Mitt skrivande om filmer har relativt tidigt gått från omdömen och kritik till rena reflektioner. Filmen kan väcka en tanke som jag vill utveckla. Min vana trogen att se filmer som en godisoåse detaljer framför en helhet enkel att onådigt hissa eller dissa är sedan länge avlägsen för mig om jag inte är på ett humör där jag går in i själva rollen av domare av den mer objektiva domen, teknisk rådgivare eller -vilket dom flesta recensenter/filmtyckare (är vi inte det allihopa?), förmedlare av varför jag tycker som jag tycker.
Oftast blir det dock reflektioner från min sida. Vad är filmens undertext? Varför fixerade fotot så mycket på huvudkaraktärens läppar? Hur hade berättarlinjen kunnat dras om för ett alternativt förlopp. Det kan med fördel bli en spegling – en högst tillfällig reflektion som ljuset i en speglande yta, av mitt tyckande. Det kan då snarare än rent ”filmen var seg” eller ”skådespelaren var asdålig”, ta formen av konstruktiv kritik rakt ut i publiklandet för folk att hålla med om eller i sin tur kritisera, eller inte spinna vidare på alls. Min åsikt blir något mer än jag själv, då den blir exempel på hur saker kan göras annorlunda, slipas eller utvecklas, istället för att nöja sig med ”filmen var kanon/hästskit” och räkna med att läsaren ska vara okritisk och nöja sig med sådana omdömen.
Hellre väcka en intressant ingång eller detaljstudie i en allmänt kass film, än att svinga domhammaren åt andra över vad som är värt och inte värt att se. Allt är värt att se, av olika anledningar. Olika detaljer har olika värden för olika människor, men att plocka fram en konstruktiv ingång i en filmtext för människor att ta med sig något reflektivt av filmen, framför en bedömning rangordnad i ”bra” eller ”dåligt” – objektivt eller negativt värderat för folk att mer eller mindre okritiskt ta som riktlinje för vad dom ska se, är något mitt jag föredrar.
Jag tänkte då och då föra in ett format i mitt filmskrivande jag skulle kunna kalla ”spegelreflektion”. En reflektion född ur någon annans reflektioner eller tankar om en film. En kommentar, för all del, på någon annans filmrecension. Ofta blir mina kommentarer på andras filmtexter ändå så pass mastiga och vidareutvecklande från startpunkten att jag många gånger tyckt att dom borde figurera som egna, separata texter på bloggen snarare än att ligga dolda bland en rad andra kommentarer. Du kan lugnt hävda att jag föredrar att spinna loss.
Det skymtar ett egostyrt motiv till att jag vill att MINA texter i regel ska begränsas till MIN blogg, men mitt motiv är snarare att få dem läsarvänliga i rätt forum, där ett kommentarfält bland 30 korta kommentarer i allra högsta grad äter upp mina kommentarer, som tynger ner mängdvärdet som rena essäer i längd. Ingen orkar koncentrera sig på en essä när motivationen är att beta av ett plural kommentarer. På min blogg kan kommentarerna presenteras som spegelreflektioner av andras reflektioner och på så vis nås enklare i ett forum där läsaren är mer förberedd på att jag kan sticka iväg längdmässigt. Istället hänvisar jag reflektionen jag återkopplar till genom en länk och ett omnämnande.
Det intressanta med det här ”utökade kommentarsformatet” jag nog väljer att kalla ”spegelreflektion”, är att jag inte nödvändigtvis ens har sett filmerna jag vidarereflekterar kring personligen. Snarare än en reflektion på en film jag sett kan det vara en reflektion på en reflektion på en film jag INTE vet något om, annat än föregående ”reflektörs” egna ord. Där om något slutar den bokstavliga motiveringen för mig att kalla min text för recension framför reflektion. Extra intressant är det om min reflektion är en reflektion på en reflektion av en films reflektion av något. Här börjar definieringen av vad vi egentligen har åsikter om att bli riktigt filosofisk. Tycker vi om en film, eller tycker vi om en films detaljer som associerar något annat vi tycker om? Och vad är det då vi bedömer, EGENTLIGEN? ”Speglingar av reflektioner” är en dubbelbetydelse lika underbart förvirrande som VAD jag egentligen tycker om. Så spegelreflektioner blir det.
Till filmtyckaren: Förhoppningsvis kan kommentarerna nå sitt medium bättre på Absurd Cinema, hellre än att tynga ner era kommentarfält – dom sällsynta ögonblick jag får tummen ur röven och kommenterar på din filmblogg eller ditt medium. Detta om något kan jag se integrerar mig mer med andra filmtyckares skrivande, då jag är oerhört talanglös på att bidra med frekventa kommentarer och kommentaruppföljning. Spegelreflektionerna kommer nog många gånger hålla formuleringsnivån av just den kommentar den föddes ur. Jag kan inte beskatta stora journalistpriser för att inbilla någon att jag skapat en form som egentligen är grunden till det konstruktiva med alla sociala medium i det digitala universumet. Jag tar bara ett steg närmare förhållandet gentemot min filmtänkande omvärld – mitt ”eget” universum, där jag utöver det kreativa universumet trivs som bäst. Det tänkande och det handlande. När bägge dessa universum krockar uppstår emellanåt intressanta uttryck.
Absurd Cinema 