Friday the 13th Part VII: The New Blood (1988)

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Manuel Fidello, Daryl Haney
Regi: John Carl Buechler
Längd: 90 min
Skådespelare: Lar Park-Lincoln, Susan Blu, Kane Hodder, Jennifer Banko, Staci Greason, Kevin Spirtas, Terry Kiser, Susan Jennifer Sullivan, Heidi Kozak, Elizabeth Kaitan, John Otrin, William Butler, Larry Cox, Jeff Bennett, Diana Barrows

Två år efter den sjätte Fredagen den 13:e-filmen var det dags för nästa tillskott. Del 7 regisserades av specialeffektsmakaren John Carl Buechler, som samma år arbetade med effekter till både Halloween 4 och Terror på Elm Street 4. Rollen som den hockeymaskbärande mördaren Jason Voorhees spelades av stuntmannen Kane Hodder, som kom att spela rollen i tre filmer till.

När Tina Shepard var lite råkade hon använda sin telekinetiska krafter för att döda sin våldsamme far i sjön Crystal Lake. Flera år senare återvänder hon till sjön med sin mor och psykiatrikern Doctor Crews. Att åka tillbaka till platsen är ett led i Tinas terapi. Det är iallafall vad Doctor Crews påstår. Ett gäng tonåringar håller till i ett hus i närheten. De är där för att fira en av tonåringarnas kusin, som fyller år, med en överraskningsfest. Tina försöker använda sina krafter för att återuppliva sin far, men råkar istället väcka liv i seriemördaren Jason Voorhees, som var fastkedjad på sjöns botten. Jason börjar i vanlig ordning döda alla han möter tills natten kulminerar i en strid mellan honom och Tina, där odödlig mördare mäts mot övernaturliga krafter.

Den här filmen är väldigt svår att bedöma. Den är bättre än de dåliga filmerna i serien, men sämre än de bra. Den är ganska intetsägande och ligger och flyter någonstans mitt emellan allt. Jag älskar filmens inledning: det är en kort sammanfattning av de tidigare filmerna, vilket är något som har gjorts i andra filmer i serien innan, men den här gången har sammanfattningen en monolog som läses upp av Walt Gorney, som spelade Crazy Ralph i de första två filmerna. Denna introduktionsmonolog sätter stämningen på ett mycket effektivt sätt. Jag har dock aldrig förstått varför sammanfattningen bara innehåller klipp från tvåan, fyran och sexan. Att ettan och femman utelämnas kan jag förstå, eftersom Jason inte var mördaren i de två filmerna (och monologen fokuserar på Jason) men jag förstår inte varför man inte har använt några klipp från trean.

Detta är Kane Hodders första film som Jason, och även om han inte är min personliga favoritskådespelare i rollen så gör han definitivt ett bra jobb. Jasons look är dessutom en av seriens absolut bästa. De övriga karaktärerna är plattare än någonsin, förutom den korrupte psykiatrikern Doctor Crews, spelad av Terry Kiser (Bernie från Weekend at Bernie’s), och manuset är ganska mediokert. MPAA (The Motion Picture Association of America) gick tyvärr lite extra hårt åt den här filmen, vilket för med sig att de flesta mordscenerna blir ganska intetsägande. Filmen har dock lyckligtvis sovsäcksmordet, vilket var så populärt att det återskapades på ett skämsamt sätt i en av seriens senare filmer.

Det finns inte så mycket att säga om vare sig skådespeleriet eller musiken. Jag tänker baske mig slänga in öppningsmonologen här, bara för att den är så mysig:

”There’s a legend around here. A killer buried, but not dead. A curse on Crystal Lake. A death curse. Jason Voorhees’ curse. They say he died as a boy, but he keeps coming back. Few have seen him and lived. Some have even tried to stop him… No one can. People forget he’s down there, waiting…”

Visste du att:

• Enligt boken Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th kallades filmen skämtsamt för ”Frigay the 13th” under inspelningen, eftersom så många av skådespelarna var homosexuella.
• Den här filmen skulle ursprungligen handla om att Jason Voorhees och Freddy Krueger träffas och slåss mot varandra, men de två olika filmbolagen kunde inte komma överens. Detta koncept blev så småningom av i Freddy vs. Jason femton år senare, när Jason liksom Freddy tillhörde New Line Cinema.
• Filmens arbetstitel var ”Birthday Bash”.

/Gästrecension av Christer Hedström

Friday the 13th: Part II (1981)

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Ron Kurz
Regi: Steve Miner
Längd: 87 min
Skådespelare: Amy Steel, John Furey, Adrienne King, Kirsten Baker, Stuart Charno, Marta Kober, Russell Todd, Walt Gorney, Tom McBride, Bill Randolph, Lauren-Marie Taylor

Ett år efter den första filmen kom uppföljaren. Den regisserades av Steve Miner som sedan även regisserade den tredje filmen, och förutom Adrienne King, Walt Gorney och Betsy Palmer i en liten roll, var rollistan fylld av nykomlingar. Denna film gjorde Jason Voorhees till seriens mördare, vilket han skulle förbli i (nästan) alla uppföljare därefter.

Jason Voorhees, pojken som alla, inklusive hans mor, trodde drunknade i Crystal Lake för så många år sedan lever och nu är han vuxen. Jason spårar upp Alice, flickan som halshögg hans mor, och dödar henne. På ett sommarkollo vid samma sjö som Camp Crystal Lake men en bit därifrån är lägerledarna fullt upptagna med att förbereda lägret för säsongen. Ungdomarna är dock naturligtvis inte för upptagna för att ha lite kul också, men deras sommarnöjen får abrupta slut när Jason dödar dem en efter en.

Fredagen den 13:e del 2 är väldigt lik den första filmen, och om det inte vore för att Jasons mamma var mördaren i ettan medan Jason själv tar över i tvåan skulle det nog vara ganska lätt att blanda ihop de två. Både karaktärerna och skådespelarna är enligt mig betydligt sämre än i ettan, även om det inte är något större fel på de flesta av dem. Ett stort plus som är unikt i serien för just den här filmens är Jasons look: han har en rutig skjorta, hängselbyxor och en säck som mask, vilket inger en hillbilly-aktig och väldigt obehaglig känsla.

Liksom sin föregångare innehåller filmen en del kreativa mordscener, av vilka det vida populära ”rullstolsmordet” är den mest minnesvärda. Fanfavoriten Crazy Ralph dör den här gången, vilket jag tycker är ganska synd eftersom han hade varit intressant att ha kvar som en genomgående karaktär i hela serien (faktum är att både trean och åttan innehåller karaktärer som är ganska solklara Crazy Ralph-substitut).

Jag tror faktiskt att jag tycker att den här filmen är den läskigaste i serien. När jag såg den första gången blev jag skrämd ett flertal gånger, både av jump scares och av stämningen. För att sammanfatta så tycker jag att filmen är lite för lik ettan (ett problem som även Ghostbusters 2 och Home Alone 2: Lost in New York har), men den är ändå en av seriens bästa.

Visste du att:

• Jasons look i filmen är baserad på mördaren i The Town That Dreaded Sundown (Jimmys recension på den filmen hittas här).
• Trots att Alice och Crazy Ralph är de enda karaktärerna som är tillbaka från den första filmen (om man inte räknar Jasons mamma), nämns aldrig deras namn i denna film.
• I början av filmen ser man Jasons ben när han går över en gata. Detta är det enda tillfället i serien då Jason har spelats av en kvinna.

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag har också recenserat denna film i en recension publicerad här 2010, men som skrevs på ett filmforum cirkus 2007 och kan läsas här. Det bör vara en av mina mest cyniska recensioner någonsin och jag måste tydliggöra att jag mjuknat i min kritik mot filmen och kan uppskatta 2:an för vad den är, trots att jag vidhåller det mesta och har en avancerad hatkärlek till Fredagen den 13:e-filmerna överlag.

Friday the 13th (1980)

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Sean S. Cunningham, Ron Kurz, Victor Miller
Regi: Sean S. Cunningham
Längd: 95 min
Skådespelare: Adrienne King, Betsy Palmer, Jeannine Taylor, Robbi Morgan, Kevin Bacon, Harry Crosby, Laurie Bartram, Mark Nelson, Peter Brouwer, Rex Everheart, Ronn Carroll, Walt Gorney

Fredagen den 13:e skulle visa sig bli den första delen i en nästintill ändlös serie av filmer. Filmen kom ut 1980, regisserades av Sean S. Cunningham och skrevs av Victor Miller. Medverkade i filmen gjorde bland andra Adrienne King, Betsy Palmer och en ung Kevin Bacon i en av sina tidigaste roller.

Ett par lägerledare på sommarkollot Camp Crystal Lake mördas av en okänd gärningsman. Under årens lopp har kollot även drabbats av bränder och förgiftat vatten. Kollot stängs ned. Flera år senare bestämmer sig Steve Christy för att öppna kollot på nytt. Tillsammans med ett gäng inhyrda ungdomar påbörjar Christy restaureringen av de nedgångna stugorna, men någon iakttar dem inifrån skogen. Någon som har mord i sinnet och som till varje pris tänker förhindra att Camp Crystal Lake öppnas på nytt.

Fredagen den 13:e är en mysig film och en sann kultrulle. Det är visserligen sant att den mest gjordes för att åka snålskjuts på vågen av popularitet som Halloween förde med sig ett par år tidigare (detta har till och med filmens manusförfattare erkänt), men den är ändå en klassisk slasher i sin egen rätt. Den fina naturmiljön fyller två funktioner: under dagscenerna är den idyllisk och lugnande vacker att se på och under nattscenerna för det isolerade området med sig en nagelbitande panikkänsla som aldrig riktigt försvinner.

En del av karaktärerna är riktigt minnesvärda. Bland dessa finner vi lastbilschauffören Enos som är en bitter och skeptisk man som förser tittarna med information om Camp Crystal Lakes historia, den tokige gamle mannen Crazy Ralph som bygger upp stämningen, Ned som (enligt min åsikt) är den bästa comic relief-karaktären i hela serien och sist men inte minst poliskonstapel Dorf, vars enda scen är den absolut roligaste i filmen.

Skådespeleriet är överlag helt okej, men samtliga ovannämnda plus Kevin Bacon, Peter Brouwer och Betsy Palmer gör toppenbra insatser. Betsy Palmer är oerhört skrämmande som den rubbade Mrs. Voorhees. Miljön och musiken är vad som gör filmen (och större delen av serien) så mysig, och om ni liksom jag tycker om stugor, sjöar och skogar så är chansen stor att ni också faller för filmens charm.

Jag tänker inte spoila slutet, men jag kan ärligt talat säga att jag aldrig har blivit så skrämd av en film som när jag såg det första gången.

Visste du att:

• Detta är den ena av två filmer i serien i vilka Jason Voorhees inte är mördaren.
• Betsy Palmer gick bara med på att medverka i filmen för att hon behövde en ny bil.
• Manusets arbetstitel var ”Long Night at Camp Blood”.

/Gästrecension av Christer Hedström