Genre: Rysare, Perioddrama
Produktionsland: Storbritannien
Svensk titel: De Oskyldiga
Manus: Truman Capote, John Mortimer (efter en pjäs av William Archibald och en roman av Henry James)
Regi: Jack Clayton
Längd: 100 min
Budget: ?
Skådespelare: Deborah Kerr, Peter Wyngarde, Megs Jenkins, Michael Redgrave, Martin Stephens, Pamela Franklin, Clytie Jessop, Isla Cameron
Apparitions? Evils? Corruptions?
Miss Giddens får anställning som barnflicka till en föräldralös flicka. Flickans bror blir relegerad från skolan och kommer hem. Barnens uppförande får Giddens att undra över husets historia.
Temacheck: Inga ”witches”, men teorierna går däremot fram och tillbaka under filmens gång huruvida den innehåller några ”bitches” eller inte och detta är en av filmens största styrkor.
Efter en barndom i avskildhet från större delen av samhället och endast ett års tid i den allmänna skolan fick Jack Clayton (Room at the Top, The Great Gatsby, Something Wicked This Way Comes) en stark själslig relation till boken The Turn of the Screw av Henry James och det blev hans karriärs mål att filmatisera den – något han lyckades med som 40-åring efter ett kvarts sekel av erfarenhet inom andra roller än regi inom den brittiska filmbranschen.
När manuset skrevs – med stort fokus på att göra adaptionen filmisk snarare än litterär, omarbetades den mer till att efterlikna pjäsversionen som gick under namnet ”The Innocents”. En titel Clayton tog till sig då den underströk vikten av karaktärernas oskuld, mitt i den rysmystiska spökhusinramningen. Skribenten Truman Capote (In Cold Blood, Breakfast at Tiffany’s) gav sig in i omarbetningen av manuset och brukar sägas ha stått för 90 procent av manusets filmiska kvaliteter.
Trots detta blir jag engagerad av filmens mer kammarspelsmässiga inramning och den väldigt eleganta dialogen som framför allt inleder filmen men sedan återkommer hos filmens två besynnerliga outsiderbarn. Filmen utspelas 1898, men den tidsenligt engelska vokabulären (vilket främst var delaktige manusförfattaren John Mortimers förtjänst) kommer fram just i dom societetsskolade barnen medan huvudkaraktären Miss Giddens (inlevelsefullt spelad av Deborah Kerr i hennes bästa roll om du frågade henne själv) blir en mer kontemporär röst. Det ger en skarp känsla av att Miss Giddens har svårt för att komma barnen nära på riktigt.
Den krypande personliga distansen finns där mellan dem och förstärks av mästarfotograf Freddie Francis (The Elephant Man, Glory, Cape Fear) placerande av karaktärerna långt ifrån varann i det väldigt breda CinemaScope-filmratiot. Ytterligare filmisk briljans hittas i nyttjandet av Deborah Kerrs skådespeleri snarare än effekt för att skildra filmens skräck.
Miss Giddens reagerar först själv på det mystiska som sker – kameran visar det först i skeendet därefter, vilket förstärker vår osäkerhet på om det bara är hennes inbillning eller på riktigt. Där majoriteten av genrens filmer hade tagit vara på inträdandet av spöknärvaro som en möjlighet för plötslig publikchock, väljer regissör Clayton och fotograf Francis att skildra skräcken betydligt mer psykologiskt och karaktärsbunden.
Det svartvita fotot är i det stora hela svindlande vackert och symboliken inte minst i filmens ironiskt skuldtyngda öppningsbild sitter kvar på näthinnan, liksom filmens slottsparksväldiga utemiljöer. Parken ger rysningar både av välbehag och osäkerhet likt en drömvärld, trots att dom utspelas på blankaste dagen. Calyton och Francis arbetade detaljrikt för att så mycket kalkylerad känsla som möjligt skulle komma fram i filmens scenografi, så att kalla filmen ett visuellt mästerverk är på sin plats. Kalkylerad känsla är dock endast kalkyler och det krävs sann känsla för att förverkliga detta plantänk – något jag tycker Clayton och Francis tillsammans med manusförfattaren lyckats fint med.
The Innocents gjordes under en tid då ”haunted house”-historier filmatiserades med en fånig och ofta rentav lättsam ton, som att det var en rolig tur i Spökhuset på nöjesfältet snarare än ett riktigt spökhus. Det här är ingen sådan film, utan står sig mer än jämnt mot allvaret i senare spökfilmer som The Others (2001) och The Woman in Black (2012) . Dessa två är starkt influerade av The Innocents och gillade du dom rekommenderar jag dig verkligen att se deras själsliga moder. Om inte annat – lyssna på filmens ledmotiv och du kommer direkt vara fast i filmens grepp.
Trivia:
- Även Kate Bush och Nine Inch Nails har färgats av The Innocents. Bush skrev låten ”The Infant Kiss” från 1980 baserat på filmen och efter att Trent Reznors musikprojekt gjort låten ”The Perfect Drug” till David Lynchs film Lost Highway (1997), refererade musikvideon The Innocents fotografi.
- Legendariske recensenten Pauline Kael kallade filmen ”the best ghost movie I’ve ever seen”.
Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt
Absurd Cinema 