I backspegeln #14: Vad kan Cannes bjuda på?

Först och främst vill jag rapportera att jag kommer börja min Peace & Love Film Festival-special under stundande vecka och att den första musikfilmrelaterade recensionen jag publicerar kommer vara om den fantastiska dokumentärfilmen The Devil and Daniel Johnston (2005). Den kommer lägligt särskilt då denne fantastiske artist som är Daniel Johnston uppträdde i Sverige under veckan och jag avundas verkligen dom som hade möjlighet att gå och se honom!

I podcasten Popkultur Film:s 3:e och senaste avsnitt pratade jag lite om honom och dokumentären och sade då att recensionen på The Devil and Daniel Johnston skulle dyka upp under veckan som gått. Jag har mycket saker i rullning just nu så därför kommer recensionen nästa vecka istället men jag kan inte rekommendera denna dokumentär nog då det är en av mina personliga favoritfilmer över huvud taget och Johnston är en av mina största inspirationskällor, så håll ögonen uppe.

…

Officiell Peace & Love Film Festival-bloggare från och med nu

Jag är också numera den officiella Peace & Love Film Festival-bloggaren så det kommer givetvis mer filmfestivalrelaterat och musikfilmrelaterat på min blogg framöver.

Är det någon som är intresserad av att uppleva Peace & Love Film Festival (pågår 23-27 juni!) så uppmuntrar jag det verkligen och hänvisar till deras hemsida. De kommer bjuda på internationella kvalitetsfilmer, kortfilmer och filmprofiler kommer gästa Borlänge för att tala om filmskapande. Enligt mig är film och sommar en perfekt kombination och det tycker Peace & Love Film festival också.

Och på tal om festivaler…

…

10 filmer i Cannes att längta efter!

Cannes-festivalen är i full gång och jag följer den med barnsligt intresse. Det finns många intressanta filmer och filmskapare att hålla ögonen på och ”shortlista” inför framtiden när filmerna når den allmänhet vi vanliga människor oftast tillhör. Därför har jag listat de tio filmer jag är mest förväntansfull inför som visas – eller har visats, på Cannes Film Festival 2013. Det är en rad spännande filmer och kanske har du inte hört talas om alla och därför kan hitta något nytt att se fram emot…

…

10. Behind the Candelabra (Steven Soderbergh)

Steven Soderbergh (Sex, Lies and Videotape, Erin Brockovich, Traffic), försökte göra sitt drömprojekt till sin sista film, men ingen amerikansk filmstudio ville finansiera projektet då de var rädda för att filmen skulle bli ”too gay” för publiken. Till slut vände sig Soderbergh till TV-bolaget HBO som nappade och Soderberghs drömpfilmprojekt blev istället en TV-produktion i långfilmsformat. Michael Douglas ser otvivelaktigt ut att imponera i den verklighetsbaserade rollen som Liberace – den verklige pianisten och sångaren som gav uttrycket ”flamboyant” en innebörd. Matt Damon spelar Liberaces kontroversielle assistent, älskare, partner och adoptivson.

09. Inside Llewyn Davis (Joel & Ethan Coen)

Bröderna Coen (Fargo, The Big Lebowski, No Country for Old Men) är tillbaka med en ganska grå berättelse om en folksångares försök att nå en artistkarriär på 60-talet i mytomspunna New York-området Grenwich Village. Utöver den härliga handlingen och att bland annat Drive-bekantingen Carey Mulligan har en roll som folksångarens före detta flickvän – som spelas av Oscar Isaac (som också var med i Drive och var pojkvän åt Mulligan även där), så gläds jag åt att stilen verkar dra åt finfina Barton Fink (1991), men med mer vardagsallvar och jag gillar den eventuella tonen.

08. Jeune & Jolie // Young & Beautiful (Francois Ozon)

Ett porträtt av en 17-årig flicka under fyra årstider, som överger hennes oskuld för prostitution. Vissa kritiker har antytt om ett offerlöst karaktärsberättande och det lockar mig till att ta reda på mer om vad Francois Ozon (Swimming Pool) vill berätta. Vi har sett liknande historier förr, men då oftast i filmer som bagatelliserats som skräpkultur och exploatering.

07. The Immigrant (James Gray)

Joaquin Phoenix är en nutida gigant inom skådespeleriet tack vare hans kompromisslösa inställning till sitt yrke och hans roller tål att väntas på. Efter originella praktprestationen i The Master (2012) är han nu tillbaka igen och återigen tillsammans med förbisedde regissören James Gray som han gjorde We Own the Night (2007) och Two Lovers (2008) med.

I The Immigrant återfinns dessutom oscarsmeriterade talangerna Jeremy Renner och Marion Cotillard, där den sistnämnda spelar en polsk emmigrant som tillsammans med hennes syster kommer till USA under 20-talet, men som snabbt hamnar i greppet på den charmige hallicken Bruno (spelad av Phoenix). Med risk för att handlingen inte ger något väldigt nytt på kartan och kanske särskilt för kvinnliga karaktärer i nöd (men vad vet jag?) så är jag beredd på en väldigt stabil film från Gray.

06. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)

Fantastiska Tilda Swinton och karismatiske Tom Hiddleston spelar förälskade vampyrer tillika rockmusiker, tillsammans med talangfulla Mia Wasikovska, småtrevlige Anton Yelchin och meriterade John Hurt. Detta regissat av Jim Jarmusch (Coffe and Cigarettes, Ghost Dog, Broken Flowers) är tillräckligt för att intressera mig och vi behöver ju alla stilla abstinensen efter att Twilight-sagan tagit slut, eller?

05. All Is Lost (J.C. Chandor)

J.C. Chandor gjorde ganska förbisedda men väldigt fina börsrasfilmen Margin Call år 2011, som oscarsnominerades för sitt manus. nu är han tillbaka med en väldigt olik berättelse om en ensam man som försvinner till havs. Mannen spelas av Robert Redford och att se honom i en större roll igen är givetvis trevligt. Att filmen sedan endast består av hans karaktär och dessutom inte ska innehålla någon dialog är dessutom mycket intressant. Den uppenbara vikten som då läggs vid det visuella och mer tänkvärda berättandet gör att det här kan bli något extra.

04. La Danza de Realidad // The Dance of Reality (Alejandro Jodorowsky)

Superkultfilmskaparen Alejandro Jodorowsky är tillbaka efter 23 års frånvaro med The Dance of Reality – en biografisk skildring av hans uppväxt i Chile. Frågan är hur pass ”straight forward” en bio-pic av Jodorowsky egentligen är och titeln verkar hinta om ett svar på den frågan. Det är ändå samme regissör som fick både finkulturalister och fulkulturalister att häpna med de surrealistiska filmerna El Topo och The Holy Mountain på 70-talet. Vill ni få en liten inblick i denne kreatör och inspiratör så kolla in denna intervju.

03. Jodorowsky’s Dune (Frank Pavich)

Excentriske och fantasimaniske filmskaparen Alejandro Jodorowsky är också föremål för en dokumentär som visas i Cannes. Den skildrar hans arbete under 70-talet med att filmatisera Frank Herberts episka science fiction-roman Dune, men som aldrig blev genomfört på grund av filmprojektets omfattning. 1984 regisserade en annan excentrisk fantasifantast filmen, nämligen David Lynch, men på grund av att producenterna inte gav Lynch tillräckligt mycket kreativ frihet blev det ett fiasko både konstnärligt och kommersiellt.

Jodorowskys idéer var dock långt mer spektakulära. Han ville att filmen skulle vara 10-14 timmar, Salvador Dalí, Orson Welles och Mick Jagger skulle skådespela och Pink Floyd skulle göra musiken. H.R. Giger skulle ta fram filmens visuella design och Jodorowskys son tränade kampsport varje dag i två år för att inträda rollen som filmens huvudkaraktär. Av filmen blev det ingenting av, men förarbetet ynglade av sig i en rad andra projekt (Star Wars, Alien, Aliens, Blade Runner, Prometheus).

Manusförfattaren och multifilmmakaren Dan O’Bannion var specialeffektsdesigner på Jodorowskys Dune och när projektet föll ihop förlorade O’Bannion sina pengar, sitt hem och fick ett mentalt sammanbrott så pass allvarligt att han lades in för vård. Under denna tid skrev han 13 manus varav det sista blev klassiska filmen Alien (1979), där han slutligen fick lön för mödan med Dune-materialet. Sedermera skrev han också manuset till Total Recall (1990).

Alejandro Jodorowsky själv säger att arbetet med Dune förändrade hans liv och de första orden om denna dokumentär låter väldigt lovande och inspirerande. Jodorowsky är för övrigt en stor inspiration för filmskapare som just Lynch och inte minst filmnördregissören Nicolas Winding Refn som även medverkar i dokumentären.

02. Only God Forgives (Nicolas Winding Refn)

Danske auteuren Nicolas Winding Refn har gjort Pusher-trilogin (1996-2005), Bronson (2008) och framför allt übermysiga kultmästerverket Drive (2011). Han är ständigt intressant på alla filmiska plan. Ryan Gosling har gjort Half Nelson (2006), Lars and the Real Girl (2007), Drive (2011) och The Place Beyond the Pines (2013) och är filmvärldens kanske hetaste stjärna.

De har bägge varandra att tacka för mycket och nu är Winding Refn och Gosling tillbaka. I Bangkok, i gangstermiljö, med kampsport och inte minst Kristin Scott Thomas som Goslings dominerande mafiosomorsa. Denna gången står Winding Refn för manuset igen dessutom. Jag förväntar mig inte en ny Drive, men jag ser fram emot att känna hur Winding Refns stilism griper tag i mtt filmhjärta igen.

01. The Bling Ring (Sofia Coppola)

Sofia Coppola har alltid gjort intressanta filmer som känns välgjorda rakt igenom. The Virgin Suicides (1999) är något av en unik filmupplevelse och Lost in Translation (2003) en film jag klassar som en av de absolut bästa jag sett. I Marie Antoinette (2006) blev det lite för mycket skrapande på ytan trots att det var mycket det filmen gick ut på och i Nowhere (2010) började hon upprepa hennes tidigare berättarstruktur lite väl mycket.

Därför känns The Bling Ring extra trevlig då den sticker iväg åt ett annat håll karaktärsmässigt och stilmässigt, även om skildrandet av den ensamhet och sökandet efter ytligheter fortfarande i högsta grad finns kvar. Dessutom består skådespelarensemblen av nya, unga skådespelare med kloka rolltagaren Emma Watson i spetsen.

Att filmens teman dessutom skildrar dagens ungdom, kändishypen och internetfenomenets påverkan – detta trots att Coppola varken har facebook, twitter, kändislängtan eller är en aktiv del av ungdomen är klockrena anledningar till att längta efter The Bling Ring – årets heistfilm!

The Avengers (2012)

Genre: Superhjältefilm, Action, Äventyr, Science-Fiction
Regi: Joss Whedon
Manus: Zak Penn, Joss Whedon
Längd: 142 min
Skådespelare: Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Chris Evans, Jeremy Renner, Robert Downey Jr, Cobie Smulders, Tom Hiddleston, Samuel L Jackson, Gwyneth Paltrow, Mark Ruffalo, Stellan Skarsgård, Clark Gregg, Harry Dean Stanton, Paul Bettany (röst), Lou Ferrigno (röst)

En brokig skara individer med superkrafter samlas ihop av den hemliga organisationen S.H.I.E.L.D. för att skydda planeten mot invaderande styrkor från yttre rymden. Tillsammans bildar de motvilliga superhjältarna gruppen The Avengers.

Så kom då äntligen dagen då vi skulle få se filmvärldens stora svar på den klassiska superhjälteföreningen The Avengers.

Jag är en serietidningsdyrkare och framför allt Marvel-dyrkare sedan barnsben, då jag dök ner i varje nytt nummer av Spindelmannen och Mega Marvel, samtidigt som jag grävde ur Sveriges alla seriebodar på gamla nummer av detsamma, X-Men och Marvels Universum för att läsa allt om vad som hände och hade hänt i den eviga Marvel-sagan.

Människor som mig lever därför i en sällsynt trevlig tid just nu och år 2012 ser ut att bli toppen av denna tid i och med att de två största serietidningsfilmerna hittills – The Dark Knight Rises och The Avengers, båda har biopremiär, tillsammans med rebooten The Amazing Spiderman. Det är bara att gotta sig, för även om det kommer mera så kommer det aldrig kännas lika nytt och spännande som nu.

The Avengers gör mig i vilket inte det minsta besviken. Många har uttryckt viss oro över att låta så många karaktärer samsas om spelutrymmet, då det hämmat andra liknande genrefilmer som Spiderman 3, X-Men: The Last Stand och Fantastic Four-filmerna – en oro med viss tyngd, men ändå ett överdrivet sådant då vi även sett lika många multikaraktärsfilmer som har fungerat och denna film har lyxen att ha fått sina karaktärer etablerade i tidigare filmer.

I och med att Marvel tog makten över sina serietidningskaraktärer på film kunde de strategiskt bygga upp sitt universum på samma sätt som serietidningsförfattarna delar upp ansvaret för att skildra alla olika hjältar i samma värld och tidsaxel. Först kom The Incredible Hulk (2008), sedan Iron Man (2008), Iron Man 2 (2010), Thor (2011) och Captain America: The First Avenger (2011). På knappt fyra år har vi inför The Avengers redan har fått lära känna de flesta karaktärernas styrkor och svagheter och slipper gå igenom varje karaktär utan och innan på vanligt filmatiseringsmanér inför den stora sammandrabbningen.

Det vi nu är intresserad av är hur de sköter sig tillsammans, öga mot öga. Vi vill se hur Tony Stark kommer behandla Bruce Banner och Hulken, hur Thor ser på att samarbeta med storhetsvansinniga kapitalister, hur Captain America ska kunna ena alla individualister och hur Loke ska bemästra människorna i midgård. Där har denna film stor ståfräspotential för alla serietidningnördar, och den etablerade manusförfattaren och regissören Joss Whedon (Firefly, Serenity) levererar tillsammans med manusförfattaren Zak Penn (Spiderman 3, The Incredible Hulk) precis så mycket som jag hoppades.

Han balanserar konfliktfördjupning med actionscener alldeles utmärkt och filmen faller inte under någon av dessa delar – faktum är att det kunde lagts till en kvarts dialog och smågnabb mellan hjältarna ytterligare utan att det skulle skada någonting – kanske kan en extended-utgåva till och med bjuda på det inför köpfilmsläppet, vem vet.

Något jag också var besatt av som liten var asamytologin och dess gudar. Jag gillade Thor mest, men den mer komplexe brodern Loke var definitivt den mest intressante karaktären som jag hyste mest hatkärlek till. Hans förmåga att inte stå på någons sida utan med sin slughet alltid spela ut dem han möter mot varandra var den mest kraftfulla styrkan av dem alla, och dessutom en av få styrkor även människor kan bemästra i teorin.

Därför är jag väldigt glad att han (nåja, en skickligt spelad serietidningsversion av honom) får så pass mycket utrymme även i denna film och Tom Hiddleston klär sig väldigt bra i hans skor, ju mer tid han får i rampljuset. Lite roligt är det också att veteranen Harry Dean Stanton (Paris Texas, Alien) dyker upp i filmen, dock tragiskt nog alldeles för lite. Nykomlingen i skaran, superskådisen Mark Ruffalo (Zodiak, Collateral, Shutter Island) axlar som tredje skådisen i rad rollen som Bruce Banner (alias Hulk) och han får ganska gott om tid att etablera sig med de andra, vilket han gör stabilt i och med en stabil dos charm och när det hettar till vet han vad han ska göra, bättre än de flesta.

Jag tycker att det kanske mest imponerande som Joss Whedon och co gör med denna film är att använda Hulk som comic relief. Hulk har ju skildrats på ett väldigt allvarligt sätt i hans egna filmer, men hemligheten med att uppnå full potential hos honom är bevisligen att placera honom i sällskapet av en trevlig grupp ytterligare karaktärer, istället för att bära filmen ensam. Han äger sina scener till publikens stora glädje och det gör verkligen sitt för att trissa upp mig på gränsen till glädjetårar – känslor uppriktigt producerade från mitt bultande serietidningshjärta och en tillräcklig anledning för att se filmen på bio minst en gång.

Min favorit i gruppen fortsätter dock att vara Captain America i egen hög person, eftersom hans sympati och idealistiska motivation helt enkelt inte går att ifrågasätta. Chris Evans klassiska 40-talslook är dessutom uppfriskande att se i en så pass högteknologisk värld. Karaktären kommer definitivt till sin rätt i gruppen, trots att det är Tony Stark/Iron Man/Robert Downey Jr. som är den mest populäre i filmversionen.

Jag känner mig lite väl inställsam till den här filmen, men faktum är att jag inte kan se särskilt mycket den kunde blivit bättre av. Den levererar så mycket vi kan begära på nästan två och en halv timme, den ramlar varken ner  i allvars- eller campyfällan och den underhåller mig filmen igenom. Jag är nöjd, mycket nöjd.

Nöjd vill dock alltid ha mer, och visst, en hjältefortsättning med The Avengers, X-Men/Wolverine och Fantastic Four tillsammans med Spindelmannen är möjlig i teorin, men att trycka in allihop i en och samma film blir ett ytligt fyrverkeri snarare än en film med handling, så det jag nu får vänta och se är hur Marvel har lagt upp sin framtidsplan.

Är The Avengers årets superhjältefilm då? Med betoning på ”superhjältefilm” – ja kanske, men trots min marvel-kärlek finns det en Christopher Nolan som tänker i djupare termer än superhjältar och serietidningsfilmatiseringar och The Dark Knight Rises är i den meningen inte ens jämförbar.

När jag föredrar lagom lättsam och ruskigt underhållande action så är dock The Avengers extremt bra – ingen kan säga annat!

 Det vet ni lika bra som jag vi det här laget
 Jag vill ha mer! Filmen kunde lika gärna ha varit 160 minuter lång.