Etikettarkiv: Twin Peaks

I backspegeln #13: 25 års 25 bästa filmer (1988-2013)

I-Backspegeln3

I denna episods ”I backspegeln” tar jag konceptet väldigt bokstavligt och blickar tyst och stilla bakåt hela vägen till 1988.

Det har tydligen (enligt okända källor) gått en internationell trend de senaste dagarna att lista de senaste 25 årens 25 bästa filmer och det upplägget gillar jag skarpt. Framför allt eftersom jag själv är 25 år gammal och det innebär att jag listar de bästa filmerna under min livstid, vilket också på något vis innefattar det vi på ett sätt skulle kunna kalla för ”moderna klassiker”.

En av anledningarna till att jag har startat denna bloggserie var ju för att kunna skriva kortfattat (med mina mått mätt) och det var också något av ett nyårslöfte. I och med denna ”top 25”-lista tar jag detta till sin spets genom att presentera mina favoritfilmer de senaste 25 åren med endast namn och bild.

Med så pass många filmer får du nog ändå en hyfsad inblick i min filmsmak och förhoppningsvis finns det åtminstone en eller annan film du ännu inte sett och därför blir mer nyfiken på? Hoppas det.

??????????????????????????????????????????????????????

1. Twin Peaks: Fire Walk With Me (David Lynch, 1992)

0000225784

2. Mulholland Drive (David Lynch, 2001)

MURDER MULTIPLE CHILD TEEN

3. Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 1996)
3. Paradise Lost 2: Revelations (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 2000)
3. Paradise Lost 3: Purgatory (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 2011)

titanic_3d_34

6. Titanic (James Cameron, 1997)

lostintranslation200372j

7. Lost in Translation (Sofia Coppola, 2003)

Irreversible9

8. Irreversible (Gaspar Noé, 2002)

eyes-1

9. Eyes Wide Shut (Stanley Kubrick, 1999)

drive409

10. Drive (Nicolas Winding Refn, 2011)

TheTreeOLife

11. The Tree of Life (Terrence Malick, 2011)

72343dz0n3

12. Léon (Luc Besson, 1994)

07_shaun_of_the_dead_blu-ray

13. Shaun of the Dead (Edgar Wright, 2004)

The Devil and Daniel Johnston img_7176

14. The Devil and Daniel Johnston (Jeff Feuerzeig, 2005)

LukasMoodysson8

15. Lilja 4-ever (Lukas Moodysson, 2002)

the-assassination-of-richard-nixon

16. The Assassination of Richard Nixon (Niels Mueller, 2004)

ghostwriter1135

17. The Ghost Writer (Roman Polanski, 2010)

ab7916aewi

18. Inglourious Basterds (Quentin Tarantino, 2009)

TakeShelter11

19. Take Shelter (Jeff Nichols, 2011)

heatblu_shot15l

20. Heat (Michael Mann, 1995)

LARGE into the wild blu-ray7

21. Into the Wild (Sean Penn, 2007)

Boogie+Nights-011

22. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)

pupfiction1

23. Pulp Fiction (Quentin Tarantino, 1994)

unforgiven-1992

24. Unforgiven (Clint Eastwood, 1992)

Coll2_large

25. Collateral (Michael Mann, 2004)

Annonser

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

Filmkonst-header2

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

HeavenlyCreatures2

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar BergmanTerrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

2

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

3

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

4

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

6

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

5

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

7

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.

Twin Peaks Stockholm Festival, Fire Walk With Me och Robert Engels…

Imorgon reser jag iväg för att delta i Sveriges första Twin Peaks Festival, som hålls i Stockholm!

Är Twin Peaks över huvud taget inte bekant för dig så kanske det är bäst att kortfattat berätta vad sjutton det är för nåt…

Twin Peaks är en TV-serie som skapades av filmregissören/konstnären/musikern/meditatören/surrealisten/originalet David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) tillsammans med tv-serieskaparen Mark Frost (Hill Street Blues) i slutet av 80-talet.

Det är en historia som kretsar kring ett litet samhälle vid namn Twin Peaks, i norraste USA:s dimmiga granskogar. En på ytan gemytlig plats som lever kvar i en insomnad idyll.

Plötligt en dag förändras dock allt, när 17-åriga Laura Palmer – skolans populära skönhetsdrottning, hittas död, naken och inlindad i plast. Hur det kunde hända en oskyldig, snäll tjej som henne är ett mysterium. FBI-agenten Dale Cooper åker dit för att utreda mordet, men svaret på frågan ”vem dödade Laura Palmer?” blir betydligt svårare att lösa för honom än väntat.

Svaren döljer sig på de mest oväntade ställen och metoderna för att hitta dem blir allt mer okonventionella. Ingenting förblir sig likt i Twin Peaks – där alla känner alla och inget är vad det verkar…

När tv-serien hade premiär 1990 blev den ett oöverträffat fenomen i tv-historien med sitt originella, nyskapande och vågade berättande som influerade hela tv-seriemediet för all framtid. Plötsligt ville alla veta vem som dödade Laura Palmer.

När producenterna sedan tvingade David Lynch och Mark Frost att ge dem svaret på grund av sjunkande tittarsiffror så blev det också tv-seriens död. Den lades ner efter två säsonger, men den David Lynch-regisserade avslutningen blev en mästerlig sorti på en tv-serie som otvivelaktigt var långt före sin tid.

Twin Peaks följdes upp av en långfilm som utspelar sig dagarna före Laura Palmers död, med henne själv i huvudrollen. Filmen fick namnet Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992)Den håller sig till den mörka atmosfären från TV-serien och utelämnar det mer lättsamma för att enbart berätta Laura Palmers öde, med David Lynchs minst sagt fria, suggestiva berättande.

Filmen floppade totalt publikmässigt.

Trots det har den blivit kultförklarad som en av de mest underskattade mästerverken och är för mig favoritregissören David Lynchs största filmiska höjdpunkt. Jag räknar den så högt som den näst bästa och mest inspirerande film jag har sett.

Twin Peaks och Fire Walk With Me har levt vidare med en ständigt växande beundrarskara och är idag – 22 år efter sin premiär, större än någonsin.

Nu har turen äntligen kommit för Sverige att ordna sin egen Twin Peaks-happening!

Twin Peaks Festival har tidigare anordnats i London ett par gånger de senaste åren, men framför allt i nordvästra USA, där det mytomspunna området som Twin Peaks pilotavsnitt och filmen Twin Peaks: Fire Walk With Me spelades in.

Denna ursprungliga festival har arrangerats mer eller mindre varje år sedan tv-serien hade premiär 1990, och lockar årligen fans från hela världen och gästar alltid medarbetare från tv-serien och filmen som kommer och berättar om deras erfarenheter av tv-serien och hur det var att jobba med David Lynch.

I evenemanget för Twin Peaks Stockholm Festival, som går av stapeln imorgon, ingår en biovisning av Twin Peaks: Fire Walk With Me, samt ett seminarium med  manusförfattaren Robert Engels, som skrev avsnitt för tv-serien och framför allt var parhäst åt David Lynch i manusskrivandet av Fire Walk With Me!

Festivalen avslutas sedan med en hejdundrande fest med Twin Peaks-tema, maskerad, konstutställningar och musikframträdanden. En fest jag tyvärr missar, men det gör ingenting jämfört med vad jag får se.

Jag har sett Fire Walk With Me närmare tiotalet gånger, men få gånger har jag längtat efter att se den så mycket som nu…

Jag skriver förhoppningvis en slags uppföljning på denna händelse. En uppföljning som ämnar att bli min första riktiga recension på Twin Peaks: Fire Walk With Me – en recension jag tänkt skriva i fem års tid, men viljan att göra filmen rättvisa har hela tiden hindrat mig.

Jag känner att det är ett utmärkt tillfälle att ändra på det nu, på filmens 20-årsjubileum och allt!

”She’s my cousin… but doesn’t she look almost exactly like Laura Palmer?”

I David Lynchs surrealistiska filmer finns det många paralleller och återkommande teman.

Till exempel; vad gör de vilsna själarna, Laura Palmer och Ronette Pulaski – karaktärerna från Twin Peaks (1990-1991) och Fire Walk With Me (1992), i Mulholland Drives (2001) drömska tillhåll ”Club Silencio”?

En mystisk cameo från ”den andra sidan”? Magiskt, oavsett.

”Who killed Rosie Larsen?”

Det här är ju egentligen en filmblogg, men nu ska jag för ovanlighetens skull prata lite TV (har inte följt en TV-serie sedan Dawson’s Creeks eftermiddagsglansdagar på 00-talet), då flera av mina intressen krockat i en intressant smäll i och med AMC:s nästa serie, kriminaldramat The Killing, som har amerikansk premiär 3 april.

TV-kanalen AMC har stått i framkant de senaste åren med succéer som Mad Men, Breaking Bad och The Walking Dead, så en viss dos kvalitet kan utlovas. Dessutom bygger The Killing på den danska succéserien Forbrydelsen (Brottet i svensk TV), som jag aldrig såg när den gick i Sverige, men som fått många lovord. Min exhaltering ligger dock främst i att svenskfavoriten Joel Kinnaman spelar en av huvudrollerna, i form av den kvinnliga huvudkaraktärens utredarkollega, mest mest av allt tack vare kopplingarna till världens bästa TV-serie alla kategorier – Twin Peaks.

Båda serierna kretsar kring utredningen av en mystiskt försvunnen, ung tonårstjej högst upp i norraste Washington, USA, där mörka hemligheter tycks grävas fram runt hennes anhöriga både inom familjen och skolmiljön, vilket påverkar fler än de närmaste. Dock är kopplingen ofrånkomlig i och med den högst medvetna taglinen ”Who killed Rosie Larsen?”, vilket återspeglar Twin Peaks välkända fråga; ”Who killed Laura Palmer?”.

Det ska bli extra intressant att följa Joel Kinnamans första internationella insats och se ifall AMC kan göra något eget av det danska originalmaterialet då de väljer att göra 13 entimmesavsnitt – minst. Gör dock inte om Twin Peaks-producenternas misstag och vänta ut rätt läge att avslöja mysteriet som hela serien bygger på. I Bästa fall är dock kanske inte frågan ”Vem mördade Rosie Larsen?” det enda som kommer få mig att återkomma vid den här intressanta TV-satsningen, drygt 20 år efter att alla undrade vem som egentligen mördade Laura Palmer…