Etikettarkiv: TV

I spåkulan: David Dencik som Thomas Quick i kommande dramasatsning

Quick1

Förra helgen snackade jag med en bekant om hur bra det skulle vara om svenske skådespelaren David Dencik (En Soap, Tinker Tailor Soldier Spy, War Horse, En Kongelig Affære, Call Girl) kunde få en ny, stor huvudroll där han får chans att visa sin enorma skicklighet på åtminstone i närheten av samma sätt som han gjorde i rollen som John Ausonius i den fantastiska miniserien Lasermannen, 2005.

Precis som i resten av världen så är det inte de skickligaste skådisarna som får huvudrollerna inom film och TV, utan det är dom som både har talang och något slags filmstjärneutseende som får rollerna – helt enligt samma modell som den filmbloggaren RebeccaMode + Film kritiserade hollywood för, angående att kvinnliga filmkaraktärer alltid porträtteras av modellsnygga skådisar.

Quick7Manliga skådisar har betydligt fler roller att kämpa om och det är en stor, stor fördel gentemot kvinnorna, men när det gäller huvudroller brukar inte ens gammal, hederlig ”karaktär” vara tillräckligt.

Där behövs det en naturskön man (Bradley Cooper, Will Smith, Shanning Tatum, Matthew McConaughey, Tom Cruise, Alexander Skarsgård) som antingen kan visa blyg oskuld (Zac Efron, Andrew Garfield, Matt Damon, Ryan Gosling, Leonardo DiCaprio, Richard Gere, Bill Skarsgård)  eller självsäker ”alfahanne”-attityd (Daniel Craig, George Clooney, Denzel Washington, John Hamm, Brad Pitt, Stellan Skarsgård).

En fjärde, manlig huvudrollstyp är den så typiske ”mystiske mannen” – älskad av alla! Han besitter alla ovanstående karaktärsdrag – naturskön, blyg oskuld och alfahanne  i ett och samma paket (James Dean, Marlon Brando, Johnny Depp, Robert Pattinson)!

Precis som för kvinnliga skådisar är det viktigt att den manliga huvudrollen väcker tankar hos publiken i stil med ”han vill jag vara!”, ”så vill jag se ut!”, ”han vill jag hänga med!” eller ”han vill jag erövra!”.

Att vara kort, rund, stirrig, tjock, tunnhårig, ha alternativt utseende eller tillhöra en minoritet som inte överensstämmer med herrarna ovanför är svagheter i branschen ifall du vill nå bärande roller inom film – både utomlands som i Sverige. Då krävs det extrem talang som redan bevisats, extrem popularitet (som inte kommer om man inte gjort sig ett namn) eller roller som är skapade efter en minoritetsmall.

David Dencik är överlägsen Mikael Persbrandt, Joel Kinnaman, familjen Skarsgård och alla de andra, men eftersom han inte ser ut som den typiska ”moviestar-snyggkillen” eller ”den snygga killen ‘next door” så får han inte lika många stora huvudroller som dem utan han får visa sin talang i små roller här och där istället, vilket han alltid gör magnifikt.

Nu i veckan kom då äntligen svaret på min önskan, då det presenterades att Dencik – Sveriges skickligaste skådis, ska spela mordmytomanen Sture Bergwall/Thomas Quick i en kommande dramasatsning om honom! Han samlar på sig ytterligare en ökänd mördarkaraktär med allvarliga, psykiska problem på sitt CV och rollen är som klippt och skuren för honom! Utseendemässigt har de flera likheter (särskilt på äldre dagar) och den komplexa person som Quick besitter finns det nog bara en skådespelare i hela Sverige som kan bemästra på ett trovärdigt och inte alltför överspelande sätt, nämligen Dencik.

Quick

Han har själv kämpat för att få spela Sture Bergvall/Thomas Quick i flera år och fixade därför rättigheterna till Hannes Råstams suveräna, avslöjande bok om hur han avslöjade rättsskandalen kring Quicks typ 40 morderkännanden – Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare (2012). Detta är boken som den kommande dramasatsningen kommer bygga på, och någon kommer därför också spela den långe, stilige och lugnt skicklige utredande journalisten Hannes Råstam.

Han är den givne andra, bärande rollen eftersom det är han som genom noggranna, tålmodiga privatutredningar och genom fleråriga och personliga samtal med Sture Bergwall lyckas se den fatala masspsykosen som ligger bakom rättsfallsskandalen kring Thomas Quicks alla morderkännanden.Quick11

Hur utredare, brottsoffer, advokater på bägge sidor i fallen och hela svenska folket kunde låta sig inbillas att Thomas Quick var mördaren i dussin och åter dussin av ouppklarade mord, vilket gjorde honom till Sveriges förste seriemördare och i det långa loppet – en av världens mest fasanfulla och unika seriemördare genom tiderna.

Hannes Råstam ligger bakom en majoritet av SVT-programmet Uppdrag Granskning:s största avslöjanden – inklusive Thomas Quick-specialen som sändes 2008 och vände totalt på inställningen till Quicks bekännanden.

Den omfattande boken som skildrar Råstams arbete med att berätta sanningen om Quick – den bok som dramasatsningen nu kommer bygga på, var hans sista livsgärning och den publicerades först efter hans död, med stora lovord av press (och Leif GW Persson, som nämner boken som det bästa du kan läsa i svensk kriminalväg, vare sig det gäller deckarromaner eller realistisk prosa).

Quick8

Under arbetet med den fantastiska Quick-boken gick Hannes Råstam, i september 2011, ut med att han hade cancer i levern och bukspottkörteln. Hannes Råstam – grävande journalistisk mästare, jazzmusiker och entusiast från Göteborg, avled den 12 januari i år.

Om jag tillåts spekulera kring vem som skulle kunna spela honom;Quick9

Claes Ljungmark – Enligt mig det perfekta valet, om han lyckas anpassa frisyren efter Råstams korta snagg. Ljungmark har samma lugna framtoning, en talang för tillbakadraget, sparsmakat karaktäriserande och rätt bakgrund, med guldbaggeklassade prestationer bakom sig. Åldern fungerar också alldeles utmärkt. Mitt förstahandsval!

Kjell Berqvist – Han påminner om Råstam utseendemässigt och att se Bergqvist spela en karaktär med ett återhållsamt lugn kan ta fram nya kvaliteter i hans skådespeleri, samtidigt som castingen kan bli helt fel ifall ”Kjelle” vill köra sin beprövade karaktärsstil.

Thomas Von Brömssen – Utseendemässigt behöver han snagga sig och kanske är han lite för gammal också, men han har åtminstone göteborgsdialekten som han delar med Hannes Råstam, samt flera bra rollprestationer bakom sig.

Stefan Sauk – Utseendemässigt väldigt passande, men skådespelarmässigt helt fel personlighetstyp. Dock imponerade han på nya, oväntade sätt när han spelade en ängslig och snäll pappa i nya miniserien Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, så jag vill inte räkna ut honom helt och hållet.

Torkel Pettersson – För ung egentligen, men en skicklig skådespelare och ganska lik i utseendet. Har visat att han kan ändra sin dialekt inför roller tidigare, men spelar bäst tafatta karaktärer så det här skulle bli en rejäl utmaning.

Det är synd att Mikael Marcimain (regissör till just Lasermannen, Upp Till Kamp och nu senast, Call Girl) är knuten till andra projekt, för jag hade så gärna sett honom ta hand om Quick-satsningen också.

Quick10

I ett projekt som detta krävs en känsla för realism, en intressant och okonventionell visualitet och klippning, psykologisk skicklighet i framförandet och en vilja att utforma ett gediget och oslätstruket manus över flera timmar. Att kunna hoppa fram och tillbaka i tiden utan att det känns som en kopia av något från hollywood. Precis det som Marcimain lyckades med genom Lasermannen.

Jag bor ju själv i staden mittemellan Falun (där Quick växte upp) och Säter (där han suttit i sluten mentalvård hela sitt vuxna liv) så han har funnits nära till hands på flera sätt för mig personligen. Största utmaningen för David Dencik – och det som jag lär hålla extra vaksamhet på när projektet spelats in, är för honom att få till Sture Bergwalls/Thomas Quicks grova dalmål. Dialektskådespeleri är ju inte direkt lika vanligt förekommande inom svenskt skådespeleri.

I Dencik har man i vilket fall den perfekte mannen för rollen som Bergvall/Quick och jag ser fram emot resultatet av den här dramasatsningen oerhört!

Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig

5. När jag upptäckte The Blair Witch Project

Jag är besviken på att så många människor har struntat i att ge found footage-rysaren The Blair Witch Project (1999) en ärlig chans. Det är en originell, fascinerande och välgjord skräckis som sticker ut i det moderna skräckfilmutbudet.

Den är helt och hållet psykologisk och krypande, istället för att försöka schockera de otålmodiga tittare som vant sig vid att skräckfilmer måste vara blodiga, innehålla människor som dör och där det läskiga ska vara uppenbart och synligt.

Istället hör jag unga människor som hånar filmen och uttrycker saker som att ”hände det ens nåt i den?” och att ”jag skrattade mest för att den var så fånig”.

Jag såg The Blair Witch Project själv när den gick på TV för första gången. Jag var nog 12 år gammal. Jag spelade in den på min farmor och farfars TV utan att nämna något för mina föräldrar. Visst, jag var hela 12 år gammal, men jag hade frekventa problem med rädslor och mardrömmar.

Dessutom bodde jag på landet och för att ta mig från mitt hem och till min farmor och farfar var jag tvungen att gå genom skogen.

Jag började kolla på den mitt på ljusa dagen i ett ensamt, stort rum på en liten TV-apparat. Ja satt som på nålar och såg hur filmkaraktärernas färd bar ut i skogen, där myterna frodades om en häxa som rövade bort människor som aldrig kom tillbaka levande.

Jag tror aldrig att jag vågade se klart den själv. Däremot kom min kusin Christian på besök en dag och jag föreslog att vi skulle se The Blair Witch Project. Vi började kolla, men cirka 30 minuter in i filmen avbröt vi den, eftersom min kusin inte gillade tanken på att gå hem till mig genom skogen med filmen på minnet.

När jag var yngre var jag alltid rädd för att gå själv i skogen. The Blair Witch Project gjorde mig några nivåer ännu räddare, men samtidigt är det ett av de första stegen av många i mitt liv som jag ”lärde mig” att konfrontera mina rädslor.

Jag var ju tvungen att gå genom den där skogen ensam många fler gånger och till slut lärde jag mig att tycka om det.

4. Dagen jag äntligen fick se ”riktiga” dinosaurier

Dinosaurier kan ha varit min första besatthet i livet (tillsammans med Teenage Mutant Ninja Turtles förstås). Landet för Länge Sedan och Jurassic Park är de filmer som mer än något annat har fattat eld på den besattheten.

När Jurassic Park väl släpptes på VHS var jag sex år gammal. Jag och min far åkte till OK-macken på releasedagen och där vällde filmhyllorna över av Jurassic Park-VHS:er i olika förpackningar. Originalomslag och något slags exklusivt ”stenklumpomslag” minns jag särskilt väl.

Jag fick tillåtelse att äga och se filmen redan i den här åldern tack vare mitt intresse och att leksaksaffärerna dessutom fylldes med leksaker från filmen hjälpte ju sådana som mig att erövra den rättigheten. Filmen satte givetvis avtryck.

När jag skulle gå på toaletten samma dag vågade jag inte det, men efter att jag fattat mod så lyckades jag klara persen om jag lät toalettdörren stå vidöppen hela tiden. Jag var rädd att en velociraptor skulle komma fram och äta upp mig annars.

Det ologiska i att det skulle vara enklare att bli överfallen av en dinosaurie på toaletten med öppen dörr istället för stängd är svår att förklara för en sexåring, men samtidigt visar ju Jurassic Park att du inte ens går säker inne på ett stängd toalett…

3. Irreversible och mardrömmen som filmen orsakade

Filmen Irreversible (2003), av argentinsk-franske Gaspar Noé, är en av de bästa och mest intressanta filmer jag någonsin sett, men första gången jag såg den hade ryktet om filmen föregått den och jag beredde mig på en traumatisk upplevelse. Ryktet om framför allt den där våldsscenen som höll på i alla oändlighet och hur blotta fotot i filmen gjorde publiken illamående gjorde att jag tog till de åtgärder som krävdes för att kunna fullfölja filmen ”i lugn och ro”.

Jag köpte den på dvd vid ungefär 18 års ålder, men med tanke på filmens provocerande innehåll ville jag inte se den på familje-TV:n, så jag bänkade mig på mitt rum med min lilla, portabla dvd-spelare med skärm och hörlurar. Filmupplevelsen var både paralyserande, omskakande och nyskapande vacker på samma gång.

Samma natt upplevde jag dock den värsta och mest abstrakta mardröm jag någonsin drömt. Den går knappt att beskriva. Jag var som fixerad i en svävande punkt och bombarderades med fruktansvärda känslor och det kändes som att det pågick hela natten och aldrig ville ta slut.

När jag till slut vaknade så satt jag helt desillusionerad och kunde inte röra mig ur fläcken och bara stirrade på min sittande kroppshållning. Det var som om den obeksrivliga mardrömmen hade satt mig i ett schocktillstånd när jag väl vaknade och det pågick under lång tid. Det kan ha varit en lång kvart, men det kan också ha varit mer än en timme.

Jag är övertygad om att mardrömmen var ett intensivt undermedvetet bearbetande av filmen efter dagar av grubblande och förberedelse för att se den omtalade filmen. Sedan dess har jag återsett Irreversible flera gånger och har aldrig upplevt samma sak igen. Min erfarenhet av denna film måste var det mest slående svaret jag kan ge till alla som har svårt att tycka om en film som de mår dåligt av att se.

2. Första gången jag såg Pet Sematary II

När jag började lågstadiet hade jag en kompis på andra sidan byns sjö som hette Stefan. Han tittade alltid på dom värsta filmerna; Terminator 1 och 2GhostbustersHanden som Gungade Vaggan och Huset som Gud glömde var några av dem. Hans pappa var dessutom läkare på ett mentalsjukhus och hundar sprang alltid på deras gård. Jag var väldigt hundrädd när jag var liten så det var alltid en pärs att ta sig förbi sådana ”hinder”.

En dag när jag följde med Stefan hem efter skolan började vi kolla på Jurtjyrkogården 2 (Pet Sematary II), eftersom den skulle vara jättevidrig med blod och en farlig hund som kommer tillbaka från de döda.

Vi såg hela filmen, men få saker har genererat så många mardrömmar som den filmen har gjort i mitt liv. Jag blev rädd för landsmiljön jag bodde på, för styvfarsor, blodiga papper, levande döda och ännu mer rädd för hundar. Jag lärde mig att upp-och-ner-vända kors betyder att djävulen varit närvarande och framför allt lärde jag mig att passa sig för att se läskiga filmer. Nåja, det sistnämnda glömde jag bort ganska snabbt.

När jag nu ser om filmen är det lättare att skratta åt saken, men i den åldern var det verkligen allvar. Jurtjyrkogården 2 är definitivt den läskigaste filmen jag sett.

1. Den svenska TV-reklamen för The Exorcist: The Version You’ve Never Seen

Jag kan inte hitta den TV-reklam som vevades på svenska kabelkanaler år 2000, men jag minns med fasa hur satans rädd jag var så fort den dök upp i reklampauserna mellan underhållningsprogrammen och kvällsfilmerna jag såg. Min kanske mest konkreta skräckfilmsupplevelse är alltså en reklamsnutt ännu mer än själva filmen i sig.

Jag satte andan i halsen när jag fick se Regans nattspasmer genom övervakningskameran från sjukhuset och allra mest den ökända spindelgångscenen! Jag visste att jag – 12 år gammal, inte skulle kunna sova med släckt lampa om jag såg reklamen, men trots det kunde jag inte släppa blicken från den när den gång på gång dök upp på TV:n.

Den lyckades nå mina innersta fasor på ett sätt som nästan ingen annan film – eller ännu mer reklam, har gjort någonsin.

I spåkulan: The Girl

När man talar om trollen. Jag visste inte förens idag att även BBC2 är i tagen med att göra en filmatisering av intrigerna bakom en Hitchcock-inspelning – i detta fall Hitchcocks Psycho-efterföljare, närmare bestämt The Birds (1963). Namnet på denna stora tv-produktion är The Girl och kommer antagligen någon gång vid årsskiftet.

Filmen kommer följa bakom kulisserna på den framgångsrika filmen, som utmynnade i ett stormigt förhållande mellan regissören Alfred Hitchcock och hans huvudroll, Tippi Hedren. Hitchcock sökte en efterträdare till Grace Kelly, som skulle vara ung, blond och ha samma elegans och värdighet. På TV såg han en reklamfilm som dåvarande modellen Tippi Hedren medverkade i och han blev besluten att låta henne provspela med Martin Balsam i diverse scener från hans gamla klassiker med Kelly för att se om hon var vad han sökte. Hon fick huvudrollen i hans nästa psykologiska rysare – The Birds, och hon fick skriva ett mångfilmskontrakt med honom.

Under inspelningen av filmen beskrev Tippi Hedren att han ville styra hur hon framställdes i pressen och hur hon skulle se ut, för att nämna några saker. Hitchcock ska också ha velat närma sig henne sexuellt men Hedren var inte intresserad och ville undvika en monumental skandal. Den klassiska scenen i The Birds, när Hedrens karaktär befinner sig i en telefonkiosk, var likt duschscenen i Psycho en omständig scen som gick så långt att Hedren bröt ihop mellan tagningarna, efter att en konstgjord fågel var nära att träffa hennes öga.

Efter att filmen blivit en succé och Hitch gjort henne till stjärna medverkade hon i ytterligare en film av honom – Marnie (1964), men när hon ville filma med andra regissörer avböjde Hitchcock alla bud och utpressade henne att jobba med honom eller annars skulle hennes karriär vara över. Hedren var dock en kvinna som värderade sin höga moral och tillät sig inte att ägas, vilket resulterade i år av förlorade chanser och en dalande karriär på grund av Hitchcocks kontrollerande.

Alfred Hitchcock kommer spelas av Toby Jones (Harry Potter-filmerna, Tinker Tailor Soldier Spy) och Tippi Hedren i sin tur av Sienna Miller (Factory Girl, Casanova, Interview). Här är den nysläppta, första promobilden…

Jag tycker att Toby Jones (son till kultskådisen Freddie Jones) känns lite fel-castad rent utseendemässigt. Han är absolut en mycket kapabel skådespelare som säkert kan få till karaktären rent känslomässigt, men killen är ju pytteliten och frambringar alltid ett lillemanskomplex i sina karaktärer, medan Hitchcock känns mer lufsig och auktoritär i fysiken. Förra året sades det att Timothy Spall (även han Harry Potter-filmerna, samt även Sweeney Todd) skulle spelat Hitchcock i denna tv-produktion och när jag löste det namnet kändes det som det mest klockrena valet över huvud taget. Bara att bedömma utifrån bilden

Sienna Miller är dock ett solklart val och dessutom en skådespelerska jag gillar mycket, framförallt för sitt fantastiska porträtt av Edie Sedgwick i den mycket sevärda Factory Girl (2007). Regissör för filmen blir Julian Jarrold, som tidigare gjort bland annat Becoming Jane (2007) och Red Riding 1974 (2009).

Det återstår att se hur pass lyckad också denna Hitchcock-filmatisering blir men om den enligt säker förmodan följer relationen med Tippi under flera år och inte bara under inspelningen av The Birds så tror jag att The Girl kan bli en unik film och inte endast en småskalig konkurrent till Anthony Hopkins kommande Alfred Hitchcock and the making of ‘Psycho’ (och den titeln lär väl inte hålla när de släpper filmen…? Även om det skulle vara en underhållande, bokstavlig titel, haha).

Kolla gärna in denna skickligt klippta trailer för The Birds – en mycket stämningfull sådan som kan locka nya generationer att se den speciella filmen som banade väg för liknande filmer som Hajen och Alien.

Tankar kring The Kennedys

SVT1 har börjat visa den kanadensiska miniserien The Kennedys – en intrigfylld skildring av Kennedy-familjen och John F. Kennedys (Greg Kinnear) presidentkarriär. Genom tidshopp får vi följa hur Joe Kennedy den äldre (Tom Wilkinson) smörjer sina söner att kandidera för presidentskapet som han själv aldrig lyckades få, och hur de inblandades relationer hela tiden äventyras i det stora spelet.

Det är en krönika i Gudfadern-anda, men där USA:s älsklingspresident spelar huvudrollen och bilden av honom och framförallt hans far är inte problemlös, då fadern Joe framställs som en makttörstig strateg som valt den smutsiga vägen och hans son Jack (JFK) är en finkänslig man utan egen maktvilja och svårigheter att vara trogen mot sin godhjärtade fru, Jackie (Katie Holmes).

John F. ”Jack” Kennedy spelas oväntat av Greg Kinnear, och tack vare fantastiskt make-up och stundtals väldigt skickligt kroppsspråk är likheten med det ikoniska originalet ofta kusligt slående. Greg Kinnear är en hygglig skådis, men valet att spela JFK och sättet han levererar det på höjer min respekt för honom. Dock är det den alltid lika fantastiska Tom Wilkinson som briljerar mest som överhuvudet Joe och tillför mycket tyngd till serien. Det jag dock såg fram emot mest var hur bilden av Jackie Kennedy skulle framställas. I rollen som USA:s förevigade favorit-First Lady ser vi en efterlängtad ”comeback” av Katie Holmes, som sedan giftermålet med Tom Cruise har haft ett lika omsusat äktenskapsliv i media som det Jackie Kennedy levde, där båda styrts in i tvångströja av äktenskapet.

Just den undertexten gör Holmes agerande extra intressant och även om hon framställer Jackie något dockig och puttinuttig så går det in i hjärtat. Jackie Kennedy är trots allt enligt min egen åsikt den mest intressanta karaktären inom Kennedy-klanen och den som väcker mest känslor, tack vare hennes godhjärtade naivitet som brottas mot en man som alla älskar, men som hela tiden bedrar henne. Och ni måste väl ändå hålla med om att Katie Holmes är kusligt lik Jackie O? Nästan lite läskigt, faktiskt. Det ska bli mycket intressant att följa den fortsatta skildringen av Jackie Kennedys förhållande till Jack, vilket tyder på kvalitet då jag trots allt kan historien, men ändå med spänning vill veta vad som händer i fortsättningen.

Det första dubbelavsnittet hoppar fram och tillbaka i tiden lugnt och relativt smidigt, där varje delhistoria får sin tid utan att bara ”flasha” förbi, och jag tycker att tempot fungera bra. Den första titten ger mig fina ögonblick, som den klassiskt outtalade tävlingen mellan äldste brodern Joe Jr. och Jack Kennedy, samt Robert F. ”Bobby” Kennedys (Barry Pepper) undanknuffade men alltid lika hjälpsamma consigliere-arbete i Jacks bakgrund, likt Robert Duvalls ”Tom Hagen” i Gudfadern. Dubbelavsnittets mest minnesvärda scen är ändå när Joe Kennedy den äldre ovetandes kysser sin unga sekreterare inför ögonen på sin fru. Fru Kennedy – sedan många år invand i den tragiska konsten att behålla familjens rykte, väljer dock att låtsas som om ingenting har hänt, trots att alla inblandade vet att hon sett sin man bedra henne.

Familjen Kennedys rykte har aldrig varit smutsfritt för den som vågat tyda skandalerna som allt eftersom har bublat upp. Intressant är att denna stjärnprydda miniserie stoppades från att visas på amerikansk television, då den gav en osann bild av ”verkligheten”, eller som det poulära ryktet säger, att vissa kvarvarande personer inom Kennedy-klanen inte vill att sanningen ska serveras på bästa sändningstid och därför gjort allt för att stoppa miniserien.

Jag kommer fortsätta se av historiskt och dramatiskt intresse, och för att jag fortfarande har rättigheten att se en kritisk bild av en – för många, förenklad ”verklighet”.

”Who killed Rosie Larsen?”

Det här är ju egentligen en filmblogg, men nu ska jag för ovanlighetens skull prata lite TV (har inte följt en TV-serie sedan Dawson’s Creeks eftermiddagsglansdagar på 00-talet), då flera av mina intressen krockat i en intressant smäll i och med AMC:s nästa serie, kriminaldramat The Killing, som har amerikansk premiär 3 april.

TV-kanalen AMC har stått i framkant de senaste åren med succéer som Mad Men, Breaking Bad och The Walking Dead, så en viss dos kvalitet kan utlovas. Dessutom bygger The Killing på den danska succéserien Forbrydelsen (Brottet i svensk TV), som jag aldrig såg när den gick i Sverige, men som fått många lovord. Min exhaltering ligger dock främst i att svenskfavoriten Joel Kinnaman spelar en av huvudrollerna, i form av den kvinnliga huvudkaraktärens utredarkollega, mest mest av allt tack vare kopplingarna till världens bästa TV-serie alla kategorier – Twin Peaks.

Båda serierna kretsar kring utredningen av en mystiskt försvunnen, ung tonårstjej högst upp i norraste Washington, USA, där mörka hemligheter tycks grävas fram runt hennes anhöriga både inom familjen och skolmiljön, vilket påverkar fler än de närmaste. Dock är kopplingen ofrånkomlig i och med den högst medvetna taglinen ”Who killed Rosie Larsen?”, vilket återspeglar Twin Peaks välkända fråga; ”Who killed Laura Palmer?”.

Det ska bli extra intressant att följa Joel Kinnamans första internationella insats och se ifall AMC kan göra något eget av det danska originalmaterialet då de väljer att göra 13 entimmesavsnitt – minst. Gör dock inte om Twin Peaks-producenternas misstag och vänta ut rätt läge att avslöja mysteriet som hela serien bygger på. I Bästa fall är dock kanske inte frågan ”Vem mördade Rosie Larsen?” det enda som kommer få mig att återkomma vid den här intressanta TV-satsningen, drygt 20 år efter att alla undrade vem som egentligen mördade Laura Palmer…