Etikettarkiv: Top 10

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Det är fredag igen och denna vecka har jag kommit fram till den tredje spellistan i min serie med dom 150 (cirka 200 om jag räknar bubblarlistan) bästa låtarna från den psykedeliska rocken – enligt mitt tycke.

Eftersom det nu börjar skymtas ett mönster i min entusiastiska listrelease är det inte någon överraskning att veckans lista innehåller låtarna på plats 31-60.

Ska jag plocka fram några russin ur denna lista skulle jag kunna rekommendera tre inte helt kända låtar lite extra:

ob_3a11bd_big-brother-and-the-holding-company-19

”Planet Caravan” av det inte helt okända mörkerrockbandet Black Sabbath. Ja, Ozzy Osbourne och kompani gjorde en låt med kosmiskt tema som är kraftigt psykedelisk både i text och musik. Närvaron är så närvarande att du svävar mitt i rummet av den, men med en blöt känsla mitt i allt. Att inte denna hamnade bland dom 30 bästa är något jag emellanåt inte ens förstår själv, men i framtiden kanske den avancerar uppåt trots den atomtäta konkurrensen.

FD-64_Victor Moscoso_Avalon Ballroom 1967_Doors, Miller Blues Band

”Cloud Song” av The United States of America (från deras enda album, med samma namn) är ett litet svävande mästerverk, som jag mycket väl kommer kasta rätt upp i ”top 30” på sikt. Titeln beskriver känslan av sig självt. Om planetsången Planet Caravan är lite blötsvävande, är denna molnsång motsägelsefullt nog lätt som bomull och oerhört rogivande. Dorothy Moskowitz lent dragna röst ligger andligt över den orientaliskt upplösta instrumentcirkeln och vaggar som en levande, rosa röksvans. Men det är ju ”bara” musik, det här.

a8ef20fb7e9a82c797e1daecaa5e074e

”We took the wrong step years ago” av Hawkwind. Denna borde också vara på ”top 30”. Vad gör den här? Vad håller jag på med? Konkurrensen är så hög, så är det bara. Låten är kosmisk, filosofisk och profetiskt. Det känns som att det är en gud som blickar ner över planeten Jorden från rymden och konstaterar hur vi människor slösar bort våra liv på fel saker. Hur vi skövlar marken för pengar och inte för frukt, dödar för makt och låser våra egon i ångest. Perspektivet ovanifrån gör att han ser klart, så att han kan trilla ner i sin människokropp igen och hitta tillbaka till harmonin. Fantastisk text och musikvågorna får mig att se det där perspektivet, med alla landskapen.

In i spellistan, följ den och lyssna tills du storknar.

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Mitt projekt att presentera dom 150 (200 om jag räknar bubblare) bästa låtarna inom den psykedeliska rockens guldålder under 60-tal och begynnelsen av 70-talet går snabbt in på sin höjdpunkt. Idag serverar jag toppen på isberget. Det här ÄR i mångt och mycket dom 30 allra bästa psykedeliska rocklåtarna som gjorts under musikhistoriens zenit för den psykedeliska musiken – hittills.

r1101325_13285457

Dom bästa av dom bästa artisterna finns representerade och vissa med till och med mer än EN låt, då det är artister som har en så fantastisk katalog att jag inte kunde göra annat än att representera dem med ett par låtar i varje av dom totalt sex spellistorna jag tagit fram och rangordnat.

screaming_syd_by_alcasone-d36zqqh

Dessa produktiva artister är Jimi Hendrix, The 13th Floor Elevators, The Doors, Grateful Dead, The Moody Blues, Pink Floyd, Love och The Beatles. Just därför kan dessa artister ha ett och annat spår som håller samma klass som dom 30 bästa, men likt förbannat återfinns i exempelvis spellistan 31-60 eller 61-90.

tumblr_mz5rnh65VU1siyahho1_1280

Någon gång i helgen tänker jag även börja släppa en spontan 20-i-topp med dom allra bästa låtarna från den psykedeliska rockeran rangordnade, låt för låt, dag för dag. Kanske slänger jag med en liten kommentar eller beröringspunkt till varje låt också. Alla dessa låtar (utom ett episkt stycke som kommer i 31-60) återfinns givetvis i denna Top 30, som är sorterad mer efter känsla och balans, som en helhet.

Så sätt igång och lyssna, spara, följ och dela gärna spellistan/mixtapen med andra! Du hittar knappast bättre musik än det här…

10 i topp: De somrigaste, svenska sommarfilmerna!

När man tänker på filmer som får en att längta till sommaren så har de flesta filmer som står oss särskilt nära. Det lustiga är att näst intill alla förslag på sådana filmer vi kommer på råkar vara svenska filmer. Antagligen eftersom sommar är en årstid som rotar sig i våra nostalgiska ådror bättre än det mesta och som svensk har vi en klar bild av vad sommar är för oss (och då tänker jag inte nödvändigtvis på regn och rusk i första hand).

Därför faller det oss naturligt att välja svenska sommarfilmer framför utländska, exotiska filmer och i min enorma utsållning av svenska sommarfilmer har jag valt ut de tio som jag håller främst i syftet att väcka sommarkänslorna inom mig. Kriteriet för att kvala in på listan är inte svårare än så!

Senare kommer även en topplista med de bästa utländska sommarfilmerna, så håll utkik på min blogg – när du inte glassar i solen det vill säga.

1. En Kärlekshistoria (Roy Andersson, 1968)

Roy Anderssons (Sånger från andra vångingen, Du levande) debutfilm har allt en riktig sommarskildring ska ha; Varm högsommar, ung kärlek, en moped, skrubbsår på knäna, landsort, kräftskiva och vuxna som gör bort sig när de fått i sig några snapsar för mycket. Jag behöver inte motivera det mer än så, men kan ändå tillägga att det dessutom är en fantastisk film.

2. Att Angöra En Brygga och Äppelkriget (Tage Danielsson, 1965 och 1970)

För många blir det inte mer svensk sommar än den som den vackra Stockholms skärgård har att bjuda på – och all heder åt Segelsällskapsresan, men Hasse och Tages komiska, kärleksfulla och fantastiskt underfundiga Att Angöra En Brygga är ett svenskt kulturarv utan dess like, från en tid då Paradiset fortfarande tycktes gå att finna på Jorden. Kräftscenen går nog till historien som det mest sommarerotiska ögonblicket i svensk filmhistoria. Monica Zetterlunds titelsång är dessutom musikalisk magi till på köpet.

Hasse och Tages film Äppelkriget måste också vara med på en lista av det här slaget även om den inte är riktigt lika fenomenal, men den går om möjligt ännu längre i försöket att skildra Sverige som ett idylliskt paradis och visar några av landets mest vackra sidor, ackompanjerat till Evert Taube-musik dessutom. Risken för överdos i svensk kultur är hårfin, men Hasse och Tage misslyckas aldrig. Den får helt enkelt dela på andraplatsen då det inte är rättvist at avgöra vilken av dem som skildrar svensk sommar bäst – det beror helt enkelt på var i landet man befinner sig.

Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. Jorden vi ärvde och lunden den gröna. Vildrosor, blåklockor, lindblommor och kamomill. Låt dem få leva, de är ju så sköna…

3. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (Martin Asphaug, 2005)

Denna lilla pärla – som bygger på Håkan Nessers bok med samma namn, är det inte många som talar om, men för mig personligen är det både en härlig film, men framför allt en extremt somrig film jag kan relatera mycket själv kring då det är i miljöerna likt de i Genesaret som jag själv helst tillbringar min sommar. Landet i 50-talsmiljö med risiga, röda sommarstugor, folkparker, bad, fiske och äventyr. Och ingen sommar utan ett mysterium som lurar bakom vassen…

4. På Rymmen med Pippi Långstrump (Olle Hellbom, 1970)

Den här berättelsen rör sig över många, många sommarmiljöer av all dess möjliga slag och vem har inte fantiserat om att tågluffa på taket av en tågvagn, färdas inuti en trätunna, gå på lina, att tigga ihop pengar till mat och kläder, eller att tämjt en vildsint tjur som attackerar? Det har i alla fall Astrid Lindgren gjort, och många barn därtill.

Pippi På Rymmen inger nog stor sommarnostalgi hos mig själv främst för att jag själv rymde i 5-årsåldern. Jag och en lekkamrat vandrade upp på ett stort berg för att leta efter en borttappad knallpulverpistol och var försvunna en hel dag. Vi jagade fjärilar, sprang mot stupkanter, drömde om glass och klättrade över åkerstängsel för att bada i bottenlösa vattendammar. Det var ingen barnlek, eller också var det just det.

5. Farväl Falkenberg (Jesper Ganslandt, 2006)

Farväl Falkenberg är en av förra årtiondets fem överlägset bästa, svenska filmer. Kanske är den så träffande för att jag själv befinner mig ungefär i åldern som karaktärerna är i, och kan känna igen mig precis i det de genomgår. Vemodet när ungdomens dagar rinner ifrån en och vännerna försvinner in i vuxenlivets krav.

Scenen när de badar och pratar om att alla säger att de antingen ska jobba eller sticka någon annanstans (oftast Göteborg, tydligen) är så talande och avslutningen på det här bitterljuva sommardokumentet är som pricken över i:et på en film som visar det olidligt vackra, emotionella i den puttrande vardagen.

6. Änglagård 1, 2 & 3 (Colin Nutley, 1992, 1994 och 2011)

Colin Nutley lyckas – kanske just för att han inte är svensk, fånga ”det svenska” så maximalt i dessa två filmer att de skulle kunna fungera som inskolning för utlandsfödda ifall de vill få ett exempel på hur Sverige och svenskar är och beter sig. Nu ska inte alla känna sig träffade, men eftersom jag själv växt upp i en liten by känns de inskränkta, nymodighetsrädda trygghetsvraken i filmen väldigt genuina emellanåt. Vi älskar dom och hatar dom, precis som vi gör med Änglagård-filmerna.

Det behöver ju inte sägas att filmerna dessutom innehåller klassiska, sevärda skådisar i MASSOR, ljuv musik och underbar, svensk natur. Intrigen kring Alice och bröderna Ivar och Gottfrid är särskilt rörande och den som håller lika bra genom alla tre filmerna.

Nutley har gjort ånga mer eller mindre träffsäkra svenskskildringar genom sin karriär och en annan jag rankar minst lika högt som Änglagård är också Under Solen (med Rolf Lassgård och Johan Widerberg i kanonroller), men likheterna med Änglagård är för stora så den får nöja sig med ett hedersomnämnande den här gången – dock min favorit av Nutley.

7. Dunderklumpen (Per Åhlin, 1974)

Få filmskapare har förgyllt min barndom på samma sätt som Per Åhlin och hans tecknade filmer. Dunderklumpen innehåller också det där spännande, barnsliga äventyrsvandringen till skogs och de fantasifulla figurer som dyker upp på vägen; Jätten Jorm, Elvira Fattigan, Huset som pratar, Enöga, Vattenfall och givetvis Dunderklumpen själv.

En fantastisk saga skriven av Beppe Wolgers som alla barn bör se!

8. Mitt Liv Som Hund (Lasse Hallström, 1985)

Vår svenske regissör Lasse Hallström är själva definitionen av ordet ”idyll”. Även hans internationella filmkarriär har präglats av att göra de där hemtrevliga, mysiga filmerna som är svåra att tala ont om och Mitt Liv Som Hund var hans internationella genombrott.
Jag har sett den ganska få gånger tyvärr, men den genomsyras av den svenska sommaren och med Thomas Von Brömssens klingade röst och den minnesvärda scenen med Povel Ramels sång ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” så känns det nästan som att jag placerar den här fina filmen alldeles för långt ner. En film jag absolut bör återse den här sommaren.
9. Sunes Sommar (Stephan Apelgren, 1993)

Den här filmen har en speciell plats i de flestas hjärta av min generation, tillsammans med julkalendern som istället skildrade vinterbestyren så klockrent komiskt. Sunes Sommar är igenkänningshumor så det smäller om det, men samtidigt har den en unik humor.

Peter Haber toklevererar i rollen som ”pappa Rudolf” och alla campingsemestrar har jämförts med den Sune och hans familj råkar ut för, samt Vi Hade I Alla Fall Tur Med Vädret Igen. För mig personligen är det dock Sunes som går hem allra mest.

10. Sällskapsresan …eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten? (Lasse Åberg, 1980)

Solsemester utomlands hör för många den svenska sommaren till (även om den inte alltid inträffar under den svenska sommaren) och därför lyckas semestern i Sällskapsresan ta sig in på frikort med allt vuxenpartaj, bakfylla, grisfest, solbrännebekymmer och svensk gemenskap i främmande land.

Igenkänningsmetoden är extremt viktig för att kvala in på den här listan och där lyckas Sällskapsresan bättre än det mesta som gjorts. Genialiteten med Lasse Åbergs humor går egentligen inte att beskriva – den måste upplevas.