Hugh Jackman kände efter 17 år av Wolverine – den karaktär han ofrånkomligen kommer bli igenkänd som resten hans liv, att det var dags att pensionera klorna. Ålder och hudcancer gjorde att klockan började ticka för två år sedan. Neil Blomkamp frågade efter en pressturné med filmen Chappie vad han hade för planer angående Wolverines framtid, men Jackman hade inget bra svar.
Efter att ha somnat med flera glas vin i kroppen samma kväll vaknade han plötsligt upp i ett febertillstånd. Klockan var fyra på morgonen och han fick han en övertygelse, som han spelade in i sin röstinspelare. Han och James Mangold skulle göra en sista Wolverine tillsammans och den skulle vara en blandning av Unforgiven (1992), The Wrestler (2008) och Shane (1953). Ett farväl, värdigt westernhjältarna från förr.
I en nära framtid tar en sliten Logan hand om en sjuk Professor X, i en gömma nära den mexikanska gränsen. Men Logans försök att hålla sig undangömd från världen och sitt förflutna ställs plötsligt på sin spets när en ung mutant anländer och som visar sig förföljas utav mörka krafter.
När jag gick i lågstadiet upptog ett fåtal saker dagarna betydligt oftare än andra. Den lille Jimmy ritade och formade i lera. Detaljerade fantasimotiv av stympade huvuden, avhuggna armar och köttknivar doppade i blodiga lik. Han återbesökte Clint Eastwoods westernfilmer oftare än toaletten. Per un Pugno di Dollari / En Handfull Dollar (1964), Unforgiven / De Skoningslösa (1992) och allt där mellan nöttes inbitet på farfars inspelade VHS-kassetter. Lille Jimmy var besatt av gudar. Inte på något religiöst vis, utan han avgudade det mytologiska berättandet. Han läste inbitet serietidningar. Mega Marvel, Spindelmannen och Spawn varvades med Kalle Anka. Moderna mytologier avhandlades i bilder och bubblor. När våldet inte undertrycktes tillfredsställdes den 7-årige Jimmy som mest.
För att Logan skulle bli av krävde James Mangold (Girl Interrupted, I Walk The Line, Heavy) och Hugh Jackman att filmen skulle bli ”Rated R” istället för ”PG13” eller någon annan barnvänlig, blodfri gradering så som superhjältefilmer presenterats i all evighet. Det var slut på undertryckt våld nu och det första som träffar mig är hur underbart förlösande lite ultravåld kan vara, för en 29-åring. Det var bara början. Logan är en triumf i allt som serietidningshjältefilmer ska vara, men som tidigare filmer inte lyckats fullända. Marvel Cinematic Universe, tidigare X-Men, Christopher Nolans batmantrilogi – jag kan inte ta er på samma allvar längre efter att ha sett vad James Mangold åstadkommit här.
Logan är för superhjältefilmgenren vad spaghetti western var för westerngenren. Saker ställs på ända. Ut med CGI. Ut med mastiga multinarrativ, karaktärspotpurri och hela världen som insats. Ut med ”extra allt”. Logan är en antihjälte, en antisuperhjältefilm och en liten film om människor, med mytologiska kvaliteter. Härdade men sårbara människor – gamla som unga, redo att möta den ofrånkomliga döden. Det är mästerligt hur berättelsen om den helande, odödlige mördaren Wolverine under 17 år har byggt upp för den här saluten.
Filmen är en postapokalyptisk saga, en pjäs med anor av Shakespeares The Tempest / Stormen, en western och, en roadmovie och ett karaktärsdrama med både visuellt och andligt realistisk puls. En döende ensling vid namn Logan och en dement trollkarl vid namn Charles ”Prospero” Xavier har äntrat vår värld, som att alla tidigare X-Men-filmer är fantasivärlden Oz och vi nu är inne i scenen efter slutscenen av Trollkarlen från Oz (1939), när Dorothy har återvänt till den sepiatonade verkligheten igen. Istället för Dorothy presenteras vi för Laura – en 11-årig flicka som bär samma krafter som Logan. Paralleller dras direkt till japanska följetongen Lone Wolf and Cub. Dom bildar en briljant trio för berättelsen.
Jag trodde inte Logan skulle beröra mig så, men den träffade visst allt gott som gjorde min barndom. Jag gråter av lycka över ultravåldet, gläds åt att fångas av en serietidningsbaserad berättelse som klår sina förlagor så det står härliga till, sugs in i den råbarkade westernberättelsen och hänförs av den mytologiska tematiken. Karaktären Laura är den mest fascinerande mutantkaraktären, barnkaraktären, kvinnliga karaktären och karaktären jag haft nöjet att följa inom film på länge, länge, länge. Barn i viktiga roller tillför något som när det görs rätt slår vuxna karaktärer alla gånger. Dafne Keen 11 år är extraordinär i sitt skådespeleri både vad gäller drama och action (hennes andra riktiga roll någonsin!), medan Patrick Stewart och Hugh Jackman förmodligen gör sina karriärers bästa roller tillsammans med henne.
Jackman kommer knappast oscarsnomineras, men nomineringen för Les Misérables (2012) är ett rent skämt i jämförelse med hans helhjärtade svett och blod här. Eastwood i Unforgiven är inte på den här nivån. John Wayne ska vi inte ens tala om. Högsta betyget skriker efter uppmärksamhet, men jag måste reservera mig inför kommande återseenden, på bioduken. Det var inte igår jag blev så förälskad i en film.
Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt
Absurd Cinema 