V/H/S (2012)

Genre: Skräck, Antologi
Produktionsland: USA
Manus: Simon Barrett, Matt Bettinelli-Olpin, David Bruckner, Tyler Gillett, Justin Martinez, Glenn McQuaid, Nicholas Tecosky, Chad Villella, Ti West
Regi: David Bruckner, Glenn McQuaid, Joe Swanberg, Ti West, Adam Wingard, Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett, Justin Martinez, Chad Villella, Radio Silence
Längd: 116 min
Skådespelare: Calvin Reeder, Lane Hughes, Joe Swanberg, Kate Lyn Sheil, Jason Yachanin, Adam Wingard, Hannah Fierman, Mike Donlan, Joe Sykes, Drew Sawyer, Jas Sams, Sophia Takal, Drew Moerlein, Helen Rogers, Chad Villella, Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett

Några småtjuvar anlitas för att bryta sig in i ett ödsligt hus och stjäla ett värdefullt videoband, men upptäcker snart mer på bandet än vad de hade räknat med. Resten av filmen skildrar innehållet i form av fem enskilda skräckhistorier.

Filmkonceptet som denna antologiskräckfilm presenterar är ganska briljant. Dels tar V/H/S vara på den sedan länge avsomnade antologiskräckgenren som var ett populärt grepp mellan 60- och 70-talet, då den typ av enkla, mysiga skräckberättelser som förekom i novelliserad serietidningsform i tidningar som Tales from the Crypt, Vault of Horror och Haunt of Fear filmatiserades i olika skeenden, för att sedan få ytterligare en revival med underbara Creepshow i början av 80-talet.

Sedan tar V/H/S vara på vågen av ”found footage”-filmer som upplevt en ny filmvåg det senaste decenniet, i och med Blair Witch Project men ännu mer Paranormal Activity-filmerna (läs min recension) och lättillgängligheten för lågbudgetfilmskapare att spela in effektiva skräckfilmer. Slutligen tar den vara just på dessa filmskapare genom att låta några nya, heta namn från den luddiga lågbudgetscenen få regissera en episod var, med full frihet!

…Eller mja, någon slags regel bör väl vara att det ska vara filmat i just så kallad ”found footage”-stil som en upphittad hemmavideo, samt att det ska vara filmat just på VHS. Vad gäller det sistnämnda blir jag dess värre lurad på konfekten, då dom flesta episoder i filmen älskar att utnyttja sprak, störningar och allmänna glitcheffekter, men få av dem bjuder på någon riktig VHS-kvalitet. Det mesta är inspelat på antingen digitala lågbudgetkameror eller också digitala högbudgetkameror med halvtaskiga randfilter som en visuell kompromiss mellan brusig VHS-foto och toppmodernt digitalfoto.

Så det V/H/S tyvärr tar sämst vara på är nog autenciteten som kommer med äkta VHS-kvalitet. Men för att det här inte ska bli ett beklagande över filmens tekniska ställningstaganden fokuserar jag istället på att bedöma alla episoder var och en för sig…

Tape 56 (regi Adam Wingard)
Detta är den ”berättelse” som ramar in filmens övriga episoder. Den skildrar ett gäng arroganta douchebags som förutom att förnedra kvinnor även bryter sig in i ett gammalt hus för att sno ett mytomspunnet videoband. Historien är mest ett händelseförlopp men det görs med stil och god autencitet. Adam Wingard är en filmskapare som tidigt fick uppmärksamhet för några ambitiösa lågbudgetrysare och regisserade sedan den innovativa skräckpärlan You’re Next från 2011, som hade release sent förra året (recension kommer senare på den). Han visar inte överdrivet mycket här men använder åtminstone en riktig VHS-kamera och på rätt sätt vilket ger plus i kanten. 6 av 10 i betyg.

Amateur Night (regi David Bruckner)
Första ”filmen i filmen” skildrar ytterligare ett gäng killar med tveksam attityd till tjejer, närmare bestämt några som ska ut och festa varav en av dem spelar in allt med ett par hobbexglasögon med inbyggd spionkamera och förvånansvärd krispig ljudupptagning. Förhoppningen är att dom ska få med sig en brud hem som är villig att ha gruppsex. Kort sagt får dom napp, men tjejen visar sig vara hungrigare än vad dom hade räknat med. Greppet med glasögonen är kreativt och episodens utveckling bygger upp en klart hög spänning värdig en plats i filmen. Härifrån har jag mersmak. Betyg 6 av 10.

Second Honeymoon (regi Ti West)
Regissören till denna film, Ti West, är en rejäl favorit hos mig när det kommer till sevärd skräck. Han slog igenom med underbara retroskräckisen The House of the Devil (2009) efter att ha gjort några högst obskyra ultralågbudgetrysare och därefter har det rullat på med spökjägarmysrullen The Innkeepers (2011) och nu senast sektskildringen The Sacrament (2013). Episoden Second Honeymoon skildrar ett ungt par (spelat av Sophia Takal och kultregissören Joe Swanberg) och som ägnar sin smekmånad åt någon slags road trip och stannar till vid ett motell i ett enslig ökensamhälle. Dom filmar allt med sin semesterkamera, men när en tredje person börjar filma med kameran på nätterna förstår vi att något inte står rätt till. Handlingen börjar lite långsamt (helt enligt Ti Wests modell) för att sedan bli förvånansvärt intensiv med små medel. West lyckas krama ut i stort sett allt med det han har och det känns verkligen anpassat för att berättas på den knappa kvarten som han får utrymme för. Bra skådespeleri, bäst hittills, betyg 7 av 10.

Tuesday the 17th (regi Glenn McQuaid)
Denna episod är det klart tröttaste kortet. Två tjejer och tre killar åker ut i skogen tillsammans för äventyr. Killarna tjafsar om den storbystade blondinen i gänget, medan den andra tjejen verkar mer fokuserad på vad hon ska göra där ute i skogen. Sedan kommer plötsligt ett ”glitchmonster” som bara går att skymta genom deras videokamera och det enda som är säkert är att alla är i absolut fara. Handlingen och porträtterandet av själva faran i sig är urbota fånig i vad som började med ett ganska bra gruppspel mellan skådisarnas karaktärsarbete. Betyg 3 av 10.

The Sick Thing That Happened to Emily When She Was Younger (regi Joe Swanberg)
Joe Swanberg är en veteran när det kommer till att skapa indieklassiska mumblecorefilmer som Hanna Takes the Stairs (2007) och LOL (2006), men har också en frekvent karriär som skådespelare i bland annat You’re Next (2011), Drinking Buddies (2013) och The Sacrament (2013). Jag kan inte undgå att ge Swanberg credit för titlarna han (förmodar jag) ger sina filmer och just denna episod har minst ett plus redan utifrån titeln. Vi följer en tonårsstjej som har ett suspekt ”webcam-förhållande” med en läkare och som börjar märka suspekta förändringar på sin kropp. Webcam-grejen är kul, men det känns som att bägge karaktärer tar sig friheter som inte känns helt organiska utan alltför intrigkrystade för min smak. Avsnittet har en form av nerv, men den tvingas fram utan ett riktigt genuint händelseförlopp. Betyget blir 4 av 10.

10/31/98 (regi Matt Betinelli-Olpin, Tyler Gillett, Justin Martinez, Radio Silence, Chad Villella)
Detta avsnitt utspelas som titeln antyder på halloween år 1998 och följer ett grabbgäng (börjar jag se en trend?). Gänget ska till en mystisk hemmafest och dom anländer snart till ett tomt hus med väldigt, väldigt många rum som alla har något skrämmande att bjuda på. Ett klassiskt spökhusupplägg på en temapark skulle man kunna säga och skrämseleffekterna som följer hade fått högsta betyg i det forumet, men skillnaden här är att dess är på riktigt… Denna del är tydligen regisserad av ytterligare ett grabbgäng faktiskt, även om det är osäkert vilket kön regissören Radio Silence har att döma av namnet.

Denna episod har i alla fall en hög intensitet och blir nästan att kännas som en actionskräckis i jämförelse med föregående episoder. Jag tycker att spökhusvandringen ger en trevlig igenkänning trots liten mängd originalitet. Utvecklingen är dock hela tiden spännande och – som sagt, ganska gastkramande. Det som framför allt imponerar är hur det effektmässiga synkar så pass bra med dom långa handkameratagningarna. En klart värdig avslutning på antologin och betyget blir 7 av 10.

V/H/S är allt som allt en klart intressant upplevelse, men jag hade hoppats på lite mer och framför allt lite mer utnyttjande av faktisk VHS-kamera. Inget av innehållet når väl upp till Paranormal Activity, Cannibal Holocaust eller Blair Witch direkt, men som koncept förtjänar denna antologifilm ändå att nämnas tillsammans med dessa då den höjer får upp subgenren på tapeten återigen.

Med lite mer spridning mellan episodernas form och mindre taktiskt överanvändande av glitchsprakande för att göra tittaren föreberedd på vad som kommer att hända så skulle det kunna bli lite mer intressant och mindre konventionellt, dock.

/Jimmy Björktorp

The Untitled 80’s Halloween Film Project

Jag är precis i startgroparna i skrivandet av ett manus för ett framtida filmprojekt, inspirerat av den perioden vi just nu befinner oss i. Filmen har inget namn, men handlingen börjar arta sig och inspirationskällorna är glasklara!

Tanken är att det ska vara en nostalgisk kärleksförklaring till VHS-åldern, videovåldet och kultskräcken som upplevde sina glansdagar just då, lika mycket som det kommer vara en kärleksförklaring till kulturen som frodades runt omkring. Småstaden, 80-talet, estetiken, musiken – och allt det jag personligen älskar med den.

Filmen kommer att centreras kring tre barn i 12-årsåldern som i ett litet samhälle någonstans i Sverige tillsammans planerar en episk halloweenfilmkväll tillsammans.

Förproduktionen kommer pågå fram till hösten 2014, då målet är att spela in den. Jag tänkte att jag skulle presentera några selektivt utvalda inspirationskällor för min idé och all form av tips, råd, hjälp eller frågor välkomnas varmt! Antingen i kommentarsfältet, eller genom denna mail (jimmy.bjorktorp@hotmail.com).

Be afraid! It’s coming. Soon…

Smart filmmusik #2: It’s the same old song (Blood Simple)

Breaking up is hard.

Blood Simple (1984) är bröderna Joel och Ethan Coens debutfilm och trots att de har en få förunnad lista av fantastiska filmer bakom sig ligger Blood Simple mig varmast om hjärtat.

Trots det brukar jag ranka No Country for Old Men (2007) som bättre, men Blood Simple är den mest personliga ”Coen-filmen” av de två då de skrivit manuset själva och alla deras karriärskännetecken finns med; landsortsvardagliga karaktärer som slirar över på fel sida av lagen och ställs inför absurda problem med tung, svart humor.

Bägge filmerna sticker för övrigt ut som de klart mest bittra och mörka i deras katalog och kan därför länkas samman som en form utav syskonfilmer.

Det jag framför allt faller för i Blood Simple är bröderna Coens sprudlande lekfulla filmskaparutförande som strålar i det fantastiskt smarta thriller-manuset.

Den vardagliga landsortskvinnan Abbie (spelad av fantastiska Frances McDormand) hamnar i centrum för en absurt olycklig serie av händelser när hennes man beställer en privatdetektiv (underbart spelad av M. Emmet Walsh) för att skugga henne då han är säker på att hon är otrogen med någon av personalen från hans Texas-bar.

Ju mer smuts filmens karaktärer får på sina händer, ju svårare blir det att ta sig ur den onda spiralen de faller ner i och de simpla besluten blir tyngre och tyngre att ta.

I filmen har The Four Tops fenomenala motown-dänga ”It’s the same old song” en genomgående roll och bröderna Coen utnyttjar sin svarta humor på allra bästa sätt när de spelar på betydelsen av låtens vemodiga text vars mening de flesta känner igen sig i, men som i filmen får en mörkare underton.

När filmen skulle släppas på VHS 1995 gjorde rättighetsproblem att The Four Tops sång byttes ut mot Neil Diamonds ”I’m a believer” – något som bröderna Coen rättade till i och med det tre minuter kortare Director’s Cut-släppet på DVD några år senare.

Givetvis ska man inte argumentera för någon annan sång än ”It’s the same old song” när det gäller Blood Simple då den sitter som en smäck på alla plan. Scenen på baren som sången presenteras i är en av mina absolut favoritscenövergångar i filmhistorien just tack vare fyndigheten i de små detaljerna!

Timingen med miljön, fotot, klippningen, framåtrörelsen och den så trevliga mörka glimten i ögat. Jag kommer för alltid förknippa motown-dängan med bröderna Coens skicklighet vad gäller just de här sakerna.

Hoppa fram till 2.20 i klippet för att se vad jag är så lyrisk över…

Tema ”Barndom”: Resan till Melonia (1989)

Månadens filmspanartema är lite extra kittlande då det är ”Barndom”. Det finns ingen period i våra liv som bjuder på fler spännande minnen såsom barndomen gör. På den tiden var världen större och lek var vardag. Eller som Beppe Wolgers författade så mästerligt i visan ”Det Gåtfulla Folket”, sjungen av Olle Adolphson;

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,
detta land är ett regn och en pöl.
 Över den pölen går pojkarnas båtar ibland,
 och dom glider så fint utan köl.
Där går en flicka, som samlar på stenar,
hon har en miljon.
 Kungen av träd sitter stilla bland grenar
 i trädkungens tron.
 Där går en pojke som skrattar åt snö.
Där går en flicka som gjorde en ö
 av femton kuddar.
Där går en pojke och allting blir glass
 som han snuddar.
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket

(…)

Där blir en värdelös sak till en skatt.
Där,
där blir sängar till fartyg en natt
och går till månen.
Där finns det riken som ingen av oss
tar ifrån dem.
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Redan i förra månadens inlägg gick jag igenom ett antal filmer som betydde mycket när jag själv var ett barn, men det är få filmer som följt med mig i livet så mycket som det mästerliga, svensktecknade äventyret Resan till Melonia.

Därför får ni min recension på en av mitt livs mest betydelsefulla filmer som jag rekommenderar alla – barn som vuxen att se och se om igen…

Genre: Animerad film, Äventyr, Fantasy, Familjefilm
Regi: Per Åhlin
Manus: Per Åhlin, Karl Rasmusson
Längd: 104 min
Skådespelare: Hans Alfredson (röst), Allan Edwall (röst), Ernst Günther (röst), Olle Sarri (röst), Jan Blomberg (röst), Robyn Carlsson (röst), Tomas von Brömssen (röst), Eva Rydberg (röst), Jan-Olof Strandberg (röst), Nils Eklund (röst), Ingvar Kjellson (röst)

På den grönskande ön Melonia bor trollkarlen Prospero och hans kloka dotter Miranda. De har en trädgårdsmästare, Caliban, som till utseendet liknar ett vandrande grönsaksland. På ön bor också den lilla poetjycken William och stormfågeln Ariel. Livet på Melonia är mycket fridfullt och bekymmerslöst, utom för Caliban, som får slita hårt med både trädgården och hushållet.

En dag upptäcker Ariel ett fartyg som är på väg mot Melonia. Ombord finns skurkarna Slug och Slagg från industriön Plutonia. På Plutonia håller de barn instängda som slavarbetare i sin stora vapenfabrik. Slug och Slagg är ute efter att exploatera Melonia.

På fartyget finns dock också den lilla pojken Ferdinand, som i hemlighet rymt från industriön och slavarbetet. Tillsammans med Kapten Julgransfot, Rorsman och Kockan tar de sig till Melonia och insikten om en bättre värld börjar gro i takt med Slug och Slaggs kapitalistiska planer…

Historien om Resan till Melonia är den svenske animatören Per Åhlins (Dunderklumpen, Karl-Bertil Jonssons Julafton, Hundhotellet)  fria tolkning av William Shakespeares sista skrivna pjäs, Stormen (1611). Jules Vernes äventyrsroman Maskinön (1895) och Charles Dickens Oliver Twist (1838) är också stora inspirationskällor till detta overkligt vackra fantasiäventyr av stora mått.

I samma ögonblick som jag plockar fram min dvd av filmen inser jag att förra årets omtalade film, Beasts of the Southern Wild (2012), också måste vara en fritt översatt tolkning av Shakespeares Stormen, för likheterna mellan de två filmerna och hans pjäs är många. Flickan i det vilda som sneglar på den andra sidan, med en fadersgestalt som förbereder henne för livet prövningar. I Resan till Melonia delas dock karaktäriseringen av både en flicka och en pojke.

På samma sätt förs tankarna och stämningen till de så omtyckta animéproduktionerna av Hayao Miyazaki, med alla dess sällsamma stämning med allvarliga ämnen och barn som måste konfrontera stora, drömska världar där fantasin inte har några gränser. Intressant att ha i åtanke när du ser någon av dessa två filmer igen.

Min relation till Resan till Melonia är väldigt speciell. Jag såg den för första gången när jag var i 6-årsåldern och den satte en unik prägel inom mig likt som en dröm man en gång drömt kan leva kvar i ens tankar genom hela livet. Sedan dök eftertexterna upp på ett VHS-band något år senare, som jag lånat av en klasskompis.

Maniskt såg jag dessa fåtalet sekunder då resten av filmen hade blivit överspelad. Jag ville så gärna se filmen igen. Animationen var så vacker, sagan så underbar och Björn Isfälts musik var det bästa som gjorts inom svensk film någonsin.  Jag kunde inte släppa filmen ur mina tankar. Skulle den någon gång komma i mitt blickfång igen, då skulle jag gripa tag i varje halmstrå för att få äga den.

Så kom då dagen och den enorma turen. Jag hade vid det här laget flyttat från byn jag växte upp i. Jag hade flyttat två gånger och bodde nu i ett stort spökhus. En mäktig herrgård omgjord till lägenheter. I den smala källarkorridoren brukade jag och mina vänner spela innebandy och handboll tillsammans. Takplattor flög, svetten grodde och jublen ekade i hela byggnaden. Alla spöken som fanns där lär ha fått huvudvärk.

Där, en dag, hade några inneboende rensat deras förråd och ställt ut en massa säckar med grejer och en skylt där det stod att det var gratis för den som ville ha. Jag och Emil började gräva i den stora säcken med VHS-band – köpfilmer som inspelade, märkta med bläckskrift och etikett. På ett band stod det ”Resan till Melonia”.

Jag kunde knappt tro att det var sant. Var stunden kommen? Hade jag hittat skatten jag så länge letat efter? Den dagen skrek jag nästan lika högt av glädje som dagen på mitt första sommarlov.

Jag stoppade in kasettbandet i VHS-spelaren. Filmen flimmrade och ljudet dallrade så där vackert som bara föråldrade, misskötta VHS:er kunde åstadkomma. Äntligen kunde jag se filmen!

Sedan dess har filmen hunnits släppas på dvd, slutat tillverkas och åter fått release.

Jag har sett den otaliga gånger, men jag väljer mina tillfällen och det ska gärna vara när jag längtar bort till ett somrigt paradis en kulen kväll, när jag är slumrig och pendlar mellan dröm och verklighet i mitt medvetande. Per Åhlins landskapsmålande och lustiga sagofigurer kräver det.

Karaktärernas röster har förärats med stämmor av Sveriges finaste skådespelarflora. Allan Edwall som trollkarlen Prospero, fantastiske Ernst Günther som Caliban, Olle Sarri (!) i en tidig roll som pojken Ferdinand och Robyn Carlsson (ja, artisten Robyn!) i en ännu tidigare roll som Miranda, samt alltid lika stämningsfulle Tomas von Brömssen som fågeln Ariel.

Dessutom givetvis Jan Blomberg och käre Hans Alfredson som Slug och Slagg, Hans Kjellson som Kapten Julgransfot och Eva Rydberg som den fantastiska Kockan, Nils Eklund som Rorsman och sist men inte minst utan snarare bäst – Jan-Olof Strandberg som den Shakespeare-reciterande hundpoeten William!! Ja, du läste rätt.

Melissa Horns mamma – Maritza Horn, sjöng dessutom filmens ledmotiv i eftertexterna som en liten parentes.

Jag tror inte att ord kan beskriva hur mycket den här filmen egentligen betyder för mig, men Björn Isfälts musik kan åtminstone ge en känsla i denna Sveriges svar på barnboken Till Vildingarnas Land.

Filmens budskap och seriösa teman gör filmen så mycket, mycket mer än en barnfilm, då den väcker nya frågor ju äldre du blir och för det är filmen guld värd.

Som naturens förlust över industrialismen, människans kapitalism och självutnämnda äganderätt av jordens liv. Hur till och med Paradisets ö – den vilvuxna och fria, kontrolleras. Hur växtlighetens varme beskyddare – Caliban, blott är en slav åt den mänsklige mästertrollkarlen och kontrolleras lika fullt som Melonias särpräglade växtliv.

Trots att vi lever i Paradiset kommer vi ändå alltid vilja äga den. Industrin är vår egenskapade framtid, men det kan vi ändra på. Eller kan vi det?

Frihet verkar vara något vi självmant utplånar i takt med att vi utplånar vårt barndoms en gång så blomstrande sinne. Det gåtfulla folket kväver sig själva för att bli en del av den gråa civilisationen. De slavarbetande barnen på Plutonia är endast en symbol för det…

Teman som dessa får vi sällan se i dagens animationer på bio, men likt hur Hayao Miyazaki (Princess Mononoke, Spirited Away, Castle in the Sky), Don Bluth (Micke och Molle, Landet för Länge Sedan, Änglahund) och Pixar (Toy Story, Wall-E, Up) i sina bästa stunder förmedlar budskap snarare än populärkulturella skämt riktade till en 40-årig slackerpublik så lyckas även Per Åhlin med detta.

Hans mästerverk är en originell saga i världsklass om frihetsön Melonia och människans kapitalistiska exploaterande av allt som borde få frodas fritt och okontrollerat.

Per Åhlins sinne för detaljer och internhumor gentemot sina medarbetare – såsom väggen med världens största diktatorer och ett porträtt av den självutnämnde socialisten och Karl-Bertil Jonsson-förlagan Tage Danielsson längst till vänster, är dessutom helt underbart!

Jag äger Resan till Melonia på dvd numera, men någonstans i mitt förråd ligger det där magiska VHS-bandet med filmen som präglade min barndom fortfarande kvar, likt en bibel som aldrig blir för gammal…

Andra saker som var en del av min barndom men som jag inte fick tid att skriva om här är exempelvis;

Dinosaurier och Jurassic Park, kärleken till Clint Eastwood och westernfilmer, besattheten av James Bond, Teenage Mutant Ninja Turtles, Pettson och Findus, Rederiet, Sunset Beach, Dawson’s Creek och andra TV-såpor, Rock-a-Doodle, första mötet med Gudfadern-trilogin och hur en poolscen med Jane March och Bruce Willis tog min ”oskuld”.

Det får berättas en annan gång, don’t know where, don’t know when… Läs nu även alla andra ”filmspanares” texter om filmtemat ”Barndom”…

Addepladde
Filmitch
Fiffi
Filmparadiset
Fripp
Jojjenito
Mode + film
Rörliga bilder
The Velvet Cafe
FILMR

Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig

5. När jag upptäckte The Blair Witch Project

Jag är besviken på att så många människor har struntat i att ge found footage-rysaren The Blair Witch Project (1999) en ärlig chans. Det är en originell, fascinerande och välgjord skräckis som sticker ut i det moderna skräckfilmutbudet.

Den är helt och hållet psykologisk och krypande, istället för att försöka schockera de otålmodiga tittare som vant sig vid att skräckfilmer måste vara blodiga, innehålla människor som dör och där det läskiga ska vara uppenbart och synligt.

Istället hör jag unga människor som hånar filmen och uttrycker saker som att ”hände det ens nåt i den?” och att ”jag skrattade mest för att den var så fånig”.

Jag såg The Blair Witch Project själv när den gick på TV för första gången. Jag var nog 12 år gammal. Jag spelade in den på min farmor och farfars TV utan att nämna något för mina föräldrar. Visst, jag var hela 12 år gammal, men jag hade frekventa problem med rädslor och mardrömmar.

Dessutom bodde jag på landet och för att ta mig från mitt hem och till min farmor och farfar var jag tvungen att gå genom skogen.

Jag började kolla på den mitt på ljusa dagen i ett ensamt, stort rum på en liten TV-apparat. Ja satt som på nålar och såg hur filmkaraktärernas färd bar ut i skogen, där myterna frodades om en häxa som rövade bort människor som aldrig kom tillbaka levande.

Jag tror aldrig att jag vågade se klart den själv. Däremot kom min kusin Christian på besök en dag och jag föreslog att vi skulle se The Blair Witch Project. Vi började kolla, men cirka 30 minuter in i filmen avbröt vi den, eftersom min kusin inte gillade tanken på att gå hem till mig genom skogen med filmen på minnet.

När jag var yngre var jag alltid rädd för att gå själv i skogen. The Blair Witch Project gjorde mig några nivåer ännu räddare, men samtidigt är det ett av de första stegen av många i mitt liv som jag ”lärde mig” att konfrontera mina rädslor.

Jag var ju tvungen att gå genom den där skogen ensam många fler gånger och till slut lärde jag mig att tycka om det.

4. Dagen jag äntligen fick se ”riktiga” dinosaurier

Dinosaurier kan ha varit min första besatthet i livet (tillsammans med Teenage Mutant Ninja Turtles förstås). Landet för Länge Sedan och Jurassic Park är de filmer som mer än något annat har fattat eld på den besattheten.

När Jurassic Park väl släpptes på VHS var jag sex år gammal. Jag och min far åkte till OK-macken på releasedagen och där vällde filmhyllorna över av Jurassic Park-VHS:er i olika förpackningar. Originalomslag och något slags exklusivt ”stenklumpomslag” minns jag särskilt väl.

Jag fick tillåtelse att äga och se filmen redan i den här åldern tack vare mitt intresse och att leksaksaffärerna dessutom fylldes med leksaker från filmen hjälpte ju sådana som mig att erövra den rättigheten. Filmen satte givetvis avtryck.

När jag skulle gå på toaletten samma dag vågade jag inte det, men efter att jag fattat mod så lyckades jag klara persen om jag lät toalettdörren stå vidöppen hela tiden. Jag var rädd att en velociraptor skulle komma fram och äta upp mig annars.

Det ologiska i att det skulle vara enklare att bli överfallen av en dinosaurie på toaletten med öppen dörr istället för stängd är svår att förklara för en sexåring, men samtidigt visar ju Jurassic Park att du inte ens går säker inne på ett stängd toalett…

3. Irreversible och mardrömmen som filmen orsakade

Filmen Irreversible (2003), av argentinsk-franske Gaspar Noé, är en av de bästa och mest intressanta filmer jag någonsin sett, men första gången jag såg den hade ryktet om filmen föregått den och jag beredde mig på en traumatisk upplevelse. Ryktet om framför allt den där våldsscenen som höll på i alla oändlighet och hur blotta fotot i filmen gjorde publiken illamående gjorde att jag tog till de åtgärder som krävdes för att kunna fullfölja filmen ”i lugn och ro”.

Jag köpte den på dvd vid ungefär 18 års ålder, men med tanke på filmens provocerande innehåll ville jag inte se den på familje-TV:n, så jag bänkade mig på mitt rum med min lilla, portabla dvd-spelare med skärm och hörlurar. Filmupplevelsen var både paralyserande, omskakande och nyskapande vacker på samma gång.

Samma natt upplevde jag dock den värsta och mest abstrakta mardröm jag någonsin drömt. Den går knappt att beskriva. Jag var som fixerad i en svävande punkt och bombarderades med fruktansvärda känslor och det kändes som att det pågick hela natten och aldrig ville ta slut.

När jag till slut vaknade så satt jag helt desillusionerad och kunde inte röra mig ur fläcken och bara stirrade på min sittande kroppshållning. Det var som om den obeksrivliga mardrömmen hade satt mig i ett schocktillstånd när jag väl vaknade och det pågick under lång tid. Det kan ha varit en lång kvart, men det kan också ha varit mer än en timme.

Jag är övertygad om att mardrömmen var ett intensivt undermedvetet bearbetande av filmen efter dagar av grubblande och förberedelse för att se den omtalade filmen. Sedan dess har jag återsett Irreversible flera gånger och har aldrig upplevt samma sak igen. Min erfarenhet av denna film måste var det mest slående svaret jag kan ge till alla som har svårt att tycka om en film som de mår dåligt av att se.

2. Första gången jag såg Pet Sematary II

När jag började lågstadiet hade jag en kompis på andra sidan byns sjö som hette Stefan. Han tittade alltid på dom värsta filmerna; Terminator 1 och 2, Ghostbusters, Handen som Gungade Vaggan och Huset som Gud glömde var några av dem. Hans pappa var dessutom läkare på ett mentalsjukhus och hundar sprang alltid på deras gård. Jag var väldigt hundrädd när jag var liten så det var alltid en pärs att ta sig förbi sådana ”hinder”.

En dag när jag följde med Stefan hem efter skolan började vi kolla på Jurtjyrkogården 2 (Pet Sematary II), eftersom den skulle vara jättevidrig med blod och en farlig hund som kommer tillbaka från de döda.

Vi såg hela filmen, men få saker har genererat så många mardrömmar som den filmen har gjort i mitt liv. Jag blev rädd för landsmiljön jag bodde på, för styvfarsor, blodiga papper, levande döda och ännu mer rädd för hundar. Jag lärde mig att upp-och-ner-vända kors betyder att djävulen varit närvarande och framför allt lärde jag mig att passa sig för att se läskiga filmer. Nåja, det sistnämnda glömde jag bort ganska snabbt.

När jag nu ser om filmen är det lättare att skratta åt saken, men i den åldern var det verkligen allvar. Jurtjyrkogården 2 är definitivt den läskigaste filmen jag sett.

1. Den svenska TV-reklamen för The Exorcist: The Version You’ve Never Seen

Jag kan inte hitta den TV-reklam som vevades på svenska kabelkanaler år 2000, men jag minns med fasa hur satans rädd jag var så fort den dök upp i reklampauserna mellan underhållningsprogrammen och kvällsfilmerna jag såg. Min kanske mest konkreta skräckfilmsupplevelse är alltså en reklamsnutt ännu mer än själva filmen i sig.

Jag satte andan i halsen när jag fick se Regans nattspasmer genom övervakningskameran från sjukhuset och allra mest den ökända spindelgångscenen! Jag visste att jag – 12 år gammal, inte skulle kunna sova med släckt lampa om jag såg reklamen, men trots det kunde jag inte släppa blicken från den när den gång på gång dök upp på TV:n.

Den lyckades nå mina innersta fasor på ett sätt som nästan ingen annan film – eller ännu mer reklam, har gjort någonsin.