The Changeling (1980)

Genre: Psykologisk rysare, Spökhusrulle
Regi: Peter Medak
Manus: Russell Hunter, William Gray, Diana Maddox
Längd: 115 min
Skådespelare: George C Scott, Melvyn Douglas, Trish Van Devere, Jean Marsh, John Colicos, Barry Morse, Madeleine Sherwood, Helen Burns, Frances Hyland

John Russell förlorar sin familj i en hemsk olycka. För att ta sig vidare i livet flyttar han ifrån sitt hem och in i ett stort, avsides hus som stått öde i 12 år. Mystiska saker börjar hända en efter en och när John gräver i husets förflutna börjar han nysta upp en mörk hemlighet.

Bra filmer står pall mot tiden, men få genrer har så svårt att stå pall tidens dom så som rysargenren har. Repulsion, The Shining, Rosemary’s Baby… möjligen någon mer.

I sällskap med dessa är Peter Medak-regisserade The Changeling – eller Hämnd Ur Det Förflutna, från 1980 en ganska anonym film. Den är i princip bortglömd, eftersom den aldrig blev samma typ av definierande milstolpe som dom andra rysarna blev.

Ungersk-brittiske Peter Medaks karriär har sedan filmens premiär mest handlat om att regissera bortglömda lågbudgetfilmer för TV och enstaka avsnitt  av i princip varenda TV-serie de senaste 30 åren som haft mörka undertoner, men han hade ett frekvent regiansvar under Spielberg-rebooten av The Twilight Zone (1985-1987), icke att förglömma!

Långfilmer på meritlistan innefattas av BAFTA-nominerade kriminaldramat The Krays (1990), småsunkiga Romeo Is Bleeding (1993) och Sci-Fi-fiaskot Species II (1998). Han var faktiskt även regissör till Stephen King-kultskräckisen Cujo (1983) i några dagar, men blev tyvärr ersatt av nya regissörer. En parentes är att han 1981 regisserade en Zorro-komedi med det skrattretande namnet Zorro: The Gay Blade!

Ett år dessförinnan var han dock på sin karriärs högsta topp med genombrottet The Changeling som – trots att den idag hamnat lite i skymundan, faktiskt vann hela 9 stycken av 11 möjliga Genie awards, vilket är Kanadas svar på Oscarsgalan kan man säga.

Manusförfattarna som bearbetade Russell Hunters originalhistoria – William Gray och Diana Maddox, gjorde extremt ambitiös research när de skrev den här skräckhistorien. Gray ska tydligen under ett halvår ha läst otaliga mängder nyhetsartiklar, gluttat i över 700 böcker och läst uppemot 2000 studier kring parapsykologiska fenomen och händelser.

Han gick sedan vidare och skrev manus till Jamie Lee Curtis-skräckisen Prom Night (1981) och samarbetade med både filmens regissör Paul Lynch och till och med John Carpenter (Halloween, The Fog, The Thing) därefter.

I The Changeling ser vi en åldrad och mycket meriterad George C. Scott (Dr. Strangelove, Patton, Hardcore) i rollen som John Russell – en framgångsrik kompositör som just förlorat både sin fru och sin dotter i en fruktansvärd semesterolycka. Detta får vi bevittna i filmens inledning med största intensitet och det sätter melankoliskt ödesbådande efterskalv på resten av berättelsen.

Han försöker komma över sorgen genom att bosätta sig i ett monumentalt ödehus där han kan fokusera på sin musik helt ensam. Förutsättningarna för att något mystiskt ska börja ske i huset är givetvis optimala.

Under dom stora, tomma valven och mellan dom atmosfäriskt brundammiga väggarna ruvar uppenbarligen en historia eller två från förr. Mystiska ljud hörs från avlägsna rum… gnisslanden och steg. Ett trummande duns hemsöker John Russell mer och mer. Håller han på att bli galen?

Filmen är mycket tystlåten och stämningen är intensivt avvaktande nästan hela tiden. Scott går in med största allvar i rollen och vi kan verkligen sympatisera med honom efter allt han gått igenom och eftersom han får det skapligt svårt att bara koppla av så är vi oupphörligen med honom även i fortsättningen.

Filmens inledning är därför genial och något som upprepats flera gånger inom genren sedan denna film kom 1980. Mycket beröm ska också ges till George C. Scott själv då han är särpräglat bra på att få åtminstone mig att se sympati bakom hans granithårda, buffliga ansikte och hundögon.

Det ovanliga med filmen är att jag bara väntar på att den ska spåra ur och spela över i effektfyrverkeri eller överambitiösa förklaringar till det övernaturliga, men den klarar trots mycket dåliga odds (rysargenren och tidens dom, som sagt) att genomföra historien med bravur och trots att filmen är ganska mastig zonar jag aldrig ut!

Martin Scorsese hade helt rätt när han placerade den här på sin topplista över de allra läskigaste skräckfilmerna, för det här är – näst efter The Shining som kom samma år, den bästa ”haunted house”-filmen i mannaminne och huset – korrektion, spökpalatset, får hederspris som det bästa jag sett genom skräckfilmhistorien.

Det råder inga tvivel att jag rekommenderar den här även till trångsynta ungdomar som tycker att skräckfilmer före typ 2005 är ”b” (vilket är ett skrattretande påstående), för den har sannerligen minst lika hög skräckfaktor som dagens bästa allra bästa filmer i genren.

Förra året frågade min fyra år yngre bror mig om jag hade tips på riktig bra skräckfilmer han missat i stil med Paranormal Activity, The Grudge, Insidious och så vidare som inte är fåniga. Jag rekommenderade The Changeling med viss tvivel på hans omdöme då jag påpekade att det är en film som dagens skräcksuccéer har att tacka för väldigt mycket.

En dag senare berättade han att ”den där gamla filmen” jag tipsat om faktiskt var riktigt, riktigt bra. Det om nåt är ett bra betyg.

Det enda den saknar (vilket recensionens bilder förtydligar) är en restaurerad blu-ray-release, för dom köpexemplar som existerar idag är under all kritik och så ska det inte behöva vara med klassiker som The Changeling.