Etikettarkiv: Syd Barrett

Love & Mercy (2014)

Mkrorecensioner-headerLove Mercy PosterGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Oren Moverman, Michael A Lerner
Regi:
Bill Pohlad
Längd:
 122 min
Skådespelare:
Paul Dano, John Cusack, Paul Giamatti, Elizabeth Banks, Brett Davern, Kenny Wormald, Jake Abel, Graham Rogers,  Erin Darke, Joanna Going, Bill Camp, Nick Gehlfuss, Johnny Sneed, Teresa Cowles, Max Schneider, Erik Eidem, Diana Maria Riva, Dylan Kenin, Mark Linett, Jeff Meacham, Vince Meghrouni, Carolyn Stotesbery, Fred Cross, Tyson Ritter, Jeff Galfer, Morgan Phillips, Wayne Bastrup, Oliver Pohlad

The Life, Love and Genius of Brian Wilson

En biografi om den tillbakadragna låtskrivaren och musikern Brian Wilson, grundare till det legendariska popbandet The Beach Boys. Från hans framgångar inom musiken till hans nervsammanbrott och efterföljande möte med den kontroversiella terapeuten Dr Eugene Landy.

LOVE-MERCY-3

Satan vilken positiv överraskning det här var! Den mytologiska berättelsen om det kreativa geniet Brian Wilson som gick in i en mental kollaps, har berört mig oerhört, på nästan samma sätt som den snarlika mytologin om Syd Barrett som grundlade Pink Floyds tidiga framgångssaga samtidigt som han själv brakade ihop mentalt av pressen det medförde i kombination med drogrelaterad depression. Ja, det är verkligen moderna mytologiska sagor vi talar om när det kommer till Syd Barretts och Brian Wilsons livsöden och jag kan ju endast drömma om en Syd Barrett-filmatisering någon gång i framtiden.

”Alright, Chuck, Let’s have it… We don’t want to take 16… Here we go… I’m losing it, I’m losing the whole record… That’d be great… Something’s not happenin’… Alright, here we go, ‘I’m Grass and You’re a Power Mower’…”

60181

Här är det Oren Moverman som skrivit manuset som skildrar Brian Wilsons prövningar. Han har tidigare skrivit manus till musikerbiografimästerverket I’m Not There (2007), men även oscarsnominerats för manuset till dramat The Messenger (2009) som han även regisserade. Sedan var han med någonstans i manusprocessen för den delvis taffliga rysaren The Quiet Ones (2014), men pengarna ska in och med många kockar…

Jag tippade att alltid suveräne Paul Dano (Little Miss Sunshine, There Will Be Blood, Prisoners) skulle briljera som den unge Brian Wilson och jag älskar hans prestation (lyssna på intervjuer med Brian Wilson från perioden och du hör hur identiska dem bägge är enbart i talrytmiken) men förväntade mig inte mycket av John Cusack (High Fidelity, Being John Malkovich) som den äldre versionen. Cusack levererade verkligen genuint och rodde skådisbriljansen i hamn så det räckte och blev över. Han har nog aldrig varit bättre.

r1wg

Lägg därtill mycket – mycket, fina prestationer från Elizabeth Banks (Wet Hot American Summer, W.) som kvinnan som faktiskt bryr sig om det knepige genioffret Brian och Paul Giamatti (American Splendor, Win Win) som den narcissistiske framgångspsykopaten och terapeuten som skor sig på att kontrollera Brian. Banks har några sällsynt fina scener där hon visar klart statyettvärdig talang – liksom Giamatti även om han var det verkar till sin egen nackdel är lika suverän för ofta. Sällsamt välavvägd casting.

Carl Wilson: I’m worried about you, brother.
Brian: I think I might be losing it.
Dennis Wilson: I don’t blame you. There’s a lot to lose out there.

Det är ju synd att inte filmen skyltats mer på filmgalorna i år för det här är en riktigt bra film totalt oförtjänt satt i skymundan. Den hade ganska lätt kunnat ståta med över en handfull oscarsnomineringar i år, men där gick galan bet. Men vad spelar det för roll egentligen. Viktigast ändå är att filmen kryllar av känsliga ögonblick kring det genuint kreativa skapandet och svårigheterna som förföljer det i en kommersiell värld. Det här är för mig mer än bara en film. Den skildrar något mycket större.

4 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
21 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


Roger ”Syd” Barrett (6 januari 1946 – 7 juli 2006)

MTE1ODA0OTcxOTgzNzM0Mjg1

Idag för 69 år sedan (år 1946) föddes den unike begåvningen Syd Barrett. Han var förutom en fantastisk konstnär också den kreativa motorn i Pink Floyd och en ikon inom den psykedeliska musikvågen både som gitarrist, låtskrivare, sångare och original. Hans personliga sätt i alla former av hans utövanden har inspirerat mängder av dåtida och efterföljande, kreativa utövare.

pink-floyd

År 1968 – strax efter den eskalerande succén med deras debutalbum The Piper at the Gates of Dawn (1967), sparkades Syd från det sällsamt experimentiella bandet på grund av hans kaosartade leverne och extrema personlighet, förstärkt av det bohemiska popstjärnelivet och ofantliga mängder med bland annat LSD som han tog både vetande och ovetandes dygnet runt, sägs det.

syd

Efter två kryptiska soloalbum – The Madcap Laughs (1970) och Barrett (1970) samt psykiatriska turer med en allt mer sargad personlighet gick han in i en av kulturhistoriens mest mytomspunna exiler, för att aldrig mer göra comeback i ett offentligt sammanhang. Det ryktades att han blivit totalt galen – förändrad för gott av droger och kanske blivit schizofren på kuppen. Att han stängts in av sin familj för sitt eget bästa. Rykterna spreds kors och tvärs.

barrett

Idag och för resten av hans liv är han mer känd för just det, men i hans hem där han isolerade sig målade han tavlor aktivt livet ut, som han brände allt eftersom dom tog upp för mycket plats. Han sparade alla sina dussin och åter dussin av gitarrer, men rörde dem aldrig igen. En hel del tid gick även åt till hans trädgård, har det sagts. Hans kreativa utövande var enbart hans intresse och inte ett verktyg för bekräftelse. Efter Pink Floyd och drogproblemen tappade han motivationen att göra musik helt enkelt och ville bara glömma det som varit. Från och med sin exil ville han aldrig mer kallas för Syd utan återgick till barndomsnamnet ”Roger”.

Prägeln han satte på det monumentalt framgångsrika Pink Floyd går som ett eko över resten av bandets existens trots att hans egen existens inom bandet blev så abrupt. Albumet och filmen The Wall (1979, 1982) tar tydlig inspiration av Syd Barrets öde. Dom andra medlemmarna hyllade honom inte minst genom albumet Wish You Were Here dessförinnan, i det niodelade stycket ”Shine on you crazy diamond”. Ersättaren David Gilmour har sagt att han bara hade Syd i huvudet när han lade dom klassiskt förlösande gitarrmelodierna på titelspåret med samma namn.

År 2006 dog Syd Barrett i sin hemstad Cambridge i och med komplikationerna av åldersdiabetes, 60 år gammal. Inga faktiska bevis på schizofreni eller så kallad ”galenskap” har bekräftats. Förmodligen var han endast en autistisk karaktär som inte hade samma vilja eller förutsättningar att anpassas till sin omgivning och valde efter turerna med droger och kändisskap att fly omvärlden för att leva i avskild trygghet, tillsammans med sin mor och syster som stöttade honom fram till hans död.

Syd Barrett Official Copyright Pink Floyd Music Ltd Archive

Trailer for ‘Syd Barrett | Art & Letters’ from Kieran Short on Vimeo.

P&LFF 2014: Frank (2014)

Frank_hugeGenre: Absurt drama, dramedi
Produktionsland: Storbritannien, Irland
Manus: John Rosnosn, Peter Straughan
Regi: Leonard Abrahamson
Längd: 95 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Domhnall Gleeson, Maggie Gyllenhaal, Scoot McNairy, Carla Azar, François Civil, Tess Harper, Hayley Derryberry

Jon är en wannabe-musiker som inser att han tagit sig vatten över huvudet när han hakar på ett excentriskt indieband, lett av det enigmatiske jättehuvudet ”Frank”.

Jag har blivit extremt besatt av Syd Barrett det här året. Grundaren av det visionära bandet Pink Floyd. Galet geni. ”Crazy diamond”, kallad. Jag ser honom i det mesta jag tar mig för att utforska eftersom han ger den inspiration i livet jag alltid söker.

När jag ser den brittiska, (i dagens tid intetsägande ordet så håll i er) verklighetsinspirerade musikfilmen Frank av Lenny Abrahamson (Adam & Paul, What Richard Did) är det inte så mycket karaktärerna jag ser, eller handlingen, utan historien om Syd Barrett fast förklädd i en annan, lite mer disneylandsförpackad kostym.

Vad gäller skildringen överträffar i detta fall dikten verkligheten och det var också dom inblandade förgrundsfigurernas avsikt, med verklighetens ”Frank” i spetsen. Googla honom! En originell konstnär värd den uppmärksamhet han kan få.

Det är med andra ord en film som dansar helt efter min pipa i och med budskapet om att hänge sig åt det kompromisslösa skapandet för att inte förlora sitt ständigt växande hjärta i det ständigt växande konventionssamhället.

F_Feb1_0138

Trots det blir filmen mest som ett äggskal runt den kärnan och berör mig mer indirekt snarare än direkt. Jag ser allt filmen står för och förmedlar, men hade jag inte redan haft det bagage som jag har hade den inte nått ända fram – tror jag. Den skrapar mer på ytan än att verkligen dyka ner i innebörden av kreativ frihet rent känslomässigt men eftersom det redan ligger i mitt sprudlande intresse hittar jag ändå mycket konstruktivt att grubbla över.

Domhnall Gleeson (About Time, Harry Potter and the Deathly Hallows: Part II, Star Wars: Episode VII) som spelar filmens huvudkaraktär är en kämpande musiker som inte riktigt hittat öppningen där dom hisnande idéerna kommer ut. Han håller sig strukturerad och är mer av en teknisk människa än en kreativ.

Han ser dock en öppning när han får kontakt med titelkaraktären Franks minst sagt experimentiella åskknall till band. Gleesons roll blir därför av förklarliga skäl sällan särskilt omvälvande eller överraskande men givetvis sympatisk. Benämningen ”straight guy” har nog aldrig förr varit mer given om jag säger så.

F_Jan28_0197

Frank däremot… En excentrisk artist med gigantiskt huvud av papier maché och kreativitet så oregelbunden att den sticker iväg till platser få ens haft en tanke på att besöka. Han gömmer alltså sin identitet i det där stora huvudet och det är han som för mig blir en underbar, alternativ karikatyr av kreativa galningar som Syd Barrett, Roky Erickson och Daniel Johnston. Karaktärsarken är talande för sprudlande människor som närmar sig sitt schizofrena genombrott och personliga förfall.

Mycket intressant och inte desto mindre eftersom hans bandmedlemmar alla består av excentriska personligheter. Tyvärr blir dom övriga väldigt bleka och uttryckslösa i jämförelse med Frank – men inte enbart därför, då dom oavsett kunde ha fått lite mer att säga än vad dom fick. I ett lite mer ordinärt sammanhang hade vem som helst av dem stuckit ut, men givetvis sökte dom sig till någon som kunde sätta ribban ännu lite högre för dem.

Maggie Gyllenhaal (Secretary, The Dark Knight, Sherrybaby) spelar en av dessa och hon gör det som alltid mycket bra trots lite utrymme och får till och med titeln ”bandets egen Syd Barrett”. Jag skulle snarare kalla henne för bandets Sadie Mae Glutz, om något.

F_Feb5_0141

Frank själv spelas av Michael Fassbender (Shame, 12 Years a Slave, Hunger), som är en av högst ett par få skådespelare som jag håller högst av dagens nu aktiva. Hans rollval är definitivt originellt och också ett ganska passande val då jag alltid beundrat hans högst aktiva och speciella kroppsspråk. Framför allt kul att se honom i… åtminstone någon slags humor.

Filmen är nämligen lite för seriös för att räknas som komedi. Absurd dramedy i ett grått, brittiskt lager skulle jag nog kalla det. Jag minns inte ens om den tog vid i Storbritannien eller USA men rent stämningsmässigt hade den betydligt mer av det förstnämnda.

I och med att Michael Fassbenders ansikte är dolt får han agera desto mer med kroppen och rösten och kommer inte heller upp i den rent känslomässiga klass som han vanligtvis gör, åtminstone inte lika ofta. Prestationen är oavsett klanderfri och även om flera hade kunnat spela hans roll hade nog få eller ens någon gjort det direkt bättre. Jag hoppas han fortsätter ännu mer åt komedihållet i framtiden.

IMG_6354

Filmen är som helhet ändå en kreativ knuff att tänka längre vad gäller just kreativitet, men knuffen är ganska långsam, avvaktande och inte så plötslig som den hade kunnat vara. Jag hade önskat lite mer blixtar och dunder. Lärdomen finns dock ändå där; att aldrig styra kreativiteten åt ett håll som enbart handlar om bekräftelse utan behålla riktningen mot den kreativa kärnan i sig.

Kreativitet är i sig betydligt mycket mer intressant kraft än all bekräftelse eller berömmelse i världen och Frank statuerar ett viktigt exempel.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost