Etikettarkiv: The Iron Lady

I backspegeln #11: Till minne av Margaret Thatcher (1925-2013)

I-Backspegeln2

Ännu en betydande person – denna gång utanför filmsammanhanget, har gått bort och jag vill passa på att minnas en andra gång denna vecka.

thatcher-12

Jag pratade med min mormor och morfar över en fika om ”Järnladyn” för bara drygt en vecka sedan. En av dem frågade ifall Margaret Thatcher fortfarande levde och det gjorde hon ju, trots åldersdemens och en undanskymd tillvaro tidigt efter avgången som Storbritanniens premiärminister. Därför blev jag särskilt överraskad när jag sprang in i löpsedlarna som skyltade hennes död.

Jag har ingen djup relation till henne då hon var före min tid och det djupaste minnet av henne är intervjun med Stina Lundberg Dabrowski från 90-talets dagar (den då hon vägrade hoppa), samt nu senast den biografiska filmen med Meryl Streep i rollen som henne – Iron Lady (2011). En film jag gillade mer än många andra.

På något sätt har jag dock en beundran för hennes envisa och uppriktiga personlighet. Det finns få personligheter som i så hög grad som henne varit lika delar hatad som älskad. Hennes person och handlingar var av det kraftfulla slaget och det finns mycket hon kan kritiseras både för och emot.

BIO THATCHER-USSR

Även om hon är en av historiens starkaste kvinnopersonligheter så råder det verkligen skiftande meningar i hur pass stor förebild hon är för Kvinnan, då hon inte stöttade den självständiga karriärkvinnan av moderna mått. Samtidigt inspirerade hon med hennes egna aktioner och framgångar som kvinna i en mansdominerad politisk värld.

Hon var – och är, en vattendelare. En komplex, flerdimensionell människa och är det någon typ av personlighet jag fascineras av så är det den tudelat komplexa. Det är dessa som verkligen lär oss något av betydelse.

Till minne av Margaret Thatcher tänker jag lyfta fram den sidan hon inspirerat mig med. Den knivskarpa, skoningslösa tungan som fällde många viktiga ord och citat med potential att forma människor, men även knäcka människor. Hon hade en mantrakvalitet i hennes uttalanden som få besuttit genom tiderna och här följer några minnesvärda repliker…

10. ”People think that at the top there isn’t much room. They tend to think of it as an Everest. My message is that there is tons of room at the top.”

09. ”I’ve got a woman’s ability to stick to a job and get on with it when everyone else walks off and leaves it.”

08. ”Disciplining yourself to do what you know is right and important, although difficult, is the highroad to pride, self-esteem, and personal satisfaction.”

07. ”It pays to know the enemy – not least because at some time you may have the opportunity to turn him into a friend.”

06. ”Being powerful is like being a lady. If you have to tell people you are, you aren’t.”

05. ”I love argument, I love debate. I don’t expect anyone just to sit there and agree with me, that’s not their job.”

04. ”You may have to fight a battle more than once to win it.”

03. ”If my critics saw me walking over the Thames they would say it was because I couldn’t swim.”

02. ”I always cheer up immensely if an attack is particularly wounding because I think, well, if they attack one personally, it means they have not a single political argument left.”

01. ”If you just set out to be liked, you would be prepared to compromise on anything at any time, and you would achieve nothing.”

Jag tycker att filmen The Iron Lady (2011) har några av de starkaste och klokaste orden från Margaret Thatcher och även om hon möjligen inte sade dem i det offentliga rummet så  säger dessa citat mycket om hennes ideologi och är enormt inspirerande. En stor anledning till att se filmen om henne…

05. ”I will never be one of those women who stay silent on the arm of her husband. One’s life must matter, Dennis.”

04. ”With all due respect, sir, I have done battle every single day of my life and many men have underestimated me before. This lot seem bound to do the same, but they will rue the day.”

03. ”If you take the tough decisions, people will hate you today, but they will love you in generations.”

02. ”It used to be about trying to do something. Now it is about trying to be someone.”

01. ”Watch your thoughts, for they become words. Watch your words, for they become actions. Watch your actions, for they become…habits. Watch your habits, for they become your character. And watch your character, for it becomes your destiny. What we think, we become. My father always said that, and I think I am fine.”

Jimmy tippar Oscarsgalan! (del 4)

Bästa manliga biroll:

Kenneth Branagh for My Week with Marilyn (2011)
Jonah Hill for Moneyball (2011)
Nick Nolte for Warrior (2011)
Christopher Plummer for Beginners (2010)
Max von Sydow for Extremely Loud and Incredibly Close (2011)

Kommentar: Plummer har sopat mattan på tidigare prisgalor denna säsong och det borde vara en ”safe win” för honom, om det inte vore för att Extremely Loud and Incredibly Closes två nomineringar har överrösts med varma ord sedan de oväntat nominerades. Det är faktiskt troligt att vårt största svenskhopp Max von Sydow kan ta hem det här. Det är onekligen Sandra Bullock-varning på honom och dessutom är han äldre än Plummer vilket annars är Plummers bästa kort. Filmen har i sin tur en The Blind Side-vibb.

Har de då glömt att nominerat några? Viggo Mortensen kan ha förtjänat en nominering, åtminstone låter det så. Albert Brooks var bra i min  filmfavorit, Drive, men rollen i sig är väldigt basic och inte särskilt svårspelad. Anledningen att han får så mycket beröm beror egentligen på att det är en karaktär han inte spelat tidigare trots sin långa karriär. Jag är mycket glad att Nolte blev nominerad då han gör min personliga favoritbirollsprestation för året i fråga och för att han alltid legat nära mitt alkoholistgrymtarhjärta, men framför allt har insatsen en explosiv power som inte kommer ut hos de andra nominerade. Kenneth Branaghs Laurence Olivier-tolkning är kanske inte tillräckligt exponerad för att han ska tas med i beräkningarna, men trevlig och mycket sevärd så heder till honom.

Jonah Hills insats i Moneyball har jag hyllat tidigare. Han omsätter all osäkerhetspotential till en strålande prestation som känns helt ospelad och genuin. Jag kan inte säga något som inte känns äkta med den ”uppvisningen”. Och vore det inte för att han är en pojke bland gubbar så hade han varit ett större hot, definitivt! Vinnare blir dock helt väntat Plummer.

Bästa kvinnliga biroll:

Bérénice Bejo for The Artist (2011)
Jessica Chastain for The Help (2011)
Melissa McCarthy for Bridesmaids (2011)
Janet McTeer for Albert Nobbs (2011)
 Octavia Spencer for The Help (2011)

Kommentar: Såg nyligen The Help och med den i färskt minne är det svårt att se hur den inte blivit en större favorit på galorna, även om den inte ror iland helt. På alla fronter. Vad gäller skådespelare har den dock en del tyngd när det hettar till och det är nästan taskigt att Chastain och Spencer får konkurrera mot varandra i den här kategorin.  Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Melissa McCarthy i den här kategorin. Hon är bra i Bridesmaids men för mig är det inte oscarsmaterial då hon inte får utmana särskilt mycket med skådespeleriet. Jag har inte sett Janet McTeer i Albert Nobbs än.

Bérénice Bejo har verkligen charm i The Artist, men det är inte en prestation på samma nivå som exempelvis kvinnorna från The Help. Kvaliteterna i hennes prestation bygger på humor dock och det är svårt att jämföra, men i så fall ligger McCarthy före henne i rank. Det ska definitivt bli någon av Chastain och Spencer som vinner, men Spencer är både vassast och mest passande, trots Chastains mycket produktiva och framgångsrika år med bra roller i både The Help, The Debt, Take Shelter och framför allt i The Tree of Life!

Bästa manliga huvudroll:

Demián Bichir for A Better Life (2011)
George Clooney for The Descendants (2011)
Jean Dujardin for The Artist (2011)
Gary Oldman for Tinker Tailor Soldier Spy (2011)
Brad Pitt for Moneyball (2011)

Kommentar: Det är så otroligt svårt att vara säker på någonting i den manliga huvudrolls-kategorin den här årgången. Allihop förtjänar att vinna på sitt sätt, men de är väldigt svåra att jämföra. Gary Oldman gör för ovanlighetens skull en tillbakadragen karaktär men är trots det huvudroll. Oklanderligt gjort, men skulle han få en Oscar hade hela hans fantastiska karriär vägts in i bedömningen. Det är dock lite samma sak vad gäller Clooney och Pitt, bortsett från att jag tycker att Brad Pitts gör sitt livs prestation och dessutom årets kanske bästa bland männen, i och med Moneyball.

George Clooney har i ärlighetens namn redan belönats med Oscar och gör en stabil insats i en något annorlunda roll som bekymmersam familjeman, men då tycker jag Pitt gör mer av mindre. Pitt verkar dock uträknad sett till statistiken (ingen medveten Moneyball-poäng där) så det verkar stå mellan Clooney och The Artists fotogeniska charmtroll, Jean Dujardin. Svårt att jämföra en stumfilmsroll med Clooneys insats, men jag håller nog ändå Dujardins insats högre då det var en mer oväntad injektion år 2011. Demián Bichir ska inte glömmas, då han är den enda som göre en uppriktigt omskakande insats som den kämpande ensamma invandrarpappan och den moraliske vinnaren är – om inte Pitt, så honom.

Oscarsjuryn tänker dock välja mellan Clooney eller Dujardin och i nuläget tror jag faktiskt Dujardin tar hem det knappt. Samtidigt har jag svårt att se Clooney sitta där bitter ännu en gång men jag vågar inte vela mer kring det.

Bästa kvinnliga huvudroll:

Glenn Close for Albert Nobbs (2011)
Viola Davis for The Help (2011)
Rooney Mara for The Girl with the Dragon Tattoo (2011)
Meryl Streep for The Iron Lady (2011)
Michelle Williams for My Week with Marilyn (2011)

Kommentar: Ära till Octavia Spencer, Jessica Chastain och Emma Stone från The Helps starka ensemble, men filmens största behållning är för mig definitivt Viola Davis, som med minsta lilla uttryck i ansiktet berättar en hel historia av orättvisa och tvångstystnad! Tidigare såg jag inte att någon i slutändan skulle kunna rubba Meryl Streeps vinst men frågan är om inte Davis tar hem den här ändå? Jag tycker nog ändå Streep var bättre totalt sett då hon är helt suverän som pensionerad, dement premiärminister och även om tendenser till överspel och glimten i ögat kommer fram när hon spelar den aktiva Margret Thatcher, så ligger det ändå i Thatchers personlighet och tydlighet att uttrycka sig, snarare än övertydlighet i Streeps tolkning.

Galans kanske gladaste överraskning hade dock varit att få se Rooney Mara ta hem oscarn, då hon går in djävulusisk för hennes roll och den går lätt att skilja från Noomi Rapaces tolkning som två olika. Mara visar över huvud taget inte ett spår av karaktären hon spelar när man ser henne i intervjuer – där är hon den totalt motsatta till Lisbeth Salander. Vad gäller Glen Closes kärleksprojekt, Albert Nobbs, så är det synd att hon är uträknad av för hård konkurrens redan på förhand med en så utmanande roll, men samtidigt har jag hört både ros och ris om den prestationen så mer än så säger jag inte.

Det går inte att säga annat än att 2011 har varit ett toppår vad gäller kvinnliga rolltolkningar, för hur mycket jag än vill att Mara, Streep eller Davis ska vinna så är jag ändå helt kär i min skådisfavorit, Michelle Williams formidabla, excellenta, utsökta och innerliga tolkning av Marilyn Monroe. Hon förvandlas ju till ikonen men framför allt människan Monroe – trots all tvivel på förhand. Det är lätt att skratta åt tidigare försök att fånga Monroe på film efter hennes död – framför allt i det här patetiska försöket till skådespel från Carlissa Hayden, i någon slags ostuderad white-trash-tappning från 80-talet:

Nåja, Meryl Streep vinner nog trots allt på sin 17:e nominering, med knapp marginal. Till skillnad från hennes insats i Julie and Julia förtjänar hon det helt prestationsmässigt nu.

Jimmy tippar Oscarsgalan! (del 2)

Bästa foto:

The Artist (2011): Guillaume Schiffman
The Girl with the Dragon Tattoo (2011): Jeff Cronenweth
Hugo (2011/II): Robert Richardson
The Tree of Life (2011): Emmanuel Lubezki
War Horse (2011): Janusz Kaminski

Kommentar: Svenskbekante Hoyte Van Hoytema skulle verkligen varit nominerad här. Von Triers Melancholia skulle absolut varit nominerad här. Den sistnämnda är den enda som kan konkurrera med Malick/Lubezkis foto i The Tree of Life för i det här fältet är den ohotad vinnare. Dock ska Cronenweth/Finchers utnyttjande av svensk vinter ha en eloge i sammanhanget då det inspirerat mig mycket och tillförde verkligen den amerikanska remaken något som den svenska – för en van svensk, inte utnyttjade till fullo. Och enormt skicklige Richardson kan nog med rätta vara nöjd med sitt första 3D-foto i hans merittyngda karriär, i och med Hugo. Men mitt faktum kvarstår vilket lyder att The Tree of Life är årets kanske bästa film (i konkurrens med Drive) och detta beror till tre fjärdedelar på utnyttjandet av fotot, så oscarn är given.

Bästa scenografi:

The Artist (2011): Laurence Bennett, Robert Gould
Harry Potter and The Deathly Hallows: Part 2 (2011): Stuart Craig, Stephenie McMillan
Hugo (2011/II): Dante Ferretti, Francesca Lo Schiavo
Midnight in Paris (2011): Anne Seibel, Hélène Dubreuil
War Horse (2011): Rick Carter, Lee Sandales

Kommentar: Denna kategori är lite knepig då den känns outtalad och därför oviss, men Hugo står ändå i en svårighetsgrad för sig med 3D-momentet som Scorsese lagt ner hela sitt hjärta i att utnyttja på bästa sätt genom filmmiljöerna och det bör belönas genom en gubbe här. Till och med James Cameron har hyllat filmen som den bästa 3D-filmen hittills och oscarjuryn respekterar både honom och ännu mer Scorsese, så spika Hugo.

Bästa kostym:

Anonymous (2011/I): Lisy Christl
The Artist (2011): Mark Bridges
Hugo (2011/II): Sandy Powell
Jane Eyre (2011): Michael O’Connor
W.E. (2011): Arianne Phillips

Kommentar: I ”perioddrama-kategorin” är jag väldigt osäker. The Artist må vara en favorit i stort, men kvinnan som står bakom skapandet av kostymerna till filmen Hugo är en veteran som varit nominerad tio gånger tidigare och vunnit tre. Är det en fördel eller en nackdel? Skulle kunna bli en skräll med någon av de övriga tre som vinner och jag vill kalla det ett jämnt race. Totalt ovisst, men gissar på Hugo av ren feghet. Antagligen tänker dock oscarjuryn att de tekniska priserna kan vara ett tillfälle att sprida priserna lite och röstar de på Hugo i art direction så tar de kanske filmen med den mest maffiga garderoben kläder här, vilket i så fall blir Anonymous. Jag vågar dock inte spela så högt i min gissning.

Bästa smink:

Albert Nobbs (2011): Martial Corneville, Lynn Johnson, Matthew W. Mungle
Harry Potter and The Deathly Hallows: Part 2 (2011): Nick Dudman, Amanda Knight, Lisa Tomblin
The Iron Lady (2011): Mark Coulier, J. Roy Helland

Kommentar: Tre väntade konkurrenter, men jag ser Iron Lady:s sminkning som den skickligaste då det slog mig att Meryl Streep såg allra mest äkta ut i skepnaden av den pensionerade Margaret Thatcher och inte den yngre eller mer jämnåriga. Även om detta även inkluderar hennes fantastiska skådespel så berodde också en del på formidabelt sminkarbete. Är det någon priskategori som vi dessutom ser en betydande positiv utveckling i så är det här, mycket på grund av att den stigande bildkvaliteten. När digitalt högupplösta bilder blev standard fick make up-arbetarna plötsligt höja både ribban och lägstanivån. Men The Iron Lady vinner.