Butch Cassidy and The Sundance Kid (1969) eller: Not that it matters, but most of it is true

Jag ”recenserade” denna omtyckta westernfeelgood med Paul Newman och Robert Redford för ett antal år sedan i min tredelade ”15 i topp”-lista över biografiska skildringar. Den texten var inte mycket att hänga i julgranen. Mest superlativ utan substans. Därför kompletterar jag med några meningar ytterligare för att göra Butch och The Kid någon form av rättvisa. 

Butch och Sundance jagas, efter en rad rånöverfall mot Union Pacific-järnvägen, av ett uppbåd av män. De lyckas komma undan och tillsammans med Sundances älskarinna, Etta, beger de sig till Bolivia där de sorglöst fortsätter med att råna banker. Kommer verkligheten någonsin komma ikapp Butch Cassidy och Sundance Kid?

Not that it matters, but most of it is true.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


2013:

Jag fick förmånen att se George Roy Hills alternativa western-feelgood/biografiska skildring om charmören Butch Cassidy och revolverundret Sundance Kid på stor duk för endast en vecka sedan och jag måste säga att jag blev golvad av den übermysiga stämningen som Hill skapat tillsammans med den elektriska kemin mellan huvudkaraktärerna – spelade av Paul Newman och Robert Redford. Tillsammans ångar dom på i dialog, aktion och samspel mot odödlighet.

Den amerikanska westerngenren har aldrig sett något liknande varken förr eller senare. Filmen kan liknas vid känslan av en dröm man aldrig vill vakna upp ifrån.  Det går knappt att beskriva upplevelsen bättre än så.

”You should have let yourself get killed a long time ago when you had the chance. See, you may be the biggest thing that ever hit this area, but you’re still two-bit outlaws. I never met a soul more affable than you, Butch, or faster than the Kid, but you’re still nothing but two-bit outlaws on the dodge. It’s over, don’t you get that? Your times is over and you’re gonna die bloody, and all you can do is choose where.”

2017:

Det krävdes endast att jag läste en rad repliker hämtade från filmen för att minnas filmens mest skinande guld. Jag var tillbaka i filmens så omhuldade elektricitet. Oftast lyfts den fram genom att hylla kemin mellan Redford och Newman – ett av filmhistoriens bästa duetter, allmänt förevigad i filmhistorien främst tack vare kemin i denna film.

Och kemin mellan Newman-Redford är underbar, utan tvekan, men kemin mellan två innebär inte per automatik att vi andra bjuds in i myset. Tack vare den så träffande feelgoodpoesin i manusförfattaren William Goldmans lekfulla replikskiften får kemin  precis det svängrum som gör att den inte bara stannar mellan två individer, utan når ut till publiken och bjuder in alla på dansen.

Lekfullhet – det är en energi som inte går att fejka. Goldmans intuition korsdrar genom det ordnade och Newman-Redford jazzar sömlöst med till Goldmans manus. Där är filmens kemi!

Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt


Annonser

One thought on “Butch Cassidy and The Sundance Kid (1969) eller: Not that it matters, but most of it is true”

  1. mm den där är grymt bra.

    Wait a minute you didnt see the force out there did you?
    no.
    Good. for a moment i thought we were in trouble 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s