Etikettarkiv: Yta

Week End (1967)

Mkrorecensioner-headerWeek End Poster

Genre: Experimentfilm, Avant Garde, Franska Nya Vågen, New Wave, Absurdism, Surrealism, Free Form Filmmaking, Drama, Road Movie, Katastroffilm, Undergångsskildring
Produktionsland: Frankrike, Italien
Alternativ titel: Weekend
Svensk titel: Utflykt i Det Röda
Manus: Jean-Luc Godard
Regi: Jean-Luc Godard
Längd: 100 min
Budget: $250 000
Skådespelare: Mireille Darc, Jean Yanne, Jean-Pierre Kalfon, Valérie Lagrange, Jean-Pierre Léaud, Karl Marx

Allmänt ansedd som Godards formmässigt mest radikala film sedan debuten Till sista andetaget. I form av en borgerlighetens apokalypsvision ger filmen en svidande kritik av ett konsumtionssamhälle som löpt amok. Den surrealistiska ramhandlingen gäller en arvstvist som snart kommer att involvera allt från radikala kanibalterrorister till allmänt suspekta förbipasserande. Kanske mest känd för sin fantastiska trafikstockningsscen, där folk spelar schack, bilar brinner bland döda kroppar och förare tutar kakafoniskt.

Week End 3

[översatt från franska]
Kvinna i bil: Är ni i en film eller i verkligheten?
Roland: I en film.

Aldrig hade jag hoppats på att få reagera på en film av den nya vågens och dom allra torraste intellektcineasternas alfahanne – Jean-Luc Godard (Breathless, Band á Part, Masculin Féminin), på detta besynnerliga sätt. Jag förväntade mig ett visst intresse för efteranalys kring filmens pretentiösa (som det brukar kallas när du i otakt med åskådaren planterar) intentioner. Jag förväntade mig inte att stimuleras även på ett känslomässigt underhållande plan medan jag väl såg filmen.

Resultatet blev som något av en förtrollning. Jag lyftes åtminstone tillfälligt upp ur en flera veckor lång period av depression och nötande panikångest. Jag känner glädje igen! Genom filmens kompromisslösa vilja att bryta mot åskådarens konventioner och själva ”filmkonsten”, belyser den vår meningslösa tillvaro genom att spela efter absurdistisk ologik. Och klär av den konventionella människans föreställning om hur saker ”ska vara”.

Jag framstår givetvis som ett pretto förblindad i min egen flyktiga illusion och mani när jag säger det, men du kan inte ana hur befriande det är att se alla former av regler och konventioner kastas omkring och plockas sönder med den frihet som vi oftast tillskriver just antingen barn, galningar eller ”pretton” som du anser vill vara mer än dom är. Om det så är ett barn eller en galning, men oftast lutar du åt teorin om ett misslyckat försök att spela ”den stora konstnären”. Jag ser endast själar fria från den diciplin som den ”vuxna” skolans regler lär oss, om hur du genom mognad (hyckleri!) och ökad lärdom (hyckleri!) förväntas vara.

Week End 2

Endast små barn och galningar accepteras för sina regelbrott, men när en vuxen människa med sitt dresserade överlevnadssinne bryter mot den mänskliga lagen om konvention skriker församlingen i beklämd kör; ”Usch, vad pretentiöst och ointressant!”. Nej, inte ens ett utropstecken – snarare; ”Det var bara pretentiöst och ointressant. Bortkastad tid jag hellre offrat för något av värde…”

[översatt från franska]
Roland: Vilken rutten film. Det enda vi möter är galna människor.

När jag tänker tillbaka på den här filmen ser jag givetvis drivor av bilolyckor. Något är mycket vackert med detta, på ett oförklarligt vis. Jag kommer att tänka på ett exempel jag spontant presenterade för min mor för en vecka sedan. Hur politiska förbud hanteras baserad på ett sådant bekräftelsebehov kring rädsla och ett unisont förenande kring den, hellre än att eftersträva något konstruktivt. Hur försiktigheten kring nya politiska initiativ kring drogförbud, medicinsk hjälp och arbetstid ses som alldeles för risktagande och rent ut sagt livsfarligt.

Att vi är så perspektivlösa att vi med samma logik borde förbjuda människans rätt till körkort totalt, då riskerna i trafiken är alldeles för kolossala för att äventyra. Du kan ju dö! Eller döda någon annan! Människan löper ständigt risk att misslyckas med sin hjärndöda ordning och diciplin. Varför äventyra den med den frihet som ett livsfarligt körkort kan bringa dem?

Week End 4

Jag kommer då att tänka på filmens alla bilolyckor. Är det Godards kommentar på den mänskliga ordningens kollaps? Han har själv uttryckt sin irritation på ”söndagsåkares” oförmåga att bete sig i trafiken – och vem med ett körkort har inte det? Förbittrat sig och skällt ut någon annan förare för dess inkompetens att följa ordning? Dessa mänskliga utbrott sker dock skyddade, innanför bilens stängda väggar, men tar sig sedermera (för att recitera Roger Eberts beröring vid ämnet anno 1969) uttryck i rent fysisk, ”djurisk” ilska med hjälp av bilkroppen. Godard kanske skildrar människans totala avbrott från sin så heliga ordning. Att döma av karaktärernas övriga kaos – mord, våldtäkt, kannibalism, får jag nästan anta det.

Men det kan lika mycket vara Godards rent riktade kritik mot hela samhällets orderliga kugghjulsmaskineri i sig. Bilkrascherna symboliserar människans kollektiva brist på intelligens. Hela mänskligheten beter sig som ”söndagsåkare”.

[översatt från franska]
Saint-Just: [mitt i en borgerlig bilkrasch] Från franska revolutioner till gaullistiska helger – frihet är våld.

Vad vill herr Godard säga om människans så ytliga, egenskapade och vackert dirigerade konsumtionssamhälle? Kanske är det en kritik mot beteendet som håller oss i leden och som vi söker oss till för att droga oss, så vi kan fortsätta överleva i en inbillad tro på mening? Kapitalism som trygghetssökande, konsumtion som drog. Kanske är det en ”poor man’s religion” för oss rika, då en meningssökande tid är en ständigt osäker tid och vi behöver vår ”fix” – konsumtionen, för att hålla fötterna på jorden, iklädda ett par skor från Nike eller Christian Louboutin.

Week End 5

Det finns inga värden annat än våra illusioner. Och även det påståendet är en illusion. Inbillning om värde kan endast komma ur en absurd verklighet. En meningslös rörelse. Jag är oerhört positiv över att Godard med sin gränslöshet om så för endast en stund lyckades dra upp mig ur den tvångsmässiga, viktiga vardagen igen så jag återigen fick se det paradoxala ”värdet” av det meningslösa, istället för att pina mig bort från den och krampaktigt – i ett svagt sinnestillstånd, hålla fast vid den så kallade ”meningen” med varför vi lever våra liv.

Varför vill vi tro på våra värdefulla roller som vuxna av ordning och reda, när vi som barn kunde vara galningar och det fortfarande var lek? Ju mer vuxna vi tror att vi är, desto mer dresserade och urbota fucking dumma i huvudet blir vi. Länge leve absurdisterna och dom positiva nihilisterna. Länge leve barnen.

5 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign  (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
————
28/30 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

Annonser

Memento (2000)

Mkrorecensioner-headermemento-movie-posterGenre: Thriller, Mysterium
Produktionsland: USA
Manus: Christopher Nolan (efter en novell av Jonathan Nolan)
Regi:
 Christopher Nolan
Längd:
 113 min
Skådespelare:
Guy Pearce, Joe Pantoliano, Stephen Tobolowsky, Carrie-Anne Moss, Mark Boone Junior, Russ Fega, Jorja Fox, Callum Keith Rennie, Harriet Sansom Harris, Thomas Lennon, Kimberly Campbell, Marianne Muellerleile, Larry Holden

Some memories are best forgotten

Leonard Shelby är en man plågad av en mycket sällsynt form av minnesåkomma; han har defekt korttidsminne, vilket får honom att glömma allt som händer inom fem minuter. Därför för han konstant anteckningar och tar bilder med Polaroid-kamera. När filmen börjar förstår vi snart att Leonard är mitt uppe i jakten på den man som våldtog och mördade hans fru.

Memento 1

Christopher (och som ett bihang även Jonathan) Nolans genombrott, som i dagens ljus framstår som att den befinner sig i skymundan av Nolans mer framarbetat blockbustervänliga filmer (Inception, The Dark Knight, Interstellar). Många älskar denna rafflande, baklängesberättade film om en man som lider av ett märklig minnessyndrom. Jag personligen har inte fått den att klicka med mig själv, även om den givetvis är klart bra och med en mycket intressant manusdramaturgi.

”I have to believe in a world outside my own mind. I have to believe that my actions still have meaning, even if I can’t remember them. I have to believe that when my eyes are closed, the world’s still there. Do I believe the world’s still there? Is it still out there?… Yeah. We all need mirrors to remind ourselves who we are. I’m no different.”

Men där ljuger jag ändå, för den bristande kemin mellan mig och den här filmen ligger just i att jag aldrig känner att berättandet fångar mig på riktigt. Det blir aldrig så där intressant som det låter på pappret. Trots att den har stor ”se om”-potential rent tekniskt känner jag att den enda riktiga anledningen för mig att se om den är för att se om jag kanske kan tycka om den mer ”den här gången”.

memento_natalie

Engagemanget hos mig väcks överraskande nog inte. Jag som älskar skarpa, kryptiska manus borde ju vara ”hooked”, men det blir för kallt och själlöst berättat för mig. För ytligt liksom. Jag engageras aldrig av kompetente Guy Pearces (Factory Girl, LA Confidential) huvudkaraktär. Jag önskar att han vore mindre behagligt modellsnygg och mer ful, för då hade filmen förmodligen köpt in mitt intresse tack vare mer yta. Jag distanseras ofta av obefogat snygga människor då utseendet blir en sköld för deras själ och det är ju den jag vill åt, inte potentiellt runkmaterial.

Men – en klart duglig film med intressepotential som lite går förlorad för mig. Filmen bygger på en novell av brorsan Jonathan Nolan, som känns som ett mycket mer idealiskt medium för att berättelsen – snarare än berättandet, ska bita på mig.

5 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
– Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost