Etikettarkiv: Tro

Hacksaw Ridge (2016) eller: Katarsis, Mel Gibson!

hacksaw0001Hacksaw Ridge skildrar hur det kan gå när du följer din mer kritiskt ärliga tro snarare än den blinda tron på ditt land och detta gör den hygglig… och faktiskt en smula aktuell, för USA. 

Baserad på den sanna berättelsen om kampen för att ta över det ökända japanska fästet Hacksaw Ridge under Andra världskriget. Den osannolika hjälten som vände det blodiga slaget var en soldat som vägrade att bära vapen, militärläkaren Desmond T. Doss. Desmonds hjältemod gjorde att han blev den första vapenvägraren i amerikansk historia att vinna kongressens hedersmedalj.

Hacksaw Ridge är lagom. Inget spektakulärt. En krigsfilm som inte kommer med något som helst nytt eller fräscht för genren utan snarast staplar troperna obrytt och självsäkert – men den är inte dålig för det och överraskande nog inte alls så patriotisk. Regissör Mel Gibson är trots allt australiensare och inte amerikan. Det är en ”slow clap stegrar från hela den känslomässiga publiken”-superhjältefilm baserad på en historia från verkliga livet, men inte patriotisk. Den värnar om tro och visst – det finns någon corny scen kring tron som andas religionspropaganda snarare än god tro… God tro? Ja, mer i ordets bokstavliga bemärkelse. Tron inom oss att nå ut med.

Men jag kan identifiera mig med min egen så kallade ”ja typ nästan men inte riktigt så”-tro – den egna moralen, och uppskatta hur den gör budskapet kring tron och uppskattning till rättspatos, i en politiskt vansklig tid som denna. Jag spyr inte över att den hyllar kristna värderingar. Den fungerar mer än godtyckligt för ett universiellt perspektiv på tro.

”With the world so set on tearing itself apart, it don’t seem like such a bad thing to me to want to put a little bit of it back together.”

Något av en katarsis för regissör Mel Gibson (Braveheart, The Passion of Christ, Apocalypto), med tanke på kritiken mot hans osmidigheter i privatlivet. Är rätt fascinerande att han fått detta mottagande av oscarsakakademin. Hela sex nomineringar för den passionerade ”sitt ner, kvinna!”-vilden och  judehataren. Men jag tycker det är rätt att dels förlåta och dels skilja på förstörelse och skapande. Han är trots allt bipolär och det innebär inte alltid så genomtänkta beteenden.

Gillade stunderna när Mel Gibson inte höll tillbaka för att visa våld och det brutala, vilket ju är ett signum hos honom. Ingen stor grej här, men dom gånger det skedde hettade filmen till. Blev rentav chock à la skräckfilm. Andrew Garfield (The Amazing Spider-Man 1-2) var hygglig och grät inte hela tiden, vilket gav effekt på karaktären. Hugo Weaving (Matrix-trilogin, Lord of the Rings) är dock filmens stora utropstecken, som den plågade krigsveteranfadern. Skulle någon från ensemblen oscarsnominerats skulle det varit han och ingen annan.

null
2500

Betyg:
2 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
2 – Musik
1 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
22/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6

Annonser

Bad Lieutenant (1992)

Mkrorecensioner-header220px-Bad_Lieutenant_
Genre: Psykologiskt feberdrama, Kriminalare, Kriminalthriller
Produktionsland: USA
Svensk titel: Den Korrumperade Snuten
Manus: Zoë Lund, Abel Ferrara
Regi: Abel Ferrara
Längd: 96 min
Skådespelare: Harvey Keitel, Brian McElroy, Frank Acciarito, Peggy Gormley, Victor Argo, Vincent Laresca, Eddie Daniels, Frankie Thorn, Paul Calderon, Leonard L. Thomas, Victoria Bastel, Bianca Hunter, Stella Keitel, Zoë Lund

Gambler. Thief. Junkie. Killer. Cop.

En polis är fullständigt nergången, och det kan egentligen bara sluta på ett sätt. Han sniffar kokain, röker brunt heroin, injicerar heroin och röker crack, förutom att han dricker sprit under tjänsteutövning. Han köper prostituerade och stjäl pengar från brottslingar, som han sen låter sticka. Han spelar bort pengar som han inte har. Det finns inget hopp, och han är ett fullständigt kräk…

Jag har bara sett intressante gerillafilmskaparen Abel Ferraras (Driller Killer, Body Snatchers) originalversion av Bad Lieutenant en enda gång hittills och blev lite besviken på den då, för många år sedan.

Bad Lieutenant 1

Jag tyckte att upplägget passande mina intressen väldigt bra, med Harvey Keitel som en slags ”Travis Bickle”-inverterad, korrumperad snut med missbruksproblem och allmän dödslängtan, som driver omkring planlöst i sitt yrke på ett oerhört anomiskt, destruktivt sätt där spärrarna är utkastade genom fönstret. Som en hel film med känslan av hotellscenen i Apocalypse Now (1979), när Martin Sheen ”mayhemmar” sitt inre. Den praktiskt handhållna kameran i autentiska, oputsade Bronx-miljöer förstärker effektivt denna instabila atmosfär, men jag behöver se om den igen för att se om jag kan ta in det bättre nu på senare år.

”I’m sorry. I tried to do… I try to do the right thing, but I’m weak, I’m too fucking weak. I need you to help me! Help me! I need you to help me! Forgive me! Forgive me! Forgive me, please! Forgive me, father!”

Harvey Keitel (Mean Streets, Taxi Driver, The Piano) spelar sitt livs roll och går verkligen hela vägen (på många sätt). Ett så kallat ”tour de force”-uppträdande. Jag föredrar dock Werner Herzogs lite annorlunda, senare tolkning från 2009 – The Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans, med Nicolas Cage i en av även sin karriärs bästa roller. Filmerna är dock så väldans olika att den ena inte förtar någonting från den andra, utan snarare fungerar mycket bra som en ”companion piece”, back-to-back. Blir riktigt sugen på att se om bägge samtidigt som jag skriver det här.

Bad Lieutenant 5

Både ”in-your-face!” och symboliskt på ett större plan behandlar bägge filmer samma, utsökta grundtema – det korrumperade samhällets förfall. Vårt förhållande till tron på något större och vad avsaknaden av den gör med oss. Grundhistorien känns mer som ett av Paul Schraders (Taxi Driver, Hardcore, American Gigolo, Bringing out the Dead) filmmanus än vad Paul Schraders egna filmmanus gör, lustigt nog.

”Vampires are lucky, they can feed on others. We gotta eat away at ourselves. We gotta eat our legs to get the energy to walk. We gotta come, so we can go. We gotta suck ourselves off. We gotta eat away at ourselves til there’s nothing left but appetite. We give, and give and give crazy. Cause a gift that makes sense ain’t worth it. Jesus said seventy times seven. No one will ever understand why, why you did it. They’ll just forget about you tomorrow, but you gotta do it.”

4 – Manus
5 – Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

SYD-Betyg-07