Etikettarkiv: Max von Sydow

Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (2015)

Mkrorecensioner-header star-wars-force-awakens-official-posterGenre: Äventyr, Fantasy, Science-Fiction, Action
Produktionsland: USA
Manus: JJ Abrams, Lawrence Kasdan, Michael Arndt
Regi:
JJ Abrams
Längd:
135 min
Skådespelare:
Daisy Ridley, John Boyega, Harrison Ford, Carrie Fisher, Adam Driver, Oscar Isaac, Peter Mayhew, Anthony Daniels, Domhnall Gleeson, Andy Serkis, Gwendoline Christie, Lupita Nyong’o, Ken Leung, Tim Rose, Kenny Baker, Max von Sydow, Simon Pegg, Mark Hamill

Every generation has a story.

Trettio år efter Endorstriden och Darth Vaders död har Luke Skywalker försvunnit efter att ha känt ett ansvar för att den mörka sidan återigen kunnat ta makten. Både motståndsrörelsen och den mörka sidan inser emellertid hur viktig den sista jedimästaren kan komma att bli för utgången av den ständiga maktkampen. Ledtrådar till var Luke befinner sig finns i en BB8-droid som av en slump hamnar hos en ung skrothandlare och en deserterad stormtrooper.

rp5z2dwjyl7utj8wdphq

Det här var tredje gången jag såg den på bio. Andra gången inom loppet av en vecka. Adam Drivers (Girls, Frances Ha, Hungry Hearts) skådespel berör oerhört. Lika känslosamt bra skådespel har inte setts i någon tidigare Star Wars-film. Daisy Ridley är också mycket bra, i debuten på dom ”större” scenerna. Hon har ansiktsskådespeleriet av ett barn, som parerar varje aktion utifrån med en tydlig reaktion. Genuint alltså, inte som någon väldresserad hund.

Det var skönt med liiite ny vinkel gentemot ”pojke blir man och jediriddare på sin resa för att rädda galaxen” och jag hoppas verkligen på hennes fortsatta historia. Jag mår bra av att typ i mina bästa stunder ha en platonsk crush på henne likt många små och stora hade på Luke Skywalker när första trilogin kom.

rey__bb_8_star_wars_the_force_awakens-HD-1600x900

Rey är – trots det lätta i det påståendet, en fin förebild för alla små pojkar lika mycket som för små tjejer och den bilden värmer, när en tjej får visa vägen för pojkar. Fin, ny luft på skådisfronten på det stora hela, men inte extraordinärt i den större konkurrensen.

”Rey, these are your first steps.”

Älskar förstås filmens förmåga att bygga effekterna på fysiska föremål och inte CGI. Dom knappt handfulla ögonblicken av CGI syns tydligt trots framstegen sedan förra prequel-trilogin, vilket ytterligare understryker att filmskapare bör rata CGI i mycket högre utsträckning. Händer nog 10% mer än vad som får plats i filmen storymässigt för en bra balans,men slutet får mig definitivt att längta till ”the next episode”…

3 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
17 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Annonser

Läskigt bra: Krypande psykoanalys i ‘The Exorcist’ (1973)

Laskigt-bra-header

Den här serien utforskar – liksom min inläggsserie ”Filmkonst” och ”Smart filmmusik”, dom där filmögonblicken med det lilla extra som gör att man verkligen hajar till som publik. Åtminstone gör jag det. Sådana där tillfällen då man verkligen imponeras över det intelligenta eller träffsäkra utförandet.

I inläggsserien ”Läskigt bra” fokuserar jag särskilt på läskiga stunder från skräckfilmsgenren, så känsliga personer kan må bra av att varnas…

The Exorcist poster

”There is one outside chance of a cure. I think of it as shock treatment. As I say, there is an outside chance…”

Exorcisten – eller The Exorcist (1973), är en skräckklassiker som alla bör känna till.

Jag brukar till min stora sorg höra hur folk ser den under vad jag kallar för ”dåliga förutsättningar” och därför mest nonchalerar den som komisk, överdriven och inte särskilt läskig.

Jag kan förstå att det går att reagera så då den tar ut svängarna rejält, men bristen på ett mörkt rum i ett tyst hus utan ett gäng kompisar bredvid dig brukar räcka för att slakta atmosfären i en skräckfilm.

Effekterna som The Exorcist bjuder på är dock mycket innovativa om man tittar tillbaka på skräckfilmhistorien.

Filmen tar ett rejält kliv framåt genom ruggiga kreationer som den lilla flickan Regans (Linda Blair) chockerande spasmer, den kusliga demonrösten, domedagsljussättning och ambitiös makeup. För att inte tala om den groteska spindelgången!

Det mest geniala med filmen är dock inte schockvärdet, utan det så viktiga därimellan. Stunderna av anti-meditativt nervpirr, avvaktande, eftertänksamhet och den där krypande tystnaden…

Filmens ljudarbete vann högst välförtjänt en Oscar och de få gånger filmen fylldes av musik var det genom det originella, mästerliga stycket ”Tubular Bells” – skriven av kompositören Mike Oldfield när han var blott 19 år gammal.

0000228656Superprästerna Fader Merrin (Max Von Sydow) och Fader Karras (Jason Miller) tar igen sig efter en riktigt dålig dag på jobbet.

En scen som demonstrerar det effektiva i att hålla tillbaka på effekterna och endast förlita sig på den avskalade skräcken i faktumet att 12-åriga flickan Regan inte alls beter sig som 12-åriga flickor borde göra kan vi uppleva när en psykiatriker samtalar med Regan. Mångsidige regissören William Friedkin (The French Connection I & II, Sorcerer, To Live and Die in L.A, Killer Joe) kan sin sak.

Han må ha varit ett obalanserat nervvrak under inspelningen av The Exorcist och fick tydligen sparken cirka fem gånger (!) från nämnda film, men han vet – kanske mycket just därför, precis hur man sätter en isande stämning. Dialog, skådespeleri och lugn tyssssstnad…

Shutter Island (2010)

Genre: Kriminalthriller, Psykologisk rysare
Regi: Martin Scorsese
Manus: Laeta Kalogridis
Längd: 138 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Emily Mortimer, Michelle Williams, Max von Sydow, Patricia Clarkson, Jackie Earle Haley, Elias Koteas, John Carroll Lynch, Christopher Denham, Ted Levine, Ruby Jerins

Året är 1954, mitt under det brinnande Kalla kriget. Sheriff Teddy Daniels och hans nye partner Chuck Aule kallas till Shutter Island för att undersöka det osannolika försvinnandet av en kvinnlig massmördare som tycks ha rymt från ett låst rum på det ogenomträngliga Ashecliffe Hospital.

Omgivna av snokande psykiatriker och livsfarliga psykopater på en avlägsen, vindpinad ö förstår de båda poliserna snart att ön döljer något mer än en förvunnen patient…

Förord: Denna recension skrev jag 2010, precis efter att jag hade sett filmen på bio, men då filmen emellanåt är ruggig och passar hösttiden exemplariskt så får den en plats i årets halloween-tema. Förord slut.

När jag läste boken Shutter Island (Patient 67 på svenska) blev jag fängslad av den tunga atmosfären som författaren Dennis Lehane lyckades förmedla, samt hur en inre känsla smög sig på mer och mer.

När så Martin Scorsese skulle regissera filmen var förväntningarna lite mer höga än vanligt, blandat med en viss oro.

Filmen känns inte alls lång trots sina två timmar och arton minuter, och är du rädd för att avsnitt ur boken ska ha ratats så kan du sluta oroa dig – det enda som har valts bort är de mest logiska delarna.

Det är ganska skrämmande egentligen, hur filmen lyckas visualisera stora partier nästan exakt så som jag tänkte mig dem när jag läste boken.

Filmen löper dessutom efter samma nerv som boken och lyfter den sista delen efter att ha velat lite bortanför greppunkten. Den är lite sträv att ta till sig och jag kan tänka mig att målgruppen kommer vara ganska liten, men när handlingen lyfter så är det en fröjd att se.

Större delen av skådespelarensemblen imponerar aldrig på mig – trots utseendemässigt bra casting, men några ansikten övertygar. Max Von Sydow är – tillsammans med en ytterligare, den som blåser riktigt liv i sin karaktär och det är självklart kul att se gammelgubben visa vad skåpet ska stå, med yngre gubbar som Mark Ruffalo och framför allt Ben Kingsley runt sig.

Kingsley är som vanligt stabil och passar perfekt i rollen som mentalsjukhusets pådrivare. Även mycket kompetente Michelle Williams får några små tillfällen att glänsa i huvudkaraktärens återblickar och visar ytterligare en gång att hon kan briljera om materialet är bra.

Värt att nämna är också Ted Levines lilla men träffsäkra framträdande, där skådespeleriet är av högsta klass.

Men detta är ändå Leonardo DiCaprios film och han får en del tillfällen att spela ut sina bästa sidor och göra en bred prestation, trots den ganska härdade karaktären. Han kan ändra uttryck med små miner och sin röstton – han kräver inte manér för att vända sina mynt. Ibland blir det riktigt, riktigt bra!

Filmen bjuder på rent fantastiska utomhusmiljöer och med en naturell, kylig känsla utan att för den delen använda den så vanliga gråa tonen i fotot. Ölandskapet är något av det vackraste jag sett i naturväg på väldigt länge och det jag kommer se fram emot mest att återuppleva vid kommande visning.

Fotot av Oliver Stones, Quentin Tarantinos och Scorseses vapendragare Robert Richardson är en fröjd att se (vad kan man annars vänta sig av en Scorsese-film?) och bidrar med några riktiga delikatesser – bland annat i en intensiv avrättningsscen från 2:a världskriget.

Känslan av retrodeckare finns verkligen där genom filmen och när bilderna av Ruffalo och DiCaprio på båten på väg till ön visas så är det uppenbart att Scorsese har tagit influenser från den ”gamla goda tidens” filmteknik.

Jag förväntade mig att soundtracket – Scorseses vana trogen, skulle vara mer framträdande genom filmen, men den verkar i bakgrunden och gör det effektivt utan att dominera. Någon enstaka gång biter den verkligen tag, men hela tiden enhetligt och med en rispande känsla som får mig att tänka på Kubricks The Shining (några musikaliska spår från The Shining förekommer till och med i Shutter Island).

Shutter Island är en filmatisering som jag tycker lyckas motsvara förväntningarna från boken. Även om handlingen är ganska flytande så utmynnar det i ett fint hantverk och ett ganska udda sådant för att vara av Martin Scorsese. Den känns helt rätt i tiden för honom och jag är glad att det var just han som ville satsa på boken.

Mitt slutomdöme är preliminärt, för jag känner verkligen att jag måste se filmen minst en gång till innan jag kan vara rättvis, men det är definitivt ett steg i rätt riktning för Scorsese som regissör.

Efterord: Sedan jag skrev recensionen såg jag filmen ytterligare en gång på bio och även någon gång på dvd/blu-ray.

Filmen behåller betyget stabilt och tapar inte i sevärde av flera tittar. Det är en av mina favoritfilmer av Scorsese, även om den inte är lika fantastisk som exempelvis Taxi Driver (1976) och King of Comedy (1983), men väl i samma klass som Cape Fear (1991) vilken jag gillar skarpt.

Gillar du Film-noir och psykologiska rysare som The Shining (1980) och The Wicker Man (1973) så är i sådana fall Shutter Island ett måste.

Leonardo DiCaprios prestation i filmen är för mig dessutom hans bästa, tillsammans med den han gjorde som Howard Hughes i Scorseses The Aviator (2004).

Dock är ursprungsromanen (Patient 67 på svenska) av Dennis Lehane i en klass för sig och jag är nu allra mest sugen på att läsa om boken. Det kan vara den bästa romanen jag läst hittills faktiskt, och jag rekommenderar den för precis alla som inte sett filmen men även för dem som gjort det och gillade den.