Hysteriska trailers: Beyond the Darkness (1974)

Den här trailern för västtyska demonfilmen Beyond the Darkness (1974) är värd att se om och om igen bara för den där tjejen på steroider som kickar sönder dörren totalt med en distinkt liten spark istället för att bara öppna den! Varför ta sig tiden att dra i handtaget när man kan pulvrisera hela dörren till pinnved, liksom?

För övrigt verkar ju alla gå på steroider i den här trailern och inte undra på det. Magdalena är ju totalt ”beyond the darkness”…

Hon får katter att fräsa, husgeråd att lppa amok, knivar att flyga och präster att överväga ifall det inte vore lämpligt med en exorcism ändå. Som grädden på moset lyckas hon få den pryda kvinnan i sista scenen att dansa någon riktigt festlig form utav ”slow motion-breakdance”. Jag har aldrig begripit mig på tyskarna och deras danskultur.

Regissören till filmen (med originaltiteln Magdalena, vom Teufel besessen) heter Walter Boos och han har varit ganska produktiv.

Bland annat är några höjdpunkter att han assisterade på filmerna Flickan från Storstaden (Lilli – ein Mädchen aus der Großstadt, 1958) och Schoolgirl Report: Volume #1 och #2 (1970,1971) och gick sedan över till att själv regissera Schoolgirl Report: Volume #3, #5 (1972, 1973) och sedan även #9, #10, #12 och #13 (1975, 1976, 1978, 1980).

Där emellan hann han med att göra den något mer välkända gladporrfilmen En Glad Fyr i Skinnbyxan (Der Ostfriesen-Report, 1974), inspelad i västtyska Osfriesland. Uppföljaren Die Rache der Ostfriesen (1974) – också den av Boos, är tydligen ännu lite vassare!

Men nu lämnar vi den tyska filmhistorielektionen.

Passa er för Magdalena (fantastiskt spelad av gamla löftet Dagmar Hedrich) för hon är verkligen inte att leka med!

UTVÄRDERING:
Trailerröst: 3/5
Bildval: 4/5
Tempo: 5/5
Oneliners: 1/5
Löftesgrad: 3/5
B-känsla: 5/5

Totalt: 21 av 31 dagar av Halloween!

Läskigt bra: Krypande psykoanalys i ‘The Exorcist’ (1973)

Den här serien utforskar – liksom min inläggsserie ”Filmkonst” och ”Smart filmmusik”, dom där filmögonblicken med det lilla extra som gör att man verkligen hajar till som publik. Åtminstone gör jag det. Sådana där tillfällen då man verkligen imponeras över det intelligenta eller träffsäkra utförandet.

I inläggsserien ”Läskigt bra” fokuserar jag särskilt på läskiga stunder från skräckfilmsgenren, så känsliga personer kan må bra av att varnas…

…

”There is one outside chance of a cure. I think of it as shock treatment. As I say, there is an outside chance…”

Exorcisten – eller The Exorcist (1973), är en skräckklassiker som alla bör känna till.

Jag brukar till min stora sorg höra hur folk ser den under vad jag kallar för ”dåliga förutsättningar” och därför mest nonchalerar den som komisk, överdriven och inte särskilt läskig.

Jag kan förstå att det går att reagera så då den tar ut svängarna rejält, men bristen på ett mörkt rum i ett tyst hus utan ett gäng kompisar bredvid dig brukar räcka för att slakta atmosfären i en skräckfilm.

Effekterna som The Exorcist bjuder på är dock mycket innovativa om man tittar tillbaka på skräckfilmhistorien.

Filmen tar ett rejält kliv framåt genom ruggiga kreationer som den lilla flickan Regans (Linda Blair) chockerande spasmer, den kusliga demonrösten, domedagsljussättning och ambitiös makeup. För att inte tala om den groteska spindelgången!

Det mest geniala med filmen är dock inte schockvärdet, utan det så viktiga därimellan. Stunderna av anti-meditativt nervpirr, avvaktande, eftertänksamhet och den där krypande tystnaden…

Filmens ljudarbete vann högst välförtjänt en Oscar och de få gånger filmen fylldes av musik var det genom det originella, mästerliga stycket ”Tubular Bells” – skriven av kompositören Mike Oldfield när han var blott 19 år gammal.

Superprästerna Fader Merrin (Max Von Sydow) och Fader Karras (Jason Miller) tar igen sig efter en riktigt dålig dag på jobbet.

En scen som demonstrerar det effektiva i att hålla tillbaka på effekterna och endast förlita sig på den avskalade skräcken i faktumet att 12-åriga flickan Regan inte alls beter sig som 12-åriga flickor borde göra kan vi uppleva när en psykiatriker samtalar med Regan. Mångsidige regissören William Friedkin (The French Connection I & II, Sorcerer, To Live and Die in L.A, Killer Joe) kan sin sak.

Han må ha varit ett obalanserat nervvrak under inspelningen av The Exorcist och fick tydligen sparken cirka fem gånger (!) från nämnda film, men han vet – kanske mycket just därför, precis hur man sätter en isande stämning. Dialog, skådespeleri och lugn tyssssstnad…

The Exorcism of Emily Rose (2005)

Genre: Psykologisk rysare, Rättegångsdrama
Regi: Scott Derickson
Manus: Paul Harris Boardman, Scott Derickson
Skådespelare: Laura Linney, Tom Wilkinson, Jennifer Carpenter, Campbell Scott
Längd: 119 min

En präst står anklagad för att ha utfört exorcism på en ung student, som slutade med den unga kvinnans död. En ung advokat tar sig an att försvara prästen. Hon utmanar i och med det både kyrkan och staten. Hon måste kämpa mot en stöddig åklagare och på samma gång sin egen ensamhet. Bitterheten tar mer och mer över. Snart inser hon att karriären är allt hon har och den är långt ifrån vad hon en gång hoppats på.

Jag såg den här filmen när den kom ut och tyckte bara bitvis om den då – och för två år sedan var det alltså dags att se den igen. Intresset för exorcism och Anneliese Michel-fallet (den verkliga händelsen) som The Exorcism of Emily Rose baseras på har vuxit hos mig sedan jag utforskade ämnet i gymnasiet och jag tycker att den här filmen skildrar historien på ett skickligt sätt där den både tar upp de otäcka och märkliga händelserna som verkligen inträffade i Tyskland, och de vetenskapliga förklaringarna till varför det hände.

Vi får i tillbakablickar följa Emily Rose genom hennes plågor ända fram till hennes död, men huvuddelen av filmen utspelas i rättegångssalen, där Emilys mordanklagade präst ska rentvås med hjälp av hans försvarsadvokat som inte heller hon vet vad hon ska tro. Utvecklingen blir en fråga om personliga ställningstaganden bortom den juridiska logiken och vi tittare får genomgå försvarsadvokatens resa utan att skriva oss på näsan.

Rättegångsbiten blir inte tråkig utan engagerar mig och får mig att tänka till mycket under filmen. Dessutom är tillbakablickarna med Emily Rose ruskigt läskiga och det är psykologisk skräck på högsta nivå. Vissa scener är till och med bland det äckligaste jag har sett på film. Tom Wilkinson spelar prästen på ett imponerande, helt suveränt sätt, och Laura Linney som försvarsadvokaten samt Jennifer Carpenter som Emily Rose är också mycket välspelade och trovärdiga – idel välcastade namn som utlovar kvalitet och lyckas leverera det.

Regiarbetet, det kyliga fotot och stämningen filmen igenom är också skickligt gjort och jag förstår inte varför jag inte gillade den här filmen lika mycket första gången, men den fungerar uppenbarligen bra att se fler gånger. Det är en kanonfilm som balanserar mycket bra mellan rättegångsprocessen och Emily Roses historia. Just rättegångsdelen gör att den slipper kopiera Exorcisten-konceptet fullt ut, som alla andra filmer som behandlar exorcism alltid gör. Att den baseras på verkliga händelser gör att stämningen blir extra olustig och får åtminstone mig att läsa på ytterligare kring det verkliga fallet.

Resultatet blir ett högt och välförtjänt betyg – och gav mig några kvällar då jag fick sova med ögonen mot rumsdörren – för säkerhets skull.

8/10

Här är en ganska skrämmande inblick i vilket skick Anneliese Michel (verklighetens Emily Rose) befann sig i innan hennes död. Bilderna och de hemska inspelningarna (hämtade från rättegångens bevismaterial) när hon får sina utbrott är minst sagt obehagliga.