Love. Denna fantastiska grupp hade en kortlivad framgångsperiod på andra halvan av 60-talet, men som satt stora musikaliska avtryck därefter.
Framför allt är albumet Forever Changes (1967) allmänt betraktat som ett bortglömt mästerverk och låten ”The Red Telephone” är bara en av många minst lika bra låtar från denna klassiker.
Jag upptäckte Love för första gången i och med sången ”Seven and Seven is” från albumet Da Capo, samma år. En rivig, speciell låt som jag genast inhandlade vinylsingeln av och efter lite snabb inläsning på gruppen förstod jag att Forever Changes var ett album att rikta öronen på om och om igen.
Slutet av 60-talet var verkligen musikens förlovade tid då musiken verkligen kändes och att gräva fram olyssnade låtskatter från denna tid är något av det vackraste vi kan ägna våra liv åt.
Det psykedeliska soundet från ”The Red Telephone” och hela albumet Forever Changes återupplivar vid varje lyssning den drömska tillvaro som ungdomarnas hippierevolution blivit en bild av. Lantliga USA-miljöer, Woodstock-festivalen, Easy Rider, sorglösa ungdomar i en sårbar ungdom.
Loves sound påminner bland annat om Led Zeppelin och The Doors, till vissa stora delar. Den sistnämnda gruppen hade dessutom Love som uttalad förebild för deras egen musik. Endast Gud vet vad Love hade kunnat uträtta om bara frontmannen Arthur Lee inte hade tappat förståndet av drogerna han tog och sparkade resten av uppsättningen efter framgångarna med Forever Changes.
I filmsammanhang dyker låten upp i Ang Lees passande pärla Taking Woodstock, från 2009. Får du mersmak av tidsåldern låten är hämtad ifrån, eller Woodstockfestivalen i sig, så se den filmen! Den förtjänar mycket mer respekt än vad den fick och är en personlig favorit hos mig.
Framför allt ska du dock lyssna på gruppen Love och drömma dig bort till en tid som nog är verkligare i fantasin än vad den var i verkliga livet, men som jag och många med mig likt förbannat skulle kunna offra en hand för att få uppleva.
Absurd Cinema 