Etikettarkiv: Tortyr

Terrifying Girls’ High School: Lynch Law Classroom (1973) eller: Anarkafeministiska, våldsamma, japanska skolflickor

Vad får du om Jan Guillous Ondskan istället hade varit mer av en anarkafeministpositiv exploitationfilm på 70-talet med våldsamma skolflickor, hämndsex och kisstortyr i centrum? Terrifying Girls’ High School: Lynch Law Classroom förstås, dummer!

Remi, Kyoko and Noriko är värstingbrudar som slåss, snor bilar och utnyttja korrupta poliser. De blir skickade till Hoppets Gymnasium där ordningen hålls av diciplinkommittén — ett dussin tjejer som inte drar sig för att tortera ihjäl bråkstakar på vicerektorns order. Tack vare de tre tjejerna och en anonym utpressare börjar en revolt ta form mot den korrupta organisationen.

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Inledningen visar hur ett gäng tjejer – skolans diciplinära kommitté, river sönder skjortan på en fastbunden tjej så att hennes bröst blottas. Dom torterar henne – hela tiden till tonerna av ett funkigt 70-talsoundtrack. Dom börjar tömma henne på blod med en slang för att sedermera putta henne nedför taket på ett höghus till en säker död.

Den starten sätter direkt standarden för denna films våld, kreativa tortyr och råa uppenbarelse. Det är egentligen den fristående första uppföljaren i en serie av fyra filmer i Terrifying Girl’s Highschool. Den första filmen  kom året innan och är hopplös att få tag på köpfilm. Där var skoluniformerna vita och tonen ganska larvigt lättsam mitt i allt våld, men här skyr regissör Noribumi Suzuki inga medel och skapar en mer rivig tillställning. Suzuki; helt klart en av japansk exploitations allra främsta filmskapare och oerhört driftig under tidiga 70-talet. Du kanske har hört talas om samurajsexploitationrullen
Furyô anego den: Inoshika Ochô / Sex and Fury (1973) med gästspel av svenska Christina Lindberg, eller den tjusiga nunsploitationfilmen Seijû gakuen / School of the Holy Beast (1974)?

”Pinky violence” eller ”pinku eiga” (ピンク映画) är ett samlingsnamn för japanska biofilmer med mycket naket och skildrar generellt kvinnliga karaktärer i tuffa miljöer. Terrifying Girls’ High School: Lynch Law Classroom brukar räknas till en av dom starkaste i den filmtraditionen och tjejerna här är inte så värst nakna, men stenhårda. Skolflickor fäktas med rena jakuzametoder för att förnedra varann och områdets auktoriteter. Männen är i regel riktiga töntar, med gravt skenhelig fasad och sexuella böjelser som inte gör deras karriärer lättare. Filmen tar aldrig slut på scener som gör det till sitt syfte att visa att Lynch Law Classroom går in helhjärtat för en exploitationstämpel.

”All of you, listen well to the sound of School of Hope collapsing.”

Ganska omgående får vi se en skoltjej sparka en ung man i kulorna när hon ska sno hans bil. Ett gäng killar som kaxigt stöter på en annan tjej blir avhunsade när hon slår tillbaka och snittar deras ansikten en efter en med ett rakblad. En tredje tjej som liftar med en lastbil får höra att hon måste ha sex med honom som betalning. Hon svarar med att runka av honom så hårt att han paralyserat tappar kontrollen över lastbilen och kör ihjäl sig själv.

Det är bara ett axplock av den uppfriskande kvinnliga grymheten filmen demonstrerar. Härifrån blir det bara ännu mer galet och intensivt. Och trevligt! Jag skrattar till ett flertal gånger och sitter med ett gapande leende mest hela tiden över det punkiga drivet. Helt enkelt underbart. Musiken groovar på i bästa Tarantino-anda och just Quentin Tarantinos charm är något jag tänker på gång på gång i filmen.

”I can’t wait to see your little cat fight. It might make more money than Tom Jones.”

Replikerna är emellanåt så där kaxigt slicka och filmmedvetet nördcoola som han vill ha dem och en karaktär kallas faktiskt ”The Boss with the Cross”. Som hämtat från Kill Bill. Vad som icke ska förglömmas i min hyllning är det rakt igenom mysiga fotot, som vrider och vänder på sig själv för att fånga festen vitt och brett. Det här ser jag gärna om!

Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt

Annonser

Mandingo (1975)

Mandingo posterGenre: Historiskt drama, Exploitation
Regi: Richard Fleischer
Manus: Jack Kirkland, Kyle Onstott, Norman Wexler
Längd: 127 min
Skådespelare: James Mason, Susan George, Perry King, Richard Ward, Brenda Sykes, Lillian Hayman, Ken Norton

Förmögna, vita plantageägare och slavägare på 1840-talet lever i lyx medan de svarta slavarna bespottas och misshandlas. Den rasistiska anti-idyllen vänds upp och ner när komplicerade sympatier väcks mellan de vita arvingarna och de fattiga slavarna.

Denna film – regisserad av den kontroversielle och erfarne Richard Fleischer (20, 000 Leagues under the Sea, Tora! Tora! Tora!, Soylent Green, Che!), är producerad av ingen mindre än  Dino De Laurentiis.

Den okonventionelle, italienske filmpampen (ofta med maffiaförknippade öknamn) som bland annat har producerat kreddiga regissörer som Federico Fellini, John Huston, Ingmar Bergman, David Lynch, Mario Bava och Michael Mann, men också ”fulkulturfilmer” som Barbarella, Flash Gordon, Halloween II-III, Evil Dead 2, Maximum Overdrive och Conan The Barbarian.

Och så Mandingo förstås. En mycket kontroversiell och vågad film som bygger på en roman av Kyle Onstott och en pjäs av Jack Kirkland. Det är svårt att veta om man ska kategorisera den som en vågad skildring av USA:s mörka slavhistoria eller om det är en gränslös Exploitation-film vars huvuduppgift är att provocera.

Mandingo6

Som vit amerikan är det nog svårare att bestämma sig i den frågan, men jag skulle vilja säga att det är en underskattad skildring av slavperioden i USA i mitten av 1800-talet och även om vissa karaktärer är lite fyrkantiga så känns den inte nämnvärt överdriven eller falskskildrande enligt min mening. Miljöerna av den amerikanska södern är helt otroligt mäktiga och känns långt borta ifrån hollywoods studios.

Filmen innehåller dock riktigt fruktansvärda detaljer kring hur svarta slavar behandlades av vita, såsom piskstraff, sexuella uppgifter, kokbad och den förudmjukade metoden att låta svarta, små barn vara fotpall åt de äldre, vita rikemännen för att det skulle dra ut krämporna ur dem.

En del våldsscener förekommer också och de är ovanligt realistiska, så det är inte en film som håller tillbaka på något sätt.

Mandingo7

Filmen huvudkaraktär spelas av Ken Norton – en proffsboxare och body builder som är en av få som har vunnit mot självaste Muhammad Ali. Någon skådespelarbakgrund har han dock inte och det märks en del i hans träiga okänsla för repliker, även om han definitivt har en sympatisk charm.

Han är dock med i filmen i första hand för hans fysiska storhet, då han spelar en särskilt stark och storväxt slav – något som den vita societeten kallade för ”mandingo” och som gjorde dem till särskilt eftertraktade slavarbetare med förmågan att kunna slåss i organiserade publikfighter mot andra slavar, där de vita kunde satsa pengar på vinnarslaven.

Det är den här filmen som kultfilmgeniet Quentin Tarantino refererar i huvudsak till i sin slav-western/southern, Django Unchained (2012). Quentin Tarantino har också kallat Mandingo för den enda filmen med äkta exploitationambitioner de senaste decennierna tillsammans med Paul Verhoevens Showgirls (1995).

Mandingo12

Ursprungligen kommer uttrycket ”mandingo” från ett av  Afrikas största etniska grupper – så kallade ”mandinskas”, med ursprung från det gamla Mali-imperiet. En tredjedel av denna grupp fångades och skeppades till Amerika som slavar under 1600-, 1700-, och 1800-talet.

Filmen bjuder överlag inte på några särskilda skådespelarinsatser och bland annat det gör att filmen får lite distans från det seriösa temat, men det är helt klart en film som förtjänar mer uppmärksamhet och diskussion då det känsliga ämnet skildras så pass kompromisslöst för att vara en amerikansk film.

En gammal James Mason (A Star is Born, North by Northwest, Lolita) har dock en roll i filmen som en rejält bångstyrig änkefar till en ung arvtagare som visar ”för mycket” sympati för deras slavar.

Mandingo11

Det är fint att se att en så pass respekterad skådespelare som James Mason är modig nog att ställa upp för en så kontroversiell film och min beundran för honom ökar ännu mer. Han har ett avvaktande skådespeleri som trots det är väldigt lätt att ta till sig. Han tog ju ett ganska stort ställningstagande redan med Stanley Kubricks Lolita (1962), mer än 10 år tidigare.

En annan modig skådespelare, Susan George (Straw Dogs, Dirty Mary Crazy Larry), har en ganska stor del i filmen och spelar ibland ut för mycket i sin excentriska roll, men är i en del stunder riktigt, riktigt bra också så hon ska ha sin beröm.

Filmens handling tar ett dock tag på sig att skymta någon verkligt röd tråd och är på väg åt flera håll samtidigt. När väl en tydlig linje följs så får filmen ett annat driv, men samtidigt känns det som att den skyndar på och glömmer bort saker den byggt upp.

Mandingo3

Slutet är intressant precis som resten av filmen, men det känns abrupt och – återigen aningen ostrukturerat. Uppenbarligen beror det på att staten klippte om slutet då originalversionen inte föll i deras smak. Hade varit väldigt intressant att se vad som egentligen klipptes bort.

Filmens puttrande med flera potentiella skildringar i den stora berättelsen gör dock att det blir ganska mysigt – lustigt nog, som om man ser en miniserie som är i inledningsfasen på sitt berättande. Jag hade helt klart kunna se Mandingo som en längre miniserie då den har potential för mer och flera spännande – men allra mest omtumlande, skildringar av den vita societetens behandling av svarta slavar.

Det är ett bra försök till att göra en Gone with the Wind (1939), fast grundad i en bitter, mer cynisk amerikansk tidsmiljö utan romantiska blossanden.

Mandingo14

Blueslegenden Muddy Waters bidrar dessutom med ett stycke musik till filmen, för att knyta ann till själva kärnan med berättandet om den svarta minoritetens historia.

Jag rekommenderar Mandingo, framför allt för det vågade rasismskildrandet som jag helt klart värderar högre än exploitation – men se den även för det kuriosa om du är intresserad av att få mer kött på benen till Quentin Tarantinos slavberättelse, Django Unchained.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost