Etikettarkiv: Robert Engels

Twin Peaks – avsnitt 11 (1990) eller: M.T. Wentz is coming to Twin Peaks

Manus: Jerry Stahl, Mark Frost, Harley Peyton, Robert Engels
Regi: Todd Holland
Episodtitel: Laura’s Secret Diary
Säsong: 2
Sändes: Lördag 20 oktober, 1990
Tittare (USA): 12, 8 miljoner
Tidigare: Avsnitt 10

Cooper and Truman arrest Leland after he confesses to the crime of murdering Jacques Renault in the hospital. Hank asks Norma to tidy up the Double R Diner when he is informed that a shady food critic named M.T. Wentz may be visiting Twin Peaks. Meanwhile, Jean Renault shows a videotape of Audrey Horne being held captive to Ben, demanding a $125,000 ransom for her return, and Cooper to be the drop-off man. Upon returning to One-Eyed Jacks, Jean murders Emory Battis for mistreating Audrey. With help from Truman, Cooper prepares to investigate Audrey’s kidnapping. Josie returns, claiming to have been in Seattle on business, learning from Pete that Catherine died in the sawmill fire. Later, a Japanese businessman, Mr. Tojamura, checks into the Great Northern Hotel.

I Brad Dukes bok Reflections: An Oral History of Twin Peaks berättar Mark Frost om sitt katastrofala samarbete med då destruktiva, heroinmissbrukande manusförfattaren Jerry Stahl som medförfattade dom erotik-expressionistiska undergroundfilmerna Nightdreams (1981), Café Flesh (1982), Dr. Caligari (1989) samt TV-serien Alf och senare CSI. I samband med skrivansvaret av detta avsnitt 11 var han oerhört svårmedgörlig. Eller som Mark Frost uttryckte det; ”an absolute car wreck… He turned in a completely incomprehensible, unusable, incomplete script a few days late and as I recall there were blood stains on it.” Frost fick tillsammans med dom trogna manusförfattarna Harley Peyton och Robert Engels skriva om i stort sett allting i sista minuten för att lösa situationen.

Dick Tremayne: $650. I’ve called around, I’ve been told it’s more than adequate.
Lucy Moran: For what?
Dick Tremayne: For the… to take care of… you know, the… little problem.
Lucy Moran: Richard, here’s what you’re going to do. Take your money, put it back in your wallet, or your pocket, turn around, walk through both sets of doors, the second one sticks sometimes, go out into the parking lot, get in your car, turn the key, and never, ever speak to me again as long as you live! Say one more word and I’ll scream. Leave, please.
Dick Tremayne: [starts to speak]
Lucy Moran: [screams]

Avsnittet som det sedan blev visar inga markanta svagheter, så manusteamet ska ha en eloge. Jag tycker att geisten efter Lynchs inledande två avsnitt av denna andra säsong fortfarande ringer kvar några avsnitt in. Inledningen i form av en bildteknisk färd från ett av hålen på akustikväggen och ut i förhörsrummet där Leland Palmer sitter paralyserad är en kreativ detalj som sätter färg. Ett försök att tillföra något mer än det som finns på pappret i lynchisk anda, helt klart influerat av resan in i örat i Blue Velvet (1986) som Lynch gjorde fyra år tidigare.

En narrativ tråd som gör att det här avsnittet sticker ut från tidigare i serien är kryddan att låta diverse av Twin Peaks invånare surra om matkritikern M.T. Wents besök i Twin Peaks. Det gör att episoden liksom får ett eget narrativ och inte enbart drivs av seriens långsiktiga. Jag tycker faktiskt att det skapar en behaglig, rent ut sagt mysig inramning – och då har jag inte mycket till övers för dramaserier med episodbundna dramainslag mitt i en större berättelse. Normalt sett gör det mig allt för medveten om den dramaturgiskt skrivna strukturen, men det här undantaget gör mig på bra humör. Inte så att jag direkt önskar mer sånt, men för den här gången. Scenerna mellan Hank, Norma, Toad och den okände gästen är en feelgood Twin Peaks inte haft tidigare.

Judge Clinton Sternwood: The law provides us structure to guide us through paralyzing and trying times. But it requires us a vision to its procedures and higher purposes. Before we assume our respective roles in this enduring drama just let me say that when these frail shadows we inhabit now have quit the stage we’ll meet and raise a glass again together in Valhalla.

Domare Sternwood är ett karismatiskt inslag jag gillar skarpt. Trygghet och känsla. Fin dynamik med Cooper och polishuset. Det dundrande regnovädret och åskdundret som kastar blåa ljus utanför polisteamets göranden kring behandlingen av Leland Palmer! Underbar atmosfär där! Det höjer utförandet ytterligare. Även om detta är ett avsnitt som puttrar och inte riktigt har samma höga intrigpuls som föregående tre avsnitt, lyckas regissör Todd Holland att göra det bättre och mer trivsamt än det är på pappret. Det kunde varit ett blekar avsnitt än det är, men är nu ganska trevligt tack vare dom små, små detaljerna. Credd till honom.


 

Betyg – intrig: 6 av 10 (-1)
Betyg – atmosfär: 7 av 10 (+/- 0)
Helhetsbetyg – avsnitt 10: 7 av 10 (+/- 0)

 

Annonser

Twin Peaks – avsnitt 10 (1990) eller: A mystery in her life

Manus: Robert Engels
Regi: Lesli Linka Glatter
Episodtitel: The Man Behind the Glass
Säsong: 2
Sändes: Lördag 13 oktober, 1990
Tittare (USA): 13, 7 miljoner
Tidigare: Avsnitt 9

Blackie holds Audrey hostage and plots with Jean Renault. A brother of Jacques and Bernard, he plans to blackmail Ben Horne for the release of Audrey. James and Madeleine become close, to Donna’s dismay. Lucy lunches with snobby, not-so-gentleman Dick Tremayne. Dr. Jacoby undergoes hypnosis, leading to an arrest. Meanwhile, Nadine wakes from her coma a changed woman. Leland gets arrested because of the murder of Jacques Renault. Donna meets with Harold Smith, a shut-in who had befriended Laura. She finds a diary of Laura’s at Harold’s house.

Avsnitt 11 går snabbt in på Coopers nystande kring jätten, ringen och alla dom märkliga ledtrådarna och till vilka han kan dra linjer. Flummigt detektivarbete 1A, men svaren är få. Albert ger en minnesvärd bekännelse öga mot öga med den rakryggat konfronterande Truman. Jag gillar verkligen Alberts sätt och den intressant trätande relationen till den lokala poliskåren och Truman som här får en härlig twist. Synd bara att klipparen överröstar skådespelets egna känslor genom musik som i sammanhanget blir överoperett och rentav skäl situationen – på fel sätt. ”Skär” kanske är ett bättre ord för att beskriva musik som inte matchar känsloläget och därför saknar harmoni, hur bra musiken i sig än är komponerad.

Leland får kontakt med Cooper och Truman för att berätta att han känner igen mannen på fantombilden från hans barndom. En granne till hans farföräldrar som talades vid med honom och kastade tändstickor omkring sig. Hur kan denna man kopplas till fantombilden rent konkret? Hur kan mannen kopplas till fantombilden om vi frångår det logiska för ett ögonblick? Med tanke på allt som hänt känns det rimligt att även räkna in viss brist på logik i sammanhanget. En vision, likt hans fru Sarah, Maddie, Cooper och vad det verkar – Ronette.

Special Agent Dale Cooper: [mycket seriös] Fellas, let’s stand together for a moment. It’s time I mentioned something. Now, I’m not sure, but I believe I was visited by a giant. Twice. In my room. He left me three clues. The first had to do with Jacques Renault in a body bag. It came true almost immediately. The second was, ”The owls are not what they seem.” The third was about a man who points without chemicals.
Sheriff Harry Truman: [konfunderad] You were visited… by a giant?
Special Agent Dale Cooper: [nickar positivt]
FBI Agent Albert Rosenfield: Any relation to the dwarf?

Vi får bekanta oss med den mystiske enslingen Harold Smith för första gången efter hans gensvar till Donna. Ett mycket givande inslag som skapar mycket intressant nerv. En komplex ung man. Lätt att fastna för, trots att han bär på något – utöver en viss dagbok. Ett mysterium i sin blotta närvaro. Fascinerande. Harold spelas av Lenny von Dohlen (Electric Dreams, Home Alone 3) och jag kan inte annat än berömma sättet han gör det på. Hans närvaro ger andra säsongen något starkt att bygga vidare. Donna gör mycket nytta utan hennes detektivteam.

En annan karaktär som gör entré är gangsteröverhuvudet med det fransk-kanadensiskbrutna uttalet – Jean Renault. Spelad av den smått mytiske och fruktade 60-talstalangen Michael Parks, som då var populär genom TV-serien Then Came Bronson (1969-1970), hans attityd och kompromisslösa sätt att gå dit han själv ville. Övriga skådespelare i casten beskrev honom som en ”Marlon Brando-typ” och förebild. Han insisterade på att spela karaktären Jean Renault med fransk-kanadensisk brytning trots att det inte förhöll sig logiskt till faktorerna runtikring, men det var det uttalet som fick honom att vilja spela rollen och ingen sade emot. Givetvis talade han så även mellan tagningarna. Varför inte liksom?

Donna: As much as I love you, Laura, most of the time we were trying to solve your problems. And you know what? We still are. Not mine or James’ or Maddy’s. Yours. You’re dead Laura, but your problems keep hanging around!

Dom inblandade överraskades tydligen även av hans väldigt lågmälda sätt att tala och spela, som var så tyst att dom knappt hörde honom på inspelningsplatsen. Jag tycker det funkar finfint i slutresultatet. Han ger liksom Harold en karaktäristisk aura som kommer genuint, hur överdriven än hans brytning är. Det känns som att vad som helst kan hända runt honom och det är mest i det subtila som det ger sig uttryck. Du känner förmodligen igen honom som en av Quentin Tarantinos återkommande favoritskådisar, i små fixroller – främst som old school-sheriffen Earl McGraw i From Dusk till Dawn, Kill Bill Vol. 1 och Death Proof, men även som sydamerikansk, mytisk hitmanmentor till Bill i Kill Bill Vol. 2. Underbar skådespelare.

Avsnitt 10 som helhet är mest puttrande och fokuserar på Donnas (Lara Flynn Boyle) kaosartade triangeldrama som liksom eldar på sig själv gång på gång på gång. Mycket ungdomssåpa. Harold är definitivt höjdpunkten och välbehövlig i sammanhanget, för att få Donna att hämta andan från hennes melankoliska passion kring James. Donnas öppna bekännelse vid Laura Palmers gravsten mot slutet må inleda ganska krystat, men jädrar i min låda vad den tar sig när känslorna bubblar över för henne. Donna och peakar här. Blommar ut som karaktär, om än för ett ögonblick.


 

Betyg – intrig: 7 av 10 (-2)
Betyg – atmosfär: 7 av 10 (-2)
Helhetsbetyg – avsnitt 10: 7 av 10 (-2)

 

Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992) eller: It’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Detta är en recension ursprungligen hämtad från topplistan över årets bästa filmer 1992 (från mars 2016), där Fire Walk With Me var, är och förblir otvivelaktig 1:a. Den får stå på egna ben som uppvärmning inför kommande säsongen av Twin Peaks senare i vår (21 maj 2017).


När Twin Peaks lades ner gjorde David Lynch sin egen uppföljare – egentligen en prolog om Laura Palmers sista dagar i livet, fylld av surrealism på en nivå som Lynch inte visat sedan begynnelsen av hans karriär. Filmen blev ett kommersiellt fiasko och sågades av både publik och kritiker, men har decennier senare fått sin upprättelse som en av tidernas mest underskattade filmer. Här är en av mina recensioner av Fire Walk With Me.

Twin Peaks är en liten stad på gränsen till Kanada. En ung prostituerad – Teresa Banks, hittas mördad. FBI kopplas in och agent Chet Desmond får hand om fallet. Ledtrådar till gåtans lösning dyker upp på de mest oväntade och överraskande sätt. När Desmond mystiskt försvinner kopplas specialagent Dale Cooper in. Samtidigt dras en annan ung flicka, high school-eleven Laura Palmer in i en tillvaro med sex och droger i en allt större omfattning. En epilogisk prolog till den kultförklarade tv-serien.

Vad hade du förväntat dig? Hur skulle jag kunna placera någon annan film än David Lynchs (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) mästerverk först, detta år? En film som tillsammans med The Shining (1980)) är den enda jag skulle kunna påstå är min favoritfilm någonsin. Den floppade stort på biograferna och orsakade det kanske största och längsta buropet någonsin på Cannes filmfestival när den premiärvisades där i en längre, 3,5 timmar lång version. En version som Lynch efter Cannes snabbt klippte ned till den slutliga 2 timmar långa versionen som existerar idag.

Detta och faktumet att filmen spelades in och klipptes inom loppet av endast ett år, gör det till hans snabbast producerade långfilmsverk någonsin, Han är dock inte obenägen att förlita sig på känslan när han skapar sina filmer, då han ett knappt decennium senare skulle göra andra mästerverket Mulholland Drive (2001) vidareutvecklat från en pilotavsnitt för en TV-serie med samma namn som ratades av branschen.

Jag har skrivit om uppföljaren till Twin Peaks (1990-1991) – utspelandes innan händelserna i TV-serien,  ett antal gånger flyktigt förut i och med alla texter om serien och kommer skriva om den igen, då det lär komma en och annan recension i samband med min pågående bevakning av den kompletta TV-serien och dess fortsättning, men också genom allmänt djupdykande kring filmens koder. Det är verkligen en intensiv, intim och stundtals oerhört svårtolkad upplevelse. Eller som Albert sade till Cooper, i en scen från ”the shooting script” som aldrig användes;

COOPER
The very fact that we are talking about word association means we are in a space that was opened up by our practice of word association. The world is a hologram, Albert.

ALBERT
Yes, it’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Vi definierar vår verklighet genom mänskliga ord och språk – koder vi själva hittat på – och det gör vår värld till ett återskapat hologram av den ”verkliga” verkligheten. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, för att låna orden från Albert och Coopers dialog. Det är en ganska bra beskrivning av detta komplexa mysterium till film. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, eller feberdröm. En rymd omöjlig att på riktigt nysta upp till en ”verklig” verklighet, men massor av symbolik som säger något om vad som försiggår under ytan. Jag menar under ytan av det vi kallar vår verklighet.

Originaltiteln på filmen förklarar trots allt den konkreta grundpremissen; Fire Walk With Me – Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer. FBI utreder med stor sekretess mordet på en ung, blond kvinna i det skogsbelägna samhället Dear Meadow, ett år innan det mytomspunna mordet på 17-åriga Laura Palmer. Resten av filmen skildrar Lauras sista, skälvande dagar i livet, som endast dokumenterades och berättades genom andra karaktärer i själva TV-serien.

Här får vi hela den hisnande upplevelsen rätt i ansiktet med första parkett rakt framför den mörka tunneln som TV-serien bara snuddade vid och Lynch har aldrig kommit närmare ren och skär skräck än så här.

Det är sådant flöde av frihet som förenas i denna film –  symbolberättandet, det psykologiska skildrandet, ljudkonst, miljökonst, Sheryl Lee (Laura Palmer) i en av decenniets starkaste rollprestationer, Harry Dean Stanton (Paris, Texas, Alien) som dyker upp och stjäl showen på bara några minuter, David Bowie och hans vänner som suddar ut begreppen om tidslogik totalt och en atmosfär som både älskar mig och våldtar mig på samma gång. Det är inte skildrandet av drömmar jag känner här – det är verkligen en dröm. En turbulent dröm i slow-motion, som blev för mycket för att ges en ärlig chans i tiden då den damp ner.

Tack vare att David Lynch efter 22 års medlande och tjatande från inbitna nördar lyckades få rättigheterna till dom 1,5 timmar bortklippta scenerna från Fire Walk With Me och släppa dem i blu-ray-utgåvan av Twin Peaks för två år sedan, har givetvis en engagerad entusiast klippt in dessa scener på ett naturtroget vis utifrån originalmanuset och det innebär att vi idag genom fildelning kan ta del av ”den långa versionen”. Den innehåller till största del ”fan service” med fler cameos av karaktärer från originalserien, samt några riktigt intressanta scener som späder på mytologin ytterligare.

Jag väger inte någon av versionerna över den andra, utan vilken version du eller jag borde se beror helt på hur mycket tid vi känner för att investera i Twin Peaks fantastiska drömvärld. Jag rekommenderar dock varmt att uppleva dom bortklippta scenerna integrerade i filmen, då dom gör ännu sin rätt där än genom att ses separat.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt


Läs mina övriga recensioner av Twin Peaks här:

Och mina övriga recensioner av David Lynchs filmer här:


Twin Peaks – avsnitt 4 (recension)

Twin-Peaks-Episode-header4 7519821.3

Manus: Robert Engels
Regi: Tim Hunter
Episodtitel: The One-Armed Man
Säsong: 1
Sändningsdatum (USA): Torsdag 3 maj, 1990
Tittare (USA): 17, 4 miljoner
Tidigare: Avsnitt 3

Sarah Palmer beskriver den långhårige mannen hon såg i sin syn så detaljerat hon kan för poliserna Harry Truman och Andy Brennan, som tecknar en fantombild för att om möjligt använda i utredningen. Leland Palmer kommer in i vardagsrummet och påminner hånfullt Sarah att berätta om den andra synen hon upplevde – en hand som lyfte en sten och plockade upp halsbandet som tillhörde Laura. Donna som tillsammans med Dr Hayward sitter bredvid som stöd, reagerar utan att säga något. Hur kan Sarah veta om halsbandet som James och hon gömde i skogen? Och utifrån Sarahs beskrivning av hennes vision, skulle någon ha plockat upp halsbandet ur marken.

Dale Cooper förhör Dr Jacoby vid polisstationen. Jacoby berättar att Laura hade många hemligheter som inte ens han fick veta, även om han försökte. Han berättar att han inte var en av dom män som Laura hade sex med natten hon dog. Han följde efter en röd corvette den natten, men mer än så kan han inte säga.

Dr. Lawrence Jacoby: Laura had secrets and around those secrets she built the fortress that, well that in my six months with her, I was not able to penetrate and for which I consider myself an abject failure.

Cooper pratar med Gordon Cole – hans chef från FBI:s högkvarter, via kommunikationsradio. Gordon berättar att märkena på Lauras hals var åsamkade av en fågel. Gordon förmedlar sedan FBI-kollegan Albert Rosenfields envisa vilja att straffa Truman för knytnäven, men Cooper markerar beslutsamt vilken olämplig idé det skulle vara och fortsätter försvara Harry. Andy kommer med fantombilden han tecknat på mannen i Sarahs vision och Cooper påstår att det är samme man som han såg i sin dröm.

007

Samtidigt som Josie Packard försöker smygfota Catherine Martells och Ben Hornes möte med varandra vid Timber Falls Motel, smider dom planer tillsammans i ett av hyrrummen. Dom vill att sågverket brinner ner till grunden och att Josie får skulden, så att hela skogsmarken kommer i deras maskopida händer. När Ben lämnar motellrummet tappar han ovetandes en pokerbricka från One Eyed Jacks, som Catherine plockar upp i hemlighet.

Cooper, Truman, Andy och Hawk anländer utanför samma motell för att gripa den incheckade Philip Gerard som ska vara den enarmade mannen dom eftersöker. Andy klantar sig och tappar sin osäkrade revolver, som skjuter av ett skott. Dom agerar snabbt och stormar Gerards rum. Där inne står mycket riktigt den enarmade mannen från Coopers dröm. Dom visar honom fantombilden, men han känner inte igen den gråhårige mannen. Cooper frågar om han känner någon med namnet ”Bob”. Gerard berättar att Bob Lydecker är hans bäste vän – en framstående veterinär, men som råkar befinna sig i koma. Hawk bekräftar efter ett telefonsamtal att Gerards brottsregister är rent. Cooper frågar hur han förlorade sin arm och Gerrard berättar att det var i en bilolycka. Det kommer fram att Gerard är skoförsäljare och att han faktiskt hade en tatuering på sin förlorade arm, men i form av ordet ”Mom” och han bryter ut i gråt.

018

På skoltoaletterna möts Audrey och Donna upp för att snacka. Audrey berättar om hennes planer att hjälpa Cooper lösa mordfallet och öppnar upp sig om hennes fantasier med honom. Hon berättar om sina ledtrådar; Lauras smak för kokain och hennes relation till James Hurley, samt att hon regelbundet träffade Dr Jacoby och kan ha jobbat på bordellen One Eyed Jacks. Donna kommer överens med henne om att hjälpas åt för att ta reda på om hon verkligen jobbade där. Audrey berättar att både Laura och Ronette Pulaski jobbade vid Hornes parfymbutik, som drivs av Audreys far, Ben Horne.

Norma besöker hennes man, Hank Jennings, i fängelset. Hans straffutvärdering kan göra honom till en fri man och Norma stödjer honom motvilligt inför juryn genom att erbjuda honom en tjänst i hennes diner om han släpps fri.

Cooper och Truman besöker Dr Lydeckers veterinärklinik belägen vid en närbutik och Cooper återkopplar till sin dröm, där Bob sade att han bodde ovanpå ”en form av närbutik”. Dom visar veterinärreceptionisten fantombilden och hon bekräftar skrattandes att det inte är Dr Bob Lydecker. Cooper misstänker starkt att fågeln som attackerade Lauras hals finns registrerad i veterinärklinikens register och begär att få konfiskera hela arkivet i utredningssyfte.

036

Bobby berättar för Shelly att Laura träffade James bakom hans rygg och att han vill hämnas. Shelly berättar att Leo samarbetar med kanadensaren Jacques Renault och Bobby berättar för henne att dom smugglar droger över gränsen och gav förmodligen till Laura. Shelly visar den blodiga skjortan med Leos initialer som hon hittat och Bobby får en idé som kommer bli ”svaret på deras böner”.

Andy har problem att få kemin att fungera med Lucy Moran, hans kärleksintresse på polisstationen. Poliserna tar med Andy på vapenhantering och skjutövning. Samtidigt arbetar Lucy med att gå igenom filerna från veterinärkliniken, som är sorterade efter namn och inte efter typ av djur. Cooper inser att gallringen kommer ta tid.

På RR Diner pratar Shelly och Norma om deras bägge problematiska män och planerna för dem. Shelly undrar hur Norma ska få Hank att acceptera Normas relation till Ed. Norma får därefter reda på att Hank bekräftats fri från fängelset och kommer bege sig till Twin Peaks redan imorgon. I bakgrunden av dinern pratar James med Donna i telefon om en träff, men avbryter samtalet när han ser den anländande Madeleine Ferguson. Dom hälsar på varann och James är stum över hennes likheter med Laura.

Vid The Great Northern försöker Audrey göra ett känslomässigt försök att börja samarbeta med sin far i familjeföretaget och hon lyckas nå en slags försoning med honom. Bakom hans rygg, på Ben Hornes kontorsbord, ser hon ett fotografi av henne och Laura tillsammans.

053

Vid polisstationen går Lucy, Cooper och gänget igenom filerna och Cooper får ett samtal från FBI-överordnaden Gordon, som rapporterar att märkena visar att fågeln bör vara en papegoja eller en slags beostare. Hawk kommer inrusande och berättar att plastbiten som hittades i Lauras mage med bokstaven ”J” tryckt på, är ett pokerchip. Harry drar genast slutsatsen att det kommer från One Eyed Jacks. I samma ögonblick hittar Andy en fil med en undulat som ägs av Jacques Renault och Cooper reagerar på det med största fokus.

Cooper: Gentlemen. When two separate events occur simultaneously pertaining to the same object in inquiry we must always pay strict attention.

Polisstyrkan beger sig genast till Jacques tomma lägenhet, där Bobby precis hinner plantera den blodiga jackan och smita ut genom fönstret innan poliserna stormar in. Dom hittar jackan märkt med Leo Johnsons initialer och ser kopplingen. I skogen möter Leo Johnson upp Ben Horne för att göra affärer, då Leo är i stort behov av pengar efter dom 10 000 som tidigare gått honom förlorade. Leo har anlänt i en röd corvette och Ben kritiserar hans oambitiösa småbusefasoner och tvivelaktiga samarbeten när det nalkas större affärer. Leo visar honom Bernard Renaults döda kropp – Jaqcues bror, för att visa att han är beredd att gå långt för att inte hans samarbetspartners ska klanta sig. Ben Horne ger Leo pengar för att bränna ner Packards sågverk.

068

Donna och James beger ut i skogen där dom grävde ner halsbandet med den andra hjärthalvan och Donna berättar oroligt om Sarahs illavarslande syn. Väl på platsen finner dom till sin bestörtning att halsbandet faktiskt är borta. Dom svär på att fortsätta gräva i mysteriet kring Laura men nu måste dom vara ytterst hemlighetsfulla. Donna och James kysser varann och hon uttrycker sin vilja att vara med honom.

Hemma hos Josie Packards och Martells hus öppnar Josie ett brev innehållandes en dominobricka, som gör henne rädd. Rätt var det är ringer telefonen och hon svarar. Hanks röst ljuder på andra sidan och han frågar om hon fått brevet. I hans hand håller han en dominobricka som han demonstrativt suger på och berättar hotfullt att dom snart kommer ses.

079

Trots att jag i genomgången av förra avsnittet intalade mig själv att fortsättningsvis komprimera handlingstexten mer än hälften och hålla omdömet som mest lika kort som senast, har jag denna gång gjort en minst lika lång avsnittsrecension. Note to self; från och med nästa gång hoppas jag det blir av, så kanske recensionen slipper vänta på sig. Förhoppningen är trots allt att jag ska ha skrivit om alla avsnitt när vi befinner oss någon månad in i 2017.

ABC-sända Twin Peaks lyckades öka tittarantalet för första gången (om än endast från 16,7 till 17,4 miljoner) sedan pilotavsnittet. Tidigare har publiken droppat av stadigt avsnitt för avsnitt, men nu kanske serien landade på en i längden mer stabil och realistisk tittarnivå. Med det sagt konkurrerade den alltjämt fortfarande med en av USA:s allra mest populära och långlivade sitcoms Cheers (NBC) under samma tablåtid (21.00), som dominerar med en stabil 30 miljonerspublik. Falcon Crest (CBS) utvisar inget allvarligt hot än så länge, med runt 10 miljoner tittare på sin kanal.

Även om intrigerna knappast svalnar så här fyra avsnitt in i serien, känns ändå detta som ett stabilt avsnitt som mer följer upp och späder ut tidigare ”hooks” samt tillför mer av såpaintrigvarorna och dom små spåren än att gasa på huvudleden. Sedan avsnitt 1 har vi fortfarande inte hört ett knyst kring vissa spår medan dom mänskliga, emotionella intrigerna däremot eskalerar.

Shelly Johnson: I’ve got one man too many in my life and I’m married to him. Sound familiar?
Norma Jennings: Maybe you should have a little talk with Leo.
Shelly Johnson: Leo doesn’t talk, he hits. He was so great at first, you know. This flashy guy in his hot car. Then we get married and I find out all he was looking for was a maid he didn’t have to pay. I feel so stupid.
Norma Jennings: Look at us. Two men apiece and we don’t know what to do with any of the four of them.

Eller jag kan egentligen inte klandra det här avsnittet för att inte gasa på. Cooper och hans poliskompanjoner hinner faktiskt med att skaffa en något okonventionell fantombild, storma hela två stycken tillhåll för misstänkta och samtidigt söka sig igenom det analoga arkivet från ett djursjukhus.

058

Just polispatrullens kamratliga vibbar och klassiska teamaktioner är något som framhävts i flera övriga reflektioner kring detta avsnitt. Bland annat Twin Peaks-nörden Lost In The Movies nämner att det påminner om berättarstämningen i Howard Hawks gamla filmer. Närmast auteuriske Hawks är känd för sin förmåga att skaka igång fin, kamratlig kemi och överlappande dialog mellan sina skådespelare och dess karaktärer, oavsett genre och jag får hålla med om att det är något som till viss del kännetecknar detta avsnitt. Huvudfokuset ligger på polisarbetet, men med en distans och trevlig stämning, snarare än på det mörka mysteriet. Mer CSI än Arkiv X, kanske är en till mer sentida jämförelse värd att dra.

Sedan är förstås ”film-noir”-känslan hög, sprungen ur detta. Även om det går att hitta en känsla av Hawks filmer har regissör Tim Hunter själv nämnt Otto Preminger och speciellt regitekniken i hans noirfilm Fallen Angel (1945) som en tydlig inspirationskälla, just i hur Preminger lyckades få ut så mycket som möjligt ur trånga inspelningsplatser genom smarta kameralösningar. Sekvensen med polisernas kvällsbeslag vid Jacques Renaults lägenhet och Bobby i krokarna osar i varje fall av fin detektivstämning tempomässigt. Shellys och Bobbys konversation med en blank pistol som förföriskt föremål dem emellan är också tydliga blinkningar till den klassiska detektivgenren. Vi har här ett avsnitt som framgångsrikt lyfter fram Twin Peaks tydligaste inspirationsbäckar – såpoperan och den klassiska detektivgenren framför allt kallad film-noir.

015

Såpoperan är ett tungt element som vi som åskådare mår bra av att vara medvetna om som just medvetet, så att det inte tas som ”usch vad gammal och unken serien är jämfört med dagens TV-dramer!” för det är tydligt att Lynch och Frost ville leka med såpaformatet som en rolig, underlig inramning när dom väl skapar just en TV-serie. Amerikansk, oskyldig nostalgi är något bägge skapare är kända för att arbeta med kreativt i deras övriga produktioner. Normas fängslade man Hanks trixande med dominobrickan och Andy Brennans kärlekssvårigheter med Lucy Moran går inte att ta som så kallad seriös dramatik, utan är typiska såpaintriger som även återspeglas i Lucys besatthet av såpan-i-såpan, Invitation to Love.

[Lucy is watching ”Invitation To Love”]
Sheriff Truman: Morning Lucy, what’s going on?
Lucy Moran: Er… thanks to Jade, Jared decided not to kill himself, and he’s changed his will leaving the Towers to Jade instead of Emerald, but Emerald found out about it, and now she’s trying to seduce Chet to give her the new will so that she can destroy it; Montana’s planning to kill Jared at midnight so the Towers will belong to Emerald and Montana, but I think she’s going to double-cross him and he doesn’t know it yet. Poor Chet.
Sheriff Truman: What’s going on *here*?

027

Regissör Tim Hunter (då hela fyrfaldigt långfilmsmeriterad, främst med River’s Edge från 1986) presenterar sig här för första gången av flera och visar en del av den kompetens som gjort honom till den förmodligen mest populäre återkommande regissören av TV-serien näst efter David Lynch, enligt fansen. Kanske är det dock manuset av Robert Engels som bär på dom största kvaliteterna just här, då avsnittet är händelserikt på ett utfördelat sätt och utan att kännas för mastigt eller pressat. Robert Engels fick sedermera uppgiften att ersätta Mark Frost när Lynch skulle skriva manuset till den efterföljande långfilmen och han skrev återigen flera avsnitt för Lynch och Frost på deras ratade sitcom On the Air (1992).

Jag tycker att händelserna här är lite ”basic” – inte riktigt lika grundat i Lynchs och Frosts karaktäristiska berättande och originalitet vi hunnit sett en majoritet timmar av vid det här laget, men ändå är det klart intressant och inte på något sätt dåligt. Jag får nog kreditera kollaborationen mellan initierat manusskrivande (Engels – förstås med hjälp av framför allt Frosts grundstolpar får jag förmoda) och regisserande (Hunter) för att jag inte skriker efter Lynchs atmosfär mer än vad jag faktiskt gör. Ett säreget ögonblick av lynchiska mått är dock Coopers och Trumans möte med en vis lama på veterinärkliniken och hela den missanpassade känslan där.

023

Min favoritscen i avsnittet måste vara den mellan Audrey Horne och Donna Hayward på skolans toaletter. Karaktärerna är som gjorda för att kollaborera i samma rum. Audreys manipulativa femme fatale-mystik funkar oerhört väl gentemot Donnas ”girl next door”-bräcklighet och lättrelaterade samvete.

Audrey Horne: Ever heard of One Eyed Jack’s?
Donna Hayward: Isn’t that a western with Marlon Brando?

Utöver det är deras klädval snyggare än det mesta på modefronten genom tiderna och hela rummet i sig är utsökt med den röda ”tråden” som skär genom över dom vita väggarna. Och privat detektivarbete utspelas träffsäkert i privat toalettmiljö. Det är en scen stöpt i flera lager av smak för kemi, enligt mig. En Heathers-wibe för att dra en referens till den fina kultskolfilmen från 1989. Eller Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner, som den döptes till i Sverige  (rekommenderas å det varmaste).

Hade jag gissat vad jag skulle önskat mer av vid det här laget ifall jag inte redan sett serien innan, är det nog fortsatt fler scener mellan Donna och Audrey, samt ännu mer fokus på offren Laura och Ronette, särskilt då den sistnämnda lär sitta på en hel del nyckelinformation alla vill ha svar på. Det är verkligen en följetong med intressanta kvinnokaraktärer jag bevittnar.

071

Trivia:

  • Hank Jennings fängelsenummer var 24601 – samma nummer som Jean Valjean hade i Les Miserables av Victor Hugo.
  • Den enarmade mannens namn – Gerard, är samma namn som detektiven i TV-serien The Fugitive (1963), som letar efter Richard Kimble, som i sin tur letar efter just en enarmad man. The Fugitive är en uppenbar inspirationskälla för Lynch, Frost och manusförfattaren Robert Engels. Detta följer firma Lynch/Frosts mönster att använda sig av karaktärsnamn hämtade från klassiska detektivfilmer och TV-serier från förr, i namnsättandet av Twin Peaks karaktärer.

Betyg – intrig:
Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Recorder-Betyg-GhostRecorder-Betyg-GhostRecorder-Betyg-Ghost
(7/10)
-2

Betyg – atmosfär:
Owl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-Betyg-GhostOwl-Betyg-GhostOwl-Betyg-GhostOwl-Betyg-Ghost
(6/10) 
-1

Helhetsbetyg – avsnitt 4:
coffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-icon-GHOSTcoffee-cup-icon-GHOSTcoffee-cup-icon-GHOST
(7/10)
-1

Vad pressen skrev om Twin Peaks i samband med detta avsnitt:

  • A TV Turnoff (The Boston Globe, 2 maj 1990): Channel Clicker sparade inte på negativen när hela TV-mediet i sig dömdes ut som förgånget, i och med nyheten om dom generellt sjunkande tittarsiffrorna amerikansk TV råkade ut för i begynnelsen av 90-talet. Twin Peaks nedgraderades till en simpel TV-såpa utan något nytt som amerikansk såpoperas moder Peyton Place (1964-1969) inte redan gett TV-publiken. Kängorna fördelades dock vidare. Roseanne (1988-1997) sades vara en dålig kopia på Lucile Ball-sitcomen I Love Lucy (1951-1957) och The Simpsons (1989-idag) kreativa luft spåddes blåsa ut redan inom två säsonger (en spådom vissa faktiskt håller med om med facit i hand). Hyfsat konservativa, buttra tongångar av denna Boston Globe-källa från tiden då det begav sig alltså och intressant att TV-mediet redan då befarades sjunga sin sista vals;

The news that television viewing has declined precipitately was no surprise to our friend Channel Clicker.

”I’ve seen it coming for years (click, click). Those fools who run the networks should get into something lucrative, like making sneakers.

”Americans have finally given up their love affair with their TV set. How many situation comedies could you watch in a lifetime? ‘Roseanne’ is just an inferior remake of ‘I Love Lucy.’ ”

”Now, C.C., don’t be cynical. What about new shows like ‘Twin Peaks,’ ‘The Simpsons’ or ‘America’s Funniest Home Videos’?”

”If you want adult serials, ‘Peyton Place’ beat ‘Twin Peaks’ to the air by 26 years. ‘The Simpsons’ won’t last a second season before it runs out of gas — it’s just too hard to produce.

Bonusögonblick:

045
031
039
078
006
004

Twin Peaks (1990-1991)

1990_twin_peaks

I vad som troligen var inledningen av 2007, började jag se TV-serien Twin Peaks för första gången. Ingenting varken förr eller senare har fängslat mig lika mycket som den atmosfär David Lynch frälste mig med den där gången. Det var det närmaste jag kommit en religiös upplevelse och förnimmelsen av ett tidigare liv.

Två år senare – för ungefär fem och ett halvt år sedan, var jag fortfarande hemmahörande på ett filmforum där jag skrev om film. Då skrev jag denna kortfattade recension av Twin Peaks. Jag tänkte publicera den här med tanke på att Twin Peaks återigen blivit aktuell, dels genom den färska bluray-boxen och framför allt i och med den chockerande comebacken som just annonserats…

jaquette_334062Genre: TV-serie, Mysterium, Kriminaldrama, Thriller, Komedi, Såpopera, Absurdism, Post-modernism
Produktionsland: USA
TV-bolag: ABC
Manus: Mark Frost (story), David Lynch (story), Harley Peyton, Robert Engels, Barry Pullman, Tricia Brock, Scott Frost, Jerry Stahl
Regi: David Lynch, Lesli Linka Glatter, Caleb Deschanel, Duwayne Dunham, Tim Hunter, Todd Holland, Tina Rathborne, Graeme Clifford, Mark Frost, Uli Edel, James Foley, Stephen Gyllenhaal, Diane Keaton, Jonathan Sanger
Längd: 2 säsonger om 30 avsnitt (2 st långfilmslånga avsnitt, 28 standardavsnitt)
Skådespelare: Kyle MacLachlan, Michael Ontkean, Mädchen Amick, Dana Ashbrook, Richard Beymer, Lara Flynn Boyle, Sherilyn Fenn, Warren Frost, Peggy Lipton, James Marshall, Everett McGill, Jack Nance, Ray Wise, Joan Chen, Piper Laurie, Kimmy Robertson, Frank Silva, Eric Da Re, Harry Goaz, Michael Horse, Catherine E. Coulson, Sheryl Lee, Heather Graham, Don S. Davis, Michael Parks, Michael J. Anderson, Russ Tamblyn, Walter Olkewicz, Kenneth Welsh m.fl.

I det isolerade lilla skogssamhället Twin Peaks hittas den sjuttonåriga skönhetsdrottningen Laura Palmer mördad. FBI-agent Dale Cooper kopplas in för att lösa fallet, men inne i de djupa skogarna döljer sig många hemligheter och den öppensinnade Cooper är inte sen att ta till okonventionella metoder för att hitta sanningen om vem som mördade Laura Palmer.

01

Twin Peaks är samhället där alla känner alla och inget är som det verkar…

Jag upptäckte Twin Peaks på allvar efter att det kom på tal under en lektion på gymnasiet. Jag införskaffade mig snabbt serien och ägnade mina mörka, regniga och ensamma kvällar åt att sjunka in i David Lynchs och Mark Frosts postmodernistiska tv-serie som fick ett helt folk att bänka sig framför tv:n, gärna med en rykande kopp svart kaffe och en bit körsbärspaj. Jag var totalt fast och det kändes som hela mitt liv hade strävat åt känslan som jag fick när jag såg Twin Peaks. Det berörde mig så djupt in i själen, det var som en dröm från mitt förflutna – underbar och hemsk på samma gång.

Jag fick en ny syn på tv-serier efter detta och även om jag inte såg speciellt mycket av dem innan så gjorde Twin Peaks att jag fick en slags distans till allt övrigt på televisionen. David Lynch kommer vid de bästa sekvenserna i denna serie till sin karriärs esse, och tack vare tv-serieformatet så lyckas han bjuda på hela spektrat av sitt auteurskap. Den absurda blandningen mellan drama, humor, mystik, såpopera, parodi, deckare och rysare gör Twin Peaks till något som fortfarande är smått unikt, och det gör att beundrarskaran så här 19 år senare är större än någonsin och fortfarande växer (bland annat så gjorde Nike nyligen en skomodell till seriens ära).

02

Den första säsongen består av det inledande, långfilmslånga pilot-avsnittet och sju efterföljande avsnitt. David Lynch har själv regisserat piloten och avsnitt 2. Vi får bekanta oss med den hjälpsamme Sheriff Truman (Michael Ontkean), skogshuggargubben Pete Martell (suveränt spelad av Eraserhead-bekantingen Jack Nance) och den underliga Log-ladyn. Vi lär också känna Twin Peaks ungdomar, som den unge ensamvargen James Hurley, odågan Bobby Briggs och femme fatalen Audrey Horne. Men i centrum, framför alla original och virrpannor, står rättvisans man – Dale Cooper (spelad av Kyle MacLachlan), och försöker vägleda oss till lösningen.

Den andra säsongen inleder även den med ett långfilmslångt avsnitt, regisserat av David Lynch (som regisserade ytterligare tre avsnitt, inkluderat finalen), och fortsätter i ytterligare 21 avsnitt. Eftersom den andra säsongen är längre så blir intensiteten ganska frånvarande under en serie avsnitt och innehåller en del fåniga sidestorys (som kommit till på grund av påtryckningar och inblandning från produktionsbolaget), men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Den andra säsongen innehåller – tillsammans med pilotavsnittet, de mest minnesvärda avsnitten.

TWIN PEAKS ....

Det går inte att tala om Twin Peaks utan att nämna musiken av Angelo Badalamenti. Hans musik är hjärtat i serien och kan tillskrivas åtminstone 40 procent av den speciella atmosfären – därför är det ingen vits med att snåla med ljudet när du ser tv-serien. Jag tycker att du ska göra som jag gjorde; sätt dig ner i ett mörkt rum, skruva upp volymen och avskärma dig från eventuella spoilers på internet och i extramaterial. Det sista tipset ska du ta extra noga i akt, då det finns mycket i Twin Peaks som man bara inte vill veta förens det verkligen är dags. Jag hade turen att veta väldigt lite på förhand ända fram till det sista avsnittet hade avverkats.

Oavsett om du kommer älska eller hata denna tv-serie efter att du sett den, så kommer du inte glömma dom besynnerliga händelserna i det lilla samhället Twin Peaks.

Betyget blir, givetvis, full pott – 5 st koppar svart kaffe med körsbärspaj!

Black Coffee Betyg Cherry Pie Betyg Black Coffee Betyg Cherry Pie Betyg Black Coffee Betyg Cherry Pie Betyg Black Coffee Betyg Cherry Pie Betyg Black Coffee Betyg Cherry Pie Betyg

Fotnot: Efter serien gjorde David Lynch en långfilm som fungerar som en prequel till serien, men som i största grad innehåller spoilers och därför ska undvikas att se innan tv-serien. Dock är filmen min favoritfilm av Lynch och väl värd att se när så är dags. ”Fire walk with me” heter den.

 

Twin Peaks Stockholm Festival, Fire Walk With Me och Robert Engels…

Imorgon reser jag iväg för att delta i Sveriges första Twin Peaks Festival, som hålls i Stockholm!

Är Twin Peaks över huvud taget inte bekant för dig så kanske det är bäst att kortfattat berätta vad sjutton det är för nåt…

Twin Peaks är en TV-serie som skapades av filmregissören/konstnären/musikern/meditatören/surrealisten/originalet David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) tillsammans med tv-serieskaparen Mark Frost (Hill Street Blues) i slutet av 80-talet.

Det är en historia som kretsar kring ett litet samhälle vid namn Twin Peaks, i norraste USA:s dimmiga granskogar. En på ytan gemytlig plats som lever kvar i en insomnad idyll.

Plötligt en dag förändras dock allt, när 17-åriga Laura Palmer – skolans populära skönhetsdrottning, hittas död, naken och inlindad i plast. Hur det kunde hända en oskyldig, snäll tjej som henne är ett mysterium. FBI-agenten Dale Cooper åker dit för att utreda mordet, men svaret på frågan ”vem dödade Laura Palmer?” blir betydligt svårare att lösa för honom än väntat.

Svaren döljer sig på de mest oväntade ställen och metoderna för att hitta dem blir allt mer okonventionella. Ingenting förblir sig likt i Twin Peaks – där alla känner alla och inget är vad det verkar…

När tv-serien hade premiär 1990 blev den ett oöverträffat fenomen i tv-historien med sitt originella, nyskapande och vågade berättande som influerade hela tv-seriemediet för all framtid. Plötsligt ville alla veta vem som dödade Laura Palmer.

När producenterna sedan tvingade David Lynch och Mark Frost att ge dem svaret på grund av sjunkande tittarsiffror så blev det också tv-seriens död. Den lades ner efter två säsonger, men den David Lynch-regisserade avslutningen blev en mästerlig sorti på en tv-serie som otvivelaktigt var långt före sin tid.

Twin Peaks följdes upp av en långfilm som utspelar sig dagarna före Laura Palmers död, med henne själv i huvudrollen. Filmen fick namnet Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992)Den håller sig till den mörka atmosfären från TV-serien och utelämnar det mer lättsamma för att enbart berätta Laura Palmers öde, med David Lynchs minst sagt fria, suggestiva berättande.

Filmen floppade totalt publikmässigt.

Trots det har den blivit kultförklarad som en av de mest underskattade mästerverken och är för mig favoritregissören David Lynchs största filmiska höjdpunkt. Jag räknar den så högt som den näst bästa och mest inspirerande film jag har sett.

Twin Peaks och Fire Walk With Me har levt vidare med en ständigt växande beundrarskara och är idag – 22 år efter sin premiär, större än någonsin.

Nu har turen äntligen kommit för Sverige att ordna sin egen Twin Peaks-happening!

Twin Peaks Festival har tidigare anordnats i London ett par gånger de senaste åren, men framför allt i nordvästra USA, där det mytomspunna området som Twin Peaks pilotavsnitt och filmen Twin Peaks: Fire Walk With Me spelades in.

Denna ursprungliga festival har arrangerats mer eller mindre varje år sedan tv-serien hade premiär 1990, och lockar årligen fans från hela världen och gästar alltid medarbetare från tv-serien och filmen som kommer och berättar om deras erfarenheter av tv-serien och hur det var att jobba med David Lynch.

I evenemanget för Twin Peaks Stockholm Festival, som går av stapeln imorgon, ingår en biovisning av Twin Peaks: Fire Walk With Me, samt ett seminarium med  manusförfattaren Robert Engels, som skrev avsnitt för tv-serien och framför allt var parhäst åt David Lynch i manusskrivandet av Fire Walk With Me!

Festivalen avslutas sedan med en hejdundrande fest med Twin Peaks-tema, maskerad, konstutställningar och musikframträdanden. En fest jag tyvärr missar, men det gör ingenting jämfört med vad jag får se.

Jag har sett Fire Walk With Me närmare tiotalet gånger, men få gånger har jag längtat efter att se den så mycket som nu…

Jag skriver förhoppningvis en slags uppföljning på denna händelse. En uppföljning som ämnar att bli min första riktiga recension på Twin Peaks: Fire Walk With Me – en recension jag tänkt skriva i fem års tid, men viljan att göra filmen rättvisa har hela tiden hindrat mig.

Jag känner att det är ett utmärkt tillfälle att ändra på det nu, på filmens 20-årsjubileum och allt!