Jag har skrivit om denna tidigare i filmspanartemat ”Tåg” året 2014 och i filmspanartemat ”På väg”, 2013. Nu tänkte jag att det var dags att den får en egen recension.
Genre: Familjefilm, Western, Äventyr, Animerat, Musikal
Produktionsland: USA
Svensk titel: Resan till Amerika: Fievel i Vilda Västern
Manus: David Kirschner, Flint Dille, Charles Swenson
Regi: Phil Nibbelink, Simon Wells
Längd: 75 min
Budget: Okänt
Röster: Phillip Glasser, James Stewart, Cathy Cavadini, Dom DeLuise, John Cleese, Amy Irving, Erica Yohn, Jon Lovitz, Nehemiah Persoff, Jack Angel, Mickie McGowan
Svenska röster: Samuel Elers-Svensson, Emilie Kempe, Lena-Pia Bernhardsson, Jan Nygren, Allan Svensson, Eva Bysing, Thomas Hellberg, Johan Ulveson, Andreas Nilsson, Jan Sjödin, Stephan Karlsén
Look out pardners, there’s a new mouse in town!
Fievel är nu tillbaka igen med hela sin familj. Denna gång styr han kosan till Vilda Västern, ett ställe som verkligen gör skäl för namnet.
”Let this sleepin’ dog lie, son. Dog-gone it, I’m dog tired. I’m tired of leading the dog’s life and fightin’ likes cats and dogs against cats and dogs, a young pup’s doggin’ my trail tryin’ to become top dog. I’m going to the dogs in a dog eat dog world, son. I… I’m so far over the hill… I’m on the bottom of the other side.”
Även om första An American Tail (1986) av allvarsinnovatören Don Bluth är en bortglömd klassiker har jag inte samma nära relation till den som till uppföljaren, av Phil Nibbelink (animatör på Disneys The Fox and the Hound tillsammans med Don Bluth och pixarkungen Brad Bird men även på Who Framed Roger Rabbit och Mickey’s Christmas Carol) och Simon Wells (regissör för Dreamworks Prince of Egypt och Universals/Amblin Entertainments We’re Back! A Dinosaur’s Story).
Jag såg denna om och om igen som liten och det blev min egen introduktion till den mytiska westerngenren. Förmodligen hade jag inte sett Sergio Leones berättande med samma glimmer i ögonen om det inte vore för Fievel Goes West. Berättelsen för tankarna till det episka i Once Upon a Time in the West (1968) och slår den till och med lite på fingrarna. För att citera handlingen från en av mina tidigare texter;
”Denna storslagna westernfilm berättar om hur den judisk-polska invandrarmusen Fievel tappar bort sin familj på tågresan som ska ta dem till en förlovad stad ute på den amerikanska prärien som utlovar guld och gröna skogar och helt fri från hungriga katter som terroriserar mössen i hamnstaden. Fievel gör allt för att komma ikapp sin familj men på vägen mot mussamhället i den ”vilda västern” stöter han på det ena hindret efter det andra.
Samtidigt blir Fievels kattkompis Tiger lämnad av sin kattfru när hon vill söka karriärslyckan i den beryktade hundstaden och Tiger bestämmer sig för att haka på Fievels resa för att vinna tillbaka hans kvinnas kärlek. Han får oväntad hjälp av en avdankad hundsheriff vid namn Wille Slurp och det hela utvecklar sig till en episk, romantisk och tragisk berättelse om vad verklig lycka är.”
Den har en sådan drömskt hisnande känsla med både mörker och ljus som får mig förtrollad till total harmoni. Dom omvandlande animationsövergångarna mellan mäktiga landskap och små muslandskap är ”fjärilar i magen”-mäktigt för att inte säga psykedeliskt och musiken som vävs in genom Fievels syster Tanya (en sentimental favorit i filmen) får mig att flyga iväg i mitt inre. Jag och filmen blir ett.
Jag har alltid sett den med svenska röster – vilka är suveräna tillika översättningen (av Ingela ”Pling” Forsman) på dom mästerliga sångerna, men originalrösterna specifikt för denna uppföljare är klart värda att omnämna; John Cleese (Monty Python, Fawlty Towers) som kattboven Katt A. Strof och Hollywoods kanske mest älskade veteran – James Stewart (Vertigo, Rear Window, It’s a Wonderful Life), som den pensionerade hundsheriffen Wille Slurp (Wylie).
83-årige Jimmy Stewart hade pensionerat sig en handfull år tidigare men tog på sig hatten en sista gång bara för denna film. Han avled sex år senare.
Som betygformuläret tydliggör kan jag egentligen inte hitta brister någonstans i detta storverk. Jag såg om den senast för några månader sedan med min 4-årige systerson och jag var fortfarande lika extatisk. Golvad och fast som ett litet barn – fast mer än ett litet barn. Det är beviset på en film med magi utöver det vanliga.
”Just remember, Fievel – one man’s sunset is another man’s dawn. I don’t know what’s out there beyond those hills. But if you ride yonder… head up, eyes steady, heart open… I think one day you’ll find that you’re the hero you’ve been looking for.”
Målgruppschecklist:
1 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Romantik/Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
3 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
3 – Prat
Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Röster
5 – Mise-en-scène (främst tempot oberoende av klipp i detta fall)
5 – Animation
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt
Absurd Cinema 