Det är så klart himla tråkigt att svenske journalisten och dokumentärfilmaren Malik Bendjelloul är död – så ung! Endast 37 år.
Efter att han kröntes med en Oscar på galan 2013 för sin – på så många vis, inspirerande dokumentärfilm Searching for Sugar Man, om den egendomligt bortglömde folksångaren Rodriguez, insåg jag att han var en av ytterst få svenska filmskapare jag kunde känna en identifikation med.
Känslig, introvert, besatt perfektionist och med ett genuint, brinnande intresse för att lyfta fram det som i andras ögon endast swischar förbi i periferin. Göra det till poesi.
Att just han skapade en dokumentär som berättade historien om den minst lika introverte konstnären Sixto Rodriguez var sannerligen ingen slump. Förmodligen är Maliks oscarsvinst också det ögonblick från galan som jag hurrat högst över i spontan glädjereaktion.
Förra året, ganska exakt, så hade Malik precis vunnit sin Oscar och i min jakt på nästa steg i min egen filmutveckling tänkte jag fråga honom ifall det fanns en rimlig chans för mig att få praktisera på hans nästkommande projekt – om det så skulle handla om insekter eller annat. Han verkade dela min passion för saker.
När jag kollar på vad han varit med och gjort märker jag att jag uppskattat mer än vad jag först trodde av honom. Han var med och skapade SVT-specialen Hårdrockens Historia under tidigt 00-tal, som jag spelade in på VHS-band och såg om många, många gånger i min ungdom samtidigt som jag odlade min kreativa identitet.
Kobra på SVT har alltid varit en innovatör och där arbetade han länge. Senast för någon dag sedan tänkte jag på Kobras tjänst för den kreativa kulturen och till och med mig själv. I den gråtfärdigt underbara SVT-serien PSL på Festival var han – som Per Sinding Larsen nämner i sitt känslomässiga farväl av Malik, reporter under självaste Peace & Love-avsnittet ett av åren, för att kämpa ihop pengar till det fortsatta arbetandet av Searching for Sugar Man.
Hans tidigare, 4 år långa kamp för att få sin sedermera internationellt prisade dokumentärfilm klar – trots filmfolks inkomstsuktande oförstånd, var så starkt. Fick sådana som mig att fortsätta kämpa och tro på att det är värt besvären för att få igenom sina visioner. Killens förebild var ju David Lynch – bara en sådan sak.
Jag tvekade dock om att fråga om något slags praktikjobb för honom då jag tyckte mig känna hans typ av person och tänkte att han nog kommer ha stort tålamod och vänta, för att vara säker på att nästa projekt han tar tag i kommer helt från hjärtat.
Jag tänkte att det nog var för tidigt att fråga honom om en sådan sak. Nu är det tyvärr för sent.
Absurd Cinema 