The Hateful Eight (2015) eller: The name of the game here is patience

För drygt ett år sedan recenserade jag Quentin Tarantinos senaste westernextravaganza – kammarspelet The Hateful Eight, starkt inspirerad av westernrotade TV-serien The Virginian (1962-1971). En film väl värd att lyfta fram ytterligare en gång i sluttampen av mitt westerntema, med hjälp av några noteringar.  

Inbördeskriget är över och prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.

---

”The only time black folks are safe, is when white folks is disarmed. And this letter, had the desired effect of disarming white folks.”

Min originalrecension av The Hateful Eight från februari 2016, några veckor efter den sverigeexklusiva visningen i 70mm på Rigoletto i Stockholm, hittar du här.

Noteringar: 

• Quentin Tarantino har inte balanserat en film så här perfekt och framför allt dinstinkt sedan debuten Reservoir Dogs (1992).
• Säga vad du vill om övriga drygt 180 minuter, men det där korset i inledningen fångar en sån filmisk magi att det mer än något annat fastnat på min näthinna som filmens ögonblick.
• The Hateful Eight och Death Proof (2007 – läs min kärleksförklaring här) är filmer för historien, inte för sin tid. Dom åldras som vin och även om den samlade reaktionen var hygglig när The Hateful Eight kom för drygt ett år sedan, kommer den historiska respekten bara växa med åren. Den gemensamma nämnaren förutom QT? Kurt Russell.
• Min favoritkaraktär av den hatiska bunten? Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh).

Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

The Ridiculous 6 (2015)

Genre: Komedi, Western, Parodi
Produktionsland: USA
Manus: Tim Herlihy, Adam Sandler
Regi: Frank Coraci
Längd: 119 min
Skådespelare: Adam Sandler, Rob Schneider, Taylor Lautner, Jorge Garcia, Terry Crews, Luke Wilson, Nick Nolte, Julia Jones, Steve Zahn, Nick Swardson, Will Forte, Lavell Crawford, Danny Trejo, Harvey Keitel, Saginaw Grant, Jon Lovitz, David Spade, John Turturro

En berättelse om en vit man som efter att ha kommit bort som liten pojke har vuxit upp i en apachestam och fått namnet White Knife. En dag dyker hans biologiska pappa upp, en ökänd revolverman vid namn Frank Stockburn som visar sig ha skulder på 50 000 dollar. White Knife upptäcker snart att han har fem halvbröder och de bestämmer sig för att göra gemensam sak av att samla ihop pengarna för att rädda sin far.

Är det här resultatet av att rida på vågen av The Hateful Eight och The Revenant? En ensemblewesternkomedi med Adam Sandler i huvudrollen och Nick Nolte som Nick Nolte med hatt. Legenden Harvey Keitel (Mean Streets, Bad Lieutenant) är också med. Hur kunde han acceptera det? Nog för att han och Nolte inte lär erbjudas särskilt intressanta roller längre generellt, men är det här det enda gångbara alternativet dom får till att knappt vara med alls blir jag ledsen.

Men jag får nog bedöma dem på samma vis som nästnämnde man. Taylor Lautner från Twilight-sagan är utan tvekan filmens behållning, då han visar underbar distans till sig själv i rollen som en utvecklingshandikappad, dreglande gummibjörnsredneck. Fantastisk prestation i en annars gyttjedjup film fylld av piss och gul majonäs.

Och kolla på speltiden – 119 minuter?! Det är verkligen slöseri på resurser att låta en sån här lam komedi vara längre än 80-90 min. Filmens budget ligger på 60 miljoner dollar. Värt att nämna är att det är Netflix som producerat den. Ris till dem för det.

1 – Manus
2 – Skådespelare
1 – Stämning
2 – Foto
2 – Musik
———-
8 – Totalt

The Hateful Eight (2015)

Genre: Western, Kammarspel, Deckare, Mysterium
Produktionsland: USA
Manus: Quentin Tarantino
Regi: Quentin Tarantino
Längd: 187 min
Skådespelare: Samuel L Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggins, Demian Bichir, Tim Roth, Michael Madsen, Bruce Dern, James Parks, Channing Tatum, Dana Gourrier, Zoë Bell, Lee Horsley, Gene Jones, Keith Jefferson, Craig Stark, Belinda Owino, Arnar Valur Halldórsson, Quentin Tarantino

Inbördeskriget är över, och prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.

”Cuz when niggers are scared, that’s when white folks are safe.”

Dialogtungt, apokalyptiskt bildspråk, snötung granskog, isolerad miljö, Agatha Christie, Ennio Morricone, paranoia, hänsynslös lekfullhet och annat som jag njuter av. En pjäs så passande för filmmediet att jag sitter i en aura av rysningar under pjäsens… filmens cirka 3 timmar. Perfekt för dem som älskar välkomponerade manus med dialog och sadism.

Denna visning såg jag i den kompletta, längsta 70mm-roadshowversionen på Rigoletto i Stockholm, vilket innebar att jag fick hela inramningen med förpresentation, minidokumentärinslag om roadshow-spektakel, overture med musik av Ennio Morricone i början samt en intermission efter halva filmen. En av mina bästa bioupplevelser någonsin. Jag tänkte bege mig mot toaletten i pausen och sträcka på benen, men när den väl kom kände jag inget behov av det utan lät mig meditativt vänta på fortsättningen. Min favoritfilm av Quentin Tarantino är Death Proof (läs recensionen och läs om nachosen i filmen!), men den här filmen är inte långt ifrån alltså.

”The only time black folks are safe, is when white folks is disarmed.”

Det är QT:s förmodligen bästa manus hittills (ja, jag minns Pulp Fiction och Reservoir Dogs) och med klara paralleller till lika fantastiska The Thing (1982) och gamla fristående western-TV-serier som The Virginian, även om jag inte kan backa upp den sistnämnda av egna erfarenheter ännu, men Tarantino kan. Fantastisk täthet och komplext flyt. En film jag kan rysa av välbehag för och musiken är som ett lyxigt täcke över upplevelsen. Trots att han gjorde en officiell westernfilm redan direkt innan (alla hans filmer innehåller ju westernelementen då det är hans favoritgenre) i och med Django Unchained (läs recensionen här och varför inte läsa om all möjlig mat i Tarantinos filmer när du ändå håller på för sjutton), så är det här något helt annat och betydligt mer intressant för mina personliga preferenser.

Finns det någonting jag kan tycka skulle varit bättre? Nej, det hade riskerat att begära omöjligheter och stora förändringar som hade rört om det som redan är helgjutet och gjort det till något annat än vad intentionen är. Jag återkommer med en till recension där jag reflekterar kring kritik av filmen.

”Gentlemen, I know Americans aren’t apt to let a little thing like unconditional surrender get in the way of a good war…”

5 – Manus
3 – Skådespelare
5 – Stämning
5 – Foto
4 – Musik
———-
22 – Totalt