Döm inte individen när du kritiserar ett koncept (eller; mina tankar om oscarsstudion i SVT Flow)

Idag surrar det svenska eftersnacket kring nattens oscarsgala delvis runt SVT Flow:s studioupplägg i samband med galasändningen, där Hanna Persson (HannaPee) var en av programledarna. Idag skriver hon om hatet som kommit.

Filmsverige hatar mig nu, sorry (från Hannas blogg på Nöjesguiden)

SVT-profilen ångrar Oscarssändningen (från Aftonbladet)

Hanna Persson (citerat från hennes blogg);

”Fick alltså läsa följande saker i sändning:

”Jävla slyna som inte kan något om film”
”Vad äre för fula kärringar som inte kan ngt om film???”
”LÄS PÅ INNAN DU SÄTTER DIG DÄR!!!!”
”Sämsta jag sett”
”Dö” (!)

Etc etc etc.”

Det är viktigt att lägga domen på rätt ställe när vi delar ut kritik. Till alla som tyckte att SVT Flows studioupplägg var dåligt igår under oscarsgalan måste vi ställa oss frågan vad som kunde gjorts bättre innan vi delar ut domar om hur bra eller dåligt något är.

Det finns människor på andra sidan ett koncept och att döma ut konceptet genom att anklaga människorna – individerna, är fel.

SVT kunde ha gjort ett bättre arbete i hur dom grundlade oscarsstudion som koncept. Människorna i konceptet ska däremot inte bespottas och fördömas – särskilt inte beroende på att dom var kvinnor och inte män. Kritiken ska kunna hållas på en högre nivå än så för det finns ingen konstruktiv poäng med att döma så ytligt. Se bristerna i dom större koncepten istället för att smutskasta individer.

Och alla som kritiserar på ren känsla; tänk på hur något kan göras bättre och ansträng dig där för att framföra tillförande, istället för att lägga fokus på det du känner är dåligt – det du önskar bort, och nöja dig med det. Ingen utveckling sker genom fokus på det negativa.

Kanske avsaknaden av en man orsakade reaktioner mot kvinnor. Kanske avsaknaden av en überfilmnörd orsakade reaktioner mot dem som inte var det. Kanske var det besvikelsen av blotta närvaron av en studio mitt i oscarssändningen som orsakade reaktioner mot dem i studion.  För många var bristerna i ett koncept en negativ känsla som sedan stämplades på några kvinnor som i sin tur är individer. Riktningen i kritiken som studiovärdarna fått utstå är inte positiv och därför blir kritiken i sig inte givande för fem öre.

Jag hoppas Hanna Persson och co i längden inte dömer sig själva lika hårt som den mänskliga flocken så lätt gör mot individerna i den.

Jag är inte heller oskyldig i det här. Jag deltog själv i en oscarschatt under SVT Flow:s nätsändning där jag påstod att jag skulle göra ett bättre jobb i oscarsstudion. Min underliggande kritik var inte riktad mot individerna i oscarsstudion, utan på mitt personliga värde i oscarsstudion som koncept. Jag såg möjligheten till en förbättring men min subtila kritik är så indirekt och vag att den lätt kan tas som en dom mot individerna i konceptet jag önskade utveckla, där hemma i den trygga soffan.

Alla kan vi bli bättre på hur vi konstruerar vår kritik, vilka vi riktar den mot och hur mottagaren kommer tolka den. Lite mindre passivitet i vårt mänskliga tänkande skulle sitta fint. Du kommer långt på att tänka längre. Du kommer ingenstans genom att undvika.

I backspegeln #19: Till minne av Malik Bendjelloul (1977-2014)

Det är så klart himla tråkigt att svenske journalisten och dokumentärfilmaren Malik Bendjelloul är död – så ung! Endast 37 år.

Efter att han kröntes med en Oscar på galan 2013 för sin – på så många vis, inspirerande dokumentärfilm Searching for Sugar Man, om den egendomligt bortglömde folksångaren Rodriguez, insåg jag att han var en av ytterst få svenska filmskapare jag kunde känna en identifikation med.

Känslig, introvert, besatt perfektionist och med ett genuint, brinnande intresse för att lyfta fram det som i andras ögon endast swischar förbi i periferin. Göra det till poesi.

Att just han skapade en dokumentär som berättade historien om den minst lika introverte konstnären Sixto Rodriguez var sannerligen ingen slump. Förmodligen är Maliks oscarsvinst också det ögonblick från galan som jag hurrat högst över i spontan glädjereaktion.

Förra året, ganska exakt, så hade Malik precis vunnit sin Oscar och i min jakt på nästa steg i min egen filmutveckling tänkte jag fråga honom ifall det fanns en rimlig chans för mig att få praktisera på hans nästkommande projekt – om det så skulle handla om insekter eller annat. Han verkade dela min passion för saker.

När jag kollar på vad han varit med och gjort märker jag att jag uppskattat mer än vad jag först trodde av honom. Han var med och skapade SVT-specialen Hårdrockens Historia under tidigt 00-tal, som jag spelade in på VHS-band och såg om många, många gånger i min ungdom samtidigt som jag odlade min kreativa identitet.

Kobra på SVT har alltid varit en innovatör och där arbetade han länge. Senast för någon dag sedan tänkte jag på Kobras tjänst för den kreativa kulturen och till och med mig själv. I den gråtfärdigt underbara SVT-serien PSL på Festival var han – som Per Sinding Larsen nämner i sitt känslomässiga farväl av Malik, reporter under självaste Peace & Love-avsnittet ett av åren, för att kämpa ihop pengar till det fortsatta arbetandet av Searching for Sugar Man.

Hans tidigare, 4 år långa kamp för att få sin sedermera internationellt prisade dokumentärfilm klar – trots filmfolks inkomstsuktande oförstånd, var så starkt. Fick sådana som mig att fortsätta kämpa och tro på att det är värt besvären för att få igenom sina visioner. Killens förebild var ju David Lynch – bara en sådan sak.

Jag tvekade dock om att fråga om något slags praktikjobb för honom då jag tyckte mig känna hans typ av person och tänkte att han nog kommer ha stort tålamod och vänta, för att vara säker på att nästa projekt han tar tag i kommer helt från hjärtat.

Jag tänkte att det nog var för tidigt att fråga honom om en sådan sak. Nu är det tyvärr för sent.

SVT: Bergmans video

Journalisten och filmdoktorn Hynek Pallas samt filmrecensenten och filmskaparen Jane Magnusson har omedvetet förverkligat mina drömmar när de gjort verklighet av en riktigt, riktigt trevlig programidé för alla oss som gillar film och fascineras av Sveriges största filmskapare – Ingmar Bergman.

I första hand dock för oss som gillar film – all sorts film. För det är precis vad Ingmar Bergman (hör och häpna!) gjorde.

Programidén heter Bergmans Video och den grundar sig i Bergmans filmhylla som han hade ute på Fårö. En VHS-hylla fylld med filmer av alla möjliga genrer och från alla möjliga tider. Slasherklassikern Motorsågsmassakern delar plats med mjukporrisen Emanuelle och actionrökaren Die Hard och utropstecknen slutar verkligen inte där.

Sanningen är att Bergman i första hand var en filmälskare och han försökte se det mesta som nådde marknaden under hela hans långa liv. Fördomen om att han bara skulle ha intresserat sig för svartvita prettorullar kommer därför på skam å det grövsta. Han hade livslånga rutiner att varje dag se cirka två filmer på bestämda tider den lokala biografenhemma eller i sitt filmrum.

Själva programmet tar avstamp i detta och låter hans filmsamling inspirera andra internationella filmpersonligheter att prata kring Bergman och filmsmak, om det så handlar om döden, humor, rädsla, galenskap, tystnad eller äventyr. Det kan vara det trevligaste SVT har visat sedan Musikmagasinet och Sixties, Seventies och Eighties-serierna.

Vi får se exklusiva intervjuer med dreglingsvärda namn som regissörerna Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Woody Allen, Claire Denis, Ang Lee, Lars Von Trier, Wes Craven, Chang Yimou, Alexander Payne, Ridley Scott, Gus Van Sant, José Gonzales Inaritu, Wes Anderson och skådisar som Holly Hunter, Laura Dern, Robert De Niro och Isabella Rossellini.

För att inte tala om svenska namn som Tomas Alfredson, Daniel Espinosa och Ruben Östlund. Alla har personliga åsikter om deras yrkesroller och Ingmar Bergmans verk.

Första avsnittet av Bergmans Video visades i onsdags och kommer även i fortsättningen att visas på onsdagar 22.00. Bocka av i kalendern, alla älskare av film!

Här kan du se första avsnittet i SVT Play, till och med slutet av oktober.

Tankar kring The Kennedys

SVT1 har börjat visa den kanadensiska miniserien The Kennedys – en intrigfylld skildring av Kennedy-familjen och John F. Kennedys (Greg Kinnear) presidentkarriär. Genom tidshopp får vi följa hur Joe Kennedy den äldre (Tom Wilkinson) smörjer sina söner att kandidera för presidentskapet som han själv aldrig lyckades få, och hur de inblandades relationer hela tiden äventyras i det stora spelet.

Det är en krönika i Gudfadern-anda, men där USA:s älsklingspresident spelar huvudrollen och bilden av honom och framförallt hans far är inte problemlös, då fadern Joe framställs som en makttörstig strateg som valt den smutsiga vägen och hans son Jack (JFK) är en finkänslig man utan egen maktvilja och svårigheter att vara trogen mot sin godhjärtade fru, Jackie (Katie Holmes).

John F. ”Jack” Kennedy spelas oväntat av Greg Kinnear, och tack vare fantastiskt make-up och stundtals väldigt skickligt kroppsspråk är likheten med det ikoniska originalet ofta kusligt slående. Greg Kinnear är en hygglig skådis, men valet att spela JFK och sättet han levererar det på höjer min respekt för honom. Dock är det den alltid lika fantastiska Tom Wilkinson som briljerar mest som överhuvudet Joe och tillför mycket tyngd till serien. Det jag dock såg fram emot mest var hur bilden av Jackie Kennedy skulle framställas. I rollen som USA:s förevigade favorit-First Lady ser vi en efterlängtad ”comeback” av Katie Holmes, som sedan giftermålet med Tom Cruise har haft ett lika omsusat äktenskapsliv i media som det Jackie Kennedy levde, där båda styrts in i tvångströja av äktenskapet.

Just den undertexten gör Holmes agerande extra intressant och även om hon framställer Jackie något dockig och puttinuttig så går det in i hjärtat. Jackie Kennedy är trots allt enligt min egen åsikt den mest intressanta karaktären inom Kennedy-klanen och den som väcker mest känslor, tack vare hennes godhjärtade naivitet som brottas mot en man som alla älskar, men som hela tiden bedrar henne. Och ni måste väl ändå hålla med om att Katie Holmes är kusligt lik Jackie O? Nästan lite läskigt, faktiskt. Det ska bli mycket intressant att följa den fortsatta skildringen av Jackie Kennedys förhållande till Jack, vilket tyder på kvalitet då jag trots allt kan historien, men ändå med spänning vill veta vad som händer i fortsättningen.

Det första dubbelavsnittet hoppar fram och tillbaka i tiden lugnt och relativt smidigt, där varje delhistoria får sin tid utan att bara ”flasha” förbi, och jag tycker att tempot fungera bra. Den första titten ger mig fina ögonblick, som den klassiskt outtalade tävlingen mellan äldste brodern Joe Jr. och Jack Kennedy, samt Robert F. ”Bobby” Kennedys (Barry Pepper) undanknuffade men alltid lika hjälpsamma consigliere-arbete i Jacks bakgrund, likt Robert Duvalls ”Tom Hagen” i Gudfadern. Dubbelavsnittets mest minnesvärda scen är ändå när Joe Kennedy den äldre ovetandes kysser sin unga sekreterare inför ögonen på sin fru. Fru Kennedy – sedan många år invand i den tragiska konsten att behålla familjens rykte, väljer dock att låtsas som om ingenting har hänt, trots att alla inblandade vet att hon sett sin man bedra henne.

Familjen Kennedys rykte har aldrig varit smutsfritt för den som vågat tyda skandalerna som allt eftersom har bublat upp. Intressant är att denna stjärnprydda miniserie stoppades från att visas på amerikansk television, då den gav en osann bild av ”verkligheten”, eller som det poulära ryktet säger, att vissa kvarvarande personer inom Kennedy-klanen inte vill att sanningen ska serveras på bästa sändningstid och därför gjort allt för att stoppa miniserien.

Jag kommer fortsätta se av historiskt och dramatiskt intresse, och för att jag fortfarande har rättigheten att se en kritisk bild av en – för många, förenklad ”verklighet”.

Bergmans lekstuga (K special)

K special sände för några dagar sedan ett halvtimmes långt program som visade ett utdrag av Ingmar Bergmans egna ”bakom kameran”-inspelningar, då han under 50- och 60-talet roade sig med att på ett lekfullt sätt dokumentera sina filminspelningar med hjälp av sin 8mm-kamera.

Parallellt med bilderna får vi höra ett skickligt sammansatt ”kommentatorspår” med Bergman själv och några av hans kvinnliga skådespelerskor, tillika älskare, som berättar om tiden och minnena då bilderna är tagna. Självaste Martin Scorsese står bakom bevarandet av detta material och hans introducerar filmen med en egen intervju, där han berättar om sin relation till Bergmans filmer och vikten av att vårda hans filmiska arv.

Mycket intressant program/dokumentär med förvånansvärt hög produktionsstandard och som förhoppningsvis släpps som exklusivt extramaterial på någon kommande Bergman-dvd – men tills dess går den att beskåda på SVT Play fram till och med den 9 januari.

SVT Play: Bergmans lekstuga (K special)