Gregory Peck spelar en duellspecialist med ett rykte som föregår honom och en dödsrisk bakom varje hörn. Förevigad inte bara på vita duken utan även uppdiktad i Brownsville Girl av Bob Dylan och Sam Shepard. I Sverige när det begav sig gick The Gunfighter under titeln Hämndens Timme.
His only friend was his gun… His only refuge – a woman’s heart!
Den äldre revolvermannen Jimmy Ringo är trött på att döda. Men han utmanas ständigt av yngre förmågor som vill bli berömda.
Varning för spoilers.
På Bob Dylans 11 minuter långa mästerverk Brownsville Girl (från albumet Knocked Out Loaded, 1986), skriven tillsammans med dramatikern och aktören Sam Shepard (Days of Heaven, The Right Stuff), återkommer herr Bob upprepade gånger till westernklassikern The Gunfighter, som ett fastlimmat minne taget direkt från en dröm. Jag kan nästan se berättaren ligga ung och med ett liv i fören tillbakalutad i baksätet på en luftig 50-talsveteranare – med en kvinnlig kompanjon bakom ratten, parkerad i hettan efter vägen på en amerikansk prärie. Där berättar han allt medvetandeströmmande i berusad skymning ”lost highway”-style on the road.
Well, there was this movie I seen one time
About a man riding ’cross the desert and it starred Gregory Peck
He was shot down by a hungry kid trying to make a name for himself
The townspeople wanted to crush that kid down and string him up by the neck
Well, the marshal, now he beat that kid to a bloody pulp
As the dying gunfighter lay in the sun and gasped for his last breath
“Turn him loose, let him go, let him say he outdrew me fair and square
I want him to feel what it’s like to every moment face his death”
Well, I keep seeing this stuff and it just comes a-rolling in
And you know it blows right through me like a ball and chain
[…]
Something about that movie though, well I just can’t get it out of my head
But I can’t remember why I was in it or what part I was supposed to play
All I remember about it was Gregory Peck and the way people moved
And a lot of them seemed to be lookin’ my way
[…]
There was a movie I seen one time, I think I sat through it twice
I don’t remember who I was or where I was bound
All I remember about it was it starred Gregory Peck, he wore a gun
and he was shot in the back
Seems like a long time ago, long before the stars were torn down
Filmens värde lyser i Dylans ord som en vacker, psykedelisk ökensaga. Jag kan föreställa mig allt som en stumfilm, där ljudet kommer igång enbart vid nyckelrepliker, när karaktärerna har något verkligt bestående att säga varann. Jag själv såg den ensam sent en kväll på TV:n hemma hos min farfar, som i ett försök att lura min trötthet. The Gunfighter är småskalig och mysig. John Fords episka eller målade ökenvyer syns inte till här, då miljöerna allt som oftast består av trygga husvrår. Istället fastnar mitt intresse på medaljongtapeten i en av filmens salooner.
Deputy Charlie Norris: He don’t look so tough to me.
Marshal Mark Strett: Yeah, yeah. That’s the way it always starts. He don’t look so tough to somebody.
Deputy Charlie Norris: Except with this somebody, it’s gonna stop right there too.
Marshal Mark Strett: You better. Because with a man like that you can’t come off much better than second.
I detta teatralt grundade westerndrama bjuds jag dock på ett fint finurligt pjäsdrag där Gregory Pecks titelkaraktär under en intensifierad fas av filmen lyckas ställa sig som anonym lyssnare när traktens äldre damer spekulerar i den ökände gamle dräparens rättigheter och skyldigheter. Den scenen tar jag verkligen med mig. Slutet bär westernfilmens mytiska sensmoralberättande när det är som allra mest klassiskt. Vackert, men ännu vackrare är det i Bob Dylans och Sam Shepards tappning.
Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
31/50 – Totalt
Absurd Cinema 