Den här serien utforskar – liksom min inläggsserie ”Filmkonst” och ”Smart filmmusik”, dom där filmögonblicken med det lilla extra som gör att man verkligen hajar till som publik. Åtminstone gör jag det. Sådana där tillfällen då man verkligen imponeras över det intelligenta eller träffsäkra utförandet.
I inläggsserien ”Läskigt bra” fokuserar jag särskilt på läskiga stunder från skräckfilmsgenren, så känsliga personer kan må bra av att varnas…
…
”There is one outside chance of a cure. I think of it as shock treatment. As I say, there is an outside chance…”
Exorcisten – eller The Exorcist (1973), är en skräckklassiker som alla bör känna till.
Jag brukar till min stora sorg höra hur folk ser den under vad jag kallar för ”dåliga förutsättningar” och därför mest nonchalerar den som komisk, överdriven och inte särskilt läskig.
Jag kan förstå att det går att reagera så då den tar ut svängarna rejält, men bristen på ett mörkt rum i ett tyst hus utan ett gäng kompisar bredvid dig brukar räcka för att slakta atmosfären i en skräckfilm.
Effekterna som The Exorcist bjuder på är dock mycket innovativa om man tittar tillbaka på skräckfilmhistorien.
Filmen tar ett rejält kliv framåt genom ruggiga kreationer som den lilla flickan Regans (Linda Blair) chockerande spasmer, den kusliga demonrösten, domedagsljussättning och ambitiös makeup. För att inte tala om den groteska spindelgången!
Det mest geniala med filmen är dock inte schockvärdet, utan det så viktiga därimellan. Stunderna av anti-meditativt nervpirr, avvaktande, eftertänksamhet och den där krypande tystnaden…
Filmens ljudarbete vann högst välförtjänt en Oscar och de få gånger filmen fylldes av musik var det genom det originella, mästerliga stycket ”Tubular Bells” – skriven av kompositören Mike Oldfield när han var blott 19 år gammal.
Superprästerna Fader Merrin (Max Von Sydow) och Fader Karras (Jason Miller) tar igen sig efter en riktigt dålig dag på jobbet.
En scen som demonstrerar det effektiva i att hålla tillbaka på effekterna och endast förlita sig på den avskalade skräcken i faktumet att 12-åriga flickan Regan inte alls beter sig som 12-åriga flickor borde göra kan vi uppleva när en psykiatriker samtalar med Regan. Mångsidige regissören William Friedkin (The French Connection I & II, Sorcerer, To Live and Die in L.A, Killer Joe) kan sin sak.
Han må ha varit ett obalanserat nervvrak under inspelningen av The Exorcist och fick tydligen sparken cirka fem gånger (!) från nämnda film, men han vet – kanske mycket just därför, precis hur man sätter en isande stämning. Dialog, skådespeleri och lugn tyssssstnad…
Absurd Cinema 
Jag är ledsen men jag hör till de som anser att filmen är för överdriven oavsett förutsättningar. Den har en och annan stund av creepyness men tyvärr förtas dessa stunder av huvudvridningar, spyor och spindelgång. Välgjord? Ja! Ryslig? Tyvärr…….
Men jag är också en av dem som med åldern känt att effektscenerna under cirka andra halvan av filmen är onödigt uppdragna till sin spets. Det är dock inte där jag blir rädd, utan i filmens övriga moment och det är det jag vill få fram i inlägget. Hur det mer lågmälda är det mest imponerande. Detta är talande för all skräck och särskilt idag då skräck mest ses som en effektgenre, om det så är i form av blod, våld, flashande eller jump scares…
Håller med till fullo – det finns bättre filmer som har det lågmälda och inte slösar på effekter. Less is Moore – åtminstone i skräcksammanhang.
Jag skulle vilja påstå att det finns filmer som gör det lågmälda väldigt bra och skiter i effekterna, men det finns ytterst få som gör det lågmälda bättre OCH skiter i effekterna. The Shining och Repulsion är den enda. The House of the Devil ligger nära.
Tillhör också skaran som inte tycker att filmen är särskilt läskig, men får skylla på att jag såg den fullt medveten om att den skulle vara typ ”best movie ever” och sådana förväntningar är ju svåra att infria. Plus att jag hade läst boken och tyckte den var mycket bättre.
Lita aldrig på att en film ska vara bäst, eftersom endast en enda film kan vara det och det är sällan det är den film man tror det ska vara… 😛