Etikettarkiv: Emma Stone

La La Land (2016)

la_la_land_ver2Genre: Musikal, Romantik, Dramedi
Produktionsland: USA
Manus:  Damien Chazelle
Regi:  Damien Chazelle
Längd:  128 min
Skådespelare: Emma Stone, Ryan Gosling, Rosemarie DeWitt, John Legend, Finn Wittrock, Tom Everett Scott, J K Simmons, Jessica Rothe, Sonoya Mizuno, Callie Hernandez, Josh Pence, Damon Gupton, Terry Walters, Reshma Gajjar, Valarie Rae Miller, John Hindman, Jason Fuchs

En jazzpianist och en aspirerande skådespelerska faller för varandra samtidigt som de försöker uppnå sina drömmar i världens underhållningshuvudstad.

lalaland-1

Två koppar kaffe är en kopp för mycket. En snedtripp på koffein försatte mig i manodepressivt tillstånd lagom till anhalten i La La Land. Vad som förväntades vara ett sprudlande kärleksbrev till musikalens Hollywood blev en känslomässig berg-och-dalbana på gränsen mellan Helvetet och lättsamhet. Filmen tänjde ut varje scen lite för länge, visade påfrestande ambivalens och avslutade med femton slut. Femton slut som fick mig att tro att jag fastnat i en filmisk LSD-tankeloop som aldrig ville upphöra.

Två koppar kaffe och La La Land fick mig att överväga om jag inte blivit sinnesjuk till slut. Detta vill jag uppleva igen, men aldrig mer med koffein i kroppen.

lalaland-3

Jag ratar för det mesta musikal då dom bara brukar bjuda på romantiska, naiva fantasier om kärlek och glädje. Det La La Land gör bra, som jag särskilt tänker på först så här i efterhand, är att ta detta koncept av romantiskt drömmande och både rannsaka det och vända ut och in på det. Det är en musikal som kritiserar det musikaler så ofta står för. Denna poäng gör filmen till något mer än ett mysigt kärleksbrev till dom romantiska drömmarna. Jacques Demys franska sockerbomb Les Demoiselles de Rochefort (1967) möter viktigpettern Birdman – The Unexpected Virtue of Ignorance (2014).

Det är en klämkäckt inslagen örfil som viftar utan att bestämma sig för vem den vill slå eller när den ska sluta. En emotionellt instabil borderline-musikal med extra allt av sött och salt.

lalaland-2

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


la_la_land_ver4_xlg

La La Land hade premiär på bio i Sverige tidigare ikväll. Filmen löper amok hos kritikerna och på årets filmgalor (7 Golden Globes! 14 oscarsnomineringar!) vilket säger något om filmens förmåga att beröra nutidens nostalgijagande lyckosökare. Var det bara jag som vandrade ut ur bion med en rejäl klump i bröstet? Men ååh vad jag är förälskad i ”ledmotivet” – det goslingväsande, bitterljuva ”City of stars”, värdig att sätta ton till den gyllene soltimmen som fyller hjärtat på vägen hem, i den kaliforniska sommarnattens överträde in i morgonljuset.

Fler filmspanare som skrivit om filmen finner du här…

Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmnight

Filmparadiset

Annonser

Irrational Man (2015)

Mkrorecensioner-headerIrrational-Man-Poster
Genre: Drama, Svart Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Woody Allen
Regi:
 Woody Allen
Längd:
 95 min
Skådespelare:
 Joaquin Phoenix, Emma Stone, Parker Posey, Jamie Blackley, Betsy Aidem, Ethan Phillips, Sophie von Haselberg, Susan Pourfar, Tom Kemp, Kate McGonigle, Robert Petkoff, Michael Goldsmith

Filosofiprofessorn Abe föreläser vid ett universitet i en amerikansk småstad. Han lider av en existentiell kris, men hans liv får ett nytt syfte när han går in i en relation med en av hans studenter.

10186023-saxo-photo

Woody Allen (Annie Hall, Manhattan, Midnight in Parisläs recensionen) är mästare på att skriva små putterfilmer som upplevs likt en liten lättläst novell eller kortroman, som du hittar i en solblekt, dammig hylla hos din snarktrötta farförälder. Som en vårvarm vardag när alla redan flytt till sina jobb, men du börjar senare och kan sitta inne i solgasset med en kopp och låta tiden upphöra i några timmar framför just en sådan fjäderbok som får dig att upplösas meditativt en stund utan krav på varken dig eller boken. Ett litet terassäventyr. Woody Allens filmatiserade manus är just så och dom är få förunnade.

Irrational Man skildrar en lönnfet, småalkoholiserad filosofilärare som har svårt att se livets mening. Joaquín Phoenix (Walk the Line, The Master, Her) har väl sällan varit så välcastad som här och jag tycker han visar sig på sin bästa sida. Oerhört bekväm i rollen utan att ”behöva” göra sig till. Inga dramatiska övertoner. Han är bara helt hemma med den lugnt hopplösa tonen. Manuset är det som tar kommandot och ger mig en riktigt mysigt problematisk stund att luta mig tillbaka och avnjuta. Perfekt för lätt deprimerade, lagom brydda sinnen som vill ta en dagssemester. Perfekt för terassäventyraren.

Emma Stone (Zombieland, Easy A, The Help) är hon minst lika välcastad som den klartänkta, unga studenten med ambitioner om något odefinierbart, som har sina små livsval att hantera från hennes sida livet. En ”vanlig” person utan större, mer existensiella problem men som försiktigt trevar bort från lagomlivet hon är tillbakalutad i. Rollen känns hemma för det jag sett av Stone och vad jag kan gissa är ungefär som hon är i verkligheten. Jag har inte sett henne i Allens föregående, Magic in the Moonlight (2014), ännu.

homem-irracional-emma-stone2

Hon är vanligtvis ingen som ligger mig direkt varmt om hjärtat utan jag är snarare likgiltig inför hennes varmt avspända energi, men det handlar mest om att jag inte tycker hon fått några märkvärdiga roller – ännu. Hon förtjänar större utmaningar, men kanske är hon (för) nöjd. Det här är inte heller någon jättespeciell roll, men på så vis är hon perfekt castad och för mig är det här Allens bästa film sedan Midnight in Paris (2011), endast lite mer bagatellartad sett till handling. Precis som Allen ska vara. Lagom har sällan smakat så gott som i Irrational Man.

Det är tråkigt nog alldeles för många som slentrianmässigt dömer ner Allens bagateller med ord som ”inte hans bästa” eller ”lite lagom” och ”inte så märkvärdig”, när hans jämna lagomnivå istället borde uppskattas och avnjutas till fullo medan den finns där.

Woody Allens filmskapande upplevs av alltför många lika lojt som livet; det pågår, är sällan så bra som dom allra bästa stunderna, det blickas tillbaka på och jämförs utan en känsla av total tillfredställelse. Underskattas, istället för att njutas av. Det är egentligen få förunnat. Plötsligt upphör det när du minst anar det. Livet är i slutändan en bagatell och det ska inte underskattas.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYD-Betyg-08

Birdman (2014)

birdmanposter1Genre: Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo
Regi: Alejandro González Iñárritu
Längd: 119 min
Skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Zach Galifianakis, Amy Ryan, Merritt Wever, Lindsay Duncan, Benjamin Kanes, Natalie Gold, Frank Ridley, Bill Camp, Jeremy Shamos

En föredetting till skådespelare som en gång spelade världskänd superhjälte på vita duken måste lägga både sitt ego och sina familjeproblem åt sidan, när han tar sig an en Broadway-pjäs för att nå tillbaka till hans firade dagar.

Alejandro González Iñárritu (Amores Perros, 21 Grams, Babel) är känd för sina sofistikerade (detta ord förbryllar mig något oerhört) draman, om människor i världen som genomgår tyngden som kallas livet (jag försökte formulera mig sofistikerat). Efter att ha hållit en ganska jämn nivå av sådana filmalster känns det som att Iñárritu med Birdman vill testa något nytt, mer lättsamt men ändå berika det med hans perspektiv på filmform.

Birdman är rent tekniskt och skådespelarmässigt en mycket välregisserad och skickligt utförd film, men när det inte tillför den oengagerade handlingen något hjälper det inte filmen.

birdman-movie-wallpaper-13

Emmanuel Lubezki (Children of Men, Tree of Life, Gravity) – världens hetaste fotograf i filmvärlden idag, må spela högt tillsammans med regissör Iñárritu. Filmen är fotad med steadicam i en (genom digitalt efterpusslande) konstant tagning utan klippbyten, som sveper mellan dom ignoranta, självupptagna och knappt ens empatiska karaktärernas bekymmer. Endast vid en handfull tillfällen såg jag uppenbara ögonblick då en scen kunde sammanfogas med nästa, men det hela är briljant rakt igenom på det planet.

Syftet med det? Jag vet inte. Det tillför ingen uppenbar känsla och det känns över huvud taget inte organiskt tillsammans med filmens berättarmässiga eller känslomässiga upplägg. Det tekniska spelar i ett hörn medan berättelse och känslor spelar i ett annat. Det finns ingen koppling dem emellan. Lubezki har bemästrat detta långa, svepande foto tidigare tillsammans med Terrence Malick (The New World, Tree of Life, To the Wonder) och där lyckades denna tekniska kamerametod grundad på steadicam flyta i total harmoni med filmens känsla och berättande så pass att det inte gick att separera de tre beståndsdelarna från varann. Malick behövde inte sammanfoga scenerna rent bokstavligt genom att dölja klippen för att klara av denna totala harmoni.

birdman-movie-wallpaper-18

Sedan var det just karaktärerna. Att få se Michael Keaton (Beetlejuice, Clean and Sober, Batman) glänsa rejält i en tragikomisk metaroll är underbart som koncept, med hans koppling till sin mest kända roll som Batman i bakhuvudet. Han spelar en karaktär som vad jag anar är snarlik en mängd av dom skådespelare som fått känna på Hollywoods brännande strålkastare. Det trots det verkligen inte första gången jag stiftar bekantskap med den sortens karaktär och det är långt ifrån den första jag känner ett sug efter att få följa.

Som om inte det vore nog är hela filmen fylld av sådana karaktärer. Jag är inte den som backar för en film utan karaktärer att känna för – verkligen inte, men om dom inte ens kan berätta något som får mitt huvud eller hjärta att pumpa intressemässigt så är det förgäves. Det är en hel radda skådespelare som kör sin grej bra – Naomi Watts, Edward Norton, Emma Stone och Zach Galifianakis för att nämna några, men karaktärerna lockar mig knappt alls.

Norton uppfyller mitt sug på något engagerande och har mycket individuella små tricks för sig som känns spontana och uppiggande. Jag kan verkligen se honom oscarsnominerad för sin sluge besserwisser och jag tror så sker. Detta är trots allt en film om stora, bekräftelsetörstande egon som kommer skänka en rejäl dos igenkänning hos filmfolket i oscarsakademin. Dom flesta i formen av att dom arbetat bland dessa typer, utan att inse att en mängd av dem själva är av samma sorts syntetiska blomjord.

birdman-movie-wallpaper-7

Under filmen når jag oroväckande snabbt en ovanlig form utav likgiltighet, när varken den på sitt håll skickliga tekniken drar in mig i tåget, ej heller karaktärerna trots bra skådisnamn och berättandet som inte säger mig något underhållande, värdefullt eller provocerande. Jag har fått tillräckligt med narcissism och publikkåta filmfolk som det är och Birdman ger mig inget som jag inte skulle kunna få i valfri hollywoodskvallerblaska.

Denna likgiltighet som drabbar mig genom filmen tar till och med över dom privata tankar jag ibland förskingrar insattheten i filmen med. Som en depression. På ett skevt sätt passar det tillsammans med den värdelösa tillvaro Birdman skildrar, men jag behövde inte drabbas av depressiv likgiltighet när jag såg exempelvis Melancholia (2011), för att bli fångad av känslan den filmen ville förmedla. Likgiltighet ÄR det allra sämsta en film kan förmedla. När jag ser denna djupa suck önskar jag att jag åtminstone kunde ge filmens tillstånd en svajigt bipolär diagnos om den ska vara mig emot, inte en sådan här långdragen depression.

Det går tveklöst att uppskatta Birdman oavsett om den säger något eller ingenting alls, det tror jag (och IMDB-statistiken 8,8 i snittbetyg visar det faktiskt svart på vitt, dra på trissor) – men jag har väldigt svårt att föreställa mig varför någon skulle kunna älska den. Den personen skulle jag i så fall vilja träffa, så att jag kan få filmterapeutisk hjälp med att rena min hopplöst likgiltiga inställning till filmen som helhet.

birdman-movie-wallpaper-12

Detta faktum att så oerhört många verkar tokgilla den här filmen kan jag inte släppa. Varför? Är det att det är en creddig komedi med en ofantlig mängd kända ansikten där alla kan koppla till någon i och med det dom tidigare presterat? Är det att det ambitiösa med filmen, det ”sofistikerade”, är tillräckligt lättillgängligt – i form av det avancerade fotot, en imaginär fågelman som hemlig kompis och en spekulativ historia som ändå inte säger något du inte redan vet och i övrigt inte säger något alls egentligen?

Reaktionen från recensenter och IMDB-människor är absurd (vilket är fascinerande i sig förstås) och det får mig att klia mig i huvudet en aning. Är det helt enkelt så att jag är ovan över känslan av att vara skeptisk över en film? Folk älskar Birdman, men jag kan inte ens vara nådig.

Birdman är i grunden en helt okej historia klädd i pampiga kläder som gör mig mer tom än berikad. Till Iñárritu och alla andra som vill göra film; lägg energi på att få till det så att berättelse, teknik och känslor arbetar tillsammans. Annars blir det inget mer än ett tillplattat studentgrupparbete med hög budget, stora ambitioner och dyra profiler i rollerna, men där varje del är separerad från varandra.

Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost

Andra bloggar som recenserat Birdman är Fripps Filmrevyer och The Nerd Bird , samt Johan på Har Du Inte Sett Den.  Det slår mig att dom mer eller mindre gillade den här filmen. Tommy och Niklas på filmpodden Den Perfekta Filmen var dock ungefär lika skeptiska över filmen som jag.

Två bloggare om att växa upp med Spindelmannen

Snart har den halft om halft efterlängtade och ifrågasatta spindelmannen-rebooten sin filmpremiär. Många är vi som har en tidigare relation till den spindelnätsvingande karaktären Peter Parker, om det så är genom film, spel, tv eller serietidningar.

Jag och Jonas – skribent på bloggen popkultur.nu, är två av dem. Vi har gått samman för att berätta lite kring varför vi bryr oss om ”allas vår kvartersspindel” och vad vi förväntar oss av den nya filmatiseringen.

Jonas från Popkultur.nu

Spindelmannen var min barndoms hjälte. Jag läste vad jag kom över, såg den tecknade serien på TV och önskade mig hela tiden nya actionfigurer.

Det kan ha varit så att jag med egna kläder försökte skapa någon sorts variant av hans dräkt. Min version var kanske inte direkt identisk, så mycket kan jag säga.

Sedan låg den där besattheten i träda ett par år. Annat fångade mitt intresse. TV-spel. Håkan Hellström. Saker tog Spindelmannens plats helt enkelt. När den första filmen med Tobey Maguire släpptes 2002 fick det där en nytändning.

HERREGUD vilken nytändning. Jag såg Spider-Man flera gånger och tyckte oerhört mycket om den. Tycker. Även uppföljaren gjorde sig förtjänt av den nivå av beundran annars bara en sju- åttaåring kan uppbåda.

Del tre är ett på flera sätt problematiskt kapitel. Den är inte så genomusel som vissa vill göra gällande, men som ett fan av Spindelmannen blev man besviken av att se flera bitar av storyn behandlas så nonchalant.

Varför tog man in en helt ny karaktär som Venom? Varför kunde det jobbet inte ges till någon av de redan etablerade figurerna? Det största problemet med Spider-Man 3 var att det hände alldeles för mycket grejer samtidigt. Att då dessutom introducera tidigare okända karaktärer är kanske inget genidrag. Den filmen hade enkelt kunnat effektiviserats.

Ett par år efter den tredje filmen köpte jag på mig några samlingsvolymer av serietidningen Spider-Man. Kanske för att på något sätt komma tillbaka till den entusiasm som delvis falnat.

Det är där jag befinner mig idag. Återigen läsandes serien och med omstarten av filmfranchisen bara en vecka bort. Jag har stora förhoppningar på The Amazing Spider-Man. Filmen känns som ett behövt sätt att ta sig lite mer friheter.

Jag tror absolut att en ny del med ensemblen från de tidigare filmerna hade varit fullt möjlig. Spindelmannens krafter hindrar honom inte från att åldras och även om Maguire inte på något sätt är lastgammal så är han inte i strax-efter-high-school-åldern direkt. Det hade varit en mycket intressant tagning på hela superhjältegenren att faktiskt låta huvudpersonen bli lite till åren efter ett antal filmer.

Som i Frank Millers The Dark Knight Returns där Bruce Wayne ju tilläts bli omkring femtio.

Med det sagt vill jag samtidigt uttrycka en nyfikenhet inför sättet man valt hantera franchisen istället. The Amazing Spider-Man tycks ju lägga ett stort fokus på Peter Parkers förflutna och vad hans föräldrar egentligen hade för sig. Varför han egentligen bor hos sin faster och farbror.

De bästa Spindelmannenhistorierna har alltid varit när det uppstår en konflikt mellan Peters civila liv och det som brottsbekämpare. När han tvingas svettas ordentligt för att balansera de två identiteterna.

Jimmy från Exceptfear.wordpress.com

När jag gick i lågstadiet fick jag en prenumeration på den tjocka, suveräna serietidningen Mega Marvel av min kära farmor i present och en nyttig inskolning i Marvels fantastiska universum.

Jag var en långluggad, blyg liten kille. Jag älskade serier och film. Uppenbarligen även filmer som hade en kontinuitet att falla tillbaka på likt den i serietidningar, som Bond-filmerna, Star Wars eller Clintans westernfilmer – samma karaktärer, ständigt nya äventyr.

I vilket fall kom den dagen då Mega Marvel inte sålde lika bra i tidningsställen och eftersom prenumerationen inte var slut fick jag ett erbjudande om att välja hela två stycken andra tidningar från samma förlag att prenumerera på. Jag valde Star Wars och Spindelmannen – ett episkt utbyte av awesomeness, kan nog många hålla med om.

Egentligen minns jag inte riktigt vad som kom först av hönan och ägget i den här historien – kanske hade jag Spindelmannen, sedan Mega Marvel och Star Wars, men hur som helst fastnade jag direkt för den lite mer vuxna ton som serietidningen Spindelmannen hade jämfört med den tecknade tv-serien som jag också följde konstant och återsåg många gånger tack vare gammal, ”hederlig” VHS-inspelning.

Jag samlade begagnade nummer av tidningen konstant från alla seriebodar jag kunde hitta på resor i Sverige och förälskade mig mest i perioden från mitten av 80-talet och några år in på 90-talet, med Frank Millers bidrag och Todd McFarlanes visuella milstolpe med vigheten hos Spindelmannens aktioner. Min bästa nattdrömmar var dem då jag hittade en bortglömd samling spindelmannen-tidningar till kanonpriser – en högre grad av passion kommer jag kanske aldrig uppleva?

Jag drömde också om en otecknad spindelman på film, men var vid millenieskiftet av åsikten att det inte går att göra en otecknad spindelmannen-film, eftersom det inte går att svinga omkring mellan Manhattans husfasader på ett så hisnande sätt som i serietidningarna så att det ser verkligt ut.

2002 kom dock den första, påkostade filmatiseringen med kultregissören Sam Raimi (Evil Dead-trilogin) bakom ratten och givetvis var jag nöjd med Tobey Maguire och Kirsten Dunsts tolkningar av den osäkre Peter Parker och granntjejen Mary Jane Watson. Med perspektiv kändes de lite väl ”tounge-in-cheek” och lättsamt för att jag skulle vara helt tillfreds. Sedan fick Raimis Spiderman-trilogi en alldeles för överpackad avslutning.

Som Jonas säger tänker även jag kring tredje Spider-Man-filmen. Varför inte låta den handla mer enbart om Peter Parkers relation kring ”den svarta dräkten” och sedan bygga upp för en fjärde film där Venom får allt fokus. Att låta en så pass intensiv fiende som Venom – en av mina favoriter, bara få dyka upp och försvinna i förbifarten är extrem underanvändning.

Dock frestar det mig ännu mer att se den betydligt mer okänsliga symbiosen Carnage hålla hov i en film, men ingen Carnage utan att Venom först äntrat scenen ordentligt och ha båda i samma film gör bara att de tar uppmärksamheten från varandra.

Vad vill jag då säga med det här?

Att egentligen är det för frestande att koncentrera serietidningens briljans till några filmer för jag kommer alltid se en vidareutveckling till nästa kapitel, tidningsblaska eller avsnitt. I en ideal värld av filmade bilder skulle spindelmannen behöva överföras till det otecknade tv-serieformatet men med samma budgetförutsättningar som biofilmerna, för att göra en serietidningsnörd nöjd, tror jag. Därför är det så stimulerande att man alltid kan plocka upp en serietidning och falla in i originalvärlden när allt går utför och de filmiska kraven blir för höga.

Tills dess har jag dock inga problem med att se honom på film om och om igen, i vilken tappning det än må vara. Jag var lika frågande som många andra när rebooten lanserades, bara några år efter Sam Raimis Spider-Man 3, men som den serietidningsläsare jag är i grunden så anpassar jag mig ganska fort kring omstarter och förändringar kring de karaktärer jag lärt känna.

Att låta Peter Parkers, trots allt, största förälskelse – Gwen Stacy, vara den kvinnliga motivationen för Parker i nya filmen är modigt och helt rätt. Jag dreglar redan nu vid tanken på en uppföljare där deras vägar korsas med en nytolkad Green Goblin, spelad av någon med samma mörka hängivelse som Heath Ledger tillförde Jokern i The Dark Knight!

Men det finns ju så många fler jag också vill se – utöver Carnage även Kingpin eller Schocker men framför allt Kraven the hunter. Gärna också en reboot av Daredevil i kombination så att han kan gästspela.

Det ouppfyllda hålet efter Venoms slarvinhopp i tidigare filmförsök får mig dock att i slutändan drömma om ett seriöst möte mellan honom och spindelmannen som kan leda till en blodig uppföljare med The Carnage och Kraven. Eller Gwen och Green Goblin. Eller vänta nu – Vulture, The Black Cat och… Nej, nu får jag skärpa mig. Var är den där luggslitna spindelmannentidningen från 1988-89 när jag behöver den?