Etikettarkiv: Super 8

Stranger Things (2016) och reflekterande kring TV-blockbusterismen

stranger-things-2

kyle-lambert-stranger-things-posterGenre: Paranormal thriller, Mysterium, Äventyr, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Skapare: Matt Duffer & Ross Duffer
Manus: Matt Duffer & Ross Duffer (8 avsnitt), Paul Dichter (1 avsnitt), Justin Doble (1 avsnitt)
Regi: Matt Duffer & Ross Duffer (6 avsnitt), Shawn Levy (2 avsnitt)
Distributör: Netflix
Releasedatum: 15 juli 2016
Längd: 8 avsnitt (60 min vardera)
Skådespelare: Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Noah Schnapp, Natalia Dyer, Matthew Modine

Året är 1983. När en ung pojke försvinner måste pojkens vänner och hans mamma konfrontera otäckt motstånd för att få honom tillbaka. I jakten dras de sökande in i ett mysterium med topphemliga experiment, övernaturliga krafter och en mycket underlig liten flicka.

header3-stranger-things-80s-movies

Nostalgivärde är något som pulserar varmt i nya dramaserien Stranger Things (som jag skrivit om tidigare, innan den hade premiär). För det är en ”serie” – inte en MINIserie som jag hoppades på. När dom 8 avsnitten är slut finns det fortfarande öppningar för en ny säsong.

Nostalgin är seriens ”high koncept”, som sålt in den till Netflix och uppmärksammat den hos publiken som något av en snackis. Serien är allmänmysig och delvis helt ok handlingsmässigt, men berättandet lite för simpelt och lättköpt. Den är, likt JJ Abrams skapligt nya film Super 8 (2011), inte helt den täta barnskildring jag önskar mig sett utifrån materialet, med lite sci-fi-aktigt äventyrstema och andan från 80-talets klassiker inom genreinriktningen. Allt det jag just beskrev har Stranger Things, men den lade mer fokus på det – på den flådiga estetiken, istället för att lägga passionen på karaktärsdramat som av resultatet att döma fungerar delvis, lockar mig, för att om vartannat gå på tomgång. Karaktärerna lever inte sitt liv i förgrunden. Det som den stora influensen Stand By Me (1986) bemästrade.

Stranger Things

Den tandlöse pojken är alldeles för hårt skriven som ”comic relief”. Allt han säger ska lätta upp stämningen och han blir överspelad på pappret, trots att jag ser talang i skådespelaren Gaten Matarazzo. Kontrasten det ger gör den svarte pojken alldeles för grå, spelad av Caleb McLaughlin. Gängets ofrivillige alfahanne spelad av Finn Wolfhard gör ett lovande jobb men så är hans igenkänningskaraktär i balans också, sett till övriga i gänget. Barnskådisarna är ändå Stranger Things riktiga styrka och jag hade velat se dem få arbeta med ännu mer välskrivet drama. Flickan kallad Eleven, som en del av historien kretsar kring, spelas jättebra av talangen Millie Bobby Brown – underbart namn! Tydligen har hon spelat Alice som liten i TV-produktionen Once Upon a Time in Wonderland, som gick i två säsonger 2013-2014. Jag får kolla in den förbisedda serien då kopplingen till Alice är för svår att motstå.

På tal om småflickor; det dyker upp en liten flicka i en av seriens familjehem vars skådespelare stjäl showen fullständigt när hon är med, även om hon är en tydlig blinkning till Drew Barrymore i E.T. the Extra-Terrestrial (1982) och Heather O’Rourke i Poltergeist (1982 – läs min recension). En kommande barnstjärna on the rise oavsett.

stranger-things-filming-locations-005

Nostalgiestetiken då? Den är inte riktigt lika genuin och äkta som i nämnda E.T. the Extra-Terrestrial eller Spielberg/Zemeckis The Goonies / Dödskallegänget (1985) utan mer konstruerad och plastig. Den finns inmejslad i varje händelse. Det är kul att se influensen, men det distanserar samtidigt mig från inlevelsen, lite som när tittare plockar fram mobilen mitt i en film för att googla en skådespelare dom sett.

Lägg därtill att CGI-effekterna serien har saboterar tidsperioden den så hårt hyllar. Varför inte bara köra praktiska effekter, som filmerna serien hyllar? Se på The Thing (1982) och ta lärdom istället för att vara lata och millenialkonventionella. Kostnaderna blir sannolikt inte högre med dessa praktiska effekter, utan lägre. CGI ska inte synas i förgrunder över huvud taget, det borde det finnas lag på. Finnas, men inte synas.

Boys-In-rain.r

Sedan tror jag att alla skildringar jag får distans till tidsmässigt blir mycket lättare för mig att leva mig in i, eftersom dom skiljer sig mot mina egna erfarenheter av hur livet miljömässigt och kulturellt är utformat och därför får jag fylla i allting från ett annat perspektiv istället för alltmer av samma. På så sätt blir nog den daterade tidsestetiken bättre just med en 20, 30, 40 års åldrande och då gör det mindre vilken tid den utspelades inom själva berättelsen. Ungdomsäventyr ska mogna i generationer, är vad jag tror mig inse. E.T. och The Goonies var inte nostalgi när dom kom, utan har blivit det. Tidskopplingen kommer efter tid – att forcera den är inget att hänga upp det bestående värdet på.

Jag tror det är så enkelt att skaparna och producenterna till Stranger Things har haft en historia klar (påtagligt verklighetsfärgad för övrigt – läs mer härhär och här) och sedan gått in för det dom samtliga blev insålda på själva, alltså nostalgin till liknande 80-talsfiktion. Inte ett rent publikfrieri på nivån att konstruera något utifrån En ”selling point”, men däremot rekonstruera – klä in och klä över grundmaterialet, tills det undermineras. Netflix däremot, blev kära i deras selling point – 80-talsnostalgin. Filmäventyren med barn från tiden då filmäventyr med barn blomstrade. Sedan har dom som gjort serien inte intresserat sig tillräckligt i själva dramat för att det ska dominera över den rent estetiska 80-talsnostalgin.

stranger-things

Jag blev lite bekymrad över att så många som lägger sitt omdöme över denna trots allt mer än habila mysserie, fnyser över just nostalgin och hoppar av tåget innan dom sett klart en så kort serie. Den numera oerhört breda konkurrensen på tv-seriefronten är så bred idag att en serie måste ha ”Det” med stort D för att få förtroendet. Vilket ju är bra på något vis, men det gör också att tv-bolag inte kommer vilja riskera något i slutändan utan endast våga satsa på säkra kort. Ragga in etablerade ”Namn” med stort N från filmvärlden, till slut. En Scorsese här, en Eli Roth där och en klassikertitel som X-Files på det.

TV-mediet blir bara mer och mer blockbuster. Stranger Things ”selling point” – nostalgivärdet, var nog det som behövdes för att ”förtjänas” göras från Netflix sida och det skaparna pushat in på ömsesidig motivation, men nostalgin går inte hem. Eller åtminstone skymmer denna yta publikens sökande efter något godare.

MV5BMjU1MjI5NDM3MF5BMl5BanBnXkFtZTgwMDY0ODE0OTE@._V1_SX1777_CR0,0,1777,888_AL_

Egentligen borde allt detta vara en bra sak. Publiken i dagens konkurrenskraftiga serieklimat är inte lättsålda inför blockbustersäljargumentet kring Stranger Things, utan kräver mer av någon inte helt solklar kvalitet och mindre av nostalgiestetiken. Blockbustertänk räcker inte om det inte har ett tillräckligt kraftfullt ”Det”. En tillräckligt abstinensgivande ”fix”. Något i själva berättandet – det kvalitativa, istället för det kvantitativa – estetiken.

Men producenter och tv-bolag är nu inne i eran för blockbusterdramaserier; Game of Thrones, Vinyl, Bates Motel, The Exorcist och The Lost Boys säljs alla in med tydliga säljargument likt den ”high koncept”-modell som stadigt eskalerat i filmmediet och går inflation på alla fronter i vår nutid. Nostalgi, igenkänning, tydlighet. Tv-bolagen kommer inte leta desto mer efter det ”Det” som består i fängslande, ögonöppnande berättande, utan snarare bli mer rädda för att ta risker och fokusera ännu mer maniskt på det tydliga konceptet. Förädla och dopa det.

svh9cqjxibucxamnclo8

Ska dom över huvud taget göra mer lågmälda serier med fokus på berättande i drama och karaktär kommer konkurrensen tvinga dem att lyfta fram en ”selling point” till publiken, som får materialet att tränga igenom mängden och lyftas upp över ytan. Mer jätteetablerade filmnamn kommer användas, som åtminstone kan sälja in ett intryck av den eftersökta tyngden kvaliteten – vare sig det finns där eller inte. Som publik behöver du se potentialen flaggas högt för att ens  hitta en serie och lägga ett par avsnitt på den – och som producent och tv-bolag kräver du det för att det ska kunna tränga genom mängden och nå publiken. Klimatet gör dock att inte ens det räcker. Du behöver stjärnnamn OCH ändå ragga med det andra ”Det”, i form av blockbustersäljargumentet ”high concept”. Tydlighet. En tydlig ”fix” för att locka in dig konceptuellt som publik – estetiskt. Sedan stjärnnamn för att få dig att över huvud taget se produkten i havet av dramaserier. Lägre ner i prioritet ligger berättandets kvaliteter, tyvärr.

Jag bekymrar mig alltså över blockbustertänk i tv-serieformat och att dramaseriemediet eskalerar, varpå publikens eskalerande otålighet på att serier ska ha ”Det” med stort D också gör att mediets finansiärer blir alltmer ängsliga över hur dom ska fixa ”Det” till sina dramaserieprojekt. Det leder till ökat blockbustertänk, trots att publikens kräsenhet och otålighet har en god mening från början. Det känns som att blockbustertänket är oerhört svårt att undvika. TV-serier kommer alltmer säljas in på ”Det” i form av high concept och simpla säljargument som stjärnnamn, snarare än bra berättarmaterial.

Stranger Things

Ser vi Stranger Things borträknat allt nostalgivärde är det en OK dramaserie, men ”Det”-tänket med att sälja in stark nostalgiestetik gör att den för den kritiska publiken skjuter sig själv i foten med sitt eget vapen. Ironiskt att kommande filmatiseringen av Stephen Kings It (2017) pushas med samma nostalgivärde – samma ”Det”, som Stranger Things.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
2 – Prat

strangerthingsgif.0

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Får du inte nog av Stranger Things? Här kan du läsa mer kring frågorna efter sista avsnittet och vilka reflektioner dom väcker. Här kan du se en väldigt sponsrad och tillgjord after-show kring sista avsnittet.

Läs mer om alla influenserna bakom netflixserien Stranger Things här bland annat, om du vill ha mer barn på äventyr, farliga mysterium och 80-talsestetik. Kolla framför allt in denna ambitiösa sammanställning av influenserna i videoform, från Ulysse Thevenon. Lika bra att överdosera när jag ändå är igång.

Annonser

I spåkulan: Stranger Things (2016)


ST_PAYOFF_US_alt1-2-720x1066Genre: Paranormal thriller, Mysterium, Äventyr, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Skapare: Matt Duffer & Ross Duffer
Manus: Matt Duffer & Ross Duffer (8 avsnitt), Paul Dichter (1 avsnitt), Justin Doble (1 avsnitt)
Regi: Matt Duffer & Ross Duffer (6 avsnitt), Shawn Levy (2 avsnitt)
Distributör: Netflix
Releasedatum: 15 juli 2016
Längd: 8 avsnitt (60 min vardera)
Skådespelare: Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Noah Schnapp, Natalia Dyer, Matthew Modine

Året är 1983. När en ung pojke försvinner måste pojkens vänner och hans mamma konfrontera otäckt motstånd för att få honom tillbaka. I jakten dras de sökande in i ett mysterium med topphemliga experiment, övernaturliga krafter och en mycket underlig liten flicka.

stranger-things-still.jpg.CROP.promo-xlarge2

Jag fick nys om denna nya, oerhört inbjudande 8 avsnitt långa TV-serien från Netflix under dagen före gårdagen. En starkt 80-talsnostalgisk tidsresa till 1983, med starka vibbar av tidens ungdomsäventyr med stämplar av Steven Spielberg och Stephen KingE.T the Extra-Terrestrial (1982), The Goonies (1985) och Stand By Me (1986) eller It (1990). Någon beskrev den även som en ”E.T om Stephen King hade skrivit den”.

Jag ser barn på crosscyklar, med tidsenliga, vadderade västar, på äventyr i ett idylliskt samhälle. Jag ser en riktigt cool 80-tals ”attityden är injecerad ända in i textskylten”-titelsekvens.

Stranger Things

Som om inte det vore nog ser jag alltid Winona Ryder (Beetlejuice, Heathers, Lucas och en viss Edward Scissorhands) i en kanoners comebackroll som möjligen neurotisk och allmänt suverän morsa!

Kan det bli mycket mer retro eller mysigare färsk sommarunderhållning än så att krypa upp och avnjuta några sena sommarkvällar tillsammans med? Fönstret mot gården öppen och syrsor som sjunger eller duggregn som studsar och allt? Skulle inte tro det.

ST_103-104_Unit_3778_R

Stranger Things släpps på Netflix i sin helhet (i vanlig (Netflix-ordning) den 15 maj i USA såväl som Sverige. I en intervju med People berättar Winona Ryder själv om TV-serien, hennes egen medverkan i den och varför hon tackade ”ja”:

”It’s all about trying something new. This is a genre that I enjoy watching, but haven’t necessarily explored before, which drew me to the project. I think the audience will love the nostalgic voyage back in time before technology had completely took over. Kids were asked to put their toys away at dinner – not their phones. Yet, there were astronauts … going to space and government conspiracies loomed. It was just such a different world back then.”

ST_PAYOFF_US_alt1-2-720x1066

2011 års ”filmfloppar” som inte var så dåliga

År 2011 kom det många bra filmer, men det gjordes även filmer som hade höga förväntningar men som mottogs som mindre lyckade filmer eller till och med som rena floppar. Jag tycker dock vissa av dem har fått lite väl hård kritik och vill uttrycka vilka jag uppskattade mer än vad majoriteten verkade göra, men framför allt vilka jag uppskattade mer än vad jag själv hade trott. Filmer som jag gick in med inställningen att ”nu blir det sågning” men som istället visade sig vara… inte så dåliga alls…

Super 8 (regi J.J. Abrams)
Folk förväntade ju sig så mycket av den här – speciellt efter att trailern släpptes. Jag tyckte dock inte trailern var något speciellt utan visade mest lite för mycket CGI än vad jag brukar tåla. Filmen hade också en småkul handling men knappast något jag hoppar i soffan av förväntan. Dessutom är J.J. Abrams en väldigt upphausad filmskapare som faktiskt inte gjort så mycket bra som många uppger.

Lost – delvis intressant men ganska tempofattigt och i slutändan minst tre säsonger för långt.
Cloverfield – producent och filmen är frän men ingen superrulle.
Mission: Impossible III – för mig överdrivet, fantasilöst värre och mer tröttsam än den hånade föregångaren, som åtminstone var utmärkt rent actionmässigt.
Star Trek – överskattad, inte nyskapande för fem öre men åtminstone snygg och anpassad för en ny generation, på gott och ont.
Alcatraz – trailern såg inte jättebra ut och av kritiken att döma är denna serie inte det heller.

Super 8 var inte heller något utropstecken, men en tredjedel av den (den som tillhör barnens filminspelning) var i alla fall riktigt fint berättelsemässigt och framför allt karaktärsmässigt med fina skådespelarprestationer från samtliga barnen. Dessutom är det så härliga karaktärer och filmen jag drömmer tillbaka till när jag ser den här är ju givetvis den underbara Stand By Me (1986). Att se en film som dessutom handlar om barn som gör film på ett så lekfullt men ändå seriöst sätt är så härligt, speciellt eftersom jag själv har filmproduktionsambitioner och det är ju så som dom i Super 8 gör film som man själv vill att det ska vara – lekfullt och samtidigt så allvarligt!

Utseendemässigt är det en behaglig film och ett småtrevligt ihopplock av Steven Spielbergs Sci-Fi-guldålder på 70/80-talet och filmen utspelar ig ju nte för intet under just den här tiden och har dessutom Spielberg själv som producent. Det var definitivt ingen tråkig filmupplevelse och jag är som vanligt lättsåld när det kommer till små berättelser i små samhällen nära naturen (ett gyllene recept, särskilt om man kryddar med en stor dos svärta!). Att filmen sedan handlar om utomjordingar, rymdskepp och bombastiska militärstyrkor försöker jag förtränga och fortsätter njuta av just det där lilla.

J. Edgar (regi Clint Eastwood)
Clint Eastwoods prestigefyllda biografifilmprojekt om FBI-bossen J.Edgar Hoovers genombrott och långa karriär som ”U.S.A:s mäktigaste ledare” hade enormt höga förväntningar på sig, med en av Hollywoods största stjärnor, Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Kritiken den sedan fick när den kom var inte alls bra och från att under över ett år ha varit toppkandidaten att ta hem de finaste priserna på Oscarsgalan så slutade det med att den ratades totalt från ens den minsta nominering.  Jag såg den till slut för att jag fortfarande har intresse i historiefilmer, Eastwood och DicCaprio, men framför allt för att bekräftat för mig exakt hur mycket Eastwood misslyckats.

Faktum är att jag inte tycker karaktärerna får blomma ut känslomässigt under större delen av filmen, men samtidigt finns det ju åtminstone en viktig poäng med det också. Sedan tycker jag fotot är misslyckat då det slåss mellan att vara klassiskt, film noir-inspirerat foto och modernt, rörligt steadicam-foto och det synkroniserar dåligt när kameran glider och vibrerar för mycket. Sminket är dessutom väldigt stelt och klarar inte av att kännas äkta. DiCaprio är ett annat kapitel. Han är utseendemässigt inte särskilt trovärdig som Edgar Hoover, men det beror främst på hans eget utseende tillsammans med dåligt smink och kroppsuppbyggnad. En skådespelare som Joaquin Phoenix eller Philip Seymour Hoffman hade varit ett mer logiskt val där, för det räcker inte med att dela en skåra i pannan för att fysiskt likna en karaktär som Hoover.

Men den skådespelarmässiga prestationen som DiCaprio gör är däremot av mycket hög klass, vad gäller perfekt stammande, nervositet, rörelsemönster och att få ut känslorna rätt när det väl gäller som mest. En fin prestation från honom och den stora anledningen till att jag kommer se filmen fler gånger. Dessutom är Armie Hammer (som spelade Vinklevoss-tvillingarna i The Social Network) riktigt, riktigt bra i birollen som Hoovers högra hand och skildringen tycker jag i slutändan blir rörande, trots skavanker. Att en så stor skådespelerska som Naomi Watts blev castad i rollen som Hoovers sekreterare är dock lite onödigt då den karaktären inte används mer än som bifigur och lätt hade kunnat spelas av någon mindre välkänd talang.

Men J. Edgar är oavsett sevärd så länge du inte har de höga förväntningar som många nog hade som såg den när den var purfärsk, och jag kan inte sänka filmen som dålig.

A Dangerous Method (regi David Cronenberg)
David Cronenberg är en personlig filmskapare som har taggat ner med de originella idéerna det senaste årtiondet, men i sin tur vunnit en större publik och uppskattning.

Psykologiska idéer – oftast med sexuella betoningar, har alltid syrat igenom i hans filmer och ett perioddrama om Sigmund Freuds och Carl Jungs psykoanalysarbete tillsammans med patienten Sabina Spielrein verkade som ett stramt men intressant steg i hans karriär och den spåddes bli en het kandidat i oscarsracet. Verkligheten blev dock en annan då filmen dömdes ut för sin stelhet och brist på energi. De flesta recensioner jag läste om filmen gav den låga betyg och den var helt frånvarande på de större galorna.

Jag blev dock förvånad över hur intresserad jag blev i filmens innehåll ju längre filmen gick. Jag började med att störa mig på Keira Knightleys överspel i rollen som Jungs patient, som sedan skolas om till Jungs läkarelev, men hennes utveckling i filmen är nyckeln till mitt engagemang och hon växer därigenom. Dessutom uppskattar jag att hon tar på sig en så pass utmanande roll som den maniska Sabina ju är. Jag förväntade mig frågetecken kring favoritskådisen Michael Fassbenders porträtt av Jung, men han är ju expert på att spela strikt hållna karaktärer och övertygades om att han gjorde rollen precis rätt. Viggo Mortensen i rollen som Freud var det enda jag hade hört goda ord om och han levererar också en intressant, annorlunda roll med fin karisma.

Det är dock själva innehållet och de olika tankegångarna karaktärerna växlar med varandra om psykoanalysen som får mig på fall och trots motvinden filmen har genom allt snustorrt innehåll så blir jag riktigt glad i lyset av att ha sett den!

War Horse (regi Steven Spielberg)
Jag var beredd att se den här med inställningen att den skulle suga ganska rejält (alla sågar ju den) och jag bara väntade på att få skrika ut min långtgående skepticism åt Steven Spielbergs (Schindler’s List, E.T, Indiana Jones, Hajen) senaste 20 år som regissör, för han har i ärlighetens namn inte levt upp till ryktet om att vara en av tidernas största och bästa aktiva regissörer på senare tid. Har inte gillat något han gjort sedan Jurassic Park mer än lagom, men folk tar alltid med honom i diskussionen om de skickligaste filmskaparna och i ärlighetens namn är han mer en blockbusterräv än en kvalitetsregissör. Detta ville jag få sagt genom att se War Horse, men jag blev snabbt ”positivt besviken”.

Det första jag faller pladask för är de overkligt vackra vyerna filmens foto ger mig. De fantastiska landskapen, sekelskiftesstugorna och deras gårdar. Och stridsscenerna i panorama med alla hundratals människor som spelar små prickar i den stora tavlan av celluloid. Filmens foto har ett sånt gastkramande djup att det kan vara den största fotoerektionen jag fått sedan jag såg Barry Lyndon första gången. Och det värmande valet att göra en film där en häst spelar huvudrollen – alltså ett riktigt, levande djur och inget jävla datoranimerat skit.

Filmens handling är enkel, nästan Disney-enkel och skådespelet är ganska tydligt, men det är Spielberg-känslan och den passar lika bra att se om man är 8 år som om man är 80 år. Den är så klassiskt gammaldags i allt den gör, så storslagen. När jag ser den känns det som att filmen borde ha varit bland de dyraste filmerna som spelats in den senaste tiden, men Spielberg ”lilla” film The Terminal var dyrare och sista Harry Potter som var bra mycket mindre kostade tre gånger så mycket, exempelvis.

Filmmixern lärde mig att den endast innehåller tre CGI-ögonblick vilket också känns otroligt men även så vackert, och Spielberg motbevisar mig mina fördomar mot honom. Det här är ingen flopp – det är en praktfilm av Spielberg som iklätt sig kostymen av mästaren John Ford! Filmens är som en blandning av hans The Searchers och Spielbergs genomarbetade Band of Brothers, fast i första världskrigsmiljö och för alla åldrar.

En storfilm av den riktigt gamla hollywoodskolan och jag suckar av förtjusning!