Etikettarkiv: Stieg Larsson

Begrav mig under snö när jag dör – en vintervit filmtopplista

Månadens filmspanartema är ”Snö” och med tanke på att snön börjat falla av och till på marken i Dalarna där jag bor så känns det ganska passande.

Dessutom börjar julstämningen på allvar drabba mig nu och det är den kanske härligaste tiden på året – så länge man är inomhus då, och kan mysa av stugvärmen med vetskapen att det är kallt, ruggigt och plogvis med snö som faller utanför fönstret.

Jag har även insett att näst efter inslaget av granskogsmiljöer och höstmiljöer så är nog snö den ingrediens som starkast påverkar min positiva känsla för filmens atmosfär. Till snöns ära har jag därför knåpat ihop en lista på de filmrelaterade ögonblick och personer som på bäst sätt förvaltar snöns förmåner på något sätt…

Herr Kings känsla för snö

Det finns en oslagbar känsla som hör vintern till.

Känslan när snön viner ute och det är lite kusligt mörkt, men ändå åh så vackert, så att man gärna stannar kvar i sin lilla, imaginära, upplysta stuga och inbillar sig att man är djupt inne i skogen, insnöad. Väldigt specifikt beskrivet kanske, men du måste väl ha känt den känslan? Hur som helst är det – tillsammans med julstämningen, den känsla jag längtar mest till när vintern och snön kommer.

En till som har fattat det konceptet väldigt bra är rysarförfattaren Stephen King. Nu utgår jag i första hand från filmatiseringarna av hans verk, men den återkommer ofta i hans bästa filmatiseringar.

I The Shining (1980) blir familjen Torrance insnöade på ett fjällhotell som gör att hjälp utifrån blir väldigt problematiskt att få. Bilderna när Halloran envist försöker ploga sig igenom den massiva snön på vägarna i de klippiga bergens skogar är ju så myskusliga. Eller den isande finalen i labyrinten, där Jack lufsar och frustar som en ångmaskin efter Dannys fotavtryck som bildats i snön.

För att inte tala om de massiva snöberg som under vinterns gång vallats upp av vinden mot hotellväggarna – Danny kunde ju åka rutschkana från andra våningens fönster med höjden dom mätte!! The Shining är min favoritfilm eftersom den har allt jag tycker om – inklusive snö.

I The Dead Zone (1983) förekommer det ett flertal scener där snön upptar en stor del av den fantastiska atmofären, samt givetvis de varma stugorna i vinterlandskapet.

I Misery (1990) givetvis. En bitande snöstorm, en olycka och en ensam, liten stuga mitt ute i skogens ingenstans. En författare och hans största ”fan”, som också råkar vara manisk och livsfarlig! De enda ingredienserna man behöver för att skapa dramatik och en riktig bra historia.

Kathy Bates gör givetvis en dunderinsats som det närgångna stalkerpsykot i filmen, men inramningen är det som verkligen gör filmen enligt mig. Placera en stuga i en snöig skog och du är på rätt väg, i min värld.

Storm of the Century (1999) är dock lite av guldklimpen i sammanhanget Stephen King i kombination med snö. King skrev manuset till miniserien och berättelsen innehåller de bästa ingredienserna av Stephen King.

Paranoia, människor med dåligt samvete, grupptryck, utanförskap, tvivelaktig krishantering, människor som tappar tron på varandra, ren paranoia och den djupaste skräcken – allt finns med när invånarna på en gemytlig ö blir isolerade från omvärlden på grund av århundradets storm, samtidigt som en mystisk man med käpp gör entré på ön med uppmaningen ”Give me what I want, and I will go away”.

Scenerna när snöstormen viner på de tomma vägarna och fyren på ön är fruktansvärt stämningsfyllda!

Den där himmelska sången och stämningen i A Charlie Brown Christmas

Snobbens julavsnitt (A Charlie Brown Christmas) från 1965 är ett måste inför jul varje år – åtminstone för mig. Det är en ljuv känsla att få återse Snobben, Kalle och alla de andra för att se hur de tacklar det underbara – men även ångesten, som kommer i samma veva som omgivningen ska pyntas och snön börjar pryda gator, hustak och skogar.

Stämningen i detta avsnitt är på något sätt den mest definitiva julstämningen som USA har producerat genom rörliga bilder – tillsammans med Ensam Hemma (1991) möjligtvis. Jag önskar att snön var så mjuk och lätt som den ser ut i Snobbens tecknade värld.

Den ljuva, himmelska sången som spelas i inledningen av avsnittet är en av jultidens absoluta höjdpunkter, tillsammans med avsnittets övriga julmusik, givetvis!

Danny Elfmans musikaliska mönster

Det finns en man som med sina avkommor i filmvärlden definierat snö mer än någon annan för mig. Mannen heter Danny Elfman och är givetvis känd som punkmusikern som blev filmkompositör och Tim Burtons vänstra hand (om Johnny Depp är den högra). Han har dock gjort mycket fantastisk filmmusik med andra än Tim Burton och en drömsk harmoni som får mig att se vackra snöflingor segla ner från himlen uppfyller mig väldigt ofta i hans verk.

Allra mest i Edward Scissorhands (mästerverket The Ice Dance!) där musiken kombineras med lika vackra bilder, men därefter kommer ytterligare en rad snöiga filmer – The Nightmare Before Christmas (Closing), Batman Returns (Birth of a Penguin) och en av mina personliga julfavoriter, Nicolas Cage-filmen The Family Man (Main Theme/Promise).

Listan på underbar, frostig men ändå sällsamt varm musik tillsammans med vackra snösekvenser kröner hans karriär. Danny Elfmans bästa musik är som en varm snölykta som värmer mina händer i ett vitglittrigt snöfall mot en blåsvart himmel…

The Girl With The Dragon Tattoo och skildrandet av den nordiska vintern

Jag är en stor beundrare av David Finchers filmatisering av Stieg Larssons Män Som Hatar Kvinnor och det jag fann mest ”upplyftande” i filmen var den stora viljan att skildra Sveriges nordiska kyla med så stort fokus. Musiken av Trent Reznor och Atticus Ross är förstås grädden på moset, men i hela filmen yr snön över minsta lilla sten och känslan är att det är rysk vinter med en kyla på minus 30 jämt och ständigt. Bildens färg är alltid iskallt blågrå och svartvit.

Fantastiskt skildrat och fotat!  En av nyckelfaktorerna till att den filmen överglänser den svenska versionen med en hästlängd. Det krävs kreativitet utifrån för att förädla känslan av Sverige och hitta kärnan i hur det är att bo här. Mörker och kyla.

Star Wars, tauntauns, wampas och Imperiet

Inte alla, men nästan alla älskar Star Wars. Framför allt då den första trilogin. Och framför allt då mittenfilmen Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back (1980). Filmen tar inledningsvis vid på den kalla snöplaneten Hoth Ett ironiskt namn med tanke på att planeten inte var särskilt ”hot” tänkte jag jämt när jag var liten. När jag var liten väcktes också min fascination för Star Wars, i samma veva som trilogin för första gången släpptes på VHS och jag kollade på filmerna om och om igen.

Jag och en vän, i min hemby, som hette Andreas brukade ständigt ”leka Star Wars” och när det var vinter och meterhög snö (det var det faktiskt ofta när jag var liten) så gick givetvis lekarna oftast ut på att vi befann oss på planeten Hoth, där vi red fram på tauntauns, slogs mot wampa-snömonster och mot Imperiets alla vidunderliga stridsfarkoster.

När jag ser de där stora, fyrbenta ”AT-AT-gångarna” vandra omkring på bilder och film idag så blir jag genast oerhört nostalgisk, och när jag som vuxen ser en stor, plogad snöhög så slår mig två tankar; antingen ska jag klättra upp på den och låtsas att jag är en tapper bergsbestigare, eller så ska jag bunkra mig i den för att skydda mig mot Imperiets styrkor…

Snösekvenserna i Star Wars är givna på den här listan då de tillför en speciell känsla i Star Wars-mytologin och i mitt eget liv.

John Fords The Searchers och vilda västern i snömiljö

John Fords The Searchers (Förföljaren, 1956) – med John Wayne i den ikoniska huvudrollen, är en fantastisk westernfilm som utspelar sig på den heta prärien på Monument Valley. Dock händer det något magiskt när westernfilmer utspelar sig i kyliga snölandskap helt plötsligt. Det passar liksom så bra och åtminstone för mig från kalla Sverige så är det då som westerngenren snuddar som mest vid den realistiska naturens kärna.

Ett sådant ögonblick sker i The Searchers och det är så fantastiskt fångat i John Fords ögon! Cowboys, hästar och vit, tung snö som liksom renar den annars så dammiga westernluften.

Andra filmer som utnyttjar snön på ett uppiggande sätt är förstås spaghetti western-filmen Il Grande Silenzio (1968) som enbart utpselas i snölandskap, Clintans Unforgiven (1992) som har en väldigt emotionell scen med snöutsikt, samt – att döma av trailern, Quentin Tarantinos efterlängtade western-hyllning Django Unchained, som har världspremiär om en månad i USA.

Den mästerliga sekvensen i kortfilmen The Snowman

Denna lilla kortfilm har en av de juligaste och mest snöromantiska sångnumren som någonsin setts på film! Jag behöver inte vara långrandig utan du får helt enkelt beskåda det själv och drömma dig bort till barndomens underbara värld då snö var ett instrument för lek och fantasi – och med tanke på den här listan – det är det väl den finaste saken med snön även i vuxen ålder?

….

Glöm nu inte att läsa alla de andra filmbloggarnas filmspaningar kring temat ”Snö”! Här hittar du deras inlägg:

Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr filmblogg
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den
Have you forgotten
Jojjenito
Mode+film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Annonser

Män som hatar Kvinnor (2009)

Genre: Kriminaldrama, Mysterium
Regi: Niels Arden Oplev
Manus: Nikolaj Arcel, Rasmus Heisterberg (baserad på en roman av Stieg Larsson)
Längd: 153 min (bioversionen)
Skådespelare: Michael Nyqvist, Noomi Rapace, Peter Haber, Lena Endre, Gunnel Lindblom, Stefan Sauk, Ewa Fröling, Tomas Köhler, Marika Lagercrantz, David Dencik, Björn Granath, Peter Andersson, Sven-Bertil Taube, Ingvar Hirdwall, Annika Hallin, Yasmine Garbi

Mikael Blomkvist, ekonomireporter, döms till fängelse för förtal av finansmannen Wennerström, och beslutar sig för att ta time-out från sitt jobb på tidskriften Millennium. I samma veva får han ett ovanligt uppdrag. Henrik Vanger, tidigare en av landets främsta industriledare, vill att Blomkvist ska ta reda på vad som hänt Vangers nära släkting Harriet, som varit spårlöst försvunnen i snart fyrtio år. Till sin hjälp får han Lisbeth Salander, en ung strulig tjej, tatuerad och piercad, men också professionell hacker och med unika egenskaper som gör henne till en oslagbar researcher.

OBSERVERA: Detta är recensionen jag skrev av Män som hatar Kvinnor på filmforumet Filmsnack.se efter att jag såg filmen första gången när den var färsk, hösten 2009. Jag publicerar den här och nu eftersom den kan vara intressant att läsa inför min kommande dubbelrecension på de två olika versionerna –  Män som hatar Kvinnor (2009) samt David Finchers The Girl With The Dragon Tattoo (2011), som jag ämnar att publicera inom de kommande dagarna. Så till recensionen…

Efter ganska stor skepsis har jag sett den hyllade förstafilmen i den filmatiserade (och ännu mer hyllade) bokserien av Stieg Larsson, kallad ”Millenium-trilogin”.

Jag tycker att filmens inledning är lovande och gör mig mer än hyggligt intresserad. Julstämningen som finns med i början av filmen är ett vinnande koncept för att få mig insyltad i atmosfären och där lyckas filmen med små medel bra. Peter Anderssons karaktär är tillsammans med Lisbeth Salander den klart starkaste och det är synd att sidohistorien med honom tar slut så tidigt då jag hade velat att den fick ta mer plats. Det är en intressantare och ovanligare story än själva huvudstoryn och Peter Andersson gör den bästa och obehagligaste insatsen jag sett av honom. Noomi Rapace (som Lisbeth Salander) gör överlag en mycket bra insats i filmen men det är i den personliga storyn hon verkligen får glänsa utöver det vanliga i svensk filmväg. ”Samspelet” med Andersson är vidrigt, realistiskt och strålande!

Huvudstoryn i sig är tyvärr inte speciellt slagkraftig och där är filmen inte bättre än en bra Beck-film. Det känns inte realistiskt och blir inte speciellt engagerande. Sven-Bertil Taube i rollen som Henrik Vanger gör en helt okej insats men inte mer – detta kan sägas även om resten av sällskapet i ”Vanger-familjen”. Michael Nyqvist är stabilt bra, men något jag tänkte på var att han kändes som mest naturlig i den enda scenen med sin familj – i köket där grejar med matlagning. När han då och då ”tänker” i filmen så låter det inte så bra, men det brukar det inte göra i film heller. Stefan Sauk dyker för övrigt upp i en liten biroll och känns under sitt korta inhopp mest stelt teatralisk. Överlag gillar jag musiken i filmen, som i sina bästa stunder glider bort från det övriga i svensk kriminalfilmsväg.

Jag kan inte påstå att den inledande filmen Gruppen för Särskilda Insatser i den färska Johan Falk-serien (av Anders Nilsson) sopar banan med Milennium-trilogins inledande Män som hatar kvinnor, men den filmen tillför i alla fall något nytt (realism framför allt), där den senare mest tillför avsaknad av polismiljö. Dessutom har GSI en handling som engagerar mig från början till slut och jag tycker faktiskt att Joel Kinnaman imponerar minst lika mycket som Noomi Rapace gör. Så jag sticker ut hakan och sätter GSI framför Män som hatar kvinnor alla dagar i veckan i kampen om nymodighet i den svenska kriminalgenren.

Jag kan varken hålla med dem som älskar eller hatar Män som hatar kvinnor, men jag tycker att filmen är som bäst fram till mitten och att den sedan blir som det mesta jag sett i genren. Slutet var lite av en besvikelse efter den lovande öppningen, men filmen ”suger” inte. Samtidigt är jag inte speciellt sugen på fortsättningen.