Hacksaw Ridge skildrar hur det kan gå när du följer din mer kritiskt ärliga tro snarare än den blinda tron på ditt land och detta gör den hygglig… och faktiskt en smula aktuell, för USA.
Baserad på den sanna berättelsen om kampen för att ta över det ökända japanska fästet Hacksaw Ridge under Andra världskriget. Den osannolika hjälten som vände det blodiga slaget var en soldat som vägrade att bära vapen, militärläkaren Desmond T. Doss. Desmonds hjältemod gjorde att han blev den första vapenvägraren i amerikansk historia att vinna kongressens hedersmedalj.
Hacksaw Ridge är lagom. Inget spektakulärt. En krigsfilm som inte kommer med något som helst nytt eller fräscht för genren utan snarast staplar troperna obrytt och självsäkert – men den är inte dålig för det och överraskande nog inte alls så patriotisk. Regissör Mel Gibson är trots allt australiensare och inte amerikan. Det är en ”slow clap stegrar från hela den känslomässiga publiken”-superhjältefilm baserad på en historia från verkliga livet, men inte patriotisk. Den värnar om tro och visst – det finns någon corny scen kring tron som andas religionspropaganda snarare än god tro… God tro? Ja, mer i ordets bokstavliga bemärkelse. Tron inom oss att nå ut med.
Men jag kan identifiera mig med min egen så kallade ”ja typ nästan men inte riktigt så”-tro – den egna moralen, och uppskatta hur den gör budskapet kring tron och uppskattning till rättspatos, i en politiskt vansklig tid som denna. Jag spyr inte över att den hyllar kristna värderingar. Den fungerar mer än godtyckligt för ett universiellt perspektiv på tro.
”With the world so set on tearing itself apart, it don’t seem like such a bad thing to me to want to put a little bit of it back together.”
Något av en katarsis för regissör Mel Gibson (Braveheart, The Passion of Christ, Apocalypto), med tanke på kritiken mot hans osmidigheter i privatlivet. Är rätt fascinerande att han fått detta mottagande av oscarsakakademin. Hela sex nomineringar för den passionerade ”sitt ner, kvinna!”-vilden och judehataren. Men jag tycker det är rätt att dels förlåta och dels skilja på förstörelse och skapande. Han är trots allt bipolär och det innebär inte alltid så genomtänkta beteenden.
Gillade stunderna när Mel Gibson inte höll tillbaka för att visa våld och det brutala, vilket ju är ett signum hos honom. Ingen stor grej här, men dom gånger det skedde hettade filmen till. Blev rentav chock à la skräckfilm. Andrew Garfield (The Amazing Spider-Man 1-2) var hygglig och grät inte hela tiden, vilket gav effekt på karaktären. Hugo Weaving (Matrix-trilogin, Lord of the Rings) är dock filmens stora utropstecken, som den plågade krigsveteranfadern. Skulle någon från ensemblen oscarsnominerats skulle det varit han och ingen annan.
Betyg:
2 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
2 – Musik
1 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
22/50 – Totalt
Absurd Cinema 