Inside Llewyn Davis (2013)

filmspanarnaMånadens filmspanarfilm är oscarsaktuella Inside Llewyn Davis, av filmskaparbröderna Coen (Fargo, The Big Lebowski, No Country for Old Men) och intrycket efter filmen från oss filmbloggare som såg den tillsammans var komplext och svårvärderat. Vill du veta vad dom andra tyckte så har du länkarna till övrigas recensioner av samma film längst ner efter recensionen!

inside_llewyn_davis_ver2Genre: Drama, Musikskildring
Produktionsland: USA
Manus: Ethan Coen, Joel Coen
Regi: Ethan Coen, Joel Coen
Längd: 105 min
Skådespelare: Oscar Isaac, Carey Mulligan, Justin Timberlake, Garrett Hedlund, John Goodman, F Murray Abraham, Adam Driver, Max Casella, Stark Sands, Alex Karpovsky, Ethan Phillips, Jeanine Serralles

Llewyn Davis står vid ett vägskäl i livet. Med gitarren i släptåg, under den obarmhärtiga vintern i New York, kämpar han för att slå igenom som musiker mot oöverstigliga hinder – vissa skapade av honom själv.

Vissa filmer träffar så djupt att man vid en första anblick inte hinner märka det, men man vet att det var något som fastnade. Sedan flyter det med tiden upp till ytan – men endast om man aktivt fiskar efter det där mystiska, retsamma intrycket.

Så var det med Inside Llewyn Davis. Det var något med den, med det krävdes en knapp veckas grubblande innan jag hade fiskat upp exakt vad det var som väcktes inom mig. Jag såg den först en gång, sedan såg jag den en gång till. Men vi tar det från början…

Jag sätter mig nästan längst fram i Skandias fyllda biosalong, ensam och blöt efter att ha vandrat genom februariregnet. Runtomkring mig sitter glada sällskap i exakt alla åldrar. Dom skrattar och blir en enda stor massa av sorglösa medelsvensson, glada över att ta ett break i deras arbetsvecka för lite filmisk underhållning. Dom utbyter artighetsgester och tycks skratta åt allt dom reagerar åt.

Där sitter jag, tyst och utan ett ordentligt jobb på mina axlar sedan jag först gick ut skolan för fyra år sedan.

1

Filmen börjar. En ensam man med hängsen blick presenteras som kämpande folkmusiker i ett grått, kallt Manhattan i 60-talets början, strax innan en viss Bob Dylan slog igenom stort. Han flyttar från soffa till soffa på nätterna för att hanka fram med sin dröm om att kunna överleva på sin kreativa dröm och passion för musiken.

Ganska snart förstår vi att hans dröm inte är något annat än en dröm, eftersom hans melankoliska texter om flyktkänslor och strävandet efter något större i en kall värld inte får något gehör i ett samhälle som hellre vill höra sorglösa visor om sentimental kärlek och arbetet på den där gamla farmen på landet.

Tjoande, tjimmande och trallande från gladlynta artister är mycket trevligare än en hundögd, luggsliten och patetisk man sjungandes metaforiska ballader om hur en hängning inte är så illa mot att kika upp från sin egen kalla grav. Vem vill höra det?

Llewyn Davis har inte alltid varit ensam utan sjöng för något år sedan sina sköra alster tillsammans med sin bästa vän och tillsammans var dom en hyfsat lovande duo. Hans vän hoppade dock trots sin unga ålder från Washington-bron. Vilket skäl hade han till att göra så, med en munter far och mor som älskade honom? Vad fick honom att fatta ett sådant sorgligt beslut?

2

Filmens stämning kan knappast liknas vid ett lustspel, men trots det skrattar salongens sorglösa publik i kör när Llewyn råkar ut för motgång efter motgång på sin knackliga, ensamma resa. Han tappar bort en katt, han blir utskälld och hånad av sitt ex och han blir stämplad som ett misslyckande jämfört med den sorglösa muntergökssoldaten till folkmusiker som exet umgås med nu.

Ett par framför mig verkar tycka att varje motgång är underbar feelgood och jag sjunker ner mer och mer i min missförstådda position och börjar känna genuin identifikation med Llewyn. Då kommer scenen där Llewyn sitter bland publiken på The Gaslight Café och ser sina sorglösa vänner sjunga så att hela caféet nynnar med i en trallvänlig folkcover.

”A hundred miles, a hundred miles, a hundred miles, a hundred miles, a hundred miles, a hundred miles away from home” blir till sorglös allsång samtidigt som Llewyn Davis känner hur alienerad han verkligen är i denna obrydda, vidriga värld. Och där sitter jag i precis samma sits som honom och drabbas av en meta-upplevelse som en gång för alla placerar mig och Llewyn Davis i samma båt.

Llewyn Davis får därefter ännu en utskällning – den här gången av sin syster, för att han har mage att säga att han inte vill bli en vanlig knegare som ger upp sin passion för att endast ”existera” här i världen, som hon och deras dementa, borttynande far på ålderdomshemmet.

3

Den identifikation jag känner är så precis. Där sitter jag, utskolad och utan jobb sedan fyra år tillbaka med en envis dröm om att leva på min passion och inte bara låta livet mynna ut i ett grått ”Jaha?”.

Ignorerad på alla anställningsintervjuer för att jag står upp för min person och självmant sagt farväl till loja kurser och vidriga sommarjobb för att jag inte velat bli behandlad som ett föremål – ett djur i bur, som tickar in FAS 1-pengar åt vinstindrivande rekryteringssystem endast för att få chansen att jobba på en position som ingen tidigare velat tackat ja till frivilligt.

Fått höra från närstående att ”Är det inte dags att släppa den där drömmen om att bli filmskapare och skaffa ett riktigt jobb istället?” eller visan om att ”Jobb får man om man försöker, så står du utan jobb idag så kan det vara bra att fråga sig; Har jag försökt tillräckligt?

Vi lever i ett samhälle där många drömmer om att bli något, tills dom skeppas ut i arbetssökardjungeln och inser att man får vara nöjd om man över huvud taget blir något över huvud taget. Ens drömmar kan man stoppa in i nån arkivpärm och ställa upp på vinden när man blir vuxen. Du är inget förens beviset ligger på banken i form av ett hyggligt pengaöverskott.

4

Vad Llewyn Davis känner är förstås samma sak. Sviken av ett samhälle som inte kan ge dig mycket om du envist följer din dröm, men som kan kontra med att kalla dig naiv för att du ens försöker. Istället ska vi vara glada för att endast ”existera” kort och gott och inte kräva så mycket mer av oss själva som individer.

Önskar vi uppnå något högre är det bara att sälja sig för pengarna och arbeta sig uppåt genom den sociopatiskt inskolande försäljarmarknaden där naiva ex-gymnasister slussas in och spottas ut i system var och varannan månad samtidigt som dom får lära sig vikten av att kunna övertyga människor om att lägga pengar på avbetalningsbundna produkter.

Är du över 24 år, visar civilkurage och ser igenom affärsmodellen är du inte välkommen.

Vart än Llewyn Davis går stöter han på nya svårigheter och motgångar. Skivbolagschefer som avfärdar hans musik som olönsam och uppmuntrar honom att byta bana, empatilösa medmänniskor samt oförstådda, ignoranta blickar. Kommer någonsin dagen då hans uttryck kan beröra någon eller har han enbart att välja mellan att sälja sin själv eller att gå samma öde till mötes som sin duettvän?

5

En viss gul katt som följer med Llewyn Davis på hans envisa men hopplösa resa börjar som ett lättsamt inslag men verkar allt eftersom filmen pågår mer och mer bli ett symboliskt lager som förstärker Llewyns strävan att nå sitt mål. När katten är där är målet klart, men när katten är borta är målet ovisst för stackars Llewyn.

Katten – som liksom Llewyn är känd för att gå sin egen väg, blir i undertextens källare själva ledstjärnan i filmen om du verkligen tänker efter. Förstår du inte Llewyn Davis strävan på egen hand så kan du tänka på vardu har katten nästa gång så kanske du ser den enklare.

Filmen innehar små fragmentariska ögonblick som likt poesins val av rätta ord lyfter upp filmens högre budskap om att den viktigaste vägen att gå inte är den till framgång, utan den väg som du själv har satt upp och om du verkligen ger dig fan på att ge allt du har för din passion så ska ingen ha tillräckligt med murbruk för att stoppa dig oavsett om du så måste frysa tårna av dig för det.

En scen då filmens huvudkaraktär besöker sin skrumpna far är så djupt rörande när jag vid min andra visning av filmen verkligen ser dess innebörd.

INSIDE LLEWYN DAVIS

Hur dom ensamma, missförstådda och av samhället ignorerade själarna på varsin kant på livsstegen kämpat motströms, mot samma vågor, för att fånga sin fisk.

Hur samhället ibland är ett motverkande hav man måste korsa för att nå sitt mål, där dom som gjort det kan känna en gemenskap starkare än dom som endast ”existerar” någonsin kan få. Där och då får Llewyn för första gången ett tecken på gensvar och förståelse, hur otydlig den än må vara.

För det här är en film som kräver att du iakttar noga.

Hur hans kamp går krävs det att du ser filmen för att förstå, men är du inte beredd på att genomleva en gnutta av den hopplöshet Llewyn Davis får genomgå så kommer nog denna film riskera att enbart bli en långsam, grå resa utan innebörd, om en bångstyrig man som vägrar ta sitt ansvar inför samhället.

7

För mig blev det efter två visningar just en långsam, grå resa, likt själva antitesen av en ”road movie”, om en bångstyrig man som kämpar mot ett samhälle som vägrar acceptera det han har att erbjuda.

Ett gensvar på min egen livssituation.

Ett brutalt ärligt exempel på dilemmat vi alla ställs inför, i att välja att tjäna vår passion och låta den gro tills det ignoranta samhället kan se den, eller släppa drömmen, ”växa upp” och istället tjäna ditt ignoranta samhälle.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-märkt2Feministisk slutnot: Denna skildring är starkt fokuserad på en mans liv och han må träffa ett flertal kvinnor, damer och tanter i 60-talsmiljön under filmens gång, men jag tror inte någon av dem ens befinner sig i samma scen.

Fantastiska Carey Mulligan (An Education, Drive, Shame) gör en välgjuten insats som storspelande Oscar Isaacs (Robin Hood, Drive, W.E) exflickvän och man blir sugen på att se mer av henne i den här filmen.

Dessutom drömmer jag nu efter denna 60-talsskildring ännu mer om att få se en riktigt gedigen biopic om Andy Warhol- och 60-talsikonen Edie Sedgwick, skådespelad av snarlika Carey Mulligan. Med hennes svartfärgade hår och mer nätta, bleka i denna filmen får jag – trots relativt få likheter under lupp, starka vibbar av Edie.

Edie Sedgewick-DUAL PHOTO

Här under är övriga filmspanares recensioner på Inside Llewyn Davis av dem som deltog i lördags och jag har svårt att gissa vad dom andra tyckte mer exakt om den här filmen, då det verkligen är en film att reflektera över och inte döma över en kaffekopp eller liknande. Det finns dock gott om omdömen så det ska bli spännande att se om det var bu eller bä den här gången för bröderna Coens mer ”mogna” drama…

Moving Landscapes
We could watch movies
Har du inte sett den (podcast)
Jojjenito
Movies-Noir
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Fripps filmevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Annonser

10 thoughts on “Inside Llewyn Davis (2013)”

  1. Som vanligt både personligt och intressant. Och det är klart att med en sådan indentifiering är det svårt att inte fastna för filmen. Särskilt som jag upplever att Coens snarare försökt förmedla känslan av Llewyns misslyckade ansatser till framgång än visa exakt hur de går till.

  2. Skulle säga att jag tolkade och tog in filmen på mer eller mindre exakt samma sätt som dig, Jimmy. Jag skulle dock inte vara i närheten av din förmåga att sätta ord på upplevelsen. Så tack för det. 🙂

    En film om att inte vilja ”lyckas” om du inte får göra det på dina egna villkor. Älskade veckan jag fick spendera tillsammans med Llewyn Davis!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s