Etikettarkiv: Carnage

Två bloggare om att växa upp med Spindelmannen

Snart har den halft om halft efterlängtade och ifrågasatta spindelmannen-rebooten sin filmpremiär. Många är vi som har en tidigare relation till den spindelnätsvingande karaktären Peter Parker, om det så är genom film, spel, tv eller serietidningar.

Jag och Jonas – skribent på bloggen popkultur.nu, är två av dem. Vi har gått samman för att berätta lite kring varför vi bryr oss om ”allas vår kvartersspindel” och vad vi förväntar oss av den nya filmatiseringen.

Jonas från Popkultur.nu

Spindelmannen var min barndoms hjälte. Jag läste vad jag kom över, såg den tecknade serien på TV och önskade mig hela tiden nya actionfigurer.

Det kan ha varit så att jag med egna kläder försökte skapa någon sorts variant av hans dräkt. Min version var kanske inte direkt identisk, så mycket kan jag säga.

Sedan låg den där besattheten i träda ett par år. Annat fångade mitt intresse. TV-spel. Håkan Hellström. Saker tog Spindelmannens plats helt enkelt. När den första filmen med Tobey Maguire släpptes 2002 fick det där en nytändning.

HERREGUD vilken nytändning. Jag såg Spider-Man flera gånger och tyckte oerhört mycket om den. Tycker. Även uppföljaren gjorde sig förtjänt av den nivå av beundran annars bara en sju- åttaåring kan uppbåda.

Del tre är ett på flera sätt problematiskt kapitel. Den är inte så genomusel som vissa vill göra gällande, men som ett fan av Spindelmannen blev man besviken av att se flera bitar av storyn behandlas så nonchalant.

Varför tog man in en helt ny karaktär som Venom? Varför kunde det jobbet inte ges till någon av de redan etablerade figurerna? Det största problemet med Spider-Man 3 var att det hände alldeles för mycket grejer samtidigt. Att då dessutom introducera tidigare okända karaktärer är kanske inget genidrag. Den filmen hade enkelt kunnat effektiviserats.

Ett par år efter den tredje filmen köpte jag på mig några samlingsvolymer av serietidningen Spider-Man. Kanske för att på något sätt komma tillbaka till den entusiasm som delvis falnat.

Det är där jag befinner mig idag. Återigen läsandes serien och med omstarten av filmfranchisen bara en vecka bort. Jag har stora förhoppningar på The Amazing Spider-Man. Filmen känns som ett behövt sätt att ta sig lite mer friheter.

Jag tror absolut att en ny del med ensemblen från de tidigare filmerna hade varit fullt möjlig. Spindelmannens krafter hindrar honom inte från att åldras och även om Maguire inte på något sätt är lastgammal så är han inte i strax-efter-high-school-åldern direkt. Det hade varit en mycket intressant tagning på hela superhjältegenren att faktiskt låta huvudpersonen bli lite till åren efter ett antal filmer.

Som i Frank Millers The Dark Knight Returns där Bruce Wayne ju tilläts bli omkring femtio.

Med det sagt vill jag samtidigt uttrycka en nyfikenhet inför sättet man valt hantera franchisen istället. The Amazing Spider-Man tycks ju lägga ett stort fokus på Peter Parkers förflutna och vad hans föräldrar egentligen hade för sig. Varför han egentligen bor hos sin faster och farbror.

De bästa Spindelmannenhistorierna har alltid varit när det uppstår en konflikt mellan Peters civila liv och det som brottsbekämpare. När han tvingas svettas ordentligt för att balansera de två identiteterna.

Jimmy från Exceptfear.wordpress.com

När jag gick i lågstadiet fick jag en prenumeration på den tjocka, suveräna serietidningen Mega Marvel av min kära farmor i present och en nyttig inskolning i Marvels fantastiska universum.

Jag var en långluggad, blyg liten kille. Jag älskade serier och film. Uppenbarligen även filmer som hade en kontinuitet att falla tillbaka på likt den i serietidningar, som Bond-filmerna, Star Wars eller Clintans westernfilmer – samma karaktärer, ständigt nya äventyr.

I vilket fall kom den dagen då Mega Marvel inte sålde lika bra i tidningsställen och eftersom prenumerationen inte var slut fick jag ett erbjudande om att välja hela två stycken andra tidningar från samma förlag att prenumerera på. Jag valde Star Wars och Spindelmannen – ett episkt utbyte av awesomeness, kan nog många hålla med om.

Egentligen minns jag inte riktigt vad som kom först av hönan och ägget i den här historien – kanske hade jag Spindelmannen, sedan Mega Marvel och Star Wars, men hur som helst fastnade jag direkt för den lite mer vuxna ton som serietidningen Spindelmannen hade jämfört med den tecknade tv-serien som jag också följde konstant och återsåg många gånger tack vare gammal, ”hederlig” VHS-inspelning.

Jag samlade begagnade nummer av tidningen konstant från alla seriebodar jag kunde hitta på resor i Sverige och förälskade mig mest i perioden från mitten av 80-talet och några år in på 90-talet, med Frank Millers bidrag och Todd McFarlanes visuella milstolpe med vigheten hos Spindelmannens aktioner. Min bästa nattdrömmar var dem då jag hittade en bortglömd samling spindelmannen-tidningar till kanonpriser – en högre grad av passion kommer jag kanske aldrig uppleva?

Jag drömde också om en otecknad spindelman på film, men var vid millenieskiftet av åsikten att det inte går att göra en otecknad spindelmannen-film, eftersom det inte går att svinga omkring mellan Manhattans husfasader på ett så hisnande sätt som i serietidningarna så att det ser verkligt ut.

2002 kom dock den första, påkostade filmatiseringen med kultregissören Sam Raimi (Evil Dead-trilogin) bakom ratten och givetvis var jag nöjd med Tobey Maguire och Kirsten Dunsts tolkningar av den osäkre Peter Parker och granntjejen Mary Jane Watson. Med perspektiv kändes de lite väl ”tounge-in-cheek” och lättsamt för att jag skulle vara helt tillfreds. Sedan fick Raimis Spiderman-trilogi en alldeles för överpackad avslutning.

Som Jonas säger tänker även jag kring tredje Spider-Man-filmen. Varför inte låta den handla mer enbart om Peter Parkers relation kring ”den svarta dräkten” och sedan bygga upp för en fjärde film där Venom får allt fokus. Att låta en så pass intensiv fiende som Venom – en av mina favoriter, bara få dyka upp och försvinna i förbifarten är extrem underanvändning.

Dock frestar det mig ännu mer att se den betydligt mer okänsliga symbiosen Carnage hålla hov i en film, men ingen Carnage utan att Venom först äntrat scenen ordentligt och ha båda i samma film gör bara att de tar uppmärksamheten från varandra.

Vad vill jag då säga med det här?

Att egentligen är det för frestande att koncentrera serietidningens briljans till några filmer för jag kommer alltid se en vidareutveckling till nästa kapitel, tidningsblaska eller avsnitt. I en ideal värld av filmade bilder skulle spindelmannen behöva överföras till det otecknade tv-serieformatet men med samma budgetförutsättningar som biofilmerna, för att göra en serietidningsnörd nöjd, tror jag. Därför är det så stimulerande att man alltid kan plocka upp en serietidning och falla in i originalvärlden när allt går utför och de filmiska kraven blir för höga.

Tills dess har jag dock inga problem med att se honom på film om och om igen, i vilken tappning det än må vara. Jag var lika frågande som många andra när rebooten lanserades, bara några år efter Sam Raimis Spider-Man 3, men som den serietidningsläsare jag är i grunden så anpassar jag mig ganska fort kring omstarter och förändringar kring de karaktärer jag lärt känna.

Att låta Peter Parkers, trots allt, största förälskelse – Gwen Stacy, vara den kvinnliga motivationen för Parker i nya filmen är modigt och helt rätt. Jag dreglar redan nu vid tanken på en uppföljare där deras vägar korsas med en nytolkad Green Goblin, spelad av någon med samma mörka hängivelse som Heath Ledger tillförde Jokern i The Dark Knight!

Men det finns ju så många fler jag också vill se – utöver Carnage även Kingpin eller Schocker men framför allt Kraven the hunter. Gärna också en reboot av Daredevil i kombination så att han kan gästspela.

Det ouppfyllda hålet efter Venoms slarvinhopp i tidigare filmförsök får mig dock att i slutändan drömma om ett seriöst möte mellan honom och spindelmannen som kan leda till en blodig uppföljare med The Carnage och Kraven. Eller Gwen och Green Goblin. Eller vänta nu – Vulture, The Black Cat och… Nej, nu får jag skärpa mig. Var är den där luggslitna spindelmannentidningen från 1988-89 när jag behöver den?

2011 års största filmbesvikelser

Här är min lista över de största filmbesvikelserna från föregående år. Att kalla dem ”besvikelser” var det bästa som förenade dem, då benämningen ”största misslyckandena” inte stämmer överens på samtliga och ”största flopparna” känns också fel då en flopp är något objektivt och inget jag enbart personligen kan stå för.

De kommande 10 filmerna är besvikelser då de antingen utlovade något bättre tack vare de inblandade namnen i skapandet av filmen, eller för att många talade gott om filmen innan jag bestämde mig för att se den, eller för att jag helt enkelt tycker att den var onödig och att pengarna kunde lagts på något annat. Filmerna kan alltså ha gett precis det de var skapade för, men ifall andra har ”pratat upp” filmen före jag sett den så blir ju risken stor att mitt omdöme på filmen blir lägre än om jag inte visste något om den alls.

Häng sedan kvar på min blogg när du har läst listan, för imorgon presenterar jag ”2011 års floppar som inte var dåliga”!

10. Beastly (reg Daniel Barnz)
Jag ville inte ta med filmer jag inte sett på den här listan då det känns fel att såga något jag inte ens försökt titta på, men den här filmen får lite särbehandling. Jag ”visste” att den skulle suga när jag såg trailern och efter att ha hört podcasten Filmmixerns utvärdering av den slänger jag in den på listan av ren envishet och för att det kan vara bra att få spotta ur sig lite gift ibland.

En Skönheten och odjuret-historia i äckligt överklassig high school-miljö (läs; MTV-miljö) med avsikten att locka Twilight-publiken. Vanessa Hudgens från High School Musical är den genomgoda skönheten – alltså samma roll som hon hade i nyss nämnda film. Skolans populäraste, dumma kille får sitt liv förstört när han blir odjuret, efter en förtrollning av Mary-Kate Olsen som tydligen spelar en ond häxa.

Det första jag ogillade med Beastly när jag såg trailern var att de inte gjorde odjuret tillräckligt ful för att poängen med filmen ska fungera! Ska odjuret vara motbjudande ska han inte se ut som en muskulös modellkille med lite misslyckade tatueringar och några brännsår – han ska vara omänskligt ful så att det inte ska finna något attraktivt att vilja se alls!! Det är ju ”insidan som räknas”-konceptet de vill ha fram här, men skaparna är för fega helt enkelt.

Borde nästan ta och se skiten nån gång när jag är på ovärdigt bra humör för här har skaparna tryckt in väldigt mycket potentiella irritationsmoment i en och samma kompakta dynghög.

9. Carnage (regi Roman Polanski)
Roman Polanski är en av mina absoluta favoritregissörer och att han trots sin höga ålder kan ännu är så uppfriskande att se. Hans förra film, The Ghost Writer (2010), var förra årets bästa film enligt mig och har en sån fantastisk känsla att jag klassar den som hans bästa film i karriären. Carnage är en annan femma då det är en teaterpjäs med svart humor som han filmatiserat – och det märks. Filmen kretsar enbart kring två föräldrapar som träffas i en lägenhet för att prata ut kring ett slagsmål där deras vardera son varit inblandad. De fyra föräldrarna spelas av fantastiska skådespelare som Jodie Foster, Christoph Waltz, Kate Winslet och John C. Reilly.

Det samtal som de för genom hela filmen hade varit utmärkt att se på en teaterscen med lite avstånd, men här blir varje vändning smärtsamt närgången och trots att aktörerna är av elitnivå blir det gång på gång överspel. Inte för att de är dåliga, utan för att det är teaterdialog och teaterdialog kräver distans eftersom den formuleras på ett mycket mer avslöjande och bokstavligt sätt. Karaktärerna är tydliga med vad de vill på ett helt annat sätt än om det hände i verkliga livet. Diskussionen de för är intressant, stundtals väldigt fyndig och bitvis rolig, men hela filmen utspelas i en enda lägenhet och framåtrörelsen blir helt beroende av samtalet och karaktärerna, som tyvärr inte skapar tillräckligt med känslor för att jag ska tycka att det är värt att filmatisera alls.

Men jag ser den mycket gärna på en teaterscen för meningen med dramatiken stödjer jag – och jag avråder heller ingen från att se filmen, för det är en tankeväckande studie i hur vi människor kan förhålla oss till varandra när vi helst inte vill det.

8. Hur många lingon finns det i världen (regi Lena Koppel)
Jag skäms nog lite för att nämna filmen i det här sammanhanget, men det här var på tok för mycket sentimentalitet till och med för mig. Och gillade jag Oskar Linnros låt ”Från och med du” före så är den massakrerad efter att ha sett den här filmen! Det är inte för att jag har något emot utvecklingshandikappade, men filmen smörar på med fruktansvärt enkla knep för att få tittaren på sin sida och jag kan hata sånt nåt otroligt. Men känner du att det kan vara en film för dig så välkomnar jag dig varmt att se den.

7. Scream 4 (regi Wes Craven)
Jag hade ju ärligt talat inga jättehöga förväntningar vad gäller den lagom efterlängtade filmen i Scream-franchisen, men jag blev ändå lite besviken på manuset. Filmen börjar väldigt komiskt och med den medvetna skräckfilmssatir som är de första filmernas styrka och hela ”grejen” med serien. Där skrattade jag högt! Men sedan tar den inte konceptet vidare utan bleknar i takt med att den kopierar handlingen från första filmen, med endast fåtalet – och dessutom ganska tråkiga, referenser till de nyare trenderna i skräckfilmsvärlden som har slagit igenom efter att den tredje filmen gjordes. Jag tänker då framför allt på tortyrporr-subgenren (Hostel, Saw) och found footage-subgenren (Blair Witch Project, Paranormal Activity).

En film där det enda riktigt intressanta ligger i början är inte en särskilt sevärd film, tyvärr. Jag hoppas ju naivt nog på lite mer originalitet även i en uttjatad genre som skräck.

6. Pirates of the Caribbean IV: On Stranger Tides (regi Rob Marshall)
Jag var positivt överraskad efter att ha sett den här på bio, men ju mer jag smält filmen, ju mer krystat och misslyckat tyckte jag det kändes att sätta Jack Sparrow i huvudrollen, istället för att vara den komiska bifiguren som kommer in utan press och lyfter alla scener. Här blir han tvungen att leverera det i nästan varje scen och tvång är dödsdomen för en ”comic relief”-karaktär som honom.

Filmen hade sina intressanta moment med sjöjungfruar och den vanliga dosen äventyr, men Pirates-filmerna har aldrig legat mig jättenära hjärtat och kanske var det låga förväntningar som gjorde att jag gillade den som allra mest när jag gick ut ur biosalongen för ett år sedan. Lägg hellre pengarna på något annat, Disney. Synd att John Carter öppnade så dåligt dock, för det tvingar dem ju att fortsätta satsa på uppföljare istället för ”nya” filmer.

5. Immortals (regi Tarsem Singh)
Visuellt jävligt snyggt men en 300-rip-off och jag bryr mig inte ett jota om de plastiga karaktärerna. Jag har börjat oroa mig för att regissör Tarsem aldrig kommer kunna toppa hans visuella praktverk The Fall (2006) och tyvärr har nog insett det själv och tappat motivationen till originella berättesler, för härmapan Immortals och kommande komedin Mirror, Mirror är en oroande utveckling för en så lovande regissör. Jag ska dock erkänna att sista bilden gjorde hela filmen för mig och var nästan en tillräcklig ursäkt för att ha sett filmen.

4. Bridesmaids
Den blev så hyllad av publik och kritiker och var en allmän favorit förra året, men jag tycker den funkar halvvägs som komedi och halvvägs som drama. Trevlig många gånger och stundtals vill jag berömma den för sin vilja att inte vara så sentimental, men då hoppar den ner i sentimentalgropen och doppar sig ändå och jag får stå där kluven med brallorna nere utan att veta om jag ska skratta eller gråta (och där uttryckte jag mig visuellt någon gång för mycket kände jag).

Att den var med i snacket om en manusnominering till Oscarsgalan kändes på tok för överhyllande för min del. Nu är det inte så att jag ogillar Bridesmaids, men så nyskapande är den inte. Det har svallat någon slags Baksmällan-våg som fått inte bra komedier att hyllas ett par snäpp över sin gräns och jag vill se något mer originellt kul innan jag blåser fanfarer på riktigt.

3. The Ides of March (regi George Clooney)
Det är filmer med ämnen och tyngd som den här som jag verkligen ser fram emot och uppmuntrar från hjärtat. George Clooney må vara en lustigkurre, men hans kärlek för politik och viktiga frågor gör honom också till en intressant regissör.

Så mycket potential på pappret. Så mycket potential på skådespelaruppsättningen (Ryan Gosling, Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Evan Rachel Wood, George Clooney, Marisa Tomei). Tyvärr kommer det inte mycket energi från någon del när filmen gräver ner sig under det första lagret av potential. En viss spänning byggs upp men sedan vevar fötterna på i tom luft och tröttnar halvägs med mig hängandes efter. Tyvärr.

2. Sucker Punch (regi Zack Snyder)
Visuellt sett mycket snyggt och med ganska bra soundtrack, men handlingen känns som en smått primitivt ihopsnickrad efterhandskonstruktion för att få visa allt det snygga. Budskapet är mycket skevt och jag vill beskriva handlingen som Gökboet/Shutter Island för mansgrisiga dator- och animénördar. Jag tror inte många har tänkt efter vad gäller just det perversa budskapet som filmen genom sitt konstiga koncept ger, men jag måste få min chans att såga det då det är så tråkigt när det kommer från en så lovande regissör som Zack Snyder (Dawn of the Dead, 300, Watchmen). Mitt råd till honom är; Använd din visuella briljans till bättre manus för i h-e!!

Sucker Punch tar formen som en otecknad animé eller manga med de klyschiga fördomar som brukar kunna dyka upp i den världen. Unga skolflickor med korta kjolar slåss med dödliga vapen mot fantasimonster för att klara vardagen på ett sinnessjukhus för just unga skolflickor med korta kjolar. De överordnade är män med dregel runt munnen och tjejerna är oskyldiga små underklädesvarelser med en och annan räv bakom korsetten. Just poängen med att visa alla actionscener i form av tjejer som likt terminators genomgår tv-spelsbanor i både Nangijala och på Mars som en symbolisk fantasi för de lätttklädda strippdanserna som tjejerna tvingas göra som behandling är ett skevt koncept i sig.

Att sedan se hur huvudrollen (spelad av Emily Browning) blir uppmuntrad och bekräftad av sin sexdans och genom detta bygger upp självförtroendet är provocerande skevt och rent ut sagt löjligt. Och det är filmens grej.

Var det en man som hade gjort filmen? Jaha ja, det förklarar ju saken. Vi vill ju inte vara mer intelligenta än så här.

1. The Hangover: part II
Jag gillade inte den första Baksmällan heller och tyckte den var extremt överskattad. Jag förstår inte varför en hel del människor hoppades på en manusnominering på Oscarsgalan för filmen då det inte finns något med den som är originellt.

Och här lägger jag upp bollen för uppföljaren. En ännu sämre kopia in i minsta sketen beståndsdel av föregångaren, bortsett att humorn har bytts ut mot tung, osmaklig tragikomik som får mig att må sämre och sämre för varje minut. Zach Galiafanakis är den enda ljuspunkten i filmen och han lyckas få mig att stundtals skratta åt tragedin. Det är kul att alla andra suger och andas ”pengahora” medan han lyser av kreativitet, då han var den som lät mest skeptisk till en uppföljare.

Baksmällan 2 är den filmiska motsvarigheten till en verklig maksmälla och i den finns det inget att skratta åt utan bara huvudvärk, spysmak och trötthet.