5. När jag upptäckte The Blair Witch Project
Jag är besviken på att så många människor har struntat i att ge found footage-rysaren The Blair Witch Project (1999) en ärlig chans. Det är en originell, fascinerande och välgjord skräckis som sticker ut i det moderna skräckfilmutbudet.
Den är helt och hållet psykologisk och krypande, istället för att försöka schockera de otålmodiga tittare som vant sig vid att skräckfilmer måste vara blodiga, innehålla människor som dör och där det läskiga ska vara uppenbart och synligt.
Istället hör jag unga människor som hånar filmen och uttrycker saker som att ”hände det ens nåt i den?” och att ”jag skrattade mest för att den var så fånig”.
Jag såg The Blair Witch Project själv när den gick på TV för första gången. Jag var nog 12 år gammal. Jag spelade in den på min farmor och farfars TV utan att nämna något för mina föräldrar. Visst, jag var hela 12 år gammal, men jag hade frekventa problem med rädslor och mardrömmar.
Dessutom bodde jag på landet och för att ta mig från mitt hem och till min farmor och farfar var jag tvungen att gå genom skogen.
Jag började kolla på den mitt på ljusa dagen i ett ensamt, stort rum på en liten TV-apparat. Ja satt som på nålar och såg hur filmkaraktärernas färd bar ut i skogen, där myterna frodades om en häxa som rövade bort människor som aldrig kom tillbaka levande.
Jag tror aldrig att jag vågade se klart den själv. Däremot kom min kusin Christian på besök en dag och jag föreslog att vi skulle se The Blair Witch Project. Vi började kolla, men cirka 30 minuter in i filmen avbröt vi den, eftersom min kusin inte gillade tanken på att gå hem till mig genom skogen med filmen på minnet.
När jag var yngre var jag alltid rädd för att gå själv i skogen. The Blair Witch Project gjorde mig några nivåer ännu räddare, men samtidigt är det ett av de första stegen av många i mitt liv som jag ”lärde mig” att konfrontera mina rädslor.
Jag var ju tvungen att gå genom den där skogen ensam många fler gånger och till slut lärde jag mig att tycka om det.
4. Dagen jag äntligen fick se ”riktiga” dinosaurier
Dinosaurier kan ha varit min första besatthet i livet (tillsammans med Teenage Mutant Ninja Turtles förstås). Landet för Länge Sedan och Jurassic Park är de filmer som mer än något annat har fattat eld på den besattheten.
När Jurassic Park väl släpptes på VHS var jag sex år gammal. Jag och min far åkte till OK-macken på releasedagen och där vällde filmhyllorna över av Jurassic Park-VHS:er i olika förpackningar. Originalomslag och något slags exklusivt ”stenklumpomslag” minns jag särskilt väl.
Jag fick tillåtelse att äga och se filmen redan i den här åldern tack vare mitt intresse och att leksaksaffärerna dessutom fylldes med leksaker från filmen hjälpte ju sådana som mig att erövra den rättigheten. Filmen satte givetvis avtryck.
När jag skulle gå på toaletten samma dag vågade jag inte det, men efter att jag fattat mod så lyckades jag klara persen om jag lät toalettdörren stå vidöppen hela tiden. Jag var rädd att en velociraptor skulle komma fram och äta upp mig annars.
Det ologiska i att det skulle vara enklare att bli överfallen av en dinosaurie på toaletten med öppen dörr istället för stängd är svår att förklara för en sexåring, men samtidigt visar ju Jurassic Park att du inte ens går säker inne på ett stängd toalett…
3. Irreversible och mardrömmen som filmen orsakade
Filmen Irreversible (2003), av argentinsk-franske Gaspar Noé, är en av de bästa och mest intressanta filmer jag någonsin sett, men första gången jag såg den hade ryktet om filmen föregått den och jag beredde mig på en traumatisk upplevelse. Ryktet om framför allt den där våldsscenen som höll på i alla oändlighet och hur blotta fotot i filmen gjorde publiken illamående gjorde att jag tog till de åtgärder som krävdes för att kunna fullfölja filmen ”i lugn och ro”.
Jag köpte den på dvd vid ungefär 18 års ålder, men med tanke på filmens provocerande innehåll ville jag inte se den på familje-TV:n, så jag bänkade mig på mitt rum med min lilla, portabla dvd-spelare med skärm och hörlurar. Filmupplevelsen var både paralyserande, omskakande och nyskapande vacker på samma gång.
Samma natt upplevde jag dock den värsta och mest abstrakta mardröm jag någonsin drömt. Den går knappt att beskriva. Jag var som fixerad i en svävande punkt och bombarderades med fruktansvärda känslor och det kändes som att det pågick hela natten och aldrig ville ta slut.
När jag till slut vaknade så satt jag helt desillusionerad och kunde inte röra mig ur fläcken och bara stirrade på min sittande kroppshållning. Det var som om den obeksrivliga mardrömmen hade satt mig i ett schocktillstånd när jag väl vaknade och det pågick under lång tid. Det kan ha varit en lång kvart, men det kan också ha varit mer än en timme.
Jag är övertygad om att mardrömmen var ett intensivt undermedvetet bearbetande av filmen efter dagar av grubblande och förberedelse för att se den omtalade filmen. Sedan dess har jag återsett Irreversible flera gånger och har aldrig upplevt samma sak igen. Min erfarenhet av denna film måste var det mest slående svaret jag kan ge till alla som har svårt att tycka om en film som de mår dåligt av att se.
2. Första gången jag såg Pet Sematary II
När jag började lågstadiet hade jag en kompis på andra sidan byns sjö som hette Stefan. Han tittade alltid på dom värsta filmerna; Terminator 1 och 2, Ghostbusters, Handen som Gungade Vaggan och Huset som Gud glömde var några av dem. Hans pappa var dessutom läkare på ett mentalsjukhus och hundar sprang alltid på deras gård. Jag var väldigt hundrädd när jag var liten så det var alltid en pärs att ta sig förbi sådana ”hinder”.
En dag när jag följde med Stefan hem efter skolan började vi kolla på Jurtjyrkogården 2 (Pet Sematary II), eftersom den skulle vara jättevidrig med blod och en farlig hund som kommer tillbaka från de döda.
Vi såg hela filmen, men få saker har genererat så många mardrömmar som den filmen har gjort i mitt liv. Jag blev rädd för landsmiljön jag bodde på, för styvfarsor, blodiga papper, levande döda och ännu mer rädd för hundar. Jag lärde mig att upp-och-ner-vända kors betyder att djävulen varit närvarande och framför allt lärde jag mig att passa sig för att se läskiga filmer. Nåja, det sistnämnda glömde jag bort ganska snabbt.
När jag nu ser om filmen är det lättare att skratta åt saken, men i den åldern var det verkligen allvar. Jurtjyrkogården 2 är definitivt den läskigaste filmen jag sett.
1. Den svenska TV-reklamen för The Exorcist: The Version You’ve Never Seen
Jag kan inte hitta den TV-reklam som vevades på svenska kabelkanaler år 2000, men jag minns med fasa hur satans rädd jag var så fort den dök upp i reklampauserna mellan underhållningsprogrammen och kvällsfilmerna jag såg. Min kanske mest konkreta skräckfilmsupplevelse är alltså en reklamsnutt ännu mer än själva filmen i sig.
Jag satte andan i halsen när jag fick se Regans nattspasmer genom övervakningskameran från sjukhuset och allra mest den ökända spindelgångscenen! Jag visste att jag – 12 år gammal, inte skulle kunna sova med släckt lampa om jag såg reklamen, men trots det kunde jag inte släppa blicken från den när den gång på gång dök upp på TV:n.
Den lyckades nå mina innersta fasor på ett sätt som nästan ingen annan film – eller ännu mer reklam, har gjort någonsin.
Superprästerna Fader Merrin (Max Von Sydow) och Fader Karras (Jason Miller) tar igen sig efter en riktigt dålig dag på jobbet.
Absurd Cinema 