Etikettarkiv: Western

The Man Who Shot Liberty Valance (1962) eller: When the legend becomes fact, print the legend

John Ford har aldrig fått mig på fall och John Wayne var ironiskt nog ofta bättre när han gjorde film med andra än Ford. Här slår amerikansk westerns konservativa succéduo sig ihop med Amerikas snällaste westernhjälte, James Stewart.

På andra sidan ringhörnan står Lee Marvin och väntar och bakom repet står Vera Miles med en näsduk och viftar. En redig westernkompott som innehåller det mesta, vill jag påstå. 

En senator återvänder till en begravning av en gammal vän, och berättar för en reporter om hur de två för många år sedan bekämpade skurken Liberty Valance.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


”I know those law books mean alot to you, but not out here. Out here a man settles his own problems.”

Noteringar: 

Vilken härlig stämning rakt igenom! Välgjutet, tryggt men med ett narrativ som lyfter upp över det jag tidigare sett av John Ford.

Filmens egentliga duell – den psykologiska vi ser mellan rättvisans man Ransom Stoddard och gammelskolade alfahannen Tom Doniphon. Det är godhet och bräckligt hjärta mot konservatism och stolt attityd.

James Stewart gör tydligt spel på gränsen till överspel emellanåt, men hans sympatiska karisma gör att han vinner över mig till att gilla det varje gång punkten sätts. Fin kontrast i hans tolkning av den äldre och den yngre Ransom Stoddard.

John Wayne är John Wayne och den karaktären kan han makalöst bra. Han visar ögonblick av djup, där min empatiska sida blir överraskande rörd. Det här är det mest uppfriskande jag sett av ”The Duke” hittills.

Edmond O’Brien spelar den försupne tidningsskribenten helt strålande. Han har liksom Jimmy Stewart sina stunder av mer teatral intensitet, men till skillnad från Stewart känns det inte som ett taktiskt yrkesknep för att skapa vågor i skådespelet. När O’Brien sätter igång kommer det så genuint att han får mig att landa på en ny nivå av engagemang inför agerandet. O’Brien står stadigt där Stewart står på tårna.

Det är en del ”man säger åt kvinna vad hon ska göra och kvinna infinner sig”.

Det svenska paret i filmen (Nora och Peter Ericson) är löjligt parodiska som sentimental, patriotisk känslokanal och känns tillsammans med den påträngande känsloöverspelade marshall Link Appleyard och en stammande snubbe som filmens svaga punkter. Det är visserligen charmigt, men på ett överlag överflödigt sätt. Behåll en av dem om du vill tillföra lite lättsamhet, Ford. Låt det inte bli en hel ensemble som ska representera bygdens ”tjo och tjim”.

Filmen har sina ögonblick av svärta och otäckheter och jag noterar att jag blir drabbad av detta. Inget övervåld, ingen utdragen psykologisk gummisnodd, ingen dramatisk musik. Det träffar rätt ändå. Lee Marvin och hans gäng fungerar med andra ord oerhört bra som hetlevrade ånglokomotiv. Liberty Valances (Marvin) partners backar upp honom så pass bra att dom snarare blir en trio än en stjärna och några klippdockor i bakgrunden. Bra teamworkregi!

Vad gulligt det är med Vera Miles lilla kaktusrabatt ändå. Och John Waynes uppassning av henne är en underbart fin ”film i filmen”. Där blir jag faktiskt sentimental i bröstet.

”This is the West, sir. When the legend becomes fact, print the legend.”

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt


Annonser

The Hateful Eight (2015) eller: The name of the game here is patience

För drygt ett år sedan recenserade jag Quentin Tarantinos senaste westernextravaganza – kammarspelet The Hateful Eight, starkt inspirerad av westernrotade TV-serien The Virginian (1962-1971). En film väl värd att lyfta fram ytterligare en gång i sluttampen av mitt westerntema, med hjälp av några noteringar.  

Inbördeskriget är över och prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


”The only time black folks are safe, is when white folks is disarmed. And this letter, had the desired effect of disarming white folks.”

Min originalrecension av The Hateful Eight från februari 2016, några veckor efter den sverigeexklusiva visningen i 70mm på Rigoletto i Stockholm, hittar du här.

Noteringar: 

  • Quentin Tarantino har inte balanserat en film så här perfekt och framför allt dinstinkt sedan debuten Reservoir Dogs (1992).
  • Säga vad du vill om övriga drygt 180 minuter, men det där korset i inledningen fångar en sån filmisk magi att det mer än något annat fastnat på min näthinna som filmens ögonblick.
  • The Hateful Eight och Death Proof (2007 – läs min kärleksförklaring här) är filmer för historien, inte för sin tid. Dom åldras som vin och även om den samlade reaktionen var hygglig när The Hateful Eight kom för drygt ett år sedan, kommer den historiska respekten bara växa med åren. Den gemensamma nämnaren förutom QT? Kurt Russell.
  • Min favoritkaraktär av den hatiska bunten? Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh).

Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

Day of the Outlaw / De Laglösas Dag (1959) eller: Helvetet runt hörnet

Sam Peckinpah innan Sam Peckinpah. Spaghettiwestern innan spaghettiwestern. Amerikansk western möter europeisk krasshet genom ungerske, hårdhudade regissören André De Toths härdade öga (han bar ögonlapp) och bildar en slags westerns Apocalypse Now i smalt format. 

Blaise Starrett – en ranchägare i konflikt med bygdefolket, får ännu mer problem när ett gäng laglösa utifrån kommer på besök och tar bygden i besittning. Det laglösa packet hålls tillbaka endast av deras skoningslöse, auktioritäre kapten, men han försvagas av en skottskada och det får hela samhället att bli en krutdurk redo att ta fyr vilket ögonblick som helst. Något måste göras snabbt och Blaise Starrett får ett riskfullt ansvar på sina axlar. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Vilken dyster, råbarkad westernskildring. I Day of the Outlaw är nog alla ganska tragiska människor. Vem sympatin går till handlar mest om vem du tycker mest synd om. Ett fåtal unga får stå för den lilla gnuttan tro, hopp och kärlek men det här en western utan ljusa utsikter. Inte så konstigt. Regissör är André De Toth – en ungersk, hårdhudad emmigrant med ögonlapp, en officer till far och en ganska skarp syn på film och livet (”Life is goddam black, and I photograph life.”). Han regisserade flera genrer, men många gånger krig, skräck och kriminalare. Mest berömd blev House of Wax (1953). Allt detta sammantaget förklarar den avvikande karaktären på Day of the Outlaw lite bättre.

Skådespeleriet är ojämnt och ganska tamt, så när som på ett par fula nunor som går in för deras roller och bär upp. Rövarbandets ledare har en knepigt farlig karisma och en av hans lakejer är väldigt intensivt sliskig i sin jokermässiga elakhet. Jag kommer att tänka på Bobby Peru – det ruggiga psychot som Willem Dafoe spelade till perfektion i Wild at Heart (1990 – läs recensionen). Filmen har sedan några rent parodiska slagsmålsögonblick som hade mått bra av kortare avslut eller mer realistiska aktioner. Detta säger jag trots att De Toth var omtalad för hans hårdhänta skildring av våld. Misshandlarna här slutar visserligen inte slå i första taget, den äran kan jag ge dem och De Toth.

Utöver detta ser jag en western med den uppfriskande oförskämdheten att skaka om den glänsande amerikanska genren och visa svärta – mer än ett halvt sekel innan spaghettiwesternvågen gjorde det på ett mer burdust sätt. Det är något sjukt att se en elak man klappa en kalv i koppel på ett kontor. Nästan buñuelskt surrealistiskt. En dansscen i filmen fångar in mig. Traktens kvinnor tvingas dansa med det vilda gänget och detta dysfunktionella dansgolv vibrerar av obehag, till tonerna av fröjdig pianoklinkande. Denna flersvansat spretiga kontrast blir snabbt mörkt vrickad – mörkt absurd, och bör upplevas. Det är som att denna ovanligt norra westernbygd har hamnat mitt i en hopplös mardröm. Ingen chans att vakna upp. Det kan bara bli värre.

När filmen bär iväg leds den in i en överraskande fin fas och jag börjar smått älska vad jag känner. Den stadigt fallande snön i skogsnaturen skänker sällsynt stark atmosfär för en westernfilm och det ser mycket fint ut i svart och vitt. Plötsligt känns det som att vi lämnat en mardöm för att kliva ner i ett rent helvete, känslomässigt. Hopplöshet och död når nya nivåer. Jag kommer att tänka på Valhalla Rising (2009). Till yta och struktur är Day of the Outlaw inte lika feberdrömsk, men min upplevelse av den är det. Sådana upplevelser värderar jag oerhört högt.

Och så har den granskog – doppad i snö. Jag ÄLSKAR granskog. Den följer mig i nästan alla mina drömmar (du ska se mina drömjournaler). Och jag älskar atmosfären snö alltid ger. Day of the Outlaw har stark drömfaktor, stark snöfaktor och stark granfaktor. Bland dom vackraste skildringarna av granskog jag sett. Mmm…

Betyg:
5 – Atmosfär
3– Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

 

Butch Cassidy and The Sundance Kid (1969) eller: Not that it matters, but most of it is true

Jag ”recenserade” denna omtyckta westernfeelgood med Paul Newman och Robert Redford för ett antal år sedan i min tredelade ”15 i topp”-lista över biografiska skildringar. Den texten var inte mycket att hänga i julgranen. Mest superlativ utan substans. Därför kompletterar jag med några meningar ytterligare för att göra Butch och The Kid någon form av rättvisa. 

Butch och Sundance jagas, efter en rad rånöverfall mot Union Pacific-järnvägen, av ett uppbåd av män. De lyckas komma undan och tillsammans med Sundances älskarinna, Etta, beger de sig till Bolivia där de sorglöst fortsätter med att råna banker. Kommer verkligheten någonsin komma ikapp Butch Cassidy och Sundance Kid?

Not that it matters, but most of it is true.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


2013:

Jag fick förmånen att se George Roy Hills alternativa western-feelgood/biografiska skildring om charmören Butch Cassidy och revolverundret Sundance Kid på stor duk för endast en vecka sedan och jag måste säga att jag blev golvad av den übermysiga stämningen som Hill skapat tillsammans med den elektriska kemin mellan huvudkaraktärerna – spelade av Paul Newman och Robert Redford. Tillsammans ångar dom på i dialog, aktion och samspel mot odödlighet.

Den amerikanska westerngenren har aldrig sett något liknande varken förr eller senare. Filmen kan liknas vid känslan av en dröm man aldrig vill vakna upp ifrån.  Det går knappt att beskriva upplevelsen bättre än så.

”You should have let yourself get killed a long time ago when you had the chance. See, you may be the biggest thing that ever hit this area, but you’re still two-bit outlaws. I never met a soul more affable than you, Butch, or faster than the Kid, but you’re still nothing but two-bit outlaws on the dodge. It’s over, don’t you get that? Your times is over and you’re gonna die bloody, and all you can do is choose where.”

2017:

Det krävdes endast att jag läste en rad repliker hämtade från filmen för att minnas filmens mest skinande guld. Jag var tillbaka i filmens så omhuldade elektricitet. Oftast lyfts den fram genom att hylla kemin mellan Redford och Newman – ett av filmhistoriens bästa duetter, allmänt förevigad i filmhistorien främst tack vare kemin i denna film.

Och kemin mellan Newman-Redford är underbar, utan tvekan, men kemin mellan två innebär inte per automatik att vi andra bjuds in i myset. Tack vare den så träffande feelgoodpoesin i manusförfattaren William Goldmans lekfulla replikskiften får kemin  precis det svängrum som gör att den inte bara stannar mellan två individer, utan når ut till publiken och bjuder in alla på dansen.

Lekfullhet – det är en energi som inte går att fejka. Goldmans intuition korsdrar genom det ordnade och Newman-Redford jazzar sömlöst med till Goldmans manus. Där är filmens kemi!

Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt


One-Eyed Jacks (1961) eller: Vågorna bortom Rio

36-årige Marlon Brando både regisserar och spelar huvudrollen  i One-Eyed Jacks. Det är sällan jag överraskas av en western eller golvas av ett drama, men här lyckas Brando tillsammans med Karl Malden göra både ock.

Karl Malden spelar forne vännen, numera motståndaren, med namnet ”Dad” – som ett brännjärn från ovan för att väcka Brandos kreativa glöd (om du kan Brandos destruktiva relation till sin agande alkoholistfar).  Westerngengren må vara mäktig, men här får nästan till och med Shakespeare se upp. 

Efter ett bankrån i Mexiko tar Dad Longworth chansen att själv sticka med alla pengar genom att lämna sin partner Rio i sticket. Några år senare, efter avtjänat fängelsestraff är Rio ute efter hämnd, och han hittar Dad Longworth som sheriff i en liten by…

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


One-Eyed Jacks är verkligen en western olik någon annan western. Vissa skulle kalla det en film-noir förklädd till western. Jag ser framför allt ett tidlöst drama framför mig, av närapå HamletMacBeth/Othello-tunga mått. Western är sällan mer något annat än vad det är western. Du får svårt att se förbi genreförväntningarna och dess kitsch – men här är det verkligen så. Det känns så episkt, men One-Eyed Jacks är ju inte episk? Den gör ett dramaturgiskt intressant tidshopp på fem år visserligen, men det är fem år och inte femhundra.

Men huvudrollerna Karl Malden och Marlon Brando – gamla vänner från Brandos stora genombrottsfilmer A Streetcar Named Desire / Linje Lusta (1951) och On the Waterfront / Storstadshamn (1954), spelar upp deras roller som komplexa gudar. Se Karl Maldens ögonspråk, hur det säger en hel historia på ett ögonblick! Hur Marlon Brandos kokande, explosiva, frenetiska utstrålning på samma vis som han gör energiska utfall inom filmen, välter hela filmen på ända. Rio är en otämjbar vildhäst i aktion, som inte skyr en droppe svett eller blod för att göra det äkta. Du må kanske inte gilla honom från början och det blir ärligt talat inte lättare efter tid heller, men Brando och karaktären gör en tour-de-force för att förtjäna dina sympatier.

One-Eyed Jacks är – även om Brando själv inte höll med, ett nyanserat karaktärsdrama mellan två komplexa tjurhuvuden – envisa som klippor. En drygt två timmar lång duell byggt på substans framför stil. Jag är inte förvånad att Stanley Kubrick var intresserad av att regissera denna i början av hans stigande karriär, med Brando som kreativ kompanjon. Nu tog istället Brando över filmen själv och gjorde det till hans första, sista och enda film som regissör.

Så var det det där med det episka. Brando var visserligen färsk regissör men främst lika egensinnig bakom som framför kameran. Han spelade in sex gånger så mycket film som en vanlig produktion. Hans version av filmen klockade in på nästan 300 minuter – fem timmar, men Paramount bromsade honom och såg till att filmen blev dom  140 minuter vi nu har tillgängliga. Slutet skiljde sig åt och jag kan se hur fantastisk Brandos version hade kunnat varit där, men allt det jag faktiskt sett är nära nog så fantastiskt.

Det finns en nyckel som gör filmen till något mer än bara en shakespearevärdig western, ett tidlöst drama eller en höjdpunkt i Brandos legendariska filmkarriär; dom stora vågorna som omringar filmens spelplats. Brando väntade i hela dagar för att i scen efter scen få vågornas ursinniga kraft att leverera som kuliss till filmens vida scener. Han satt så länge som sex timmar med hela filmteamet otåligt väntandes bakom honom för att få rätt sorts vågor. Liksom karaktären han spelade så väntade han vid vågorna. Väntar och väntar.

Nog för att han var Brando, men inte ens Brando fick göra så utan att förvänta sig trubbel. Filmen tog över två år att göra och Paramount var på väg att skrota projektet. Marlon erbjöd då Universal att gå in som medfinansiär på villkor att han spelade in sex filmer med dem. Sex filmer! Ingen av dessa sex filmer blev någon finansiell succé och Brandos intresse för skådespeleri hade då börjat sina. Han satsade allt i stunden. Levde ut den. Denna extrema uppoffring och detta väldiga tålamod för dessa vågor får till och med Kubrick att framstå som tidseffektiv. Men dessa vågor sedan… där har du det episka. Allt koncentrerat i en kuliss av vågande hav. Mann har sina djupblåa natthimmel. Brando har sina vågor.

Det är kärleken för det kreativa som fångar den där ack så bärande bakgrunden och det lyfter förgrunden – det konkreta, ovan molnen. Jag blir rörd, tacksam och kreativt kär i Brandos vilja varje gång jag tänker på att han stod på sig i alla dessa timmar, dagar och år för vågornas skull.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

Shane / Mannen från Vidderna (1953) eller: En renhjärtad western

Alan Ladd spelar Shane – mannen från vidderna, i filmen som fick Jean Arthur att bryta sin pension för en sista roll och hjälpa hennes vän George Stevens att regissera denna undanröjda berättelse (med evige Jack Palance i en biroll).

Trots budgetmässiga svårigheter lade han stort fokus på allt ifrån klippning, verklighetstrogen scenografi och kostym, till en konstnärs hand i viktiga berättarögonblick. Som när hästarnas omringande panik ramar in ett av filmens slagsmål till närmast Eisenstein-mässigt mytiska proportioner. 

Shane, en mystisk främling, anländer till en dal med nybyggare. Han hamnar genast i konflikt med den lokala ranchägaren då han börjar arbeta hos en av nybyggarna.

Joe Starrett: I wouldn’t ask you were you’re bound?
Shane: One place unknown. Some place I never been.

Shane är en westernfilm som bär på ett hjärta och med budskap om den goda vägen i livet. Inget särpräglat i sig när det kommer till klassiska hollywoods filmform, men när det kommer till gammal hederlig westernfilm gjordes det väl aldrig lika nobelt som här?

Firma John Ford och John Wayne må ha varit den tidens fanbärare, men idag syns den konservativa och rasistiska skuggan av deras filmer med nytt ljus. Shane bär istället på en önskan om ett vapenfritt samhälle där fred och gemenskap mellan alla ska uppmuntras. Den utspelas också i uppfriskande mycket autentisk natur. Den andas uppfriskande fri från studioluft. Just filmens budskap om vapen känns nästan förbluffande för att komma från en amerikansk guldrulle. Mobbingen av Shane och hans beslutsamhet att vara en god hand för bygden tar effektivt fram mina sympatier.

Marian Starrett: Guns aren’t going to be my boy’s life!
Joey: Why do you always have to spoil everything?
Shane: A gun is a tool, Marian; no better or no worse than any other tool: an axe, a shovel or anything. A gun is as good or as bad as the man using it. Remember that.
Marian Starrett: We’d all be much better off if there wasn’t a single gun left in this valley – including yours.

Filmens finaste dragspel kommer i relationen mellan den renhjärtade enslingen och den lille sonen i familjen han vistas hos. Sonen ser upp till Shane och denna dynamik är en alltid återkommande westerntrop – ”barn ser upp till hjälten”, men här blir det så personligt. När filmen är slut ekar den kvar inom mig lika stort som mellan vidderna i filmens förtjusande vackra naturlandskap. Som att jag både får bära barnets och hjältens erfarenheter med mig. En western som lyckas med bedriften att leverera myten så att det känns. Den klassiska westerns finaste ögonblick?

Noteringar: 

  • Öppningsscenen bär tydliga likheter till inledningen av öppningsscenen i Inglourious Basterds (2009).
  • Wolverine-filmen Logan (2017 – mina recensioner här och här) har lånat ett flertal scener från denna film i uppdaterad tappning. Bland annat Shanes och familjens konflikt med traktens markägargrannar. Den trevliga Clintan-filmen Pale Rider (1985) är närmast en själslig kopia.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

Unforgiven (1992) eller: I guess they had it coming

För 25 år sedan regisserade Clint Eastwood ”the western to end all westerns”. Unforgiven vann fyra oscars och erkändes omedelbart som en modern, genre-revisionistisk klassiker. Mer än två decennier senare står fanan onekligen minst lika högt och är en stor influens på vårens utropstecken Logan (2017 – läs mina recensioner här och här).

It’s a hell of a thing, killing a man

Clint Eastwood och Morgan Freeman spelar här två laglösa som efter att ha lämnat det blodiga livet bakom sig bestämmer sig för att greppa sina vapen en sista gång och hjälpa några hämndlystna prostituerade i bygden Big Whiskey. Richard Harris spelar ”English Bob” – en färgstark lönnmördare. Gene Hackman (som fick en Oscar för bästa manliga biroll) spelar den brutale och sluga sheriffen som med hjälp av sina vicesheriffer håller bygden i ett järngrepp. Det blåser upp till storm i Big Whiskey.

Denna recension kommer ursprungligen från min topplista över Årets bästa filmer 1992 där den var en av toppfilmerna.

20110924-124641

Bakom filmens ganska mjäkigt inplacerade feelgoodhumor döljer sig en berättelse av mytologiska mått, om en pensionerad, hjärtlös, sadistisk yrkesmördare vid namn Will Munny – en karaktär långt ifrån dom distanserade prisjägarna Clint Eastwood tidigare gjort ikoniska i sina tidigare westernfilmer. Men när favoritskådespelaren Clintan själv regisserade sin avskedsföreställning till den genre som gjort honom till den han är, ville han en gång för alla visa hur den verkliga western var. Allt annat än den ärofyllda och glamorösa period John Ford, John Wayne och kompani diktade upp.

Huvudkaraktären här hakar på sadeln en sista gång – med tvivel över sina två barn och sin risiga ålder, för att hämnas ett blodigt övergrepp på några prostituterade. Ett övergrepp så bestialiskt att inte ens sadisten Will Munnys stenhårda hjärta kan lämnas oberört.

Veteranerna Morgan Freeman och framför allt Gene Hackman lyfter filmen med oerhört välspelade biroller som en svart yrkespartner till Munny samt en högmodigt uppsvullen sheriff, som vägrar skipa rättvisa åt dom prostituerade kvinnorna i ”hans” samhälle. Uppgörelsen ligger som en blodröd rand över himmelen och inväntar dem alla.

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt