Etikettarkiv: Terror på Elm Street

Queer Top 20 | #6. A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#6. A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

Jag är ett stort fan av Terror på Elm Street-filmerna, men jag är nog ganska ensam om att ha den andra filmen i serien, Freddys Hämnd, som favorit. Filmen har en härligt kuslig atmosfär, underbar musik (både i form av svängiga låtar och läskig filmmusik som bland annat använder sig av valsång), en svettig och bedövande på-tok-för-varm sommarkänsla som jag tror de flesta kan känna igen sig i, och en överraskande men underbar homoerotisk känsla. Jag tycker dessutom att filmen är den enda i serien förutom ettan (och möjligtvis trean) som faktiskt är läskig. Efteråt varierade filmerna mellan renodlad komedi (fyran, femman, Freddy’s Dead och Freddy vs. Jason), smart metathriller (Wes Craven’s New Nightmare) och fullkomlig skit (remaken från 2010).

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Annonser

A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)

Halloween-banner-2014POSTER---A-NIGHTMARE-ON-ELM-STREET-5-THE-DREAM-CHILD.previewGenre: Skräck, Slasher, Äventyr, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus: Leslie Bohem
Regi: Stephen Hopkins
Längd: 89 min
Skådespelare: Robert Englund, Lisa Wilcox, Danny Hassel, Erika Anderson, Kelly Jo Minter, Joe Seely, Beatrice Boepple, Nicholas Mele

Den femte Terror på Elm Street-filmen blev den sista filmen i originalserien som använde ”A Nightmare on Elm Street” i titeln. Stephen Hopkins regisserade filmen och utöver den självklare Robert Englund i sin paradroll som Freddy Krueger var Lisa Wilcox, Danny Hassel och Nicholas Mele tillbaka i sina roller från den fjärde filmen. Terror på Elm Street 5 är en av de minst omtyckta filmerna i serien.

A_Nightmare_on_Elm_Street_5_Dream_Child_44

Freddy Krueger lyckas än en gång återuppstå och börjar med att terrorisera Alice Johnson genom att döda hennes pojkvän, Dan. Strax efter Dans död får Alice reda på att hon är gravid och till sin förskräckelse upptäcker hon att Freddy matar barnet med sina offers själar för att göra barnet till sin egen avbild. Tillsammans med sina vänner försöker Alice komma underfund med Freddys ursprung i hopp om att denna information ska hjälpa dem att besegra honom.

A_Nightmare_on_Elm_Street_5_Dream_Child_8-1024x576

Terror på Elm Street 5 är utan tvekan den svagaste länken i originalserien. Manuset är väldigt flummigt (på ett dåligt sätt), vissa av karaktärerna är enormt irriterande och filmen är helt enkelt inte lika bra som sina föregångare.

97490883

Alla filmens mordscener (rekordlåga tre stycken) är alla på tok för långsökta och överdrivna, och det är även Freddys återkomst och sättet han blir besegrad på (vilket säger rätt mycket med tanke på att han återupplivades av brinnande hundpiss i den fjärde filmen). Robert Englund har sin vanliga energi som Freddy, men materialet han får att jobba med är inte mycket att hänga i julgranen. Lisa Wilcox och Nicholas Mele är lika bra som de var i fyran men resten av skådespeleriet är ett steg ned från den föregående filmen.

Filmen känns ganska ogenomtänkt och med tanke på hur bra de (flesta) andra filmerna i originalserien är sticker den ut extra mycket som en dålig del av serien.

A_Nightmare_on_Elm_Street_5_Dream_Child_46

Visste du att:

    • På filmens ursprungliga affisch låg det ett foster i bubblan i Freddys handske. Detta ansågs vara olämpligt och fostret byttes ut mot en barnvagn istället.
    • Repliken ”School’s out, Krueger!” var en substitutreplik eftersom den då minderårige skådespelaren Whit Hertford inte tilläts säga originalrepliken ”Fuck you, Krueger!”
    • Producenten Robert Shaye har en cameo som en mentalpatient i en mardrömsscen, och det har även Robert Englund som spelar Freddy Krueger. Detta har fått många fans att spekulera över att denna mentalpatient (den som Englund spelar) är Freddys biologiska far.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)

Halloween-banner-2014Elm Street 4 posterGenre: Skräck, Slasher, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus: Brian Helgeland, Jim Wheat, Ken Wheat
Regi: Renny Harlin
Längd: 99 min
Skådespelare: Robert Englund, Lisa Wilcox, Danny Hassel, Rodney Eastman, Andras Jones, Ken Sagoes, Tuesday Knight, Toy Newkirk, Brooke Theiss, Brooke Bundy

Terror på Elm Street 4 blev den dittills mest kommersiella filmen i serien. På soundtracket fanns musik av bland andra Divinyls och Billy Idol, och filmen drog in rekordsummor för sin genre när den hade premiär. Den finske regissören Renny Harlin (som senare regisserade Die Hard 2 och Cliffhanger) regisserade den här filmen.

NOESIV10

Den ondskefulle mördaren Freddy Krueger återvänder för att hämnas på ungdomarna som besegrade honom, men den hämnden är långt ifrån tillräckligt för att släcka hans omåttliga blodtörst. Alice Johnson är en blyg men modig flicka som upptäcker att hon övertar vissa av sina vänners egenskaper när de dör, och beväpnad med dessa egenskaper visar hon sig vara en fullt värdig motståndare till Freddy.

n10

Jag tycker att den här filmen är väldigt bra och ganska underskattad. Åttiotalskänslan är starkare än i någon annan skräckfilm från den eran och soundtracket är det bästa i serien. Manuset är tematiskt sett ovanligt djupt för en slasherfilm och handlar mycket om déjà vu och den nya huvudkaraktären Alices tankar och känslor. Skådespelarna gör ett bra jobb, även om det kan vara lite svårt att vänja sig vid Tuesday Knight som har ersatt Patricia Arquette i hennes roll från trean trots att de två skådespelerskorna inte påminner om varandra på något sätt.

maxresdefault (1)

Den som (i vanlig ordning) stjäl föreställningen är dock Robert Englund, som är i större högform än någonsin som Freddy Krueger. Det märks verkligen att han tycker det är roligt att spela rollen. Manuset är enormt kreativt, och även om filmen kanske inte är riktigt lika bra som sina tre föregångare så räknar jag den ändå definitivt bland de bästa i serien. Den här filmen innehåller dessutom en av mina favoritrepliker från Freddy: ”Welcome to Wonderland, Alice.”

A Nightmare on Elm Street 4 The Dream Master 10

Visste du att:

  • Denna film drog in mer pengar på bio än någon annan slasherfilm på åttiotalet.
  • Tuesday Knight, som spelar Kristen Parker i filmen, sjöng även låten ”Nightmare” som spelas under förtexterna.
  • Producenten Robert Shaye har en cameo i filmen som en lärare.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag har också recenserat denna film för fyra år sedan. Det låga medelbetyget speglar den person jag då var, som fortfarande förgäves sökte efter seriös skräck i Elm Street-filmerna. Idag rankar jag den här filmen som den bästa uppföljaren näst efter 2:an. Här är i vilket fall min recension som åtminstone ordmässigt beskriver min syn på filmen väl.

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

Genre: Skräck
Regi: Chuck Russell
Manus: Wes Craven, Bruce Wagner, Frank Darabont, Chuck Russell
Längd: 96 min
Skådespelare: Laurence Fishburne, Patricia Arquette, John Saxon, Craig Wasson, Heather Langenkamp, Robert Englund, Rodney Eastman, Priscilla Pointer, Jennifer Rubin, Ken Sagoes

Några ungdomar är intagna för vård. I deras drömmar figurerar Freddy. En läkare och en psykolog försöker med gruppterapi rädda dem.

Efter att ha schockats över charmen i den första uppföljaren till Terror på Elm Street, så var det 2008 dags för mig att för första gången se den tredje delen, där Wes Craven (The Last House on the Left, A Nightmare on Elm Street, Scream) återvände för att skriva manuset. 3:an brukar också nämnas som den enda bra Elm Street-filmen efter originalet.

Manuset är inte enbart Wes Cravens skapelse, utan en blandning av så mycket som fyra olika manusförfattares visioner. En av dem är ingen mindre än en ung Frank Darabont (Shawshank Redemption, The Green Mile, The Majestic, The Mist) – mannen som haft en minst sagt lyckad karriär som regissör till några av Stephen Kings mindre skräckfokuserade berättelser.

Wes Cravens manus skrevs delvis om av Darabont och Chuck Russel, som sedan fick regirollen för filmen. Cravens första önskan var att göra en film som handlade om hur en Elm Street-film spelades in och hur filmteamet plötsligt blev terroriserade av Freddy Krueger som tagit sig in i deras verklighet genom deras drömmar. Ett minst sagt intressant skräckfilmsupplägg vilket är Cravens största styrka.

Idén blev dock av i Wes Cravens återkomst och avsked till Elm Street-franchisen, nämligen Wes Craven’s New Nightmare (1994).

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors blev dock lite av en besvikelse, då filmen självklart inte är ett dugg läskig utan bara fånigt rolig och fullproppad med effekter. Varenda litet bus som Freddy Krueger hittar på ska fyllas med flashiga effekter som säkert fick ungdomar på 80-talet att höja på ögonbrynen, men idag blir det bara leksakssoppa av alltihop.

Ungarna i filmen – inga mindre än bland andra Patricia Arquette (Medium, True Romance, Lost Highway) och Laurence Fishburne (Matrix-trilogin, Apocalypse Now), är dock roliga med sina nördiga stereotyper och lockar till ett och annat skratt, men Elm Street 3 är inte lika bra som sina föregångare utan påminner mig mer om dess slappa uppföljare.

Kul dock att Heather Langenkamp och John Saxon repriserar sina roller från första filmen här! Det både breddar Elm Street-universumet gynnande och får mig att tänka tillbaka på det jag gillade från originalet.

Allt som allt är tredje Nightmare on Elm Street-filmen trots allt mysig som kvantitativt halloween-tidsfördriv och som det rekommenderar jag den. Inte fy skam det heller.

 Mysskräckis från 80-talet med nostalgisk känsla och kända ansikten i tidiga roller, tillsammans med Freddy Krueger i lektagen.
 Inte det minsta läskig vilket kan vara ett minus i en rysare. Dessutom alldeles för mycket fokus på flashiga effekter endast för tillfälliga, ögonbrynhöjande reaktioner – som för min del aldrig kommer.

 

Efterord: Här hittar du även min recension på föregångaren A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985).

A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

Genre: Skräck, Slasher
Regi: Jack Sholder
Manus: David Chaskin
Längd: 87 min
Skådespelare: Robert Englund, Mark Patton, Kim Myers, Robert Rusler, Clu Gulager, Hope Lange, Marshall Bell, Melinda O Fee, Tom McFadden, Sydney Walsh

Jesse flyttar tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster in ett det hus på Elm Street som Nancy (”Terror på Elm Street 1”) bodde i. Jesse börjar drömma mardrömmar i vilka den ökände barnamördaren Freddy Krueger dyker upp. Freddy är nu väldigt svag, men har en plan: Han ska komma åt Elm Streets ungdomar genom Jesse´s kropp…

Här måste jag säga oj, oj, oj (som Lill-Erik skulle sagt), för jag hade verkligen inte förväntat mig att gilla den här filmen, som på förhand verkade vara en kalkon när jag såg den för exakt två år sedan. Och visst var det en kalkon, men i positiv bemärkelse. Eller jag vet faktiskt inte om det ens kan kallas kalkon, för om inte regissören varit medveten om alla hysteriskt roliga saker med den här filmen så vet jag inte vad jag ska tro längre.

Filmens egentliga handling sägs vara om en ung mans rädsla för att acceptera sin homosexualitet, och när jag tänkte mer på det i efterhand så gör det filmen bara ännu lite bättre! Jag fick i bakom-dokumentären Elm Street Legacy (2010) veta att även om huvudrollen var gay och manuset realiserades med många homosexuella undertoner, så var det inget medvetet val från produktionsteamet.

Trots det innehåller filmen en gayclub-scen, en naken piskscen i killarnas omklädningsrum, en pinsasmt rolig dansscen, ett undertextiellt homoerkännande från huvudkaraktären Jesse. Och inte minst omvända roller där mannen Jesse spelar den klassiska ”kvinnorollen” och det kvinnliga kärleksintresset har en – för sin tid, mansorienterad hjälteroll som ska ta Jesse ur garderoben och in i hennes famn (Meryl Streep-lookaliken Kim Myers spelar denna karaktär och gör en klart bra insats).

Denna könsrollsväxling var dock en önskan från manusförfattaren i och med att det är så ovanligt i skräckfilmsgenren. Pluspoäng där och många underhållningspoäng i denna galna slasherbuskis. Att Freddy Krueger (Robert Englund) själv får visualisera Jesses konfrontation med bögrädslan är fantastiskt kul.


Det extremt roliga undertextiella homoerkännandet hos Jesses bästa killkompis!

Det är en dessutom en high school-film som fullkomligen hyperventilerar ”80-tal” där tjejkillen Jesse ska föreställa skolans nolla och börjar bli galen då hans drömmar känns lite för verkliga och innehåller en man med knivfingrar, randig tröja och hatt. Men när han vaknar ur sina drömmar så är han egentligen en riktig stjärna, då han gång på gång måste skrika som en tjej och filmen är värd att se bara för det! Fenomenale skådespelaren Mark Patton kände efter filmen en viss stolthet över att kallas ”filmhistoriens första manliga Scream queen”, haha!

Den andra Elm Street-filmen är underhållning på högsta nivå och den blir bara bättre och bättre ju mer jag tänker tillbaka på den. Underhållningsmässigt den starkaste i serien, även om den första (7/10) är bäst rysarmässigt och den tredje (5/10) och fjärde (4/10) vinner effektmässigt.

Detta kapitel är ganska ologisk då Freddy bryter mot reglerna och stiger ut ur drömvärlden vilket ger minus rent kvalitetsmässigt, men det är å andra sidan alldeles hysteriskt kul! Se den innan du dör, för annars har du missat något!

7/10