Twin Peaks – avsnitt 11 (1990) eller: M.T. Wentz is coming to Twin Peaks

Manus: Jerry Stahl, Mark Frost, Harley Peyton, Robert Engels
Regi: Todd Holland
Episodtitel: Laura’s Secret Diary
Säsong: 2
Sändes: Lördag 20 oktober, 1990
Tittare (USA): 12, 8 miljoner
Tidigare: Avsnitt 10

Cooper and Truman arrest Leland after he confesses to the crime of murdering Jacques Renault in the hospital. Hank asks Norma to tidy up the Double R Diner when he is informed that a shady food critic named M.T. Wentz may be visiting Twin Peaks. Meanwhile, Jean Renault shows a videotape of Audrey Horne being held captive to Ben, demanding a $125,000 ransom for her return, and Cooper to be the drop-off man. Upon returning to One-Eyed Jacks, Jean murders Emory Battis for mistreating Audrey. With help from Truman, Cooper prepares to investigate Audrey’s kidnapping. Josie returns, claiming to have been in Seattle on business, learning from Pete that Catherine died in the sawmill fire. Later, a Japanese businessman, Mr. Tojamura, checks into the Great Northern Hotel.

I Brad Dukes bok Reflections: An Oral History of Twin Peaks berättar Mark Frost om sitt katastrofala samarbete med då destruktiva, heroinmissbrukande manusförfattaren Jerry Stahl som medförfattade dom erotik-expressionistiska undergroundfilmerna Nightdreams (1981), Café Flesh (1982), Dr. Caligari (1989) samt TV-serien Alf och senare CSI. I samband med skrivansvaret av detta avsnitt 11 var han oerhört svårmedgörlig. Eller som Mark Frost uttryckte det; ”an absolute car wreck… He turned in a completely incomprehensible, unusable, incomplete script a few days late and as I recall there were blood stains on it.” Frost fick tillsammans med dom trogna manusförfattarna Harley Peyton och Robert Engels skriva om i stort sett allting i sista minuten för att lösa situationen.

Dick Tremayne: $650. I’ve called around, I’ve been told it’s more than adequate.
Lucy Moran: For what?
Dick Tremayne: For the… to take care of… you know, the… little problem.
Lucy Moran: Richard, here’s what you’re going to do. Take your money, put it back in your wallet, or your pocket, turn around, walk through both sets of doors, the second one sticks sometimes, go out into the parking lot, get in your car, turn the key, and never, ever speak to me again as long as you live! Say one more word and I’ll scream. Leave, please.
Dick Tremayne: [starts to speak]
Lucy Moran: [screams]

Avsnittet som det sedan blev visar inga markanta svagheter, så manusteamet ska ha en eloge. Jag tycker att geisten efter Lynchs inledande två avsnitt av denna andra säsong fortfarande ringer kvar några avsnitt in. Inledningen i form av en bildteknisk färd från ett av hålen på akustikväggen och ut i förhörsrummet där Leland Palmer sitter paralyserad är en kreativ detalj som sätter färg. Ett försök att tillföra något mer än det som finns på pappret i lynchisk anda, helt klart influerat av resan in i örat i Blue Velvet (1986) som Lynch gjorde fyra år tidigare.

En narrativ tråd som gör att det här avsnittet sticker ut från tidigare i serien är kryddan att låta diverse av Twin Peaks invånare surra om matkritikern M.T. Wents besök i Twin Peaks. Det gör att episoden liksom får ett eget narrativ och inte enbart drivs av seriens långsiktiga. Jag tycker faktiskt att det skapar en behaglig, rent ut sagt mysig inramning – och då har jag inte mycket till övers för dramaserier med episodbundna dramainslag mitt i en större berättelse. Normalt sett gör det mig allt för medveten om den dramaturgiskt skrivna strukturen, men det här undantaget gör mig på bra humör. Inte så att jag direkt önskar mer sånt, men för den här gången. Scenerna mellan Hank, Norma, Toad och den okände gästen är en feelgood Twin Peaks inte haft tidigare.

Judge Clinton Sternwood: The law provides us structure to guide us through paralyzing and trying times. But it requires us a vision to its procedures and higher purposes. Before we assume our respective roles in this enduring drama just let me say that when these frail shadows we inhabit now have quit the stage we’ll meet and raise a glass again together in Valhalla.

Domare Sternwood är ett karismatiskt inslag jag gillar skarpt. Trygghet och känsla. Fin dynamik med Cooper och polishuset. Det dundrande regnovädret och åskdundret som kastar blåa ljus utanför polisteamets göranden kring behandlingen av Leland Palmer! Underbar atmosfär där! Det höjer utförandet ytterligare. Även om detta är ett avsnitt som puttrar och inte riktigt har samma höga intrigpuls som föregående tre avsnitt, lyckas regissör Todd Holland att göra det bättre och mer trivsamt än det är på pappret. Det kunde varit ett blekar avsnitt än det är, men är nu ganska trevligt tack vare dom små, små detaljerna. Credd till honom.


 

Betyg – intrig: 6 av 10 (-1)
Betyg – atmosfär: 7 av 10 (+/- 0)
Helhetsbetyg – avsnitt 10: 7 av 10 (+/- 0)

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s