Etikettarkiv: Sven Nykvist

Höstsonaten (1978) eller: Mor versus Dotter i en kokande bergmankittel

Ingmar Bergman bunkrar på med redigt vatten i grytan och drar upp på full värme, när han i slutet av hennes filmkarriär lagar ihop något extra åt namnen Ingrid – den kanske enda som kunde sätta honom på plats och få honom att underordna sig i registolen. 

Efter att inte ha träffats på sju år återförenas Charlotte (Ingrid Bergman) och dottern Eva (Liv Ullman) i dotterns hem. Modern, en känd konsertpianist, har nyligen drabbats av en personlig sorg. Hennes manlige vän har dött. Eva får höra om detta och får en plötslig impuls att skriva till sin mor och bjuda henne till sig. I huset finns också en annan dotter, Helena (Lena Nyman), svårt handikappad, som den äldsta dottern sköter om sedan två år. Detta vet inte modern om. Hon tror att Helena vårdas på ett sjukhus, där hon lämnat henne. Mötet mellan främst Eva och Charlotte blir mycket uppslitande. Mycket uppdämd kärlek och hat väller fram vid ett nattligt samtal.

Kammarspelsdialogen är av bergmansk högklass. Finkänsligt fingersydd och taktfast intensitetshöjande mellan Bergmans musa Liv (Ullman) och hollywoodikonen Ingrid (Bergman) – här spelandes en roll så skräddarsydd för hennes egen privatperson att den dimensionen i sig lyfter dom bägge Bergmans kvalitéer till en plats som känns uppfriskande för bägge veteraner. Det är trevligt att se, trots att jag tas tillbaka lite av Ullmans karaktärs så demonstrativa mjäkighet och tafatthet (samt hennes av Sven Nykvist rikligt ljussatta överläppsbehåring), som trevligt nog tar sina vändningar.

Mor och dotter i filmen kommer in i spelrummet med kraftiga kontraster. Ingrids Charlotte är en kallsint, rationell och självständig egenhärskarinna. När den egna karriären blomstrade på framsidan skrek blommorna på baksidan efter vatten. Livs Eva är en salivdrypande emotionell och behövande dotter med oerhört behov av att äntligen få spilla över alla känslor hon sparat till hennes frånvarande mor. En traumatiserad barndom har gjort henne sned och i känslomässigt sökande efter en ny chans till stöd, eller åtminstone få vända på jorden innan rötterna ruttnat.

Jag får svårt att sympatisera eller ens empatisera med den bekräftelsesökande karaktären Liv spelar, men jag kan verkligen uppskatta det intressanta i att ställa henne mot Ingrids karaktär. En karaktär som jag däremot kan känna igen mig i desto mer, även om hon bär på självförvållade demoner jag inte varit i närheten av i praktiken. Allt eskalerar gastkramande för att vara ett drama och Lena Nyman tränger imponerande på som den handikappade systern. Jag blir lite tagen på sängen över hur mycket hon går in för sin karaktär (”You never go full retard!”), men så slutar jag heller aldrig överraskas av Bergmans regi, efter alla dessa år. Jag blir imponerad, så hatten av.

Något som jag verkligen gläds av med Bergman är hans fallenhet för att i klassisk fantastiqueteateranda kasta några ytterst väl valda nycker av magi över hans filmberättelser. Surrealism! Så även här, inte endast i formen av dröm kontra verklighet (applåd), utan också när han någon enstaka gång låter karaktärerna bryta den fjärde väggen och sträcka ut deras funderingar och tvivel direkt till mig som åskådare. Vid ett tillfälle ser jag rätt in i Livs Evas ögon och hon möter min blick. Kittlande värre. Vid dom ögonblicken upplever jag i högsta grad det som gjorde Ingmar Bergman till en av dom stora och inte bara den där aktade klichén som alla slänger fördomar kring kors och tvärs.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt


 

Läs även min äldre recension av Ingmar Bergmans Persona (1960), här. Samt alla andra ”svåra” filmer i kategorin med det passande namnet Artsy Fartsy.

Annonser

Pretty Baby (1978) eller: Prostitution sedd genom ett barns ögon

Är Pretty Baby en pervers tabloidfilm som osar av tveksamheter vad gäller porträttet av en minderårig hora? Den hade sannolikt inte gått att göra lika enkelt i dagens moralistklimat, men det säger mer om nutidens blindhet än dåtidens friare tyglar. 

Historien om en prostituerad kvinna (Susan Sarandon), en fotograf (Keith Carradine) och den prostituerades dotter (Brooke Shields). Året är 1917, de sista månaderna med laglig prostitution i New Orleans bordellkvarter och den tolvåriga Violets oskuld auktioneras ut.

Louis Malle ägnade en stor portion av hans karriär åt att skildra barn och unga karaktärer i svårlevade inramningar. Pretty Baby har mest fått uppmärksamhet för kontroversen kring då 12-åriga barnstjärnan Brooke Shields roll som minderårig och gryende prostituerad på bordell i amerikanskt, tidigt 1900-tal, men bakom den uppseendeväckande fasaden finns ett stycke intressant historia om amerikanska överlevare, om opportunism och om ägande. Vart går gränsen för det vuxna utnyttjandet av ett barn eller det barnsliga utnyttjandet av en vuxen?

Jag överraskades av hur laddad filmens drama är. En flicka uppväxt i en miljö där hon överlevt på sin lillgamla rättframhet. Hon tacklar situationer som inte är gjorda för barn. Hon ger ett starkt, självständigt intryck, men att hon är ett barn som söker sig till tryggheten ett barn behöver uppenbarar sig i scen efter scen. Parallellt har vi en man som kan se friheten hon saknar men charmas mer av vad hon kan ge. Gränsen mellan strävan efter en tryggare frihet och begäret efter kontroll kan vara hårfin och bräcklig när en emotionell investering binder samman människors gemensamma strävan. Bort från något turbulent och osäkert, men till något ännu mer ovisst. Barn vill leva ut sina liv medan vuxna vill fixera dem vid något. Barnslig livslust möter vuxna begär.

Allt helt ljuvligt färgfotograferat av Sven Nykvist som samarbetade med Malle även tre år tidigare i Black Moon (1975 – som jag recenserade 2016). Ljuset är så där fuktigt vardagligt som vi knappt ser idag, i brist på natur och organiskt foto. Lägg därtill en scenografi som fångar det tidiga 1900-talets New Orleans på ett levande vis. Likt miljöerna i Vilmos Zsigmond-fotade Heaven’s Gate (1980) och McCabe & Mrs Miller (1971) går miljön att ta på genom riktig textur och naturens egna ljus. Pretty Baby osar lite filmisk opium. En förhäxat vaggande sannsaga. En sagolik verklighet med rå, allvarlig botten. I denna – med lite engagemang på dig som tittare, tungt påverkade vardagspalett stjäl Brooke Shields verkligen showen.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

Popcorn-betyg-9


 

Jag vill även rekommendera filmen Jeunesse från 2013, av Louis Malles dotter Justine Malle. Den har ingen direkt koppling i övrigt, men den skildrar självbiografiskt en ung kvinnas livskval i en ur konventionerna perfekt tillvaro för en ung kvinna – på ytan, men egentligen skildrar den en ung kvinna som inte är så präglad av konventionerna om hur en ung kvinna ska vara. Kvinnligt skildrande av kvinnlig självständighet på flera sätt. Detta gör den klart sevärd. Jag recenserade den året den kom och den går att läsa här.