt är lastgammal så är han inte i strax-efter-high-school-åldern direkt. Det hade varit en mycket intressant tagning på hela superhjältegenren att faktiskt låta huvudpersonen bli lite till åren efter ett antal filmer.
Som i Frank Millers The Dark Knight Returns där Bruce Wayne ju tilläts bli omkring femtio.
Med det sagt vill jag samtidigt uttrycka en nyfikenhet inför sättet man valt hantera franchisen istället. The Amazing Spider-Man tycks ju lägga ett stort fokus på Peter Parkers förflutna och vad hans föräldrar egentligen hade för sig. Varför han egentligen bor hos sin faster och farbror.
De bästa Spindelmannenhistorierna har alltid varit när det uppstår en konflikt mellan Peters civila liv och det som brottsbekämpare. När han tvingas svettas ordentligt för att balansera de två identiteterna.
Jimmy från Exceptfear.wordpress.com…
När jag gick i lågstadiet fick jag en prenumeration på den tjocka, suveräna serietidningen Mega Marvel av min kära farmor i present och en nyttig inskolning i Marvels fantastiska universum.
Jag var en långluggad, blyg liten kille. Jag älskade serier och film. Uppenbarligen även filmer som hade en kontinuitet att falla tillbaka på likt den i serietidningar, som Bond-filmerna, Star Wars eller Clintans westernfilmer – samma karaktärer, ständigt nya äventyr.
I vilket fall kom den dagen då Mega Marvel inte sålde lika bra i tidningsställen och eftersom prenumerationen inte var slut fick jag ett erbjudande om att välja hela två stycken andra tidningar från samma förlag att prenumerera på. Jag valde Star Wars och Spindelmannen – ett episkt utbyte av awesomeness, kan nog många hålla med om.
Egentligen minns jag inte riktigt vad som kom först av hönan och ägget i den här historien – kanske hade jag Spindelmannen, sedan Mega Marvel och Star Wars, men hur som helst fastnade jag direkt för den lite mer vuxna ton som serietidningen Spindelmannen hade jämfört med den tecknade tv-serien som jag också följde konstant och återsåg många gånger tack vare gammal, ”hederlig” VHS-inspelning.
Jag samlade begagnade nummer av tidningen konstant från alla seriebodar jag kunde hitta på resor i Sverige och förälskade mig mest i perioden från mitten av 80-talet och några år in på 90-talet, med Frank Millers bidrag och Todd McFarlanes visuella milstolpe med vigheten hos Spindelmannens aktioner. Min bästa nattdrömmar var dem då jag hittade en bortglömd samling spindelmannen-tidningar till kanonpriser – en högre grad av passion kommer jag kanske aldrig uppleva?
Jag drömde också om en otecknad spindelman på film, men var vid millenieskiftet av åsikten att det inte går att göra en otecknad spindelmannen-film, eftersom det inte går att svinga omkring mellan Manhattans husfasader på ett så hisnande sätt som i serietidningarna så att det ser verkligt ut.
2002 kom dock den första, påkostade filmatiseringen med kultregissören Sam Raimi (Evil Dead-trilogin) bakom ratten och givetvis var jag nöjd med Tobey Maguire och Kirsten Dunsts tolkningar av den osäkre Peter Parker och granntjejen Mary Jane Watson. Med perspektiv kändes de lite väl ”tounge-in-cheek” och lättsamt för att jag skulle vara helt tillfreds. Sedan fick Raimis Spiderman-trilogi en alldeles för överpackad avslutning.
Som Jonas säger tänker även jag kring tredje Spider-Man-filmen. Varför inte låta den handla mer enbart om Peter Parkers relation kring ”den svarta dräkten” och sedan bygga upp för en fjärde film där Venom får allt fokus. Att låta en så pass intensiv fiende som Venom – en av mina favoriter, bara få dyka upp och försvinna i förbifarten är extrem underanvändning.
Dock frestar det mig ännu mer att se den betydligt mer okänsliga symbiosen Carnage hålla hov i en film, men ingen Carnage utan att Venom först äntrat scenen ordentligt och ha båda i samma film gör bara att de tar uppmärksamheten från varandra.
Vad vill jag då säga med det här?
Att egentligen är det för frestande att koncentrera serietidningens briljans till några filmer för jag kommer alltid se en vidareutveckling till nästa kapitel, tidningsblaska eller avsnitt. I en ideal värld av filmade bilder skulle spindelmannen behöva överföras till det otecknade tv-serieformatet men med samma budgetförutsättningar som biofilmerna, för att göra en serietidningsnörd nöjd, tror jag. Därför är det så stimulerande att man alltid kan plocka upp en serietidning och falla in i originalvärlden när allt går utför och de filmiska kraven blir för höga.
Tills dess har jag dock inga problem med att se honom på film om och om igen, i vilken tappning det än må vara. Jag var lika frågande som många andra när rebooten lanserades, bara några år efter Sam Raimis Spider-Man 3, men som den serietidningsläsare jag är i grunden så anpassar jag mig ganska fort kring omstarter och förändringar kring de karaktärer jag lärt känna.
Att låta Peter Parkers, trots allt, största förälskelse – Gwen Stacy, vara den kvinnliga motivationen för Parker i nya filmen är modigt och helt rätt. Jag dreglar redan nu vid tanken på en uppföljare där deras vägar korsas med en nytolkad Green Goblin, spelad av någon med samma mörka hängivelse som Heath Ledger tillförde Jokern i The Dark Knight!
Men det finns ju så många fler jag också vill se – utöver Carnage även Kingpin eller Schocker men framför allt Kraven the hunter. Gärna också en reboot av Daredevil i kombination så att han kan gästspela.
Det ouppfyllda hålet efter Venoms slarvinhopp i tidigare filmförsök får mig dock att i slutändan drömma om ett seriöst möte mellan honom och spindelmannen som kan leda till en blodig uppföljare med The Carnage och Kraven. Eller Gwen och Green Goblin. Eller vänta nu – Vulture, The Black Cat och… Nej, nu får jag skärpa mig. Var är den där luggslitna spindelmannentidningen från 1988-89 när jag behöver den?
currentVote
noRating
noWeight
Absurd Cinema 