Etikettarkiv: Thriller

The Hitcher (1986)

Halloween-banner-2015969701

Genre: Thriller, Terror, Rysare, Mysterium
Produktionsland: USA
Svensk titel: Liftaren
Manus: Eric Red
Regi: Robert Harmon
Längd: 97 min
Budget: Cirka 6 000 000 dollar (USA)
Skådespelare: Rutger Hauer, C. Thomas Howell, Jeffrey DeMunn, Jennifer Jason Leigh

The terror starts the moment he stops.

På väg mot San Diego färdas den unge Jim Halsey genom Texas ogästvänliga öken. Regnet piskar ner och och det är mörkt. Jim är trött och uttråkad. När en liftare plötsligt lösgör sig ur dunklet ser han sin chans till lite trevligt sällskap.

thehitcherd1by4 mhjlu3twtmmuj1e4uadp

För upplevelsens skull rekommenderar jag att läsa denna recension först efter att du sett The Hitcher från 1986.

Med sin ökenmiljö – mäktig och ljuvlig med öppna vyer, mörkertyngda blixtnedslag i ösregn och stekheta dagar, plockar The Hitcher fram USA:s bästa sidor. Passande nog och inte helt oväntat fick manusförfattare Eric Red (som skrev Near Dark och Blue Steel åt Kathryn Bigelow) idén till filmen när han under en lång bildfärd från New York till Austin lyssnade på The Doors atmosfärshymn ”Riders on the Storm”.

hitcher7 hitcher trucks

Inramningen är väldigt pirrande skön på ett nästan mer 70-talsaktigt vis än 80-tal, men med 80-talets mer action/dramatikdopade ”ta i från tårna”-inslag. Som om Spielbergs mysiga ökenjaktsfilm Duel (1971) genomgått en carpenterskolad nervrenovering skriven av Stephen King och understödd av Cannon Films rejäla skitighet.

Kultskådisen Rutger Hauer (Blade Runner, Sin City, Hobo with a Shotgun) äger i antagonisttitelrollen, definitivt. Skulle jag träffat honom i verkligheten under den tiden hade jag identifierat honom som denna films skrämmande terrorpsykopat, vilket är ett oerhört starkt postulat för en bra rollprestation. Hans ansiktsuttryck bär rovdjurets avvaktande uttryck av sadistisk överlägsenhet när det leker med sitt byte, redo att låta bytet ge signal för när det är dags att avsluta. En triumfartad skådespelarshow och både karaktärens motiv och utförande delar personligheten av The Joker från Batmans olika universum, är något jag tänker på.

resizeofothercopcars3stars010027homagetomadmaxff9.1508 the-hitcher-jennifer-jason-leigh1

Jennifer Jason Leigh (The Hateful Eight, Dolores Claiborne, Last Exit to Brooklyn) får inte heller glömmas bort i hennes biroll som den avslappnade, ungdomliga ökenservitrisen Nash. Magnetiskt utseende javisst, men hon visar hur självsäkert och avslappnat karaktäriserande plockar fram en karisma som skapar en intressant, levande person utifrån manusets enkla penseldrag. Jag har tidigare aldrig hållit med dem som berömt Leighs utseende, utan jag har nöjt mig med att kalla henne en mycket bra skådespelare som tyvärr glömts bort ganska rejält fram tills nu, i och med hennes stora comeback i The Hateful Eight och kommande roller i både fortsättningen av Twin Peaks och biografin oom presidenten Lyndon B. Johnson. Men hennes nämnda självsäkerhet och karisma i kombination med utseendet här får mig nästan att bli kär.

Nackdelarna med filmen bryr jag mig inte jättemycket om utan kan se förbi för all del tack vare det bra, men det saknades en hel del logik i hur tingen föll sig. Hur hotet kunde dyka upp från ingenstans mitt på öppen ökengata exempelvis. Men sånt har vi köpt i var och varannan film och det är grejen med film, att sånt kan hända där.

the_hitcher_06_stor CbxP8hNWEAUKlPY

Det gjorde istället följdaktligen att jag som tittare länge övervägde teorin att hotet var huvudkaraktärens paranoida, galna inbillning, vilket tillförde något mer till inlevelsen snarare än stukade den. Det är viktigare än realism, plotholes och logik. För kan det inte vara så, att den jagade och jägaren på sätt och vis är samma person?

Oavsett hur det egentligen ligger till är The Hitcher en sådan film som har den oerhörda psykologiska förmågan att göra med liftarna vad Jaws / Hajen (1974) gjorde med hajarna och Psycho (1960) gjorde med duscharna – plantera en paranoia som får dig att tänka efter minst en gång extra för resten av ditt liv, innan du plockar upp en liftare…

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – 
Hjärna (komplext värde)
2 – 
Hjärta (emotionellt värde)
2 – 
Sentimentalitet/Romantik
3 – 
Barnförbjudet
1 – 
Feelgood
2 – 
Budskap
3 – 
Obehag
1 – 
Humor
4 – 
Action
2 – 
Prat

tumblr_llzn7aF8MJ1qcoaf4o1_r1_500 Hitcher 1

Betyg:
4 – 
Atmosfär
4 – 
Dramaturgi
2 – 
Dialog
4 – 
Skådespelare
4 – 
Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – 
Foto
4 – 
Musik
4 – 
X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 –
 Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – 
Omtittningsvärde
————
35/50 – 
Totalt

SYD-Betyg-08


maxresdefault

The Revenant (2015)

Mkrorecensioner-header

Dags att försöka göra lite skäl för benämningen ”mikrorecensioner” efter att mest använt uttrycket som en fräsig header till mina recensioner dom senaste månaderna, allt medan mina texter växer sig tillbaka till vanlig övervikt. Jag borde tänka mer ”hellre recensera samma film två, tre gånger om jag kommer på mer och mer att säga” istället för ”hela kortleken på bordet”. Inget fel i att skriva långa recensioner, men ibland räcker det att en åsikt är just en åsikt och inte argument för en hel livsfilosofi. Åtminstone ibland. En text behöver inte rymma allt, alltid.

Jag har recenserat The Revenant en gång tidigare, för fyra månader sedan i samband med Oscarsgalan.



fb94f76f6a73ca7b5d5c5ec4e79b9c29

Genre: Drama, Äventyr, Thriller, Western, Hämndhistoria, Rape-and-revenge
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Mark L. Smith (delvis baserad på en bok av Michael Punke)
Regi:
Alejandro González Iñárritu
Längd:
 156 min
Skådespelare:
Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Will Poulter, Forrest Goodluck, Paul Anderson, Kristoffer Joner, Joshua Burge,Duane Howard, Melaw Nakehk’o, Fabrice Adde, Arthur RedCloud, Christopher Rosamond, Robert Moloney, Lukas Haas, Brendan Fletcher

”I ain’t afraid to die anymore. I’d done it already.”

Historien utspelar sig på 1820-talet och kretsar kring Hugh Glass, en man som bestämmer sig för att hämnas på männen som lämnade honom att dö efter en björnattack.

MTM1MTQ0MzIxMDI1Mjg0NTc0

Jag gillade verkligen andligheten. Den andliga närheten till naturen, som kan sägas vara filmens egentliga huvudkaraktär. Däremot håller jag med Bret Easton Ellis (i hans åsikter om filmen hämtade ur hans lyssningsvärda podcast) om att filmen inte behövde lyfta upp ett så tydligt budskap till åskådaren, som den gör i slutsekvensen. Filmen vill liksom skita ur sig en mening för att rättfärdiga resan dit, men filmer – inte minst av det här poetiska slaget, behöver inte vara lika övertydliga och predikande som disneymoralkakor. Bortsett från det; en bra, onödigt dyr film, men ändå ovanligt bra just för att vara en så dyr film.

Sex symbolSexIndianspalten: Filmens enda egentliga kvinna är huvudkaraktärens heliga urinvånarfru, som symboliseras likt hans vakande ängel. Jag gillar det. Jag gillar indianer som en symbol för hur människor kan komma närmare naturen, istället för imaginära gudar som mest används som lockbete för undergivelse och skyddsrum åt välbärgade samhällens skuld.

The-Cinematography-of-The-Revenant-4

Och vi urbana människor gillar att kontrastera indianer mot oss och skildra dom största kontrasterna – goda eller onda i framtoningen. Det kan kännas klyschigt håller jag med om, då det blir ytterligheterna som framställs. Karikatyrer eller stereotyper snarare än personligheterna. En indian är alla indianer. Men tänker vi bortom människor, har till och med indiankarikatyren mycket att säga i skildrandet av mönstren i aktionen. Handlingarnas utgång snarare än personernas trovärdighet.

Mänskliga ideal säger ofta mer om människan, än trovärdiga individer. Precis som vi valt att låta mytologiernas gudar vara dem som skildrar den urbana människans kval, snarare än människan själv. Den stora framför den lilla. Indianer har i den urbana människans ögon blivit något av ett gudaväsen, liksom DiCaprios vakande ängel i The Revenant.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
4 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
4 – Action
1 – Prat

revenant-gallery-13-gallery-image

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt

SYD-Betyg-07

Léon (1994)

Leon_Der_Profi_01

PROLOG 2016: Här följer en recension jag skrev på filmforumet Filmsnack.se, i september 2008. Det är faktiskt mina allra första ord om fransmannen Luc Bessons (Det Stora Blå / Le Grand Bleu, The Fifth Element, La Femme Nikita) mästerverk Léon (1994), med Natalie Portman (Black Swan, Closer, Garden State) och Jean Reno (Det Stora Blå / Le Grand Bleu, Ronin, Le Visiteurs). Sedan denna första gång har jag sett den otaliga gånger ytterligare och den har, precis som jag trodde redan första vid mötet, cementerats som en favorit utöver det vanliga . Ett absolut mästerverk.

Recensionen i sig får ta den dramaturgiska formen av något som liknar Pulp Fiction (en annan pangfilm från 1994) då jag hoppar en del i kronologin för att binda samman mina gamla textstycken till en mer relevant helhet…


Mkrorecensioner-headerleon-the-professional-natalie-portman-s-sun-chocker-pendant-prop-replica-[4]-8551-p

Genre: Thriller, Action, Kriminaldrama
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: Léon: The Professional
Manus: Luc Besson
Regi: Luc Besson
Längd: 110 min | 136 min (uncut) | 133 min (International)
Budget: Cirka 115 miljoner francs (FRF)
Skådespelare: Jean Reno, Natalie Portman, Gary Oldman, Danny Aiello, Ellen Greene, Peter Appel, Michael Badalucco, Willi One Blood, Don Creech, Frank Senger

Leon är den italienska maffians mest effektiva mördarmaskin. Han är kall, snabb och orubblig. Ingen känner till hans existens utom några få personer. Mellan uppdragen lever han ett tillbakadraget liv och går knappt ut från sin lägenhet. Stansfield är en korrumperad statstjänsteman. Han är inblandad i narkotikaaffärer och mördar kallblodigt en småhandlares familj – alla utom den 12-åriga dottern Mathilda. Hon lyckas komma undan genom att knacka på Leons dörr. Leon tvekar länge innan han öppnar, väl medveten om att det kommer att förändra hans liv.

4df5dea118cd2

A perfect assassin. An innocent girl. They have nothing left to lose except each other. He moves without sound. Kills without emotion. Disappears without trace. Only a 12 year old girl… knows his weakness.

RECENSION 2008: Efter åratal av att jag omedvetet har undvikit filmen, har jag har just nu, ikväll, äntligen sett Léon. Jag har härmed fått en ny favoritfilm – en sån där film som platsar bland det yttersta toppskiktet av filmer jag älskar över alla andra. Det är få filmer som gör det – kanske tio stycken. Leon platsar bland dem, känns det verkligen som. Jag hade sett fram emot att se den efter en del saker jag läst om den förr, och sent ikväll satte jag mig ner för att kolla på den.

Jag var trött och eftersom filmen var knappt två timmar och en kvart så tänkte att jag börjar se den ikväll och ser resten imorgon, då jag inte tycker det är rättvist att se filmer, som verkar vara bra, för första gången när man är trött eller frånvarande. Men jag gav filmen ett chansartat försök och tänkte att jag kanske orkar.

large_leon_professional_blu-ray5

Léon höll mig i ett järngrepp från första till sista minut och jag hade aldrig varit piggare på hela dagen, som när jag såg Leon. Filmen är så packad med kvalitet att det inte är klokt. Det är ju så mycket mer än bara ett drama eller en actionfilm – jag skulle inte ens vilja kalla det en actionfilm eller ”nästan en actionfilm”, utan den sträcker ju sig för sjutton mellan livet och döden själv! Det fanns så mycket att tänka på under filmen att jag fullständigt var i en annan värld.

Ibland brukar jag avgöra filmers och musiks kvalitet genom att då och då under upplevelsen fråga om det verkligen blir så mycket bättre – och om filmen eller musiken alltid svarar med att höja sig ännu några snäpp så vet jag att det är någonting riktigt, riktigt bra. Léon svarade alltid med att krossa alla tvivel.

Mathilda: Is life always this hard, or is it just when you’re a kid?
Léon: Always like this.

De som inte sett Leon måste ändå förstå att det här är min högst personliga upplevelse av filmen, så att de inte förväntar sig mirakel i framtiden eller så – men för mig kändes Leon som en mirakulös upplevelse, som jag härmed kan tänka tillbaka på och förvara inom mig som någon slags mantraupplevelse. Och till dig som inte sett den; se den på rätt sätt – med inlevelse och eftertanke.

40a4b64a23b9f5dfc800bef5e29

INTERMISSION 2016: Här följer en uttökad reflektion sprungen ur min första upplevelse av Léon från samma forum, där jag reflekterar vidare kring vilken version av filmen som är bäst; Originalet (110 min) eller Director’s cut (133 min)?

FLASHBACK TILL 2008: Jag har nyligen sett Léon och vet nu vilken jävla bra film det verkligen är. Men det intressanta är det att jag såg 133-minutersversionen (Director’s cut) och inte originalet som släpptes på den internationella (läs: amerikanska) bioscenen. Skillnaden med Director’s cut-versionen är att det är regissören Luc Bessons egen version, med knappt en halvtimme scener som inte kom med i den amerikanska utgåvan på grund av censur och tempo. Det mesta av detta material innehåller en djupare karaktärsutveckling mellan Léon (Jean Reno) och Mathilda (Natalie Portman) och ”vågar” gå lite längre i deras komplexa relation.

Och det jag vill komma till är att jag personligen blev helt förälskad i den här filmen och styrkan var just den komplexa relationen mellan den ensamme yrkesmördaren och den ensamma flickan – det minst sagt udda valet av mästerlig outsiderdynamik. Jag vet att det finns många som tycker olika. Därför tycker jag att den versionen som jag såg först – alltså Director’s cut, var bäst.

large_leon_professional_03_blu-ray_

Så här skrev en recensent på Moviebox – och jag kan som sagt inte hålla med honom alls:

”Några år efter videoreleasen släpptes även en kraftigt förlängd Directors Cut-version. Dessa regissörsversioner innebär att vi numera kan få se hur regissören själv hade föreställt sig filmen innan den blev dissekerad av studion. Ofta bidrar dessa utgåvor till klarhet och en djupare förståelse som offrades på grund av tidsbrist och för att hålla underhållningstempot vid liv. Men hur mycket vi än kan glädjas åt dagens välfyllda DVD-utgåvor så är ”Léon Directors Cut” en version man inte skall bry sig om. Handlingen låser sig i scener som utvecklar Léons och Mathildas kärleksfulla förhållande. Det går inte att komma ifrån att hon är 13 och han 45 år och att den dialog som förs mellan dem är minst sagt olämplig och osmaklig, som inte hör hemma i en actionthriller. När Léon dessutom skall lära Mathilda att bli en yrkesmördare så faller Bessons trovärdighet. Ett flickbarn och en vuxen yrkesmördare, ute på en mordturné, är inget annat än ett antiklimax som studion med all rätt valde att klippa bort.”

2012062714562156439

Vad jag har förstått innehåller den oklippta versionen i huvudsak följande scener… (innehåller förstås spoilers så markera den osynliga texten under för att se)

  • Matilda testar Léons kärlek till henne genom rysk roulette.
  • Léon hotar en man med en pistolmynning i munnen och utser honom till Matildas första offer.
  • Léon och Matilda går på restaurang, där Matilda blir berusad och tydligt visar vuxnare känslor för Léon.
  • Matilda frågar Léon om han vill bli hennes första älskare.
  • Léon sover i en säng för första gången på mycket länge. Matilda sover bredvid.
  • Léon berättar lite om sin bakgrund.
  • Ett ”medley” med uppdrag som Matilda deltar i.

Dock ska regissören Luc Besson själv ha sagt att han ser den kortare versionen som Director’s cut” och den långa versionen som ”The Long Version”.

13173_original

Som sagt, jag ska självklart beställa originalversionen och se den också – den är nog, som du säger, mer balanserad – i alla fall om man sett den först. Jag tycker dock själv att den långa versionen höll ett bra tempo och det var just den där mittendelen som jag blev mest imponerad av – hur Besson vågade gå så långt i Léons och Mathildas relation, som därför blev mer komplex och otroligt laddad. Restaurangscenen och sängscenen är några av mina absoluta favoritscener från filmen.

Jag kan förstå dem som kritiserar den längre versionen för att försätta ”hämndhistorien” lite i skymundan ett tag, fast jag hade inget problem med det då det för mig inte var den historien som fångade mig mest. Gary Oldman som Stansfield är dock riktigt kul att se och all action är fantastiskt regisserad, men det är verkligen karaktärsrelationen Léon/Mathilda som är filmens unikum.

Mathilda: I am writing here the name of a girl in the class who makes me sick. If things get hot, she’ll take the heat.

Jag tror ändå att den versionen som du gillar bäst, förmodligen är den versionen du såg först? I alla fall om du inte är medveten om skillnaden dem emellan redan innan…

4a1a5c3d2f766

EPILOG 2016: Sedan dessa reflektioner av Luc Bessons Léon, har jag dock ett flertal gånger även sett den korta versionen av filmen – den mest förekommande versionen fram tills Luc Bessons filmer släpptes på blu-ray i Sverige för drygt en handfull år sedan. Min åsikt kvarstår; den 23 minuter längre versionen ÄR den definitiva versionen med filmens största kvaliteter intakta medan den korta versionen är ett suveränt men fattigare alternativ utformat för en mer intolerant och konventionellt bunden publik.

Den långa versionen levererar ett laddat karaktärsdrama av unika mått, med Natalie Portman och Jean Reno i deras livs roller – regisserade av Besson på toppen av sin förmåga. Léon är en originell karaktär som i mångt och mycket skildrar en autistisk personlighet. Han lever i sin ensamma tillvaro med en mystik som klär honom och verkar inte drivas av dom sociala mekanismer dom flesta besitter, vilket visar sig helt fantastiskt genom förhållandet med den 12-åriga Mathilda – den sannolikt coolaste ”kvinnliga” filmkaraktären som någonsin skapats!

Hon är lika mycket en serietidningskaraktär från någon japansk subkultur, en superhjälte och en sagofigur i klass med dom bästa – Alice, Ronja, Dorothy, Pippi, Wendy och alla dom andra. Samtidigt gör Portman henne så mänsklig att hon sätter alla vuxenskådisar på skam och visar att barn kan bräcka vuxna med rätt material. Hennes klädstil är sagt av mig idealet för hur jag själv skulle vilja se ut om jag hade haft förmågan att födas om till tjej. 90-tal, kontraster mellan sött, sex och fara – hela livets tre extremlägen i en person. Natalie Portman toppade sig själv i sin första riktiga filmroll.

el-perfecto-asesino-9

Bägge versionerna besitter dock den bombastiska filmmusiken av fransosen Eric Cera (Det Stora Blå / Le Grand Bleu, Subway), det oerhört känsliga 90-talssoundtracket, en självsäker Gary Oldman (Bram Stoker’s Dracula, Sid & Nancy, Harry Potter) på fantastiskt lekhumör (han skulle det gå att skriva en helt egen text om!), modeval som fortfarande är ”too cool” 22 år senare, hisnande tålmodigt läckert vidvinkelfoto som får mig att vilja leva i en Besson-regisserad tillvaro för resten av livet, samt sist men kanske allra mest – en oemotståndlig filmatmosfär som går att ta på. Det är smått otroligt att Luc Besson spelade in den här som en snabbt påkommen mellangrej i väntan på att Bruce Willis skulle bli ledig för att göra The Fifth Element (1997). Besson skrev manuset till Léon på en månad! Jag antar att vi indirekt kan tacka Bruce Willis för att denna film blev som den blev…

Léon: You need some time to grow up a little.
Mathilda: I finished growing up, Léon. I just get older.
Léon: For me it’s the opposite. I’m old enough. I need time to grow up.

Än idag vidhåller jag att Léon platsar på en lista över dom bästa filmer jag sett, räknat på två händer. Vill vi se en fristående uppföljare med Natalie Portman, när hon är i samma ålder som Léon och kanske tar hand om en liten, autistisk Léon som barnunge? Hade om inte annat varit en fantastiskt absurd feelgood!

321040_original

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
3 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
3 – Prat

2112_8_large

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
4 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
46/50 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

Eugénie / De Sade 2000 / Eugénie de Sade (1973)

Mkrorecensioner-header 1288092926

Genre: Drama, Thriller, Erotik
Produktionsland: Frankrike, Liechtenstein
Språk: Tyska, Franska
Manus: Jesús Franco (inspirerad av Markis de Sade)
Regi: Jesús Franco
Längd: 91 min (DVD) | 86 min
Budget: Lågbudget
Skådespelare: Soledad Miranda, Paul Muller, Andrés Monales, Alice Arno,  Jesús Franco

Eugénie – en ung och vacker men blyg flicka, bor med sin styvfar. En berömd författare som specialiserat sig på erotiska romaner. En dag råkar hon läsa en av hans erotiska böcker och dess kraft träffar henne så starkt att hon börjar känna en sexuell attraktion till styvfadern. Han märker detta och börjar bjuda in henne till sin mörka njutningsvärld innehållandes både perversion och mord.

tumblr_mc1df8ZMST1qbduoyo1_500

Skådespelerskan Soledad Mirandas (Vampyros Lesbos, She Killed in Ecstacy) sista film innan hennes död regisserades av parhästen Jess Franco (Vampyros Lesbos och 160 andra erotiska lågbudgetfilmer) och är en tolkning av världshistoriens mest kontroversielle författare – Markis de Sades idéer (som bland annat skrev Sodoms 120 dagar och fängslades för hans perversioner), och vad jag förmodar en tolkning på just hans kortroman Filosofin i sängkammaren eller De omoraliska lärorna: dialoger avsedda för unga flickors uppfostran (1795).

Denna roman skildrar en 15-årig flicka som av några äldre libertiner får lära sig den ”sanna” konsten av att njuta. En konstform som enligt de Sade gjorde sig bäst genom sadistiska tillvägagångssätt, där njutning kom på bekostnad av smärta och att endast den som hängav sig åt detta kunde förstå den fulla njutningen. En mer oblygt okommersiell och kompromisslös form av Fifty Shades of Grey några hundra år tidigare.

eugenie-de-sade-soledad-miranda-9

I denna film förflyttas berättelsen till filmens nutid – tidigt 70-tal, där åldern på ”flickan” i huvudrollen aldrig nämns, även om Soledad Mirandas verkliga ålder var 27 år. Hon framställs dock som betydligt yngre genom effektiva, väl valda poseringar, kläder och ett till en början oskuldsfullt storögt, mentalt grodperspektiv. Det är självklart att hon ska föreställa närmare 15 år snarare än vuxen ålder för den sexuella laddningens skull.

Karaktären Eugénie bor med sin styvfar (helhjärtat ondskefullt spelad av Paul Muller – Francos egen Heinz Hopf) som skriver erotiska romaner. När Eugénie tjuvläser dem är det som att en ny fascinerande värld öppnas upp för henne och hennes styvfar tar omedelbart chansen att låta den sidan utvecklas hos henne med honom som en slags läromästare. Dom beger sig ut tillsammans för att jaga byten till deras sexuella spel, med en undersökande detektiv (spelad av regissören Jess Franco) hack i häl som bevakar dem på håll. Det dröjer inte länge förrän Eugénie tar egna initiativ och i samband med detta uppstår viss problematik i styvfaderns enkla plan för henne.

Eugenie Sex Happening (1974)_00_20_23_00022

Soledad Miranda (som här gick under artistnamnet Susan Korday men på posters även som tidigare mest förekommande Susan Korda) har soloföreställning i titelrollen och har aldrig varit bättre, vilket framför allt består i hennes unika förmåga att hypnotisera med sin utseendemässiga och fysiska kontroll. Hon var tidigt skolad i flamencodans och kunde fixera uppmärksamheten med förföriska nummer, men här räcker det likväl med att hon sitter i ett hörn helt stilla som en prydnad och jag kan titta på henne i flera minuter utan att tappa intresset. Jag talar alltså om starkt fokus på yta här och rent ytligt åskådande av kvinnan – inga kompromisser utan helt och hållet uppriktigt.

Det är just vad Jess Franco gör i flera stunder och lyckas på så vis skapa intressanta, knappt rörliga tavelmotiv som emellanåt för fram en slags handling. I just denna film överraskar dock Franco med att faktiskt berätta en ganska intressant historia som hinner med förvånansvärt mycket. Han har nog aldrig varit mer effektiv och resolut vad jag kan veta och jag finner utvecklingen klart intressant.

eugenieBUcap04

Filmen funkar alltså som mer än en studie i Soledad Mirandas överjordliga skönhet. Hon visar enligt mig övertygande att hon är en riktig skådespelare och inte ren ”tease”. Hon är som mest trollbindande med kläderna på och filmen är inte alls en nakenfest utan lika mycket ett intellektuellt skådespel.

Franco gör många vettiga drag för att visa kvalitet framför kvantitet och överträffar sig själv när det kommer till att göra film gångbar för en publik utanför dom redan insatta, även om karaktäriseringen av den unga Eugénies totala fascination vid styvfadern förstås både är oerhört endimensionell och mansperverst önskedrömmande skriven. Det är ju ändå Markis ”sexmanin personifierad” de Sade filtrerad av Jess ”besatt i lesbiskt sex” Franco. Fotot kunde spetsas till med lite roligare miljöer och istället för naturliga toner blanda in mer djärva grepp med ljussättning och färg (som i Eugenie 1970 och Nightmares Come at Night exempelvis), men vad jag får är mer än stabilt.

192815

Jag älskar sekvensen när Miranda klädd i jätteflamboyant, röd solglasögonutstyrsel tillsammans med sin styvfar drar till ”storstan” – västtyska Berlin. Denna del av filmen bär en prägel av Brian De Palmas estetiska retrosensualism, innan De Palma själv presenterade den. Francos förmodade favoritfärg röd används plötsligt rikligt i detta mer lekfulla parti som kontrast till Berlins betonggrånad.

Filmens sista akt blir drama på riktigt så pass att Franco förvånar mig, men på ett bra sätt. Jess Francos egen medverkan som den övervakade privatdetektiv är också finurlig, då dom mest låter honom studera dem utan att hindras. Han blir som ett slags intellektuell spöke som kan bedöma deras eskapader och indirekt komma med råd då dom accepterar att han är på samma sofistikerade nivå som dom.

800full-eugenie-de-sade-screenshot

Soledad Miranda dog tyvärr tragiskt i en bilkrasch direkt efter inspelningen av denna film och blev en av dom mer okända ikonerna i den mytomspunna ”Club 27”. Därför dröjde det några år innan filmen fick release. Till råga på det gjorde Franco en till film 1970 som figurerar under namnet Eugenie (Eugenie – The Story of Her Journey into Perversion) eller Eugenie 1970, men originaltiteln är La Isla de la Muerte, med svenska Marie Liljedahl (Jag, En Oskuld / Inga) samt en film 1980 som heter Eugenie (Historia de una Perversión). Samtliga har rötter i Markis de Sades grundkoncept.

3 – Manus
4 – Skådespelare
3 – Atmosfär
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
————
20/30 – Totalt

SYD-Betyg-06

Övriga recensioner på filmer av Jesús Franco:

Min recension på Salò / Salò o le 120 Giornate di Sodoma (1975)

The Little Girl Who Lives Down The Lane (1976)

Halloween-banner-2015 tumblr_ntm18yOil31rt156jo1_1280

Genre: Drama, Thriller, Mysterium
Produktionsland: Kanada, USA, Frankrike
Svensk titel: Den Lilla Flickan i Huset vid Vägens Slut
Manus: Laird Koenig (baserad på hans roman)
Regi: Nicolas Gessner
Längd: 100 min
Budget: 1 100 000 kanadickdollar
Skådespelare: Martin Sheen, Jodie Foster, Scott Jacoby, Mort Shuman, Alexis Smith

Den unga, intelligenta flickan Rynn lämnas att leva ensam när fadern dör. Hon är fast besluten om att leva själv och klara uppväxten utan någon vuxen. Hon bor ensam i en villa i utkanten av stan och får kämpa med att dölja att hon faktiskt är helt ensam.

She was only a little girl. She lived in a great big house… all alone. Where is her mother? Where is her father? Where are all the people who went to visit her? What is her unspeakable secret? Everyone who knows is dead.

22578317710_3f395d5626_o

Jodie Foster (The Silence of the Lambs, Panic Room) spelar här 13 år gammal huvudrollen som ensliga skarphuvudet Rynn Jacobs, i kölvattnet efter succéer som Taxi Driver och Bugsy Malone – bägge hade premiärer tidigare samma år och visar vilket kanonår detta var i Jodie Fosters karriär. Jag är ingen expert på Foster och tänkte att hon kanske inte hade gjort så värst mycket mer innan detta – bortsett från en del TV-roller då, men hon hade sedan slutet av 60-talet hunnit med både huvudroller och biroller i ett flertal långfilmer och givetvis massor av TV-produktioner, så tji fick jag.

Här visar hon verkligen talangen som bringat henne alla skådisförfrågningar. Hon är självsäker och avslappnad, med timing i vad som händer i scenerna undertextmässigt men aldrig så det blir överanalyserat, utan med bra balanssinne i agerandet. Sedan spelar hon mot riktigt bra namn också. Martin Sheen (Badlands, Apocalypse Now) glänser i sin intensivt påträngande glidarroll och 19-årige Scott Jacoby (Bad Ronald) är ännu lite bättre, som en ung, smart trollkarl. Han kan verkligen framhäva komplexa känslor med genuint blottande ansiktsuttryck som kontrasterar mot hans säkra attityd.

little_girl_lane-1

Dessa tre tillsammans med en mycket trevlig Mort Shuman  i rollen som en polis får verkligen till en teaterkvalitativ dynamik karaktärsmässigt och tack vare fint samarbete i deras ageranden från varsitt håll. Shuman var egentligen flitigt producerande låtskrivare samt filmkompositör och skrev några av Elvis Presleys allra största hits samt mästerverket ”This Magic Moment” som tolkats av många, men han gjorde även några få skådisroller emellanåt.

Lite tråkigt att veteranen i gruppen – 55-åriga Alexis Smith (Night and Day, Any Number Can Play, Dallas) inte är riktigt lika med. Hon är lite väl dramatisk och tydlig i sin karaktärs känslor, men då är jag också väldigt kräsen. Egentligen kanske hennes karaktär passar rätt bra i hennes tolkning, då den förbittrade, stela damen kommer fram. Jag är nog för hård som ser hennes del i filmen som svagare, då det nog mest handlar om karaktärsmässig kontrast. Jag får lite dåligt samvete faktiskt. Med över 60 roller i bagaget och roller mot legender som Cary Grant, Clark Gable, Bing Crosby och Humphrey Bogart går det inte att ifrågasätta hennes erfarenhet, men erfarenheten kommer trots allt från en annan tid och denna film gjordes i det nymodiga, mer neorealistiska 70-talet. Allt landar på ren matchning av olika stilar, snarare än på egentliga brister. Hon är inte dålig, det vill jag ha sagt.

22145127783_306521eb0a_o

Jodie Foster har i efterhand kallat denna film för hennes minst roliga, då hon sagt att ingen på inspelningen gjorde filmen med glädje. Kanske är det en del av denna disharmoni som gör att jag faktiskt gillar stämningen? Disharmoni kan ju många gånger ge en egen form av känsla vilket filmhistorien visat (Von Trier och Kubrick är några som beprövat detta).

Filmen bär i övrigt på stark 70-talsatmosfär, som sig bör. Väldigt fina glesbygdsmiljöer i fuktigt, höstgrått kustklimat i Kanada. Hela inramningen känns som sagt som skriven för en pjäs med sin starka karaktärsdynamik och förankring i Rynn Jacobs ensamma villa, men filmen bygger i själva verket på en bok. Ett moment i filmen som jag störde mig på då det gjordes väldigt plumpt och billigt – jag behöver inte säga vad, skiljer sig en del i boken då den vågade gå lite längre med karaktärerna.

littlegirl2big

Detta drar ner betyget lite för mig, samt klavertrampet när filmen i allvarliga scener plötsligt bjuder på tidstypiskt jättegrovbasig 70-talsfunk, som ger mig vibbar av blaxploitation och flamboyanta hallickar när jag nog knappast borde dra dom associationerna. Dock bjuder filmen överlag på fin filmmusik i mer klassiska flöjtmelodier (blandat med stycken av Chopin) som sätter desto bättre karaktär på ett sätt som dagens dramer och thrillers sällan lyckas med.

Allt som allt (hugeda mig vad jag maler på i vad som ska vara korta recensioner); Briljanta Jodie Foster är knappast enda behållningen i den här lilla pärlan, men förvänta dig ingen rysare utan snarare ett lågmält mysdrama med rysarinslag och konsekvent bra spänning. Av någon outgrundlig anledning hade denna premiär i Sverige först, av alla platser i världen. Fråga mig inte varför, men ge mig gärna svaret.

3 – Manus
4 – Skådespelare
3 – Atmosfär
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
————
19/30 – Totalt

SYD-Betyg-06