Genre: Drama, Animerat
Produktionsland: USA
Manus: Charlie Kaufman
Regi: Duke Johnson, Charlie Kaufman
Längd: 90 min
Röster: David Thewlis, Jennifer Jason Leigh, Tom Noonan
En man, låst i den monotoma tillvaron kallad livet, upplever plötsligt något utöver det vanliga.
Charlie Kaufman har skrivit några av vår tids mest intressanta tillika ambitiösa filmmanus, som Being John Malkovich (1999), Adaptation (2002), Eternal Sunshine of the Spotless Life (2004) och Synecdoche, New York (2008). Den sistnämnda var hans regidebut och hela sju passerade år senare kommer Anomalisa – hans andra film där han själv även regisserar, tillsammans med Duke Johnson (Mary Shelley’s Frankenhole). Vad har han gjort därimellan som hållit honom borta från filmskapandet? Har han varit mer deprimerad än vanligt eller?
”Look for what is special about each individual, focus on that.”
Anomalisa är en historia berättad genom digital claymation, med en vemodig stämning i ensam – sterilt enslig, hotellmiljö. Michael Stone (med röst av David Thewlis) är en föreläsningsresande författare som är livstrött och ur led över att alla går omkring som skuggor och följer livets kugghjul utan att ifrågasätta eller reflektera över någonting. Hela världen runt honom har funnit sig i en lång, monotom depression – men inte han. Eller han har ju det, men han har åtminstone värdet att säga ifrån … åtminstone när han är själv … till sig själv. Annars är han tyst och låter dagarna gå, med ett ansiktsuttryck surt som en citron.
Denna leda dramatiseras väldigt finurligt genom att låta den 2 meter långe kultskådisen Tom Noonan (The House of the Devil, The Last Action Hero), vara röst åt samtliga karaktärer som passerar i Michaels liv. Tills han plötsligt träffar den spontana, uppriktiga Lisa, som sticker ut från dom andra. Michaels inställning till livet börjar alltmer ta en vändning. Lisas röst görs av nyss oscarsnominerade kultnamnet Jennifer Jason Leigh (Fast Times at Ridgemont High, The Hateful Eight).
Hela filmens upplägg är alltså som en lättare pjäs, med endast tre egentliga skådespelare i rollerna.
Jag ser att filmen faktiskt till och med bygger på en identisk radiopjäs – eller rättare sagt ”audio play”, skriven av Kaufman själv redan 2005, men under pseudonymen Francis Fregoli och med samma tre skådespelare i rollerna. I vilket fall tillför det visuella något som han kanske redan då kände saknades, men skulle bli för dyrt att genomföra? Tragiskt nog har den 8 miljoner dollar dyra produktionen vid dags datum inte ens spelat in 2,7 miljoner.
I varje fall passar det mig mycket gott att filmen sett dagens ljus i sin allra bästa form. Andan – den starkt anomiska – påminner mycket om bröderna Coens dimmgråa pärla Inside Llewyn Davis (2013 – läs min kärleksförklaring till den filmen här). Undertexten bjuder på mycket mer att reflektera över än det väldigt enkla och raka jag ser, vilket är bra på ett sätt många nog tyvärr tar för givet. Lost in Translation (som påminner om denna på nästan alltför många sätt för denna films eget bästa) är också en sådan film, där lagerarbete förhöjer det enkla utan att krångla till något av det sparsmakade som sker på den första, tydliga nivån.
Anomalisa är ambitiös och existensiellt djup på sitt egendomliga vis, men verkligen ingen tankenöt lik Kaufmans tidigare filmer. Den berättas sakta och slumrigt som sent på kvällen, men jag gillar – i saknad av ett finare sammanfattande ord, den ”knubbiga” stämningen filmen har. Nästan avdomnade, liksom. Som Lost in Translation. Det är ändå något sällsamt vackert med stämningen som kommer i hotellmiljöer. Tysta heltäckningsmattor som talar till dig trots att du inte hör. Kan det vara det mest atmosfäriska näst efter skogen?
4 – Manus
4 – Röster
5 – Stämning
4 – Animation
4 – Musik
———-
21 – Totalt
Absurd Cinema 