Etikettarkiv: Stockholm Filmfestival

Stockholm Filmfestival: Tom At The Farm (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

filmspanarnaI lördags fick jag för första gången bekanta mig med Filmspanarna – åtminstone ganska många av dem, ”på riktigt” i och med min flytt till huvudstaden.

Vi ägnade en heldag – och för vissa av oss även en helnatt (Horror Night för att snacka klarspråk), tillsammans på Stockholm Filmfestival och det var riktigt kul att göra en av festivaldagarna till en riktig happening!

Den sista filmspanarfilmen vi såg tillsammans var kanadensiska, franskspråkiga Tom At The Farm på biografen Park. Här under följer min recension och vill du veta vad några av dom andra filmspanarna tyckte om samma film hittar du recensionerna här; Rörliga Bilder Och Tryckta OrdFiffis FilmtajmJojjenito och The Velvet Café.

tom-a-la-ferme-poster-Tom_aGenre: Psykologisk thriller, Mysterium, Drama
Alternativ titel: Tom à la Ferme
Produktionsland: Kanada, Frankrike
Regi: Xavier Dolan
Manus: Xavier Dolan, efter en pjäs av Michel Marc Bouchard
Längd: 105 min
Skådespelare: Xavier Dolan, Pierre-Yves Cardinal, Lise Roy, Evelyne Brochu,Manuel Tadros, Jacques Lavallée, Anne Caron, Caleb Landry Jones

Den unge reklamaren Tom reser från Montreal till landsbygden för att gå på sin döde älskares begravning. Väl där upptäcker han till sin förvåning att ingen vet vem han är och vad för typ av relation han hade till den avlidne mannen.

Xavier Dolan. Denne unge och så uppskattade auteur från Kanada, med en filmkarriär, ett utseende och en hårlugg som får mina studentvänner att bli lyriska som fjortisar.

Vid 24 års ålder har han haft fyra filmer av fyra möjliga visade på Cannesfestivalen. Fyra filmer som han skrivit manus, regisserat, klippt, producerat och själv skådespelat i – som huvudroll. Hans väldigt tydliga linje är att dom behandlar HBTQ-karaktärer och det behöver inte nämnas att han vill ha kontroll över sin idé.

Jag planerar sedan en tid tillbaka att bränna igenom hans övriga filmografi och min idé var att börja från början, men i och med att jag nu sett Tom At The Farm – eller Tom à la Ferme, så bet jag i slutet eller svansen – eller vad man säger, men då får det så vara.

Filmen har en inramning som jag alltid brukar ha en svaghet för, nämligen den moderna teaterpjäsens inramning där spelplatsen är tryggt begränsad och karaktärerna är få och genomarbetade från topp till tå. Det är inte en tillfällighet, då filmens manus faktiskt bygger på en pjäs – av den i Kanada berömde, homosexuelle pjäsförfattaren Michel Marc Bouchard.

Tom-a-la-Ferme-de-Xavier-Dolan-Photo-c-Clara-Palardy

Tjusningen framför andra med pjäsupplägg är dock att i stort sett all dramatik sker inuti huvudet på karaktärerna, genom laddningar inuti dem och mellan dem så som riktiga psykologiska thrillers ska vara.

Fast det där tar jag indirekt tillbaka, eftersom den här skildringen får massiv hjälp av filmens domedagsskärande spänningsmusik som satsar så hårt att teserviser spricker. Det tar ett tag innan jag vänjer mig vid detta musikaliska upplägg, men sedan gillar jag känslan den framkallar och på något vis kommer jag att tänka på franska, svartvita nagelbitare.

Faktum är dock att filmen skulle vara bra mycket mer lågmäld utan den här musiken och min teori är att Xavier Dolan bestämde sig först i klippningen att förstärka filmens dramatik med det denna operetta pampmusik då han såg nerven den skulle haft utan den. Positivt är det i vilket fall.

Filmen har omedelbart en märkligt mysig, ödesbådande känsla och inledningsvis tror jag att det ska utveckla sig till något i stil med Thomas Vinterbergs danska dogmaklassiker Festen (1997), men Toms äventyr på farmen blir mer svårberäkneligt än så.

Tom-At-The-Farm

Xavier Dolan övertygar som Tom genom oskyldiga rådjursögon och för sig som en svärmorsdröm som försöker visa sig rebellisk men är väldigt klumpig i sina försök. Dolan har blonderat håret så att det matchar sädesfälten, satt på sig fula glasögon och en ganska slemmig jackkollektion för att släppa ”pretty boy”-facet en aning.

Första scenen drar mig in i dramatiken på ett fint sätt. Sedan staplas den ena efter det andra dramatiska klossen ovanpå varandra så att jag aldrig kan vara säker på vad som kan hända. Jag utvecklar teorier i mitt huvud men jag är näst intill alltid aningens fel ute.

Tom anländer till det lilla samhället där hans älskare kommer ifrån och nu ska till att begravas i. I takt med att denna avhälsning sker äntrar dock en hel del frågor.

Den dödes mamma är oväntat vänlig, men samtidigt oroväckande precis. Den dödes bror är läskigt ovälkommande och rent ut sagt sociopatiskt aggressiv, men samtidigt släpper han in Tom på dom mest besynnerliga sätt. Bägge spelas mycket bra av Lise Roy respektive Pierre-Yves Cardinal.

tomalaferme_09_automne2013_12116

Tom är definitivt den enda jag kan känna att jag litar på, medan dom boende i den lilla byn han kommit till alla är som karaktärer i en uppsättning Cluedo. Landsortsfamiljen verkar ha byggt upp en rädhågsen respekt från de andra byborna och ska jag beskriva filmens helhet så är det som en korsning mellan Motorsågsmassakern och Babe – den modiga lilla grisen, fast utan motorsågar eller grisar.

Filmen har en och annan scen som känns fel rent kronologiskt och slutet är en funderare liksom filmens övergång till smalare bildmått (aspect ratio) under en spänningsfylld utomhussekvens, men den här ”hölassthrillern” här är en av dom filmer jag varit som mest sugen att se om under filmfestivalen och därför blir mitt slutomdöme generöst.

Det ska bli spännande att se ifall Xavier Dolan kan få även mig på fall med hans övriga verk inom en snar framtid…

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt

Feministisk slutnot: Filmen innehåller som sagt en väldigt begränsad trupp av karaktärer och så vitt jag vet pratar aldrig två namngivna kvinnor med varandra om något annat än män i någon form. Dom kvinnor som medverkar har dessutom inte dom mest framträdande rollerna för berättelsen, men knappast heller undanskymda. Dock är detta en berättelse om män och manlighet och har man det i åtanke köper man nog kvinnornas roller i handlingen. Så känner åtminstone jag.

EDIT: Som Sofia nämner i kommentarsfältet så försigår faktiskt ett samtal om cigaretter mellan två av filmens kvinnliga karaktärer, så den fixar bechdel-testet i alla fall.

En sak till:
Filmens poster påminner väldigt mycket om postern till personlige favoriten Harmony Korines (Gummo, Mister Lonely, Spring Breakers) dogmafilm Julien Donkey-Boy (1999). Med tanke på att Korine och Dolan får anses vara nära besläktade från varsin sida om den kanadensisk-amerikanska gränsen genom deras auteuriska independent/arthouse-bana, kan det vara en medveten blinkning från Xavier Dolans sida månne?

Tom At The Farm och Julien Donkey-Boy

Stockholm Filmfestival: La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2La_vie_d'Adèle-poster-01Genre: Uppväxtsdrama, Relationsdrama, Romantik
Alternativ titel: Blue Is the Warmest Colour, Blå Är Den Varmaste Färgen – Kapitel 1 & 2, Adele: Chapters 1 & 2
Produktionsland: Frankrike
Regi: Abdellatif Kechiche
Manus: Abdellatif Kechiche, Ghalia Lacroix
Längd: 177 min
Skådespelare: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Salim Kechiouche, Aurélien Recoing, Catherine Salée, Benjamin Siksou, Mona Walravens, Alma Jodorowsky, Jérémie Laheurte, Anne Loiret, Benoît Pilot, Sandor Funtek, Fanny Maurin, Maelys Cabezon, Samir Bella

Vid 15 års ålder ifrågasätter inte Adele att en flicka går ut med pojkar. Hennes liv vänds dock upp och ner natten hon möter Emma, en ung kvinna med blått hår, som hjälper henne att upptäcka önskan att hävda sig själv som kvinna och som vuxen. Baserad på serieromanen Le Bleu est une couleur chaude av Julie Maroh från år 2010.

Jag roffade åt mig en sista minuten-biljett till det omtalade, guldpalmenbelönade franska dramat som enligt flera källor skulle innehålla hela 23 minuter långa (!) och explicita lesbiska sexscener (som om någon satt och tog tid med tidtagarur så fort det skulle till att gökas).

Jag minns när jag läste om den under Cannesfestivalen och hoppades att den skulle kamma hem högsta pris (vilket den sedan gjorde) på grund av den utmanande utformningen att dels ta upp homoteman, vara frikostig i sexskildrandet och dessutom vara hela tre timmar lång.

Dessa inslag ser man ju annars vanligtvis i små independentfilmer, porrfilmer samt episka blockbusters. Kul att göra en soppa av alltihop, tänkte jag.

Adele 13

Väl inne i salongen har jag inte mycket annat val än att sätta mig i mitten allra, allra längst fram på självaste Skandiabiografen. Jag sjönk ner i sätet, spände blicken på duken som vällde över framför mig. Jag bokstavligt talat lade upp mina fötter och ben på scengolvupphöjningen där framme.

Frankrikes ambassadör för Sverige stod ett par meter framför mig och sade några (läs; många) ord om hur viktig filmen är och sedan började den omtalade föreställningen.

Regissör för filmen är tunisisk-franske Abdellatif Kechiche (La Faute à Voltaire, Vénus Noire), med en resumé av mastiga filmer om social kamp på meritlistan. Han har särskilt varit i ropet sedan filmens succé i Cannes, då han av filmens huvudrollskådespelare utmålats som en sadistisk tyrann i registolen och relationen dem emellan verkar infekterad.

Jag märker snabbt att han har en fetish för munnar – eller läppar.

Adele 6

Nu kan det bero på att jag satt allra längst fram och karaktärernas munnar alltid låg mig närmare att fästa ögonen på än karaktärernas ögon – som vanligtvis är den punkt vi fäster blicken på, men närbilder vilar ständigt på framför allt huvudrollen Adèle Exarchopoulos barnsliga mun som sover, dräglar och röker cigaretter om vartannat.

Några personer på raden bakom mig reagerar gång på gång åt dom utstuderade bildvalen. När filmen ett par gånger dessutom fokuserar på några småbarns munnar så blir det lite obehagligt, faktiskt. Fotot är dock väldigt vackert rakt igenom, trots sin väldigt vardagliga estetik.

Men nog om det, för La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 – även kallad Blue is the Warmest Colour – också kallad Blå Är Den Varmaste Färgen, är ett starkt, välspelat och välbalanserat drama som tillåter sig att sträckas över längre tid och berätta mycket utan att någon gång förstöra känslan av att det verkligheten den skildrar och inte någon saga.

Bägge huvudrollerna – nämnde Exarchopoulos (Boxes, La Rafle, I Used To Be Darker) som titelrollen vi följer samt Léa Seydoux (La belle personne, Lourdes, Robin Hood, Midnight in Paris, Mission Impossible: Ghost Protocol, Grand Central m.fl.) som hennes kärleksintresse, är fenomenalt bra och hängivna sina roller.

Adele 10

Jag tycker dock att det är skevt att den som lyfts fram mest efter filmens succé är birollen och filmpampättlingen Léa Seydoux – genom andra filmerbjudanden och på posters, trots att Adèle Exarchopoulos både är huvudrollen och den som imponerar klart mest genom hela filmen.

Seydoux var dock en filmstjärna sedan tidigare i Frankrike så hiearkin var väl svår att rubba, anar jag. Hon har även en minimal roll i Quentin Tarantinos i Frankrike utspelande Inglourious Basterds (2009), i första scenen. På Cannesfestivalen fick dock bägge skådespelarna dela på ett specialpris för deras prestationer vilket känns allra mest rättvist.

Värt att nämna är att filmen baseras på ett seriealbum från 2010, av Julie Maroh. Inte en fläskig roman, inte en omtalad teaterpjäs, utan ett seriealbum (vars engelska titel är Blue Angel). Det är ytterligare någonting som gör filmens existens ännu lite mer speciell, med tanke på synen på serier som medium.

Berättelsen har i filmform inte något som jag kan känna borde ha lagts till eller tagits bort. Trots dom hela tre timmarna filmen håller på blir den aldrig tråkig eller långrandig.

Adele 4

Visst, sexscenerna håller på i flera minuter – så pass att det i en film med standardlängd hade klassat filmen som ett försök att göra lesbiskt mjukporr med handling, men genom att filmen är så pass omfattande så fyller även dom avslöjande, intima sexscenerna en funktion genom sin längd, då dom måste sätta ett bestående avtryck när dom väl upphör.

För filmens kärleksförhållande är just väldigt passionerat och sexdominerande, då filmens huvudkaraktär utforskar sin sexuella identitet. Eftersom det är en historia om henne, varför ska inte även vi ta del av utforskandet? En argumentation i fråga om sexscenerna kunde varit kortare eller mindre explicita är dock nyttig, oavsett vad man tycker.

Dramat är dock ingenting extraordinärt, trots alla stora ord filmen har fått. Visst, att uppskatta ett vardagsskildrande i tre timmar gör man inte varje dag, men dom gånger jag upplevt draman i massiv filmlängd (Fanny och Alexander, Once Upon a Time in America, Gudfadern-filmerna, riktigt bra TV-serier) så har jag även då suttit hänförd över den – likt en riktigt bra bok, omfattande upplevelsen jag varit med om.

Det jag försöker poängtera är att med tid kommer också djup, och med djup kommer helheten bli mer givande. Att filmen sedan skildrar homosexualitet är givetvis jättebra, men jag hyllar inte automatiskt filmen som om det vore slutet på Andra Världskriget för det.

Adele 11

Jag har sett starkare draman i år (The Place Beyond The Pines). Jag har sett starkare draman med kvinnliga huvudroller i år (Vi Är Bäst!). Jag har till och med sett starkare franska draman med kvinnor i huvudrollen som lär sig att växa upp och hitta sig själva i år (Jeunessese recension).

Trots det är La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 en film alla borde se – den håller från början ända till det kraftfulla slutet och jag är helt säker på att väldigt, väldigt få kommer bli besvikna. Filmens viktigaste kvalitet är i det

långa loppet att den kan inspirera och öppna upp människors traditionella syn. Det är inget konstigt med att vara homosexuell, bisexuell eller liknande. Det är inte farligt att berätta riktigt långa historier. Det är inte fel att filmatisera serier och det är inte fult att låta sex ta sin tid framför dina ögon.

Jag har dock hakat upp mig på regissör Kechiches fetish för munnar. Det kan vara något fel i hans munexploatering, men jag ska tänka på saken. 

Och några 23 minuter lesbiskt sex var det nog ändå inte riktigt, även om jag inte direkt satt där med tidtagaruret i min hand. Snarare 17-18 minuter. Men det får duga. 

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot: Jag har sagt det mesta i recensionen, så övriga kommentarer är nästan överflödiga här och nu. Dock kan man poängtera den traditionella man/kvinna-relationen som karaktärerna Adéle och Emma har. Adéle är dock yngre, men hon får i mångt och mycket ta rollen som den traditionella kvinnan som låter sig ledas av den mer erfarne Emma. Hon arbetar på klassiskt vis, agerar nakenmodell och lagar mat, medan Emma hänger sig åt konsten och mer sofistikerade intressen, likt även mannens roll så ofta är i filmförhållanden. Bechdel-testet klarar den i vilket fall av – det behöver knappast tydliggöras.

Stockholm Filmfestival: Cold Comes the Night (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2cold-comes-the-night-poster-20130925Genre: Kriminalthriller
Produktionsland: USA
Regi: Tze Chun
Manus: Tze Chun, Oz Perkins, Nick Simon
Längd: 90 min
Skådespelare: Alice Eve, Bryan Cranston, Ursula Parker, Logan Marshall-Green, Leo Fitzpatrick, Erin Cummings, Robin Taylor, Sarah Sokolovic, Marceline Hugot, Esau Pritchett, Stephen Sheffer, Robert Prescott, Ashlie Atkinson, Dylan Chalfy

En kämpande motell-ägare och hennes dotter tas som gisslan av en halvblind kriminell yrkesman för att hjälpa honom att se…

Jag kommer in i sista minuten till visningen av amerikanska Cold Comes the Night i den – med den jättelika biografens mått mätt, väldigt tomma salongen på Park.

Jag presenteras i filmen för en ensamstående, ung kvinna (Alice Eve) och hennes lilla dotter spelad av Ursula Parker (Louie, Rabbit Hole, We Need To Talk About Kevin). Kvinnan heter Chloe och driver utan flärd ett litet motel på den kalla landsorten. Så långt allt väl.

Jag får också se en blond kille som skjutsar en skäggig, glasögonprydd herre misstänksamt lik en viss ”Walter White” från Breaking Bad. Det är givetvis Bryan Cranston (Malcolm in the Middle, Breaking Bad, Drive) i egen hög person. Mystiskt passiv sitter han och ruvar på filmens spänningsutlösare.

Cold Comes the Night 1

Efter ungefär 10 minuter in i filmen säger Bryan Cranston sina första , mörkt rosslande och på bulgariska brytande ord; ”I have schedule to keep. They do not like to wait”. Precis där och då lägger filmen lägger av och bioduken blir svart. Stor ironi.

En oroad volontär kommer in och säger ursäktande att ”det blev ett litet tekniskt fel” och ”filmen kommer tyvärr behövas starta om från början och det kommer tyvärr ta 10 minuter”. Publiken väntar men som tur är startar den sedan vid tillfället strax före den avbröts.

Bryan Cranstons bulgariska loner visar sig vara en torped med handikapp, då hans syn är kraftigt nedsatt och han tvingas ta till mer och mindre kreativa grepp för att kompensera för sin brist på syn. Kvinnan jag såg i filmens inledning visar sig vara ett av dessa grepp och handlingen tar vid på allvar. Torpeden behöver nämligen kvinnan som sina ögon när problem uppstår.

Cold Comes the Night ger mig vid lite eftertanke vaga vibbar av Jaques Torneurs jättetrevliga film noir-thriller Nightfall (1957) med sin pengajakt och vanliga människor som dras in i brottshändelser. En film som i sin tur är en slags föregångare till Coen-brödernas Fargo (1995), men Cold Comes the Night är inte alls i dessa filmers klass.

Cold Comes the Night 2

Den är dock liksom dessa en gråkall thriller om brott och konsekvenser i landsortsmiljö och med skog – allt snyggt fotat av Noah Rosenthal. Jag älskar skog på film och det är den bästa ingrediensen för att få mig i stämning, men med den här filmen hjälper det inte tyvärr.

Alice Eve (Men in Black III, The Raven, Star Trek Into Darkness) är bra och spänningen är hög, men anledningen till att spänningen existerar är filmens själva svaghet. Spänningsmomenten uppkommer på grund av märkliga ageranden och brist på ageranden.

Cranstons karaktär agerar väldigt skiftande och det är svårt att veta vad… rättelse… Det är omöjligt att veta vad han strävar åt. Han bara gör saker för att spetsa till händelseutvecklingen men helt utan något eget motiv.

En sak jag blir glad av är att se hur Logan Marshall-Green (Devil, As I Lay Dying) – den snygga modellnunan och Tom Hardy-lookaliken från framför allt Prometheus (2012), spelar ”against type”.

Cold Comes the Night 5

Han har dolt sin modellook genom stubb, pundarkläder och flottigt bakslickat hår så pass att jag är imponerad över ambitionerna att göra honom till något mer än ett snyggo som agerar. Tyvärr är hans aktioner inte trovärdiga för fem öre.

Det är inte det så kallade ”snyggots” fel i första hand utan manuset, men så är det fortfarande.

Filmens story är ett hafsverk och jag beskyller alltså inte skådisarna för det, mer än att dom tog rollerna från första början utan att ställa högre krav.

Det är skillnad på dåligt skådespeleri, dåligt skrivna karaktärer och dåligt skrivna ageranden från karaktärerna. Cold Comes The Night lider av det sistnämnda.

Cold Comes the Night 7

I filmens allra mest spänningsfyllda klimaxögonblick har jag tydligen sonat ut, eftersom jag kommer på mig själv med att, istället för att se filmen, fästa blicken på en odefinierbar punkt mellan ögonen och bioduken och tänka på hur mycket koffein energidrycken jag dricker innehåller jämfört med kaffe.

Så ska man inte reagera i en films mest skälvande minuter. Varför heter filmen ens Cold Comes the Night, för övrigt?

När filmen var slut tändes ljuset i salongen på Park aldrig på under eftertexterna, så ett flertal satt kvar för att över huvud taget kunna se nåt när de skulle lämna salongen. Utmärkt tid för att skriva en recension.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt

Feministisk slutnot: Filmens huvudroll är en kvinna som är självständig och agerar aktivt. Hon tar hand om sin dotter på egen hand, bortsett från en väninna som hjälper henne. Övriga kvinnliga karaktärer är framför allt dottern och väninnan. Uppfriskande är också att den kvinnliga huvudrollen inte ägnar någon väsentlig tid åt romans med män och hon känns varken undermålig eller underlägsen ur ett könsperspektiv. Hon är trovärdig och filmens klart mest genomarbetade karaktär.

Stockholm Filmfestival: Heli (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2
heli-poster
Produktionsland: Mexiko, Frankrike, Tyskland, Nederländerna
Genre: Drama, Mexikansk neorealism
Regi: Amat Escalante
Manus: Amat Escalante, Gabriel Reyes
Längd: 105 min
Skådespelare: Armando Espitia, Andrea Vergara, Linda González, Juan Eduardo Palacios

När tolvåriga Estele blir förälskad i en 17-årig poliskadett får det konsekvenser för hennes familj, som storebrodern Heli försöker hålla ihop.

Regissören till den mexikanska filmen Heli – Amat Escalante vinnare av regipriset på årets Cannesfestival, beskrivs av Stockholm Filmfestival som mexikanske neorealismregissören Carlos Reygadas protegé.

Reygadas har uppmärksammats en del på senaste tid och av honom har jag endast sett en film av, närmare bestämt Post Tenebras Lux, på förra årets filmfestival. Den filmen började med en av dom mest vackra och berörande sekvenserna jag sett någonsin, men därefter föll filmen mer och mer in i grepplöshet.

Heli är inte mycket sämre den. Första sekvensen består av en närbild på två smutsiga fötter och ett tejpat och misshandlat ansikte med tejpad mun som fraktas som skräp. En soldat håller huvudet på plats mot golvet med en tung känga pressad mot tinningen. Därefter glider kameran ifrån dessa två offer och vi får se en kropp brutalt hängas från ett broräcke mitt i det mexikanska samhället för allas åsyn.

Bilderna sitter oförsvarligt kvar på näthinnan, men till skillnad från Post Tenebras Lux är detta bara början på en film som bara växer. För växer gör den, i takt med  att brutaliteten inkräktar på vardagsrealismen.

heli3

Det är för många känt hur Mexiko är den mest kriminella platsen på jorden, där knarkkriget på senare år eskalerat så pass kraftigt att hängningar, nackskott och andra tjänster och gentjänster blivit vardagsmat för landets invånare. Där kvinnorna blir gravida innan dom blivit kvinnor och där polisen inte ser ut som poliser utan som tungt beväpnade elitsoldater på väg att tackla ett inferno.

I Heli får vi följa 20-årige Heli, som har flickvän och barn och en 12-årig lillasyster som i sin tur har en äldre pojkvän som jobbar för denna extrema elitstyrka som kallas poliser. Korruptionen som skakar landet värre än jordbävningar får dock dessa unga människors dyrbara liv och gemenskap att vara gårdagens blodiga nyhetsnotiser som ändå ingen läser.

I ytterligare ett tidigt ögonblick i filmen får vi se en politisk aktion där 11 ton marijuana och 7 ton kokain bränns på öppen bål inför publik. Jag förstår att sånt här kan få ringar på vattnet som inte nödvändigtvis behöver vara bra, för visst sitter även jag där och tänker ”vilket slöseri, ändå!”

Det filmens karaktärer utsätts för får mig stundtals att sitta i en katastrofdrabbad trans och oron bara växer, likt Moodyssons viktiga men brutala samhällsskildrande i Lilja 4-ever (2002). Varje skratt och leende som filmen bjuder på straffas med den ena nådastöten efter den andra. ”Skratta du, men snart ligger du där igen” känns det som att filmen vill säga. Både till dess karaktärer och till mig som publik.

heli4

Regissör Amat Escalante fanns på plats för ett samtal efter visningen på Grand och jag träffas av hans kompromisslösa ärlighet som i sig säger mycket om Mexikos tillstånd.

Han försöker inte förstora upp intentionen med filmens innehåll som ett budskap i första hand, utan han nämner uppriktigt att det är resultatet av en filmälskares sökande efter att väcka reaktion hos sin publik och att våldet i hans hemlands vardag helt enkelt låg nära till hands.

Han understryker att intentionen med inledningen på filmen är inspirerad av allt ocensurerat våld mexikaner – unga som gamla, får se genom media. Dom är så avtrubbade att dom ser våldet och i mångt och mycket glömmer alla dessa människor som utsätts för det.

Den unga pojken som drömmer om att få resa. Flickan som vill bli läkare. Husdjuret som älskar sin husses värme. Escalante vill väcka reaktioner – det är hans intention ”with this screening” och på något vis vill jag förnimma mig om att han sade ”screaming” och inte ”screening”.

heli1

För Heli är verkligen ett skrik från Mexikos unga invånare som behöver bli hörda, vare sig det är avsikten med deras skrik eller ej. Har inte Mexiko redan våldtagits framför dina ögon före den här filmen så kommer den ha blivit det efteråt och du kommer känna dig lite mer levande i din trygghet.

Escalante sade också att han först och främst såg filmen som ”a Love film”, men att när filmen väl var gjord så har den uppmärksammats väldigt lite för sitt kärleksinnehåll. Det är inte svårt att förstå.

Han har dock ytterligare en poäng där, för kärleksinslag har sällan känts så eskapistiskt välkomnande som här. När karaktärerna älskar är det som en tillfällig flykt från den ruskiga vardagen, hur vardagligt älskandet än faktiskt är.

Ibland är en filmskapares tankenötter helt enkelt en perfekt storm som säger något större och Heli är ett viktigt och utmärkt exempel på det.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2

Stockholm Filmfestival: The Eternal Return of Antonis Paraskevas (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2eternal print 70x100 outlinesOriginaltitel: I aionia epistrofi tou Antoni Paraskeva
Produktionsland: Grekland, Tjeckien
Genre: Drama
Regi: Elina Psikou
Manus: Elina Psikou
Längd: 88 min
Skådespelare: Christos Stergioglou, Maria Kallimani, Yorgos Souxes, Theodora Tzimou, Syllas Tzoumerkas, Lena Giaka, Vasilis Dimitroulias

När kommersiell television sjösattes i Grekland på 80-talet var Antonis ett av ansiktena utåt. Numera är han en föredetting som ingen bryr sig om. Hans comebacklängtan får honom att iscensätta sin egen kidnappning och fly till en vinterstängd hotellresort, men väl där utsätts hans sårade ego för hjärnspöken.

The Eternal Return of Antonis Paraskevas är något av en grekisk, lågmäld men virrig blandning mellan Avalon och The Shining skulle man kunna säga.

Filmen är regisserad av Elina Psikou och det här är hennes första film, men hon har en betydligt mer gedigen bakgrund som assisterande regissör och producent.

Filmen följer enbart en person och det är den livströtte men oroväckande skönt oberäknelige TV-programledaren Antonis Paraskevas. Han skulle kunna offra ett finger bara för att det faller honom in, typ.

Allt centreras kring honom och hans ensamma vardag på ett ödsligt hotell och övrigt liv cirkulerar endast i periferin – i hans yttre, grumliga sfär. Det blir svårt att veta vad som är fantasi och vad som är verklighet i det läget, då vi endast har Antonis egna upplevelser att referera till och förlita oss på. Det är ett skönt obehagligt läge som filmtittare.

eternal paraskevas1

Huvudkaraktären spelas av grekiske Christos Stergioglou och han gör sin lågmälda figur bra och uppoffrande utan att egentligen glänsa.

Han vandrar omkring i det tomma hotellet där han ser ut att återupprepa sina kockuppvisningar från TV om och om igen vilket mest verkar få honom ur leda. Då och då tar han en lång promenad ute i det fria, helt solo. Väldigt fridfullt, men väldigt dött och det skapar stämning.

Kopplingen som jag vill göra till Avalon har med att jag ständigt för tankarna till Johannes Brost liknande prestation i den filmen, samt att bägge har den där svävande Cinéma Vérité-känslan men där drömska, David Lynch-aktiga inslag då och då färgar den grått vardagliga tillvaron. Minns den underbara discoscenen i just Avalon.

Men ännu en gång – för andra gången hittills av två på Stockholm Filmfestival 2013, sitter jag och väntar på en payoff som i mångt och mycket uteblir. Bristen på slut i The Eternal Return of Antonis Paraskevas säger dock något om huvudkaraktärens utveckling, men det gör också utvecklingen i själva filmen mer ”onödig” att se.

eternal_return_of_antonis_paraskevas_press

Det känns ett flertal gånger som att repetitiva sekvenser hade klippts ner vilket i ögonblicken gör mig lite kritisk, men när filmen är över är jag nog ganska glad att upprepningar uteblev då dom inte hade gjort mycket för filmens slutpoäng ändå.

Filmen är i slutändan en intressant idé som utvecklas till… inte så värst mycket, tyvärr. Visst, den kommenterar indirekt Greklands ekonomiska kollaps genom varslande TV-bilder där filmens huvudperson presenterar Greklands övergång till den nya valutan Euro, men jag drar inga större egna slutsatser utifrån det.

The Eternal Return of Antonis Paraskevas sätter avtryck men hade kunnat blivit något ännu bättre.

Samtidigt leker jag med idén i mitt huvud och hittar en viktig dimension som hade kunnat vända totalt på myntet för mig personligen. Jag funderade på ifall om huvudkaraktären i filmen var en grekisk TV-profil även i verkligheten och därigenom i princip spelade en alternativ inkarnation av sig själv i en absurd, förvriden verkliget.

_DSC0051

Så verkar dock inte vara fallet, men tänk ifall exempelvis H:r Landshövding– och Hassel – Privatspanarna-regissören och Cinéma Vérité-romantikern Måns Månsson (som fotade Avalon) gjorde en svensk variant av den här filmen, med – och jag har sagt det förr, Malou von Sivers i huvudrollen som sig själv!

Hon hade varit perfekt, med en liknande persona som Antonis; före detta TV-stjärna, numera äldre, avdankad och stundtals väldigt hånad.

Filmen hade fått en helt ny dimension av intresse hos mig och jag hade förmodligen förlåtit allt vad story heter om jag fick uppleva en sån underbart absurd film! Det är dock något jag bara kan drömma om…

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2

Stockholm Filmfestival 2013: Sju filmer att hålla ett extra öga på

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

Här är sju relativt olika filmer på Stockholm Filmfestival 2013 som jag tycker att folk ska hålla ett extra öga på i programmet då dom ser ut att tillföra den där lilla extra kryddan som man brukar ha nöjet att få uppleva just under filmfestivaler.

Jag gifter mig framför allt med det poetiska skildrandet av någon slags ensamhetsbubbla mitt i en större värld, som flera av filmerna på min lista verkar kunna bjuda på.

Enemy är Denis Villenevues andra film i år, då han samtidigt fått publiken på helspänn med den maffiga kriminalthrillern Prisoners i samma veva som detta andra samarbete med Jake Gyllenhaal visas på festivalen.

Jag hörde av en amerikansk recensent jag uppskattar att VHS-filmade semi-mumblecoreprojektet Computer Chess är hans personliga favorit från året hittills och en modern Dr.  Strangelove. Miss Violence ser ut som en riktigt vågad familjeskildring från Grekland med ursnyggt foto.

Både Hide Your Smiling Faces och Jin visar i sin tur på en enormt känsligt, poetiskt skildrande av barn i olika former av kriser och livsformande vägskäl i livet där naturen spelar en oerhört framträdande roll.

Särskilt storyn i Hide Your Smiling Face tilltalar mig enormt då jag själv har haft en liknande filmidé – även den med två unga pojkar, tysta och  frånvarande från de vuxna och med en död person som avgörande roll för handlingen.

Det kusligaste är att min idés handling cirkulerade kring en ödslig bro i det gröna, så när jag ser bilden på bron i trailern är det som att se min egen filmidé komma till liv någon helt annanstans i världen.

7. Enemy

09-jake-gyllenhaal-enemy

6. Mirage Men

441581266_1280

5. This is Martin Donner

this-is-martin-bonner-paul-eenhoorn

4. Miss Violence

miss-violence-2

3. Computer Chess

1683410-slide-s-3-vintage-geek-computer-chess-looks-back-at-1980s-era-nerd-culture

2. Hide Your Smiling Faces

silverlinings7

1. Jin

jin_1

Stockholm Film Festival 2013: Mitt schema

1683410-slide-s-3-vintage-geek-computer-chess-looks-back-at-1980s-era-nerd-culture

bloggteam_knapp_svart

I och med min flytt till Stockholm ser det onekligen ut att bli ett rekordår för mig vad gäller filmtittande på Stockholm Filmfestival 2013.

I nuläget har jag schemalagt 43 filmer som jag kommer att se och utöver detta ska jag hinna med att recensera utvalda alster och utöver det ska jag dessutom studera på heltid!

Svettigt sa Bill, men Bull är övertygad om att det finns en chans att jag lyckas med det här monsterprojektet mellan 6-17 november och dessutom kommer levande ur kuppen.

Visst kommer det bli jobbigt emellanåt, men den bästa känslan är trots allt när man har så pass roligt att det nästan blir för mycket och det ska man inte klaga över. Man får inte vara dum, sa Bill.

Filmerna jag kommer se är väldigt blandade, även om det tunga och allvarliga väger lite tyngre än det trevliga och lättfotade.

Lite statistik:

* 43 visningar kommer jag se totalt som utgångspunkt, vilket kommer bjuda på svartvitt skildrande av schacknördar mot schackdatorer till grekiskt självmordsbisarrdrama och allt där i mellan

* 17 icke engelskspråkiga filmer om allt från krigsflyktingar till lesbiska fransyskor

* 11 exklusiva Face2Face/seminarium med filmmedverkande

* 5 dokumentärer om allt från barn till organ

* 3 svenska filmer som jag dessutom tror och är nyfiken på där en skildrar alkoholism bland barn, en skildrar barn och ungdomar i skuggan av Kirunas avveckling och en skildrar arbetslösa unga i Borlänges skogar (mina hemtrakter!)

* 3 lagom flådiga ”röda mattan”-visningar som jag kommer svettas belåtet på

Här bjuder jag på mitt personliga schema för samtliga dagar av festivalen, utan konstigheter…

ONS 6/11:
– Ingen film alls på premiärdagen tyvärr, men istället får jag njuta av mitt favoritband Nick Cave and The Bad Seeds live på Annexet denna kväll! Den näst mest efterlängtade filmen 12 Years A Slave kommer därför inte att ses av mig förens som sista film på sista festivaldagen, istället för första film på första dagen – men det är inte fy skam att avsluta starkt heller!

TORS 7/11:
– 12.30 Computer Chess
– 15.30 The Eternal Return of Antonis Paraskevas
– 18.30 Mig Äger Ingen (Face2Face, Red Carpet)
– 21.30 Heli (Face2Face)

FRE 8/11:
– 11.00 Southcliffe
– 16.30 El Mudo

LÖR 9/11:
– 11.30 Blue Caprice
– 17.00 Losers (Face2Face)
– 19.00 Tom At The Farm
– 21.00 Of Good Report (Face2Face – ej ännu köpt beroende på omständigheter)

SÖN 10/11:
– 10.00 Mirage Men (Face2Face)
– 12.00 Crystal Fairy*
– 12.00 Master Class: Daniel Carbone*
– 14.00 Will You Still Love Me Tomorrow (Face2Face)
– 17.00 Blå Är Den Varmaste Färgen: Kapitel 1 & 2 (Red Carpet)
– 21.15 This is Martin Bonner

MÅN 11/11:
– 15.30 For Those in Peril
– 18.30 Nebraska
– 21.00 Cold Comes The Night

TIS 12/11:
– 12.00 Bluebird
– 15.30 Trust Me
– 19.00 La Jaula De Oro (Face2Face)
– 21.00 Only Lovers Left Alive

ONS 13/11:
– 11.00 A Story of Children and Film
– 14.00 Manuscripts Don’t Burn
– 18.00 Last Stop Fruitvale Station (Face2Face, Red Carpet)
– 21.00 The Fifth Estate

TORS 14/11:
11.30 Workers
14.00 Ömheten (Face2Face)
16.30 Autumn Blood
19.00 Five Years
21.30 Miss Violence

FRE 15/11:
– 15.30 Tales From The Organ Trade
– 18.30 The Necessary Death of Charlie Countryman (Face2Face)
– 21.00 Kill Your Darlings

LÖR 16/11:
– 12.00 Breathe In
– 14.30 Grand Central
– 18.00 Wrong Cops
– 20.00 Jin

SÖN 17/11:
– 11.00 Mademoiselle C.
– 15.30 As I Lay Dying
– 18.30 Hide Your Smiling Faces
– 21.30 12 Years A Slave