Wes Cravens (A Nightmare on Elm Street, Scream) ökända ”rape and revenge”-film The Last House on the Left (1972) banade väg för en framgångsrik skräckfilmskarriär, men ändock är det nämnda film som brukar ses som hans starkaste.
Det är en kluven film enligt mig, med en mycket stark första akt som osar obehag och känslan av att filmens skapare är kapabla att utforska vad som helst som får publiken att rygga bakåt. Andra akten är dock till viss del en märklig, malplacerad buskis som stadigt sänker filmens realism och kvalitet.
Vad jag framförallt tagit med mig från filmen är dock musiken och speciellt ledmotivstycket av David Hess, som har en tung känsla av oskuldsfull förväntan på väg att krossas i en fälla som kommer förändra allt. Refrängen sammanfattar den olustiga känslan mycket poetiskt.
”And the road leads to nowhere…”
Absurd Cinema 
Gillar introlåten riktigt mycket. Filmen är en av få som gjort mig fysiskt illamående. Jag tyckte den var intressant och hade sina poänger men en ev omtitt kommer dröja länge för min del…
Haha, ja, det är ju inte en feelgood-film direkt. De två poliserna eller vad de var är dock extremt buskisaktiga och förstörde mycket av den obehagliga stämningen för mig, men gav en annan dålig känsla till råga på det.