Genre: Splatterkomedi, Skräck, Komedi, Svart komedi, Äventyr
Produktionsland: Nya Zeeland
Alternativ titel: Dead Alive (USA)
Manus: Peter Jackson, Stephen Sinclair, Fran Walsh
Regi: Peter Jackson
Längd: 104 min | 85 min (R-rated) | 97 min (unrated) | 80 min (FSK 16) | 92 min (1992) (1993) (cut) | 85 min (heavily cut) | 99 min (DVD edition)
Skådespelare: Timothy Balme, Diana Penalver, Elizabeth Moody, Ian Watkin, Brenda Kendall, Stuart Devenie, Jed Brophy, Stephen Papps, Murray Keane, Glenis Levestam, Lewis Rowe, Elizabeth Mulfaxe, Harry Sinclair
Publiken skrattar och spyr!
En ung mans mor blir biten av en ”rat monkey”. Hon blir sjuk och dör, men återvänder för att döda och äta hundar, sköterskor, vänner och grannar.
Förord: Jag recenserade ursprungligen denna för min lista över dom bästa filmerna från 1992, men eftersom jag på sikt utformar listupplägget med originalrecensionerna fristående från listan, publicerar jag därför denna och övriga 1992-recensioner som separata pjäser i efterhand – med eventuella tillägg.
Peter Jacksons splattersprutande, rekordslafsiga kultrulle såg dagens ljus år 1992, nästan ett decennium innan han skulle få ett nytt, vitt skilt genombrott med Sagan om Ringen-filmerna.
”They’re not dead exactly, they’re just… sort of rotting.”
Jag har aldrig varit kåt i effektfilmer, men jag får verkligen lyfta på hatten åt den passion och ambitionsnivå Jackson måste ha haft för att ro denna massaker i land. I princip varje bildruta bjuder på lemmar som flyger, levande och döda människor i panik och skådespeleri som känns som en ren hyllning till Sam Raimis och Bruce Campbells ”crazy train”-prestationer i dom gamla Evil Dead-filmerna. Jackson inleder filmen med att uppenbart hylla Steven Spielbergs och George Lucas äventyr med Indiana Jones för övrigt.
Jag trodde faktiskt att budgeten för denna film var av rejält låga lågbdugetmått, då jag fått för mig dig från förr, men med tanke på alla gedigna, praktiska effekter samt vissa inspelningsplatser förstår jag om den kostat en del. Att det var så mycket som 3 miljoner omräknat till amerikanska dollar förväntade jag mig dock inte. Idag är det närmare 25 miljoner kr och på den tiden var det förstås värt ännu mer.
”She’s history! I know what to do, I’ve read the comics! Total… bodily… dismemberment!”
Nog för att det med senaste decenniernas mått mätt är en vanlig totalkostnad för en indiefilm på lågbudgetnivå, men det är inte lite pengar. En större svensk dramafilm kostar väl ungefär lika mycket och en dyrare svensk lågbudgetfilm är inte ens hälften så kostsam. Men svenska filmer innehåller i regel inte heller så här mycket slafs.
Huvudrollen här är inte lika inspirerande som Bruce Campbell när det kommer till slapsticktalang, vilket gör att jag tvångsmässigt placerar Braindead i skuggan av föregångare, men all heder åt Jackson för att han kör ända in i kaklet med slafs, överspel, kameradragningar och allmän galenskap! Det är en riktigt underhållande resa i teknisk, köttig finess.
3 – Manus
2 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
13 – Totalt
Absurd Cinema 